Gudsförgäten: Första kapitlet

Det här är första kapitlet, uppdelat på tre sidor, ur min roman Gudsförgäten (2015). Om du är nyfiken på fortsättningen, tveka inte att köpa den via Bokus, Adlibris eller Sjuttonde förlagets butik. Den finns tillgänglig både som fysisk bok och e-bok.

Hon pratade om krigen, denna renande kraft som skulle skölja genom civilisationen, städa upp jordens alla ohyror och plågoandar. Qoheleth, det var vad hon kallade sig, hade aldrig upplevt något krig på nära håll, allt hon byggde sin filosofi på hade hon läst i böcker eller sett på TV. Hon var i grunden misantrop, övertygad om att det enda sättet människan kunde utvecklas på var genom att utrota sig själv, att vi hade nått vägs ände. Hon hyllade krigen och höll långa pläderingar för döva öron. Ofta vållade hon uppståndelse, bråk och poliser, men ingen lyssnade på vad hon egentligen sade, eller så lyssnade folk på vad hon sade, men vägrade att erkänna att det kanske låg något i det. På det sättet var Qoheleth sin egen värsta fiende – hon förstod aldrig när hon skulle sluta och saknade fallenhet för strategiskt tänkande.
     Något år innan kriget bröt ut även här gick vi ner för den stora gågatan, mellan affärer och reklamskyltar med total avsaknad av verkligt värde. Vi var inte på väg någonstans, bara gick för att vi var trötta på att sitta. Qoheleth ondgjorde sig över alla materialister som dagligen spenderade sina surt förvärvade, och i det rådande ekonomiska klimatet, i stort sett värdelösa slantar. Istället för att uppmana till revolution som hon vanligtvis gjorde sade hon att hon hade bestämt sig för att göra revolution på egen hand.
     Sedan satte hon eld på sig. Mitt på öppen gata, mitt bland männi-skorna som sprang i kommersialismens hamsterhjul. Folk skrek och jag stod som förstenad. Ingen lyckades släcka henne. Inte förrän det var för sent.
     Det var första gången jag såg någon dö – definitivt inte den sista:
     Jag såg Frukost, vars riktiga namn jag inte minns, dö.
     Jag höll om Lillebror när han slocknade.
     Jag såg gumman i Kerronnan Alussa som slutligen gav upp samlandet.
     Jag såg Nanna som tog med sig nattljuset ner i djupet.
     Jag såg Styrman vars kropp spreds över havet.
     Jag såg Melquíades som inte kunde lämna sin Diana.
     Jag såg Almqvist och hans bror som räddade mig undan Guds vrede.
     Jag såg Aristaios hukad över mig, där makthunger ersattes av tomhet.

Innan Qoheleth så dramatiskt checkade ut från den här världen hade hon agiterat på sitt sedvanliga sätt.
     ”Varför skulle vi sälja vår tid utan att få något i utbyte?” frågade hon och mitt tama svar var att samhället slutar fungera annars. Qoheleth skrattade sitt beska skratt och undrade om jag verkligen menade att samhället vi har nu fungerar. De få gånger jag svarade på hennes raljerande fick jag alltid en retorisk fråga i retur. Jag visste bättre än att försöka argumentera mot henne, men det hade tagit lång tid att lära mig det. Jag kunde alltid räkna med en lång utläggning i vilket fall. Så här i efterhand önskar jag att jag alltid svarat, alltid fick höra henne förklara hur ignorant jag var.
     ”Det är de giriga som bestämmer”, började hon. ”De gör sitt bästa för att tillskansa sig så mycket av de få ’resurser’ (när hon nämnde resurser gjorde hon alltid citationstecken i luften för att göra klart, en gång för alla, att hon inte brydde sig om pengar men accepterade dess existens – tills vidare) som vi skapat för att särskilja varandra. De fattiga ges inte någon chans att ändra sin tillvaro och vända upp och ned på det samhälle som du påstår fungerar tack vare konsumtionen och som jag vet är början på slutet för mänskligheten. De rika håller varandra om ryggen och de fattiga accepterar en samhällsordning som gränsar till feodalism. Varje uns av kampvilja möts med hot eller omyndigförklarande.”
     Det var inte bara kapitalismen och girigheten hon drog till storms mot. Religionen fick sig också en känga emellanåt.
