Guitar Hero 2

Tillverkare: Harmonix
Utgivare: RedOctane/Activision
Plattform: Playstation 2
År: 2006

Guitar Hero II är det andra i raden spel som går ut på att man spelar på en plastgitarr. Kan det verkligen vara roligt?

Någon handling i egentlig mening finns inte och är heller inte nödvändigt. I karriärläget får man chansen att åka på turné för att förhoppningsvis låsa upp nya låtar, karaktärer och gitarrer. Det är egentligen det enda dåliga med spelet. Karriärläget känns nämligen rätt krystat, som om spelutvecklarna behövt sätta in ett element för att spelet ska vara ”komplett” – ett framgångsläge som ska betala sig att lyckas med. Det hade knappast behövts eftersom spelet är mer av ett partyspel än något jag provat på väldigt länge.

Man spelar med en plastgitarr med fem knappar på halsen (med vilka man tar toner och ackord), en spak som fungerar som strängar och en spak som används som svajarm (jag är medveten om namnproblematiken). Med det instrumentet ”spelar” man sedan efter de färgade prickarna som visas.

I spelet finns det 55 låtar på fyra svårighetsgrader och med dubbla spår för samspelarläget. I multiplayer kan man antingen spela mot varandra eller med varandra. I den senare varianten spelar den ena bas och den andra gitarr och man får alla poäng tillsammans. En charmig variant, helt klart.

På frågan jag ställde i början – kan det vara roligt? – blir svaret ett rungande ja. Spelet är jättetrevligt i ensamspel, jättetrevligt om man är två och fullkomligt lysande på fest. Det är jättebra anpassat för personer som är olika bra och man kan spela tillsammans även om en är superbra och en annan är total novis.

En nackdel till är priset: dryga tusenlappen för spelet och två gitarrer. Jag måste nog ändå anse att det är värt det.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

6 Comments

  1. För att upprepa vad jag sagt för alla trasiga människor som inte hänger på IRC dagarna i ända:

    Som gammal DDR-nörd var jag till en början rätt skeptiskt och tyckte de första en-två omgångarna inte det var någon vidare höjdare. Alldeles för långa tråkiga låtar, mestadels ganska segdragen oinressant musik (med ett par undantag), och inte alls samma rusch i själva spelandet.

    Men, när jag väl kommit över första kullen och kommi in i spelet får jag väl erkänna att det var riktigt jäkla skoj, och framförallt då som partylir (som singel-spel skulle jag förmodligen tröttna rätt fort). Funkar ju också bättre på det området eftersom man kan gitarra vidare trots ett par bärs (och slipper svetta ner sig), medan den gimmickiga gitarrkontrollen gör att det känns lite ”festligt” jämfört med t ex en ganska tråkig beatmania-kontroll.

    Mitt huvudsakliga klagomål kvarstår dock ändå, att jag tycker det hade varit bättre om låtarna var ganska hälften till två tredjedelar så långa som de faktiskt är; i nuläget hinner de lätt bli en aning tjatiga innan de tar slut. Men, det är inte värre än att det går att leva med.

    Motiverar inte mig till eget inköp så länge det finns i bekantskapskretsen, men jag kan glatt tänka mig att traska över och bli uppläxad. ;-)

  2. Haha, nästa steg är att du köper en riktig elgitarr och förstärkare.
    Jag har redan konverterat Jycke (Jocke) och nu står du på tur!
    MUHAHAHA!

    Ehm – vi skall spela :)

  3. Det är ett faktum att Guitar Hero är typ ett av de roligaste spel som någonsin gjorts.

    Easy är väldigt trist dock, det är mycket, mycket roligare när man kommer upp i högre svårighetsgrader.

  4. guitar hero 2 är det roligaste spelet som har komigt ut genom tiderna, att känna känslan att man kan lia så bra och att publken kan hänga med, det är ju äcklig men endå så jävla skönt att kunna lira, guitar hero är världens roligaste tv spel

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!