Intervju med fristadsförfattaren Babak Salimizadeh

En mörk och regnig novemberkväll i slutet av 2015 träffade jag fristadsförfattaren Babak Salimizadeh för en intervju till magasinet Dynamo som gavs ut av Hallarna i januari 2016. Intervjun har inte funnits tillgänglig online tidigare, men med redaktörens och intervjuobjektets goda minnen har jag fått lov att publicera den här. Ett och ett halvt år har passerat, men nog är vissa delar ännu aktuella.
     Porträttet ovan är målat av Maria Ackerfors.

Babak Salimizadeh är poet, översättare och teoretiker från Iran. Efter hot och förföljelse i hemlandet flydde han och är numer fristadsförfattare baserad i Norrköping.
     Så väl innan flykten som under och efter stod praktiserandet av friheten i centrum, om än i olika former.
     Jag möter Babak Salimizadeh, född 1984, på Norrköpings stadsbibliotek. Jag är inte sen men han har ändå hunnit boka ett grupprum medan han väntat på mig och på vägen dit hälsar han igenkännande på flera ur personalen. Han har bara varit i Norrköping ett knappt år men har redan hunnit göra avtryck.
     – Det är först senaste månaderna jag orkat träffa människor. När jag kom hit var jag rätt nere.
     Det är knappast konstigt: ett nytt land, mörkt och kallt och ensamt. Men tillvaron i Teheran, Iran, var inte hållbar för honom och 2013 bestämde han sig för att fly. Efter sjutton månader i Turkiet blev han antagen till ICORN (International Cities of Refuge Network) och välkomnades till Norrköping för ett tvåårigt program.
     I samband med universitetsstudierna vid Teherans Universitet började Babak intressera sig för sociala strukturer och hur subjektet skapas i förhållande till bland annat begär och gränser.
     – Hur ska man beskriva relationerna mellan olika sociala rörelser utan att förminska dem till en helhet, till en identitet?
     – Som ett exempel, jag skrev en artikel om hur kapitalismen i Iran grundar sig på skapandet av jaget genom kontroll av tre områden: kunskap, rikedom och sexualitet. För att förstå hur nära de befinner sig varandra behöver vi fokusera på handlingar. Jag föreslog att man skulle vända på perspektivet. Istället för att diskutera kvinnorörelsens problem med arbetarrörelsens perspektiv kan arbetarklassens problem diskuteras utifrån kvinnorörelsen, studentrörelsen utifrån HBTQI och så vidare.
     En plattform för diskussionerna skapade Babak och likasinnade i Mindmotor Magazine. Han beskriver det själv som en ”maskin för vår vilja”. Inom ramarna för deras oberoende tidskrift skrev de artiklar och översatte texter om ekonomi, minoritetspolitik, estetik, klass, feminism och queerteori.
     Diskussionerna och ämnena kan kännas igen från svenska universitet, men i Iran sågs de inte på med blida ögon.
     – Mindmotors webbsida har blivit hackad och skribenterna både hotade och bortförda.
     När jag nu besöker sidan möts jag av orelaterad reklam, men Babak berättar att det beror på tekniska problem. Han och hans medarbetare är utspridda både i Iran och Europa och det vållar dem praktiska problem även om arbetet fortsätter.
     – Det är inte lätt att samordna allt, men vi jobbar på det. Avståndet skapar vissa hinder.
     Vid universitetet i Teheran fick de humanistiska studierna allt mindre utrymme och någon akademisk frihet var inte att tala om.
     – Studenter och forskare inom humaniora startade en parallell akademi. Det var en reaktion på förtrycket och vi ville undersöka frigörelsens kunskap utan statlig kontroll. Vi skapade ett nytt rum för både debatt och författande.
     – Staten vill skapa någon slags islamisk vetenskap att ersätta humanistisk med. Det kan låta anti-väst men jag tror att det har med kapitalismens utveckling i Iran att göra. Den moderna vetenskapen ska vara nyttig eller teknisk, samtidigt som vetenskap som syftar på individens frihet förtrycks.
     För Babaks del var tiden vid universitetet en balansgång mellan friheten att tänka och att inte reta upp makten allt för mycket. När han antogs till avancerade studier förhördes han om såväl ämnesval som umgängeskretsar och fick till slut skriva på ett papper om att ändra livsstil. Han skrev också under, men hade inte för avsikt att följa avtalet.
     – För mig har studierna varit ett sätt att praktisera frihet.
     Han antogs också till en doktorandutbildning, men fick snart klart för sig att han aldrig skulle få möjlighet att genomföra den. Han förhördes och hotades och så snart han publicerat en ny text blev han uppringd av säkerhetstjänsten som kom med nya hot. Till slut stod valet mellan att låta sig förtryckas eller att fly.
     – Det tog en vecka för mig att bestämma mig. Det var jobbigt att lämna mitt liv och mina upplevelser, personerna jag älskar, men sen-kapitalismen och dess ramar av krig och våld gjorde beslutet lättare.
     Som flykting i Turkiet, bland flyktingar från Syrien, Afghanistan och Irak som flytt undan några av vår tids värsta förtryck, började han intressera sig för exilen som sådan. Han började läsa texter av andra som flytt i andra tider och på andra platser. Den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt berättade för honom att ”helvetet är inte längre en religiös tro eller en fantasi, utan något så verkligt som hus och stenar och träd” och den palestinska författaren Edward Saïd fick honom att fundera på poesin skriven i exil, i förhållande till människan eller kroppen i exil.
