Kalenderflickorna

Originaltitel: Calendar Girls
Regissör: Nigel Cole
Manus: Tim Firth och Juliette Towhidi
Språk: Engelska
Land: Storbritannien och USA
År: 2003
Längd: 108 minuter

En kvinnoförening i North Yorkshire, England, producerar årligen en kalender med bilder från Yorkshires årstider. När Annie Clarkes (Julie Walters) man John (John Alderton) dör i leukemi får Chris Harper (Helen Mirren) för sig att föreningen borde göra en nakenkalender (inspirerad av hennes sons kvällslektyr) med föreningens kvinnor till Johns ära. Kalendern blir en succé som tar dem längre än vad någon kunnat ana.

Det är jättesött att filmen bygger på en sann historia, och att det är sött gör det okej att handlingen inte är perfekt. Slutet är inte 100 % men det gör inte särskilt mycket, det är fortfarande en underbar historia.

Jag tycker verkligen om sättet kvinnorna skildras på. Det är trovärdigt, humoristiskt och kärleksfullt, mycket tack vare de duktiga skådespelarna som får axla rollerna. Helen Mirren och Julie Walters är fenomenala, men även de andra ”tanterna” känns verkligen tagna ur en syjunta – vilket förstås är meningen.

Kalenderflickorna är dessutom väldigt vacker. Inte bara i sin syn på människan, även visuellt är den fantastisk. Jag hade köpt kalendern utan att tveka, för bilderna är väldigt äkta, precis som hela filmen.

Bortsett från slutet är Kalenderflickorna en perfekt film. Jag tycker den är härligt varm och mycket välgjord. Rekommenderas varmt!

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!