Kalle och chokladfabriken

Originaltitel: Charlie and the Chocolate Factory
Regissör: Tim Burton
Manus: Roald Dahl och John August
Språk: Engelska
Land:USA, Storbritannien och Australien
År: 2005
Längd: 115 minuter

Än en gång samarbetar Tim Burton och Johnny Depp för att göra en mästerfilm och den här gången är det Roald Dahls mästerverk Kalle och chokladfabriken som gäller.

Willy Wonka (Johnny Depp), ägaren av stadens chokladfabrik, utlyser en världsomfattande tävling. Fem stycken ska få ta med sig en förälder och hälsa på i Wonkas fabrik, vilka fem det blir avgörs av vilka som öppnar chokladkakor med guldbiljetter i.
Kalle (Freddie Highmore) bor i ett ruckel tillsammans med sina fattiga föräldrar och mor- och farföräldrar. En av hans stora drömmar är att få träffa Willy Wonka och se fabriken, men hur ska det gå till när de är så fattiga att han får en chokladkaka per år?
Med en god portion tur lyckas han bli en av de fem och får följa med på ett otroligt äventyr inne i fabriken.

Det var miljoners miljarders år sedan jag läste boken eller såg det på TV så mitt minne av hur allting gick till egentligen (enligt boken) är vagt. Det kanske är lika bra.

Som vanligt när Tim Burton är inblandad så är det surrealistiskt så det förslår (även om Roald Dahls bok hjälper till en del den med, det minns jag allt). Miljöerna och de mindre rollerna är pricksäkra, knasiga och stereotypa på ett sätt som blivit Tim Burtons signalement. Vi har sett det tidigare i Edward Scissorhands, till exempel.
Även Johnny Depp är perfekt i sin rolltolkning av Willy Wonka. På ett livfullt och galet sätt föreställer han en ensam man, precis så som Willy Wonka ska vara.
Den här duon känns helt enkelt som klippt och skuren för Kalle och chokladfabriken. Så enkelt är det.

Freddie Highmore är också väldigt duktig för att vara så ung. Jag tycker om hans sätt och han är en bra Kalle.
Överhuvudtaget är skådespelarna bra, med få riktigt kända namn förutom Johnny Depp och, och det här tyckte jag var riktigt roligt, Christopher Lee, superskurken från ett otal filmer, som Willys pappa Dr. Wonka.

Musiken som Danny Elfman stått för är också helt underbar. Inte alls som jag tänkte mig att det skulle vara, men det är nog lika bra med tanke på att det här är lysande.

En annan behållning med filmen är dess referenser till saker, ordvitsar och andra subtila saker. Jag tycker om när man törs lägga in saker som alla inte uppfattar eller för den delen behöver uppfatta.

Det här är en klart godkänd filmatisering av Charlie and the Chocolate factory, och jag skulle ljuga om jag inte sa att jag numer har ytterligare en film på listan över favoritfilmer.
Alla bör se den och alla bör se den nu utan dubbning!

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!