     – Genom att Saïd gjorde skillnad på att se kroppen och att läsa poesin skriven av den visade han på betydelsen av att uppleva hemlöshet och att sakna tillhörighet.
     I dialogen med hans föregångare skrev Babak något som han kallar ”flying notes”, korta anteckningar, minnen, brev och reflektioner, ofta som svar på andras texter.
     – Jag försökte se på min anteckningsbok som ett stadium där man inte kan se skillnad på att arbeta på ens texter och att återuppbygga ens kropp, kroppen i exil och mina flyktiga anteckningar, en kropp vars kontakt med ordet som betydelsebärare är bruten, vars själva existens är ifrågasatt, och där relationen till jaget som ett subjekt är fritt att forma. Anteckningarna blir en plan där potentialen att forma en ny kropp flödar.
     Klockan närmar sig stängning på biblioteket och på Babaks initiativ tar vi en promenad, österut på Norra promenaden. Det är kallt, blött och mörkt men det hindrar honom inte från att tända en cigarett och prata vidare.
     Gång på gång återkommer han till att praktisera frihet, praktisera existens. När mitt största problem är att få och ta mig tid att skriva, att någon ska läsa det jag skriver, utgör författandet i exil ett ifrågasättande av hela ens tillvaro. Och med säkerhetstjänsten hängande över axeln behöver man heller inte oroa sig för att inte bli läst. Jag frågar honom hur han orkade med det.
     – Jag är inte en stark person…
     För Babak, liksom för den franske filosofen Michel Foucault vars ord han då och då lånar, handlar det om att konstruera ett liv. Han berättar att han aldrig varit rädd för att skriva trots förföljelsen. Konsten att skriva, likställd med konsten att existera, är ett sätt att organisera metoderna med vilka man producerar jaget. Det är som om det aldrig funnits något val.
     Och däri ligger kanske skillnaden. Min existens varken står eller faller med skrivandet, men Babak upplever nog just det, säkerligen på goda grunder.
     Han har också varit väldigt produktiv och är verksam inom många discipliner. Utifrån ter det sig nästan oöverskådligt hur han växlar mellan översättningar och kritik av andras texter, och sina egna konstnärliga uttryck, hur fokus ständigt växlar mellan olika sociala rörelser, mellan existens och exil.
     – Den sociala situationen i Iran och atmosfären kring studentrörelsen påverkade både mina teoretiska och konstnärliga uttryck och hur de utvecklades. Det var så livet var. Att kunna påverka och bli påverkad var frihet för mig. Samtidigt har jag aldrig gjort någon skillnad på uttrycken och disciplinerna.
     Han beskriver hur Iranska staten insett att de skapar en generation som inte kommer låta sig styras i tysthet, varken av institutioner eller människor. Spänningen mellan staten och de radikala krafterna genererar en önskan om att bli till.
     – Man kunde se det överallt, så väl bakom gardinerna i studenthemmet som i texter, gester, vänskaper, och det påverkade det sociala livet.
     I Norrköping är tillvaron för Babak annorlunda, men inte så annorlunda utifrån skapandets villkor som man kan tänka sig.
     – Den största skillnaden är att Iran saknar yttrandefrihet, friheten att forma en relation till ordet och talet, exempelvis i form av politik. Man kan säga att religionen utgör en roll i censuren, men förtrycket är i huvudsak politiskt. Det är politiskt förtryck att kvinnor saknar rätten till sina kroppar, arbetarna saknar rätten att avgöra sina arbetsförhållanden, studenterna saknar rätten till kunskapsproduktionen.
     – Vi har alltid haft rätten att inte tala sanning. Tänk dig att skrivandet kan vara farligt för ett helt system, det var det jag levde i. Genom paranoia och censur bekräftar staten oundvikligen kopplingen mellan skrivandet och vår önskan.
     Men formerna för skapandet är ändå desamma, menar Babak. Det kulturella arbetet är alltjämt format av ekonomiska förutsättningar och tanken att tid och möjlighet till skapande inte skulle vara ett problem för honom avfärdar han.
     – Författare är egenföretagare, jagets entreprenörer. Vi behöver skapa nog med produktionsvärde så att vi klarar oss, vilket hindrar att vi utforskar skrivandet som handling. Det finns inte längre någon skillnad mellan arbetstid och fritid. Samtidigt kan begränsningarna vara en del av skrivandet. Det är därför jag tycker om Michel Foucaults uttryck att ”praktisera frihet”. Skrivandet kan ha en kraft bortom subjektets möjlighet eller hinder att uttrycka sig fritt.
     Som fristadsförfattare i Norrköping har Babak förhoppningsvis större möjligheter att göra just det. Särskilt som han börjat få ordning på livet igen; han läser, lyssnar, promenerar, skriver och träffar människor igen. Även staden i sig har han börjat utforska med platser som Cnema, Arbetets Museum och stadsbiblioteket i åtanke. Han understryker också hur gallerier som Museet för glömska, Verkstad konsthall och Galleri Kameleont är viktiga mötesplatser för honom.
     – Där träffar jag nya vänner, författare, konstnärer, forskare och aktivister.
     Idag arbetar Babak vidare med mycket av det han sysselsatt sig med både innan och under flykten från Iran. Han rör sig runt friheten, undersöker hur praktiserandet av den förhåller sig till normativ subjektivitet och identitetens dominerande relationer. Något som också fört honom vidare till kritik av våldet. Var han landar återstår att se.
     Vi skiljs åt i ett regnigt, kallt och mörkt Norrköping, men jag har en känsla av att just det inte tynger Babak Salimizadeh nämnvärt längre.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!