     ”Tron”, sade hon, ”var det som höll oss samman och det som slet oss isär.” När jag bad henne förklara det paradoxala i hennes resonemang berättade hon en saga:
     I ett rike bortom haven styrde en väldigt gammal drottning. Få visste exakt hur gammal hon var, men hon sades ha sett när horisonten fick sin form. Hon ansågs mycket vis och lyssnade på sitt folk innan hon tog varje beslut, men bedra dig inte: det var hon och ingen annan som tog besluten. Folket älskade henne och när hon en dag kungjorde att hon ämnade abdikera, trött av alla år av idogt tjänande folkets vilja, sade hon att hennes sista beslut skulle bli att utforma ett nytt styresskick. Folket litade på hennes omdöme och var nöjda, trots att de grät sig till sömns den natten över drottningens förestående pensionering. Dagen efter kallade drottningen alla som önskade göra sin röst hörd, precis som hon alltid hade gjort.
     Den förste att höras var en man vars lätt solbrända hy blänkte av solens strålar som lyste in genom tronsalens stora fönster.
     ”Vem är du?” frågade drottningen.
     ”Jag är Petrus”, svarade mannen, ”och jag bär med mig den sanna tron. Min Gud är kärleksfull och med hans kärlek vill jag styra vårt rike.”
     ”Och de som inte tror?” frågade drottningen.
     ”Alla är vi människor, ers höghet.”
     Den andre att höras var en man med ögon så gröna som smaragder, klädd i en särk av himlens alla färger.
     ”Vem är du?” frågade drottningen.
     ”Jag är Abdul”, svarade mannen, ”och jag bär med mig den sanna tron. Min Gud är barmhärtig och så vill jag styra vårt rike.”
     ”Och de som inte tror?” frågade drottningen.
     ”Alla är vi människor, ers höghet.”
     Den tredje att höras, också han en man, med långa korkskruvslockar, högrest, ståtlig och rak som fyrtornet på Faros.
     ”Vem är du?” frågade drottningen.
     ”Jag är Yitzhak”, svarade mannen ”och jag bär med mig den sanna tron. Min Gud är allsmäktig och utan att glömma det ansvaret vill jag styra vårt rike.”
     ”Och de som inte tror?” frågade drottningen.
     ”Alla är vi människor, ers höghet.”
     Tyngd av de tre männens snarlika pläderingar drog sig drottningen tillbaka till sin kammare för att kontemplera det hon hört. Hon stängde in sig och syntes inte till på fyrtio dagar och fyrtio nätter.
     I drottningens frånvaro gjorde männen vad de kunde för att visa sin och sin Guds stora godhet och snart var alla lyckligt inneslutna i en gemenskap, hade vänner och ville göra gott, på ett sätt som aldrig skett under drottningens dagar. Det rådde lugn i riket och även om det fanns meningsskiljaktigheter avslutades de alltid med ”Vi får se vad drottningen bestämmer” och alla fortsatte att vara lugna och nöjda.
     När de fyrtio dagarna och fyrtio nätterna passerat kallade drottningen till sig de tre männen.
     ”Ni säger er alla vara av den sanna tron, och vilja dela med er av er Guds godhet till alla oavsett tro.” De tre männen utbytte blickar som inte kunde dölja deras tveksamhet, men nickade bekräftande mot drottningen. ”Således bör ni tre gemensamt kunna styra det här riket med tre gånger Guds godhet, om det inte passar er låter ni folket rösta om framtiden. Mina medhjälpare står från och med nu till ert förfogande.” Innan någon av männen hade hunnit protestera, vilket de alla tre ville, hade drottningen givit sig av för att aldrig mer återses. Männen satte genast igång att försöka bringa ordning och klarhet i situationen, men blev snart oense för en ville styra med kärlek, en med barmhärtighet och en med visdomen bakom Guds allsmäktighet. De skildes åt och sedan den dagen ekar tronsalen tom i rikets ruiner.
     Männen berättade för sina församlingar om det inträffade, alla färgade av sitt egna perspektiv, och eldade upp massorna. Inom sina respektive gemenskaper var de bröder, men gentemot de andra troende var de bödlar, och det dröjde inte länge innan drottningens prunkande rike förföll i förtryck och barbari för att så småningom gå under.
