House of Leaves

Originaltitel: House of Leaves
Författare: Mark Z. Danielewski
Utgivningsår: 2000
Tryckår: 2000
Originalspråk: Engelska för det mesta
Sidantal: 709+22
Förlag: Pantheon Books
ISBN: 978-0-375-70376-8

Jag kan lika gärna erkänna på en gång, så vi får det avklarat. Jag har inte läst hela House of Leaves. Jag har läst de första 200 sidorna, bläddrat igenom resten och läst här och var. Med andra ord kommer det inte bli en fullständig recension, för hade jag givit House of Leaves den tid den förtjänar hade jag sannolikt blivit besatt, tokig eller bådadera. Helt klart är att det är en mycket, mycket speciell bok som jag ständigt kommer återkomma till. Kanske är jag besatt ändå.

Ska jag försöka sammanfatta bokens handling – om det nu är vad man ska kalla det – kommer jag otvivelaktigt misslyckas. Vi skulle nog kunna enas om att den till stor del handlar om Johnny Truant, en snubbe som arbetar på en tatueringsstudio och som av en händelse kommer över den blinde gamlingen Zampanòs förvirrade avhandling om den fiktiva filmen The Navidson Records. Johnny Truant börjar så sakteliga läsa, kommentera och fylla ut den ofullständiga texten, samtidigt som han blir allt mer fångad i någon drömsk verklighet kantad av agora- och klaustrofobi. Något som snart smittar av sig på läsaren (även om man läst så som jag gjort).

Det är många olika berättarnivåer. Texten utgår från avhandlingen, i fotnoter berättar Johnny Truant om sitt arbete och sitt liv och då och då kommenterar redaktören. Till en början ser allting ut att vara frid och fröjd, ytligt påminnande om José Carlos Somozas Idéernas grotta. Men snart vandrar House of Leaves iväg åt ett helt eget håll, så vitt jag vet väldigt outforskat. Galenskaperna tar över och typografin blir snart helt omöjlig att överblicka med spegelvänd text, fotnoter på tvären, långa listor med namn skrivna upp och ner (bilden nedan är ett exempel på hur det kan se ut). Senare kommer sidor med enstaka ord, noter som hänvisar till böcker som inte finns, sidor med texten skriven på tvären i ena hörnet, sidor med musiknoter, en tabell med isotoper och deras halveringstid, bilder på anteckningar och skisser och så vidare mot det absurda. Och som ni ser är ordet hus på alla tänkbara språk markerat i blått, och – som ni inte fått se – ordet minotaur markerat i rött. Det hela är oerhört häftigt och inspirerande men ack så svåröverskådligt. Läsning behöver inte vara enkelt, men det finns en gräns för vad som är hanterbart. Men det förstås, metoden kallas med en engelsk term myntad av Espen J. Aarseth för ”ergodic literature” som kort beskrivet betyder att läsaren måste göra mer än flytta ögonen och vända sida för att kunna ta till sig texten. Och det är helt sant, det måste man.

Hur man ska hantera House of Leaves är naturligtvis en fråga som man måste försöka besvara. Det finns väl egentligen inget uppenbart svar annat än att man måste låta det ta tid. Mycket tid. Kanske är det så att House of Leaves inte är ett verk värt att läsa utan snarare bör betraktas som ett monument över vad man kan göra med litteraturen. Vilket uppenbarligen är ganska mycket. Det är naturligtvis inget universellt, jag kan tänka mig att många har svårt att acceptera ett så konstigt verk, jag kan inte klandra dem. För några år sedan skulle jag nog tänka ungefär samma sak. ”Vad sjutton är det här?” och svaret är långt ifrån enkelt. Ett experiment? Ett mästerverk? Ett misslyckande? Jag vet inte.

Jag ångrar inte att jag skaffade den, den är häftig och förtjänar uppmärksamhet även om man aldrig kommer läsa den pärm till pärm.

Relaterat

3 Comments

  1. Jag försökte göra så att även titeln stod i blått, men WordPress var inte helt nöjd med html-taggar i titelfältet och därför började saker och ting bugga. Det hade varit sött, dock…

    1. Ja, de konstiga sidorna är ju det som gjorde att jag blev intresserad av boken från början. :) Problemet är att ju konstigare det är desto mindre läsbart blir det.

      Och att jag tycker Truants historia är central hänger nog ihop med att jag tyckte The Navidson Records-uppsatsen var rätt trist medan Truant påminde mig om något Chuck Palahniuk skulle kunnat skrivit.

Kommentera