Kära dagbok

27 april 1915

Incapable of living with people, of speaking. Complete immersion in myself, thinking of myself. Apathetic, witless, fearful. I have nothing to say to anyone—never.

Franz Kafka

På nyårsaftonskvällen, strax innan 2017 blev 2018, bestämde jag mig för att börja skriva dagbok.
     Jag var trött, min hals värkte och det närmaste jag kom en skål var en risifrutti som jag med nöd och näppe fick ner. Jag satt och funderade, så som jag gör ibland, och det slitna rådet om att aspirerande författare bör föra dagbok susade förbi i Facebookflödet. Jag har prövat förut, skrivit några dagar, glömt desto fler och tappat bort mig i något annat. Var jag mer målmedveten den här gången? Kanske, om inte annat desperat. Jag sökte och försökte vad jag kunde för att åter ta initiativet över min kreativitet och produktivitet.
     Nätbutikernas förbannelse tog mig till en webbplats där schysta, snygga, prickade, sidnumrerade anteckningsböcker gick att köpa (Leuchtturm1917). Jag beställde fyra stycken, tillsammans med en penna som såg seriös ut, arkivbeständigt bläck och den 4 januari 2018 skrev jag således: ”Hur många gånger har jag inte plockat upp någon som du för att börja skriva dagbok?”
     En vän sade när vi pratade om det: ”En fin anteckningsbok lovar mycket”. Det har han helt rätt i, och just därför satsade jag på dyra anteckningsböcker, fin penna, för att göra något högtidligt av det hela. En ceremoni om man så vill. Jag sätter mig i sängen, tänder lampan på nattduksbordet, lägger dagboken i knät, hakar av bandet, slår upp rätt sida, fattar pennan och … låter dagen rinna ut. Och jag har gjort det varje dag sedan 4 januari. Ingen massiv tidsperiod, men det har gjort skillnad.
     Sedan dess har min produktivitet ökat markant. Eller, produktivitet är egentligen inte rätt ord, för särskilt mycket blir ju inte gjort, men skillnaden är stor. Då jag förr hamnade i sneda spiraler, kollade alla annonser på Tradera, scrollade kilometervis genom Facebookflöden, spelade mobilspel, känner jag nu att jag alltid har något kreativt projekt jag vill sitta med. Kan sitta med. Texter till bloggen, på nya romanen, på annat. Ett nytt rollspel som jag gör bara för att jag kan, och ett gammalt som jag jobbar på bara för att det behöver bli klart (och dessutom kommer bli bra). Nya projekt och oavslutade.
     I The Artist’s Way (1992) uppmanar Julia Cameron alla att varje morgon, innan du gör något annat att skriva tre sidor vad som helst som varken ska läsas eller användas, en form av hjärnrensning. Lite på samma grund har dagboksskrivandet fungerat för mig.
     Jag skriver några rader till några sidor varje kväll innan jag läser och släcker för natten. Ibland är det reflekterande, oftast refererande och emellanåt banalt. Det är okej. För mig är fyller det två funktioner. Dels handlar det om att rensa hjärnan lite innan sänggång, en hjärna som annars gärna tuggar på högvarv.1 Dels handlar det om att använda språket, praktisera skrivande som aktivitet. Det kan tyckas självklart att det är svårt att bara sätta sig och producera om man inte är van att producera, men det krävs en alldeles särskild typ av tröghet (min) för att dröja 31 år med att förstå det på riktigt.
     Den här omläggningen av min energi känns inuti. Det har inte bara lett till att jag faktiskt gör saker, det har dessutom tagit lite fokus från att hela tiden prestera. Dagboken är ingen plats för briljans, men det är klart …

My name is Ernest Miller Hemingway I was born on July 21 1899. My favourite authors are Kipling, O. Henry and Steuart Edward White. My favourite flower is Lady Slipper and Tiger Lily. My favourite sports are Trout fishing, Hiking, shooting, football and boxing. My favourite studies are English, Zoology and Chemistry. I intend to travel and write.

Ernest Miller Hemingway, 1908, nio år gammal

En blott nio-årig Hemingway skriver sin första dagbokssida med allt som kan tyckas viktigt: favoritförfattare, favoritblommor, favoritsporter. Med facit i hand fick han ju resa och han fick sannerligen skriva.
     Dagbokstexter som dessa är extremt fascinerande och jag hyser inga illusioner om att jag i vuxen ålder kan fascinera på samma vis. Det finns ingen nyckel till mitt nio-åriga jag 2, men jag skulle ljuga om jag sa att mitt dagboksskrivande inte är att lämna en nyckel till mitt 31-åriga jag; för mig, absolut, men kanske framförallt för mina barn. Jag skriver för min egen skull, men också för en publik som kanske är intresserad, kanske skiter fullständigt i det, men det må i så fall vara hänt. Det är absolut narcissism, ett praktiskt självkonserverande, men det är också exakt det som är att vara författare eller åtminstone en skrivande person. Nog behöver jag komma över det om det är det här jag ska hålla på med. Med lite tur filar det bort lite självupptagenhet från mitt köttvärldsjag.
     Nå, det krävs tid för att se om det här kommer att bli en varaktig rutin. Ganska snart kommer vi se om produktivitetsökningen är en uppåtgående trend eller om det är en period av mani. Oavsett vilket känns det som om det kommer krävas mer att ge upp dagboken just den här gången.
     På första sidan i min dagbok, innan första dagen, fick Ralph Waldo Emersons ord sätta stämningen:

Finish each day and
be done with it.
You have done what you
could. Some blunders
and absurdities no doubt
crept in; forget them
as soon as you can.
Tomorrow is a new day.
You shall begin it
serenely and with too high
a spirit to be encumbered
with your old nonsense.

Show 2 footnotes

  1. Här tjänar ju läsningen som en liknande strömbrytare. Får jag inte läsa några rader innan jag släcker brukar det ta mycket längre tid att somna.
  2. Utöver möjligen min samling med hockeybilder som jag smugglat upp på vinden. Hej Lovisa!

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

Relaterat

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!