Gruvgas. Essän, vreden, politiken

gruvgas-vinjett

gruvgas

Georges Didi-Huberman, i översättning av Johan Öberg
103 s. Daidalos, 2015 (2014)


Gruvgas av den franske filosofen Georges Didi-Huberman (f. 1953) beskrivs som en essä om ”vår kulturella och mentala katastrofberedskap” och till ungefär hälften är det en adekvat beskrivning. Tyvärr tappas den röda tråden när fokus i någon mån flyttas till symptomen och det ovan citerade som gjorde mig intresserad från första början får stå till sidan för en djupdykning i Pier Paolo Pasolinis montagefilm La Rabbia (1963).
     De båda halvorna är om än inte tydligt markerade så åtminstone närvarande vid en genomläsning. I den första diskuterar Didi-Huberman just katastrofer, med särskild inriktning på gruvolyckor. Författaren växte upp i Saint-Étienne i gruvområdet Loire men minns trots det väldigt lite, ja i princip ingenting, av den gruvolycka som skedde där i hans ungdom. Kännetecknande för katastrofen är just dess oförutsägbarhet, att det omedelbara tillslaget, förlagt i framtiden, inte går att känna igen. Här spelar, enligt Didi-Huberman, kulturen en viktig roll. Likt kanariefågeln som i gruvornas mörker sägs burra upp sig när nivåerna av gruvgas blir för stora kan kulturens samtal med det förflutna varna för annalkande fara. Den första delen av Gruvgas diskuterar detta och lägger en god grund för konkreta exempel.
     Och det huvudsakliga exemplet är som sagt Pasolinis montagefilm med viss snegling på hans poesi (i den mån det är skilt åt). I början av 1960-talet fick Pasolini i uppgift att göra en film bestående av klipp från journalfilmer om efterkrigstidens Italien. Kunde det kommentera samtiden? Svaret tycks vara ja, men inte utan Pasolinis (i det här fallet) berättelse. I den finns den ursinniga människan, en varelse som skyr såväl populism som moralism, medelmåttighet och konformism och som skulle göra det oavsett rådande samhällsordning. Någon revolution skulle med andra ord inte sätta henne fri.
     Didi-Huberman dyker djupt i La Rabbia och hans närskådning och analys i sig är det inget fel på. Jag kan nästan se filmen framför mig och jag förstår tveklöst vad av Pasolinis kulturella gärning består. Mitt problem med Gruvgas är att analysen är tämligen löst knuten till den katastrofberedskap som hänvisas till, och det är ju den jag är intresserad av. När första delen av boken övergår i andra så tycks kanariefågeln ha flugit sin kos.
     Samtidigt är Gruvgas ett mycket bra exempel på böcker jag skulle vilja se fler av. De drygt 100 sidorna dyker ner i ett ämne, påtar runt i det med både filosofiska resonemang och konkreta exempel. Bara formatet och att den faktiskt finns översatt till svenska (en eloge till förlaget Daidalos) är i sig fantastiskt.

Kommentera