Inspiration, inspiration — varför har du övergivit mig?

Följande text publicerades på Linköpings universitets alumniblogg 18 mars 2013.

Den börjar närma sig.
     Deadlinen.
     Om bara någon dag, några timmar måste du vara färdig.
     Framför dig stirrar de tomma sidorna kallt på dig, lyser upp ditt ansikte med sitt bleka sken. Du är trött och datorskärmen gör allt för att du ska ge upp. Kanske flinar den lite när du frustrerat eller förtvivlat lägger din panna i händerna och funderar över dina alternativ.
     Kan jag strunta i att göra det färdig?
     Kan jag göra det en annan dag?
     Den lyxen har vi sällan.
     Jag fick frågan om jag ville skriva ett blogginlägg till Alumnibloggen och tackade ja, utan att veta vad jag skulle skriva om. ”Det är helt och hållet upp till alumnen själv vad denne vill berätta” löd riktlinjen. Trots det avfärdade jag både en och två och tre idéer som kanske hade passat, trots allt, men som behövde mogna. Jag satt och väntade på inspiration.
     Inspiration, ja. Varför inte skriva om det?
     Jag vet inte vem du är, du som läser det här. Du kanske har studerat på universitet, om inte annat har du väl pluggat – åtminstone lite grann då och då – på gymnasiet eller i grundskolan och funderar på vad du ska göra nu. Kanske är du yrkesverksam, arbetar strävsamt på, eller så är du kanske en av alla på gränsen till magsår stressade som letar julklappar och födelsedagspresenter i allra sista stund. Kanske råkade du bara snubbla in här via en länk på Facebook medan du i all enkelhet prokrastinerade något annat.
     Det här inlägget är till er.
     Både i mitt arbete och på min fritid är kreativiteten viktig och produktionen central. Jag är en skapande person och jag har höga krav på mig själv, att det jag gör ska vara så bra de kan, givet förutsättningarna. I min yrkesroll som kommunikatör måste jag leverera, snabbt och utan att tveka, oavsett vad det gäller.
     Behövs det en trycksak eller ett kanske ett svar på en debattartikel?
     Både och, gärna samtidigt?
     Okej!
     Jag är lyckligt lottad ändå, det står inga liv på spel, varken de dagar då inspirationen tryter eller de då allting fungerar.
     Jag skriver, som sagt, en del och en av de allra vanligaste frågorna jag får är: var får du inspiration ifrån?
     Den frågan går att besvara på två sätt och här vill jag vara väldigt tydlig med att det handlar om alla som säger sig jobba med kreativt skapande. Att göra det på hobbybasis är naturligtvis strålande, men lämnar också större utrymme att inte leverera.
     Hur som helst.
     Antingen svarar jag att inspirationen kommer överallt ifrån. Med öppna ögon och ett öppet sinne kan du ta in och processa alla intryck till något som blir angeläget för dig och det du gör. En mening eller några ord kan vara en färg i en tavla. En tappad sko på trottoaren kan vara inledningen på en vacker saga. En nedgången fasad kan vara stommen på en tidningslayout. En förflugen tanke kan vara grunden för ett blogginlägg.
     Du gör det onödigt svårt för dig om du bara låter dig inspireras av det uppenbara. I väven som är verkligheten kan du inte stirra dig blind på de enskilda trådarna, när det är helheten som skapar sammanhanget.
     Ungefär hälften av gångerna jag får frågan är det rätt svar. Andra hälften handlar frågan egentligen om hur jag arbetar.
     I grunden handlar det om en vilja att undersöka om myten om kreatören som en slav under inspirationen verkligen är sann. Det ligger förstås i myters natur att inte vara sanna, men den romantiserade bilden är stark i vår västerländska kulturhistoria. Allt från de klassiska författarna som Goethe och grabbarna (Ja, alltid män; genom historien har den plågade poeten varit en mall efter vilken manliga konstnärer stöpts. Kvinnorna finns i historien om man bemödar sig med att skrapa lite på ytan, men förutsättningarna och bemötandet var ett helt annat, något vi fortfarande ser mönster av idag. Det är dock temat för en annan artikel, någon annan gång.) och manschauvinistiska författare med alkemistdrömmar till beatgenerationens Jack Kerouac som ska ha skrivit sin On the road under ett tre veckor långt amfetaminrus (rekommenderas inte) och dagens till skyarna höjda genier som, flyttar ut i något ensligt hus på Österlen och är instrument för en kraft mycket starkare än dem själva: inspirationen!
     För oss andra som råkar besitta en något högre dos självdistans är verkligheten däremot en annan.
     Skulle jag låtsas att jag var beroende av inspiration för att arbeta så skulle varken den här eller någon annan text bli skriven, inte nu, inte någonsin.
     Istället handlar det om en sak:
     Att arbeta med skapande, må det vara text, bild, mat eller data – ja, vad som helst, egentligen – innebär fortfarande att man arbetar (i ordets minst politiserade mening). Det gäller att slå igång datorn och stirra tillbaka på den kalla, ondskefulla skärmen där markören blinkar frenetiskt åt dig. Det är arga leken vi leker och här gäller det inte att kämpa väl. Det gäller att vinna. Att arbeta kreativt är i värsta fall att leka arga leken åtta timmar om dagen, och du kommer förlora.
     Det viktiga är att komma ihåg att du måste delta för att kunna vinna.
     Att arbeta med skapande är en fråga om att vara en bra förlorare, om att inte ge upp trots att skärmen kommer vinna gång på gång på gång. Det gäller att slipa taktiken och finna strategier som hjälper dig närmare ditt mål.
     För visst gäller det att kämpa väl.
     Ska du skriva en bok är 400 dåliga ord fler än inga (den här texten är ungefär 1 200 ord). Skriver du 400 ord per dag i ett drygt halvår är du förmodligen färdig med din bok. Redigera och förbättra texten kan du göra efteråt.
     Svårare än så är det inte…
     … Vilket är lätt att säga.
     Det största projekt jag hittills avslutat på egen hand tog mig drygt tre år. Produktiviteten gick i vågor. Vissa dagar öppnade jag inte ens dokumentet och gjorde jag det så vann skärmen, andra rann det ur mig 3 000 friska, starka, glada ord.
     Mot slutet krävdes det en deadline för att jag skulle behålla förståndet.
     Jag vill avsluta med tre enkla tips för dig som vill sluta vara beroende av inspiration:
     1. Försök och försök igen. Ska du skriva finns inga genvägar, det enda sättet är att skriva ett ord följt av ett annat (eller kanske samma, särskilt om man sysslar med modernistisk poesi).
     2. Ta aldrig paus för att det känns trögt. Lyckas du känna minsta lilla flyt innan du tar en paus har du lättare att ta upp känslan när du väl ska fortsätta.
     3. Ta dina deadlines på allvar. En gång skrev jag en hel hemtenta på sex timmar, från fyra till tio på morgonen, men jag lämnade in i tid (och resultatet finns numer att läsa här). Jag upprepar: ta dina deadlines på allvar. Annars hamnar man i det läge som författaren av Liftarens guide till galaxen, Douglas Adams, så skämtsamt uttryckte: “I love deadlines. I love the whooshing noise they make as they go by.” (The Salmon of Doubt, 2002)

Relaterat

Kommentera