Intervju med Olavi Hemmilä om hållbar utveckling, ekokritik och litteratur

Under hösten 2009 besökte Olavi Hemmilä, lektor i litteraturvetenskap vid Högskolan i Dalarna, Linköpings universitet och pratade om ekokritik, ett relativt nytt sätt att se på litteratur och kultur. Det intresserade mig och därför hög jag tag i Olavi för en kort intervju om ekokritik, om litteratur och om den kurs han hållit vid University of Washington i Seattle.

För många är det nog oklart vad ekokritik egentligen är – hur skulle du introducera riktningen för en ovetande litteraturintresserad?
Ekokritiken är ett interdisciplinärt forskningsområde som försöker förena uppslag från humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap. Ekokritiken har definierats som ”studiet av relationen mellan litteraturen och den fysiska världen”. Litteraturen reflekterar vårt förhållande till naturen. Omvänt kan man även säga att de tankefigurer som vi använder för att orientera oss i vår omvärld determinerar vårt förhållande till naturen. Ett exempel är ”apokalypsen”, tanken att världen står inför en nära förestående kris som kommer att nå en dramatisk kulmen inom en nära framtid. Sådana föreställningar får näring av de gigantiska miljöproblem som finns runtomkring oss, men de får också kraft av litterära, närmast arketypiska, mönster.

Kan litteraturen bidra till en hållbar utveckling och rädda världen?
1987 definierade Förenta Nationerna begreppet ”hållbar utveckling” som en utveckling som ”tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. Vanligtvis fokuseras diskussionen om hållbar utveckling på jordens naturresurser och på de många hoten mot miljön, men den numera välkända FN-definitionen av hållbar utveckling bör förstås i ett vidare sammanhang. I litteratur och media skapas ständigt olika föreställningar om den fysiska miljön. Det är viktigt att studera den roll som dessa föreställningar har i det moderna samhället. Arbetet med att skapa ett hållbart samhälle innebär till stor del att göra medvetna val mellan olika sätt att berätta historier om tillståndet i världen. Studiet av skönlitteratur och andra konstformer bidrar till ökad medvetenhet om dessa val.

Du har fått Fulbright-Hildeman-stipendiet och har undervisat för amerikanska studenter och doktorander vid University of Washington. Hur har din kurs sett ut? Vilka perspektiv har du som svensk bidragit med? Är du nöjd med din Seattle-vistelse?
Min kurs hette ”Sustainability in Contemporary Scandinavian Society”. Den explicit formulerade uppgiften gällde att skapa en kurs om hållbar utveckling med fokus på skönlitteratur. Jag försökte därför skapa en kurs som representerar ett brett spektrum av olika genrer och texter (även filmer) från olika epoker. Två exempel: Arto Paasilinnas roman Harens år handlar uppenbarligen om människans relation till vildmarken, om spänningen mellan stad och landsbygd och om vårt förhållande till djuren. Dessa frågor är klassiska frågor inom ekokritiken. Men kursen innehöll även en deckare, Henning Mankells Mördare utan ansikte. Kommissarie Wallanders problem är till stor del av privat natur. Han fru har lämnat honom, hans dotter hör sällan av sig, han dricker, drabbas av diabetes och kan inte kontrollera sin a sexuella beteende. Romanens exempellösa framgång tror jag beror på att läsarna kan identifiera sig i huvudpersonen, som trots allt försöker få ordning på sitt liv och som alltid lyckas klara upp de kriminalfall som han har att utreda. En person som Wallander illustrerar de sociala aspekterna av begreppet hållbar utveckling. Problem av de slag som beskrivs i romanen blockerar Wallanders förmåga att känna empati och delaktighet i omvärlden.

Det har varit spännande att få höra amerikaner tolka skandinaviska texter. Särskilt minns jag just nu våra diskussioner om poeten Tranströmer samt filmerna Masjävlar och Den bästa av mödrar. Att få ta del av nya perspektiv på ett material som varit välbekant för mig har varit mycket berikande. Många av studenterna hade skandinaviska rötter, och jag har naturligtvis kunnat bidra med förstahandsinformation om förhållandena i Skandinavien. Dessutom kom studenterna från många olika håll. Några hade läst litteraturkurser i andra ämnen, men några kom från natur- eller samhällsvetenskaperna. Därför kunde jag vara behjälplig med min speciella kompetens som litteraturvetare. Amerikanska studenter är mycket duktiga på att skriva papers, men har förhållandevis blygsamma kunskaper om europeisk litteratur- och kulturhistoria.

Vistelsen i Seattle har gett mig en rad ovärderliga kontakter med kollegor. Jag har deltagit i tre olika konferenser, vilket gett uppslag för vidare forskning. Rent allmänt är det en fantastisk ynnest att få vistas vid ett utländskt lärosäte, men om jag måste säga att det varit svårt att vara ifrån hustru och två barn i tre och en halv månad (även om de var här på besök i tre veckor).

Mitt intryck är att den amerikanska universitetsvärlden är mer individuellt projektinriktad än den svenska. Alla har sina egna kurser. Från Sverige är jag mer van vid lagarbete.

Vilken är den nästa utmaning du ska ta dig an?
Att omsätta de erfarenheter jag gjort här i Seattle till något som är gångbart i Sverige. Jag vill även hitta vägar att stimulera utbytet mellan svenska och amerikanska forskare inom området. För det tredje vill jag visa att humanister behövs i debatten om hållbar utveckling. Det känns även viktigt att beakta den tredje upgiften, alltså att sprida information till allmänheten via olika medier och föreläsningar.

Om du fick önska vad du ville för litteraturklimatet i Sverige eller världen, vad skulle det då vara?
Jag skulle gärna se att humanister visade ett större engagemang i debatten om hållbar utveckling.

Relaterat

Kommentera