     Qoheleths berättelse var inget bevis, men som förklaring till hennes resonemang fick den duga.
     När beredskapslarmet på allvar ljöd sin hesa signal, och Qoheleths öde grävts ner med hennes aska, var det till en början ingen som reagerade. Det är bara en övning, sade de, och det var inte så konstigt. Övningarna hade kommit med allt tätare mellanrum. Först en gång i månaden, sedan en gång i veckan. Till slut sade militären att man alltid skulle vara beredd på en övning. För er egen skull, sade de, men övningarna var bara övningar och snart var det förstås ingen som brydde sig. Ännu en övning, tänkte vi som ständigt fick höra signalen. När larmet inte slutade tjuta trots att övningen för länge sedan borde varit över sjönk faktumet sakta in: det kanske är på allvar.
     Militärerna rullade in på gatorna snabbare än vad som borde vara möjligt, folk förflyttades till säkrare platser och alla som eventuellt kunde hantera vapen rekryterades för att skydda rikets säkerhet. Man skulle kunnat tro att det skulle vara mycket liv på gatorna nu när katastrofen hängde över oss, men istället låg staden under ett spöklikt täcke av tyst oro – en talande tystnad, som pekoralens poeter hade uttryckt det.
     Jag hade själv aldrig varit mycket till soldat. Jag blev hemskickad från lumpen efter ett par veckor: ett brutet ben efter en allt för vild utekväll på vår första permission. Det var bara att packa väskorna och åka hem. Tro det eller ej, men det kändes vemodigt. Jag hade sett fram emot att få utbilda mig till militär, få hantera vapen, lära mig överleva och framförallt lära känna fler adrenalinstinna likasinnade på gränsen till vuxenlivet. När jag nu tänker tillbaka på det inser jag hur ung och dum jag var som på allvar trodde att värnplikten skulle fungera karaktärsdanande på en sådan som mig. När militären nu valde att se mig som krigsduglig ångrar jag de dagarna jag fick i lumpen. Kanske hade vapenvägran varit nog för att slippa undan?
     Jag var inte ensam i kön till mönstringen och när jag såg mig omkring förstod jag att begreppet vapenför var allt för brett för att egentligen exkludera någon. Jag såg människor i alla storlekar, uppgivna personer som abrupt tystade sina släktingars protester och beslutsamma ungdomar som för bara några timmar sedan hade kallats barn. Kriget var nationens angelägenhet och alla tillhörde vi nationen, sade politikerna direktsänt från sina skyddsrum. De som inte brydde sig om nationen tvingades att bry sig. Jag var en av dem.
     Spottet sprutade när en militär beordrade mig och alla som hade oturen att stå först i kön att uppge namn, personnummer och födelseort. Jag gav dem de uppgifter de efterfrågade utan att smittas av inskrivarens entusiasm. Han pekade på led nummer fyra. Det var inte mer med det, så jag ställde mig lydigt i led nummer fyra och inväntade nya direktiv. Ingen jag frågade visste vad indelningen betydde, var man skulle hamna eller på vilka grunder vi hade hamnat i just den fjärde gruppen. Man känner sig aldrig så vilsen som när man fått en etikett utan att veta varför.
     Snart packades vi in i bussar och likt en reseledare förklarade en militär – ett befäl av något slag, jag lyssnade inte så noga – att vi dragit nitlotten. Vi skulle föras till rikets nordligaste gräns, hundratals mil från våra hemorter och ville vi någon gång återse de våra fick vi se till att göra förbannat väl ifrån oss. Någon jublade, i övrigt var det tyst som i den grav många av oss skulle hamna i.
