Get a Life

get-a-life-vinjett

get-a-life

Nadine Gordimer
187 s. Bloomsbury Publishing, 2006 (2005)


Paul är ekolog, make, pappa och under en cancerbehandling. Behandlingen gör honom radioaktiv och han måste således hålla sig borta från både sin familj och sitt jobb. Han flyttar hem till ett liv i karantän i sitt föräldrahem och får därför tid för sina tankar. Med sjukdomen är han förstås inte ensam, och både i hans fru och hans mamma väcks frågor om deras respektive liv. I nobelpristagaren Nadine Gordimers (1923-2014) Get a Life blir sjukdomen en katalysator för mycket annat.
     Huvudpersonens radioaktiva tillstånd, kärnfamiljens status och hotet om att bygga en kärnkraftreaktor — på ett eller annat sätt kretsar romanen kring dessa sammansvetsade ämnen. Strålningen är ett hot, mot Pauls familj och mot naturen i Sydafrika där boken utspelar sig. Som familjekonstellation skänker den däremot trygghet, eller? Inget besvaras egentligen, men det är tydligt att ett uppdämt behov av funderingar kring den egna tillvaron plötsligt får sitt utlopp när allting ställs på sin spets. De stora känsloyttringar som lätt skulle kunna göra tankarna banala uteblir dock, utan att för den sakens skull göra Get a Life till en långsam bok.
     Att skriva om sjukdom är inte helt enkelt. Get a Life balanserar (emellanåt vingligt) på en knivsegg där romanfigurerna, trots livsfara, uppbrott och kontemplation, förhåller sig till sina själsliv med viss distans. Behandlingen som gör Paul radioaktiv och hindrar honom från att träffa sin familj påverkar honom, uppenbarligen, men varken den frustration eller den rädsla som skulle kunnat vara en naturlig del av den personliga hanteringen av sjukdomen når mig som läsare. På gott och ont. Det synbara lugn som förmedlas både genom berättelsen och genom Gordimers språk, överbryggar det som annars skulle te sig opersonligt, i det närmaste absurt. Alla sjukdomar är unika, i någon mån, och inte heller Get a Life kan sägas göra anspråk på något allmängiltigt.
     Get a Life ska enligt Gordimer-kännare vara en för författaren otypisk bok. Den politiska gärning och hållning som jag känner alltför dåligt själv (men hon ska ha stått nära Nelson Mandela i kampen mot apartheid) kan kanske anas under ytan, men jag skulle ljuga om jag påstod att romanen var politisk i sig. Inslag finns, men i första hand är det en bok om människor som tänker på sig själva och sin situation, och som sådan fungerar den väl, dock utan att lämna några djupare spår.

Relaterat

Kommentera