Jag har inget 00-tal att summera

Ingen har väl undgått att det inte bara är året, utan dessutom decenniet, som börjar lida mot sitt slut. 00-talet sammanfattas i dagstidningar och på bloggar och det sägs ungefär samma saker överallt. Jag tänker inte göra det. Under mitt 00-tal har det hänt för mycket och jag känner mig i mångt och mycket alldeles för ung för att både kunna förmedla en rättvis bild av perioden och att försöka göra träffsäkra observationer som låter som att jag faktiskt vet vad jag pratar om. Kom igen om tio år så ska jag försöka att sammanfatta 10-talet.

Jag kommer heller inte att göra några förutsägelser om det kommande decenniet. Till vilken nytta skulle det vara? Antingen skulle förutsägelserna bli för specifika och därmed bli meningslösa och omöjliga att uppfylla eller så skulle de bli för svävande och breda för att egentligen säga någonting. Såklart, jag har förstås förhoppningar och kanske är det det jag borde ägna det här inlägget åt – förhoppningar.

Först måste jag dock konstatera att trots (eller kanske tack vare) att det varit ett mycket omtumlande decennium, främst för mig personligen – det är den utgångspunkten jag måste ha, så har det varit ett ganska lyckat decennium. Jag har guppat fram på livets stormiga hav i 40 knop och det känns som igår milleniebuggen inte var här. Trots rejält oväder har jag hållit mig ifrån att kapsejsa och nu är jag kanske inte där jag förväntade mig att hamna (sjökorten har sedan länge blåst över bord) men jag är nog ungefär där jag vill vara. Trygg vind i seglet, något lugnare tempo och horisonten inom behagligt avstånd. Perfekt och väldigt klyschigt, men i vårt postmoderna samhälle har man råd att vara klyschig.

Mina förhoppningar då? På ett personligt plan kan jag inte hoppas, bara arbeta vidare för jag tror mig vara i kontroll över mitt liv. Jag ska arbeta för att fortsätta kunna göra det jag vill, starta, arbeta med och färdigställa mina projekt (jag har både litteratur- och konstprojekt i tankestadiet och hinner de inte komma ut innan det blir 20-tal har jag misslyckats). Jag vet att jag har en snarast oändlig styrka bakom mig, stöd i allt jag gör. Gör jag mitt bästa kan jag inte misslyckas, men jag har lovat än vän att inte kräva för mycket av mig. Det kanske ska bli mitt nyårslöfte för det nya decenniet?

På ett kulturellt plan hoppas jag att fler gör bättre och coolare saker för mig att upptäcka. Fast det är egentligen sekundärt, för i första hand hoppas jag att fler tar chansen att upptäcka de häftiga sakerna som finns utanför ens egna invanda spår. Först då kan man tala om ett kulturklimat värt namnet. Det handlar förstås inte om att lägga om sitt liv (det finns andra områden där just det är viktigare) och ständigt läsa svåra böcker, titta på svåra filmer och betrakta svår konst – det handlar om att då och då göra det, vidga sina vyer och inte nödvändigtvis gilla, men åtminstone försöka förstå vad det är som gör att det här är omtalat i kulturdiskussionerna. Det kan vara ert ena nyårslöfte.

På ett politiskt plan och, i förlängningen, ett överlevnadsplan hoppas jag att världens ledare tar sitt förnuft till fånga, inser att det är meningslöst att skydda sina intressen om jorden är på väg att gå under. Och oavsett om klimatskeptikerna har rätt (vilket jag har väldigt, väldigt svårt att tro) så finns det ingen i hela världen som förlorar på en renare planet som fungerar utan direkt skadliga processer. Med andra ord är det smartare att arbeta för en renare planet, även om klimathotet inte finns, än att fortsätta sabba jorden och hoppas att klimatforskarna har fel. Tyvärr är det snart bara det senare som återstår om utvecklingen fortsätter åt samma håll.

Här skiner dock min idealism igenom, de paradisiska utsagorna är knappast troliga eller rimliga. Saker händer inte bara för att det blir en ny symbolisk tid och världen är inte nödvändigtvis på väg mot det bättre. Klimatet är på väg utför, främlingsfientlighetens vindar blåser starka, integriteter kränks på löpande band. Det är knappast vägen mot en utopi. Men jag hoppas på förändring, tror och hoppas ännu mer, för annars är det här en värld jag kommer ha väldigt svårt att trivas i.

Relaterat

Kommentera