     Jag kom att tänka på en sommar när jag var liten. Jag skulle för första gången få åka på sommarläger och efter både mammas och morfars historier från länge respektive ännu längre sedan om hur roligt de hade haft med alla nya vänner de hade fått, hur de hade badat och fiskat abborrar som de genast släppt ner i vattnet igen, hur de hade spelat fotboll bland träden i skogspartiet nedanför baracken, hade mina förväntningar stigit till orimliga proportioner. Jag räknade kallt med att jag skulle berätta om den sommaren för mina barn och barnbarn. Nu blev det inte så utan du, kära läsare, får höra min historia istället. Jag kan inte hjälpa det. Hur som helst stod vi – jag, mamma och morfar – på busshållplatsen där jag och ett trettiotal andra förväntansfulla ungar skulle bli upphämtade. In rullade en gråröd buss – en Volvo B58, om jag inte minns fel – som redan då kändes uråldrig, men trots det tvivlade jag aldrig på att det var mitt livs äventyr som väntade bakom de rostiga dörrarna med de spruckna vindrutorna. Den stannade med skrikande bromsar och med ett pysande från dörrarna kom även en stank av rutten frukt från gamla utflykter och förra årets grusade förhoppningar. Vi gick på, spända och nervösa men glada att få uppleva vårt livs äventyr, och satte oss i de slitna läderimitationssätena. Ingen av oss låtsades om att den till åren komna chauffören luktade alkohol och urin och när bussen väl rullade iväg fanns det ändå ingen återvändo. Vi visste inte riktigt var vi skulle, till en sjö och en skog hade jag förstått av mammas och morfars berättelser, men inget mer utöver det. Ett sedvanligt mikrofongnissel hördes och därefter orden från någon som sedan länge slutat tycka barn är gulliga och inte längre gläds av deras skratt:
     ”Vi är på väg till Tistelöns fritidsanläggning. Det är där ni ska tillbringa er sommar. Vi ska åka ungefär två timmar innan vi är framme och väl där ska ni lämna in era saker och hämta ut era kläder för sommaren. Era föräldrar har förmodligen anmält er till det hårdaste sommarlägret som finns. Tack för er tid.”
     Meddelandet avslutades med något som lika gärna hade kunnat vara en harkling som ett skratt och vi barn tittade på varandra som om det var världens undergång. Just så kände jag mig i bussen efter att vi mönstrats. Likheterna med sommarlägret hade gärna fått fortsätta, för den elaka chauffören hade bara spelat oss ett spratt, vilket han gjort i alla år, precis som chauffören innan honom. Trots att autenticiteten i sprattet lämnade tvivel i mitt undermedvetna var sommarlägret det bästa jag någonsin varit på och vi både badade och spelade fotboll.
     På bussen mot norr hamnade jag av en händelse bredvid en gammal klasskamrat, Rasmus. En gång i tiden hade vi varit riktigt nära vänner, men precis som det så ofta går gled vi isär när vi inte längre var barn utan började finna oss till rätta med andra människor, i andra grupper och med oss själva. Han började spela hockey och visade sig vara väldigt lovande, medan jag försjönk i litteraturen och slök klassiker på klassiker, bok på bok oavsett genre. Han spelade snart på elitnivå och det dröjde inte länge innan självutnämnda experter gjorde klart att Rasmus mycket väl kunde tänkas bli tidernas bästa hockeyspelare. Jag läste allt mer. Jag läste så pass mycket att folk hade kunnat tänkas bli oroliga om det hade funnits någon som brytt sig om vad jag höll på med tillräckligt mycket. Rasmus öde ville något annat än framgång och han föll olyckligt på en träning, krossade sitt knä mellan två sargdelar som monterats dåligt av någon inkompetent praktikant och kunde inte stå på ett par skridskor efter det. Jag läste vidare.
     Nu var vi hur som helst ofrånkomligt tvingade att intressera oss för samma sak: försvara nationens intressen.
     ”Jävligt otäckt det här, trodde fan aldrig att vi skulle bli attackerade”, sade han och han var säkert uppriktig. Själv hade jag inte riktigt återfått hoppet efter att Qoheleth gjorde av med sig och jag kände mig skyldig att bära med mig hennes misstänksamhet. Därför hade jag blivit alltmer övertygad om att vårt öde, vad nu det egentligen var, var beseglat. Jag svarade Rasmus eftersom jag visste att han bara ville ha en bekräftelse på att jag hörde så att han kunde fortsätta redogöra sina tankar: Jag har ju sett en massa på TV vet du, där har ju alltid de där jävla kostymnissarna sagt att det inte fanns någon anledning att oroa sig. Helvete vad vi blev blåsta och nu sitter vi här på en satans buss ut i ingenstans, bara för att försvara de där förbannade lögnarna.
     Han hade rätt. Vartenda ord han sa var sant.
