Hope in the Dark

hopeinthedark-vinjett

hopeinthedark

Rebecca Solnit
170 s. Canongate, 2005 (2004)


I tider som tycks mörka är det lätt att känna att allt är hopplöst, att vilja ge upp. Bortsett från att det är en privilegierad utgångspunkt — att ge upp är inte en lyx förunnad alla — så tycks det som att uthållighet och prestigelöshet krävs för förändring. Om det skriver Rebecca Solnit i Hope in the Dark, som på många sätt hänger samman med A Paradise Built in Hell (2009), men fokuserar mer på förändring och mindre på förutsättningar för civilt engagemang.
     Solnit inleder med ett Virginia Woolf-citat. Ett halvår efter att första världskriget brutit ut skrev Woolf: ”The future is dark, which is on the whole, the best thing the future can be, I think.” Det bör förstås som att framtiden är osäker, dunkel att sia om, men att det också ger utrymme för påverkan. Det är lätt att förväxla osäkerheten med det hemska, undergången om man så vill. Solnit konstaterar att: ”But again and again, far stranger things happen than the end of the world.”
     När vi ser tillbaka på historien ser vi många, stora och världsomvälvande förändringar. Vem anade Sovjetunionens fall eller internets ankomst för trettio år sedan? Vem hade kunnat gissa att den då fängslade Nelson Mandela snart skulle vara president i ett förändrat Sydafrika? För all del, vem hade trott att Sverige skulle ha ett rasistiskt parti på 13 % och ett Feministiskt initiativ på tröskeln till riksdagen? Världen har förändrats och det inte bara av det elände som hotat och hotar, utan av drömmar, vilja och kamp. ”We adjust to changes without measuring them, we forget how much the culture changed”, skriver Solnit.
     Och förändring tar tid, kräver tålamod av nästan bortomvärldsligt slag. 1982 samlades en miljon människor i Central Park, New York, för att kräva ett ömsesidigt slut på kärnvapenupprustningen. Förmodligen såg de att deras demonstration skulle leda till omedelbara resultat, vilket den inte gjorde. Många (inte alla) blev besvikna, tappade modet, men mindre än tio år senare diskuterades nedrustningen på allvar av världens ledare. Tålamodet som krävdes fanns inte, och sedan dess har upprustningen fortsatt igen, skriver Solnit. ”It’s always too soon to go home. And it’s always too soon to calculate effect.”
     Vi som ser oss som antirasister, feminister och/eller socialister (och förhoppningsvis agerar därefter) kan knappast vara nöjda med valresultatet. Det säger sig själv att det, trots spridda framgångar, är ett bakslag med rasisternas ökning och att inte rättvisa och jämlikhet röner större framgångar än de gör. Jag själv kände till en början uppgivenhet, men den börjar alltmer övergå i kampvilja. Mycket är tack vare Rebecca Solnits Hope in the Dark, som påminner om att förändring inte är enkelt eller smärtfritt och att när den väl sker är det knappt att kampen som förts under många år dessförinnan alls finns med i historieskrivningen. Då får vi också påminna oss om att förändring är viktigare än ära.
     ”[H]ope”, skriver Solnit, ”is not like a lottery ticket you can sit on the sofa and clutch, feeling lucky. I say it because hope is an ax you break down doors with in an emergency; because hope should shove you out the door, because it will take everything you have to steer future away from endless war, from the annihilation of the earth’s treasures and the grinding down of the poor and marginal. Hope just means another world might be possible, not promised, not guaranteed.”
     Hope in the Dark tar avstamp i olika hoppfulla rörelser där såväl vilja och drömmar som tålamod varit centralt. Bland annat i nedrustningsrörelsen som Solnit själv var inblandad i, men också genom andra exempel: Berlinmurens fall, Zapatisterna i Mexico, protesterna mot WTO i Seattle, reaktionerna på terrordåden 11 september 2001 och det efterföljande kriget mot terrorismen. Alla, enligt Solnit, startpunkter för det nya millenniet, som förmodades inträffa 1 januari 2000.
     Hopp leder till handling, handling utan hopp är en omöjlighet. Det är med hopp om något annat vi måste ha tålamod och fortsätta kampen. Framtiden är mörk, vilket nog är det bästa den kan vara, skrev Virginia Woolf. Framtiden är mörk och därför kan vi på sikt fylla den med vilket ljus vi vill. Det är åtminstone det jag tar med mig efter att ha läst Rebecca Solnits Hope in the Dark.

Relaterat

Kommentera