Harry Potter och Fenixorden

Originaltitel: Harry Potter and the order of the phoenix
Författare: JK Rowling
Översättare: Lena Fries-Gedin
Utgivningsår: 2003
Originalspråk: Engelska
Förlag: Tiden
ISBN: 91-88879-04-6

Det här är femte boken i den ännu inte avslutade septologin om Harry Potters trollkarlsliv. Den här gången är han nästan gnälligare än vanligt.


Den berömda trollkarlsynglingen börjar sitt femte år på Hogwarts skola för trollkonster efter en lång, ensam och plågsam sommar. Förra terminen hade slutat med att Harry mött sin ärkenemesis Voldemort och sett sin vän Cedric Diggory dö.
Rektor Dumbledore berättade om det som hänt på skolavslutningen och nu har de råkat ut för en situation då trolldomsministeriet gör allt i sin makt för att Harry och Dumbledore inte ska få berätta sin sanning.

Boken börjar i vanlig ordning med Harrys vistelse hos sin surrogatfamilj Dursley. Som vanligt är det en hemsk upplevelse för den lilla parveln, och den här gången är det värre än vanligt.

Hur som helst är jag enormt kluven till den här boken. Den är, som vanligt när det gäller Harry Potter, läskigt lättläst. Jag plöjde igenom de tusen (!) sidorna på två dygn utan att läsa särskilt hårt. Dessutom har Harry Potter den läskiga effekten att den är svår att lägga ifrån sig, oavsett vad man tycker om den.

Fröken Rowling har lyckats med konststycket att få samtliga personer att vara duktigt osympatiska den här gången. Inte minst huvudpersonen Harry gör ett bra jobb på just den punkten. Han är gnällig och jag känner inte alls igen mig i hans beteende från min femtonårsålder. Även de andra personerna i boken (vuxna och ungdomar) beter sig som barnungar och det är svårt att egentligen tycka om någon.

På något konstigt sätt är boken väldigt förutsägbar. Jag har läst samma eviga visa fyra gånger tidigare och man tycker ju att Rowling borde kunna bryta sitt mönster snart. Varför kan inte Harry och professor Snape komma överens, de har ju utmärkta tillfällen för det, och tänk på vilja komplikationer och händelser detta skulle kunna leda till. Det är riktigt tjatigt med de eviga dusterna mellan Snape och Harry, Malfoy och Harry, Slytherin och alla andra, Hagrid och hans dumma magiska djur, et cetera ad nauseam.
Bryt mönstret till Halvblodsprinsen, tack!

Jag gillar dessutom inte slutet, vill ni inte veta vad det är för stil på slutet bör ni sluta läsa det här stycket nu och fortsätta läsa efter nästa mellanrum.
Slutet är (som vanligt) ett par kapitel innan texten i boken slutar. Någon måste förklara hur allting ligger till och gärna avslöja något nytt. Att klämma in förklaringar i handlingen utan att dumförklara läsaren borde inte vara så knepigt, tycker man.

Ovanstående gnäll till trots. Boken är inte dålig, inte alls. Det är nog den svagaste av de fem jag läst (kanske med undantag för Harry Potter och hemlighetens kammare) men fortfarande läsvärd om man gillar Harry Potter och vill veta hur det går för den gnälliga lilla gynnaren.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!