     Konflikten hade börjat som en skitsak och hade det skötts snyggare hade det kanske slutat som en skitsak, men våra politikers diplomatiska förmåga är ytterst begränsad när motståndarna hyser andra värderingar än de själva, åtminstone om det inte är en viktig handelspartner. Tiden då man kunde pådyvla andra sin moral är sedan länge förbi. För varje utspel som gjordes trappades konflikten upp och även om ingen på allvar trodde att något krig skulle bryta ut så sågs det hela på med oro. I samma takt som beredskapsövningarna tätnade eskalerade även politikernas utspel – de kom oftare och de var grövre. Exakt vad som fick bägaren att rinna över vet jag fortfarande inte. Strax efter att kriget startade byttes all form av information ut mot propaganda, om nu någon egentlig skillnad kan göras. Angreppet var oprovocerat, sades det. Vi var oskyldiga och de andra var barnamördare och våldtäktsmän och de skulle inte sky några medel för att utplåna vårt stackars hederliga land. Sanningen var ointressant.
     Jag försökte sova på bussen, men jag hemsöktes av mardrömmar. Jag såg framför mig hur jag blev en hjälte och en förebild, men personen var inte jag. Ansiktet var förvridet – av en olycka eller krigsskada? Vem vet? – och jag höll tal till en nation i skräck. Jag försökte läsa mitt manus, men bokstäverna gick inte att tyda, så jag improviserade. Det var ett fruktansvärt tal, för lika lätt som vi hade lurats av chauffören på bussen till sommarlägret, lika lätt föll jag in i den propagandaapparat som startats i samma stund som första stridsvagnen rullade ut, och säkert tidigare än så. Det var inte en kämpandes tal, inte heller en förlorares. Jag hade vunnit, men publiken bestod av drivor av döda kroppar, sönderslitna av granater, överkörda av stridsfordon, skjutna av kulsprutor. Min seger var nationens och jag var alla krigsoffers hjälte.
     Jag vaknade av vårt befäls röst i bussens mikrofon: ”Vi har nu åkt ungefär två av de sexton timmarna resan till basen skulle ta. I19 heter den och är vår nordligaste infanteribas med direkt anknytning till gränsen. När vi kommer fram… Jag kommer ta den här informationen igen när vi närmar oss. När vi kommer fram ska ni lämna in era tillhörigheter och lösa ut de kläder ni blivit tilldelade för att sedan söka upp den barack ni ska sova i. Vi är i krig, ha det alltid i åtanke.”
     Infanteri alltså, kanske var det vad led fyra betydde. Alla tänkbara svordomar for som hagel genom tankarna. Infanteriet var det sista jag ville tillhöra. Jag hade fortfarande planer på att komma levande ur det här och att då höra att jag var placerad bland de minst skyddade i armén, att höra att jag förmodligen skulle hamna i direkt eldstrid och att jag alltid skulle ha det i åtanke, det var ingenting jag önskade mig eller någon av de andra på bussen. Ingen annan över huvud taget, till och med.
     Utanför fönstret förändrades landskapet sakta från tät stad genom enorma fält där rapsen växte gul och skog där granarna stod täta och stängde ut allt ljus till myrmark och fjäll. Vi har ett rikt land, vi förtjänar bättre än det här, tänkte jag, och med knappt han tanken passera innan jag märkte att jag redan var på väg in i krigsmentalitetens sökande efter något handfast att försvara. Jag gav kriget en mening, framförallt: jag gav min egen del i kriget mening.
     Din familj då? undrar någon, och det enkla svaret är att jag ingen har. När jag var liten, sex, kanske sju år, kramade pappa om mig och min storasyster. Vår mamma var inte hemma och pappa såg tydligen sin chans att fara till sjöss, för det var precis vad han gjorde. Han sade att vi skulle ta hand om varandra och om faran någon gång lurade runt hörnet skulle vi ta varandras händer och önska riktigt hårt, då skulle inget kunna komma åt oss. Sedan tog han sin säck på axeln och gick visslande på Så skimrande var aldrig havet ner för gatan och försvann runt en krök. Min syster och jag tog varandras händer och önskade att pappa skulle komma tillbaka, men allt vi fick var ett brev som kom några år senare:

Vid milan har jag vaktat i vinter och vår
och längtat till havet i många långa år,
långt bort från min gammalmansmöda.
