Hittat på min hårddisk: Färjekarlens sång #1

Jag tyckte det var så roligt att gräva på min hårddisk att jag fortsatte efter inlägget i onsdags. Då hittade jag en romanbörjan (13 sidor i A4) från februari 2006. Jag hade helt glömt bort det och jag är ganska säker på att jag inte kommer att fortsätta på just det här, i den här formen. Därför får ni det jag skrivet uppdelat i 7 inlägg, varje lördag från och med nu (om inget oförutsett händer). Texten har som sagt några år på nacken och jag tar inget ansvar för kvaliteten (som säkerligen saknas) och jag har inte korrekturläst.

Here goes:

Prolog

Med en suck blickade mannen ut över den stormiga hamnen. Han visste att det var hans tur nu, men det fanns inget i honom som bekräftade att det han så länge kämpat och strävat efter var det som nu låg framför honom.

Fyra år.

Det var så lång tid som hade gått sedan han fick reda på att det var här han skulle sluta. En lång tid sedan han hade hittats utblottad på gränsen till samman brott. Nu var hans enda mening här i livet bara var par steg bort.

Men inget i honom sa att det här var rätt.

En båt kämpade sig sakta upp mot strömmen. Upp mot vågorna. Den hade åtminstone en hjälp på vägen, en motor, en knuff i rätt riktning, tänkte han. Ur fickan på sin tjocka svarta skinnjacka fiskade han upp ännu ett bevis på att han inte hade något val. Han vägde försiktigt föremålet i handen. Det hade kommit till honom av en slump. Det var vad han trodde.

Spelet är slut och det var inte jag som vann.

Med all sin kraft slängde han föremålet rakt ut i hamnen mot en stackars mås som precis hann undan. Mannen vände och vankade bort till sin bil på parkeringen. Med ett ryck drog han upp dörren och satte sig bakom ratten. Tårarna rann i en strid ström ned för hans ärrade kinder medan han styrde ut bilen på vägen söderut. Han ville hem. Hem och invänta sitt straff som han otvivelaktigt skulle få genomlida.

***

Färden fortsatte i en hiskelig fart. Det hade börjat regna och hans knogar vitnade när han greppade hårt kring ratten. Tårarna hade slutat rinna och nu värkte ögonen något fruktansvärt. Var inte det här straff nog? Mannen skrattade uppgivet för sig själv och tryckte ner gaspedalen i botten varpå den lilla blåa Forden ystert rusade vidare något snabbare än tidigare.

Regnet som piskade mot vindrutan gjorde det allt svårare att se var han körde. Det spelade ingen roll. Han kunde vägen hem i ryggraden. Nu visste han inte om det var rädslan eller nyfikenheten som var den största drivkraften. Tidigare hade det var nyfikenheten, men nu när allt ändå var förlorat kunde det lika gärna vara rädsla. Eller kanske likgiltighet. Kan man ha likgiltighet som drivkraft? Det låter konstigt, tänkte mannen samtidigt som han svängde av på den lilla grusvägen som ledde hem till hans stuga. Hans älskade sin lilla stuga.

Med ett stort kliv för att undvika vattenpölen vid förarsätet klev han ur bilen, nu var det bara ett lätt duggregn som mötte honom på uppfarten. Han pulsade fram genom drivorna av gulnade löv som låg vid farstutrappan. Det var länge sedan han var här senast och det syntes på den misskötta trädgården. En sommar sen.

Han plockade upp nyckeln ur byxfickan och låste upp dörren, öppnade och gick försiktigt in. Det var tomt, men varför skulle det inte vara det? Han sparkade av sig de leriga kängorna och gick in i vardagsrummet. Ett tjockt täcke av damm täckte möblerna och golvet. Med fingret drog han ett streck över soffbordet. Ovanför strecket skrev han med stora bokstäver »NU DÅ?« Han satte igång radion och slängde sig i soffan som gav i från sig ett moln av damm och lade händerna för ansiktet.

»Ooh let me have it, let me grab your soul away…«

De sista tonerna flöt iväg och ersattes av en röst mannen mycket väl kände igen.

»Det här var Kate Bush med hennes stora hit Wuthering Heights. Ett fint stycke det där.«

Stämman i radion skrattade till och det gjorde även mannen ytterst motvilligt. Radion fortsatte.

»Jag var säker på att han skulle klara det men tji fick jag. Nu är det bäst att han letar rätt på någon annan som kan göra jobbet åt honom. Annars kanske jag blir tvungen att göra det Kate Bush vill göra.«

Stämman hade något hotfullt i sig och mannen satte sig spikrak upp i soffan. Det är så det måste bli. Han ställde sig upp och gick in i köket utan att höra de sista orden från radion. Han hällde i sig två glas vatten och gick sedan in i badrummet där han tog av sig alla kläderna och gick in i duschen.

Vattnet som strömmade ur munstycket var iskallt men mannen var glad att det fanns vatten överhuvudtaget. Rörmokaren som varit på besök innan mannens äventyr hade startat hade sagt något om att rören höll på att bäcka ihop och att det var dags att göra om det »taffliga hantverk« någon hade utfört då stugan byggdes. Rörmokaren lovade att kolla upp vad det skulle kosta, men återkom aldrig. I vilket fall inte vad mannen visste om.

När han ansåg sig tillräckligt ren torkade han av sig och letade upp de minst råttätna kläderna i byrån. Ett par beiga manchesterbyxor en mörkt grön skjorta. Ur köksskåpen letade han fram en flaska som han fyllde med det kalla kranvattnet och en sax. Med saxen i ett fast grepp klippte han av sig de långa och toviga lockarna. Han log åt spegelbilden när han väl ansåg sig färdig. Det såg inget vidare ut, men det fick duga tills vidare.

Han drog på sig kängorna igen, tog flaskan och gick ut för att åka iväg i bilen igen.

Han sparkade genom lövhögarna och regnet hade återigen tilltagit. Den här gången kändes det uppfriskande. Nästan renande. Mannen visste var han var på väg igen, och vad han var tvungen att göra. Det var återigen nyfikenheten som drev honom, det var han säker på.

Ett fågelstreck for över himlen och mannen log för sig själv. Det var inte bara fåglarnas resa som tog fart nu, även mannens tredje resa skulle påbörjas en höst. Den här hösten.

Relaterat