Från havet är den vind, som i tallarne går
och leker med stoftet från milan, som står
med mull över kolen som glöda.

Och seglen de glänsa på havets vida rum
och vågorna de kasta sig med dån och med skum
mot stränderna av främmande länder.
Till havet, till havet det vida jag vill
– vid milan är jag bunden, jag kastar av och till
med mull över glimtande bränder.

Och skuggorna de tätna och dagen den är all
och mörkret faller tyngre och natten kommer kall,
det glimtar och glimtar i glöden.
Och skogen av sångerna om havet är full,
min själ är bedrövad för vindsångens skull,
mitt sinne är sorgset till döden.

Er pappa

Vid det laget hade konturerna av pappa suddats ut. Ingen av oss hade dömt honom, han hade försvunnit runt kröken även i våra minnen. När vi läste brevet visste vi knappt vem det var ifrån. Vi fick senare reda på att pappa efter många resor på världens alla hav hade lyckats komma till ro någonstans i Sydamerika där han tillsammans med en kvinna som han antog var den stora kärleken började bygga klockor. Såvitt jag vet hade pappa aldrig intresserat sig för urmakeri, men uppenbarligen hade tiden till havs givit honom möjlighet att studera något som han tyckte om, och uppenbarligen hade fallenhet för. Till en början försåg han byn med stora klockor som liknade vår kulturskatts fantastiska golvur. Ju mer han tränade desto mer övertygad om sin egen fantastiska finmotorik blev han och klockorna blev allt mindre. Till slut var klockorna så små att pappa blev tvungen att använda de luppglasögon som sedermera skulle leda till att han, enligt egen utsago, blev blind. Dessutom skämtade bybefolkningen om att den tokige urmakaren hade tagit med sig ett västerländskt fenomen till deras by: för lite tid. Efter att pappa blev blind och kvinnan lämnat honom för en ung och frisk sjöman fanns det inte längre något som hindrade pappa från att göra som hans pappa, min farfar, gjort innan honom. Han tog sitt liv på samma vis som Virginia Woolf en gång i tiden tog sitt, med stenar i fickorna vandrade han ut i havet för sin sista vila. Allt han lämnade efter sig var det flaskpost som med Guds försyn nådde mig långt efter att han begav sig av ut på sjön och övergav oss. Det är delvis anledningen till att jag alls vet något om den man som inte kunde sätta sina egna ord på sitt avsked. Han är att betrakta som en lögnare.
     Mamma tog pappas försvinnande betydligt hårdare. När hon kom hem och frågade ut oss om var han tagit vägen visste inte mamma vad hon skulle ta sig till. Hon drog ut de föremål som hon förknippade med pappa, även om banden för oss barn var otydliga, och eldade upp samtliga på vår bakgård. Det var en enorm brasa, även mätta ur en vuxens ögon, och jag tror att mamma ångrade vad hon gjort även om hon aldrig erkände det själv. På elden slängde hon inte bara de kläder han lämnat efter sig, även min cykel vilken pappa och mamma hade valt ut tillsammans. Deras hemlighetsmakeri var en lek mest för dem, ett sätt att förstärka känslan av att det de gjorde var förbjudet. Deras viskande mellan raderna av cyklar hade väckt uppmärksamhet som de tillsammans fnissade bort. Leken hade varit nyttig för dem båda, och nu var minnet av den alltför smärtsamt för att min cykel skulle få vara ifred. Jag blev förstås både ledsen och arg, en sjuårings blandade känslor östes över mamma – jag hatade henne i den stunden – och det var första och enda gången hon slog mig. En örfil rakt över kinden och med en dubbelt ångerfull blick. Hon sprang in och låste in sig i badrummet och efter det förde vi aldrig ett riktigt samtal. Min syster höll kontakten med mamma efter att vi båda hade flyttat hemifrån, hon rapporterade dagligen till mig om mammas skam, både över att hon slog mig och över att hon inte orkat ställa saker till rätta. När mamma dog för ett par år sedan, förmodligen av sorg, var det min tur att fyllas av skam över att jag inte orkade åka upp till sjukhuset och ta farväl av henne. På något sätt hade jag kanske redan sagt adjö och trevlig resa, och för varje gång min syster pratade om mamma kändes det mer och mer som om mamma var en bagatell om vilken man pratade men aldrig brydde sig. Jag ångrar dagligen att jag inte orkade gå igenom kyrkportarna vid hennes begravning, att jag inte lyckades vara den större människan som tog tag i vår relation, för hade jag väl hälsat på mamma är jag säker på att den kil som med tidens omutbara hammare sakta slogs in mellan oss skulle lossna och försvinna samma väg som pappa gick. Kanske hade det varit skillnaden på liv och död.
     Min syster, slutligen, blev tragiskt nog beviset för att pappas ord om önskningar inte var annat än luft, en lögn för att hålla oss lugna och starka. Det fungerade visserligen, vi tog hand om varandra med all kärlek vi kunde uppbringa och jag trodde ändå på pappas ord fram till dess att min syster dog. Hon hade varit på väg hem från centrum, cyklandes likt hon gjort hundratals gånger tidigare. Vid en korsning såg hon en man i trettioårsåldern som såg ut att ha sprungit vilse från ett behandlingshem, och vilse var han för han stoppade henne och frågade om vägen till järnvägsstationen och eftersom min syster gjorde misstaget att tro det bästa om alla stannade hon för att hjälpa honom. Ur ärmen drog han den kniv som obducenten sa hade stuckits in mellan tredje och fjärde revbenet på vänstersidan, tog hennes plånbok med hundrafemtiotre kronor och sprang för allt han var värd. Hon hittades snart och fördes i ilfart till sjukhuset där hon lades in på sal trehundratolv och började behandlas för det svåra knivhugget. Med vana händer letade sig två steriliserade gummihandskar fram över hennes bröstkorg. Hade det inte varit för alla blodfläckar hade det kanske funnits en morbid spänning i situationen. Skalpellen bröt genom huden som om huden vore vatten och nytt blod forsade med samma kraft som hos en flod. Som taget ur vilken sjukhusserie som helst ropade läkarna till varandra:
     ”Hon förlorar för mycket blod!”
     ”Stoppa blödningen!”
     ”Håll igen där!”
     ”Skynda dig!”
     ”Det är för sent…”
     ”Död: arton tjugotvå.”
     ”Det fanns tyvärr ingenting vi kunde göra.”
     Hon efterlämnade ingen annan än mig och på begravningen var det bara jag, Qoheleth och några vänner från hennes jobb som – av allt att döma – saknade henne mer än vad jag gjorde. Inte för att jag inte saknade min syster, inte för att jag inte älskade henne och anförtrodde henne allt. Det var bara det att jag inte var säker på att hon var död. Jag hade inte sett henne, läkarna avrådde mig, och någonstans inom mig hoppades jag fortfarande att hon skulle vara vid liv, någon annanstans.
     Så jag var ensam. Ensam att kämpa i ett krig bara jag kunde göra meningsfullt och jag hade ingen lust att göra mitt land den tjänsten. Mina tankar kretsade runt hur jag skulle ta mig ur den här situationen. Att kasta mig från bussen skulle nog inte hjälpa. Att bryta benet som jag gjorde i lumpen skulle förmodligen fungera, men jag var inte beredd att åsamka mig en sådan skada. Jag visste ju redan hur ont det gjorde. Jag var en fegis, en ynkrygg som inte ville kriga och som inte hade mod nog att göra något åt det. Pappa hade skrattat åt mig om han sett mig nu, fast i mitt eget fängelselika cirkelresonemang.
     Jag klev av bussen tillsammans med de andra någon gång på kvällen. Det regnade så mycket att jag hann bli våt ända in på skinnet bara av att gå de fåtal hundra meter som var mellan bussen och det skogsgröna fallfärdiga rucklet där våra saker skulle förvaras tills det att vi blev hemskickade eller, om vi hade otur, dödade.

gudsförgäten-framsida

Det här är första kapitlet ur min roman Gudsförgäten (2015), jag hoppas du uppskattade det! I de kommande 23 kapitlen kommer huvudpersonen att rymma från kriget och försöka ta sig hem, men på vägen trasslar han in sig i sina minnen, i berättelser, i drömmar. Vill du fortsätta att läsa: tveka inte att köpa den via Bokus, Adlibris eller Sjuttonde förlagets butik. Den finns tillgänglig både som fysisk bok och e-bok.

Relaterat

Kommentera