Flowers for Algernon

Originaltitel: Flowers for Algernon
Författare: Daniel Keyes
Utgivningsår: 1966
Tryckår: 2004
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 311
Förlag: Harcourt
ISBN: 0-15-603008-X

Jag fick Flowers for Algernon presenterad för mig som den bästa bok Snigel läst och det gjorde förväntningarna ganska höga.

Flowers for Algernon handlar om Charlie, en man med 68 i IQ som hela livet behandlats som ett korkat barn men som utan att veta bättre varit allas vän. Men han är inte riktigt nöjd så när han får ett erbjudande om att bli smart skriver han på utan att riktigt veta vad han ger sig in på. Efter en operation (samma operation som musen Algernon tidigare genomgått) skjuter Charlies IQ i höjden. Han lär sig 20 språk och behärskar på ett par månader ämnen som vissa inte kan behärska på en livstid. När musen Algernon visar tecken på bieffekter anar Charlie oråd och försöker att lösa så mycket av problematiken runt operationen innan det är för sent.

Handlingen är väldigt speciell på flera sätt. Dels är den intressant med medryckande problematik, samtidigt är den förutsägbar vilket gör den mindre spännande. Ändå är det en bok man lätt fastnar i och läser till den tar slut. Personerna i boken, främst huvudpersonen, är ganska välporträtterade men svåra att sympatisera med. Eftersom det är ett så unikt koncept (och boken har 50 år på nacken) är det knepigt att veta om personernas reaktioner är trovärdiga. Vissa reaktioner gör det och andra inte.

Huvudpersonen Charlie kommer man väldigt nära vilket i det här fallet tyder på författen Daniel Keyes är väldigt kompetent och vet precis vad han gör. Hela boken är journaler som Charlie skriver främst för experimentets skull, men även för sin egen. Till en början är texten svårläst, felstavad och nästan helt utan grammatik men ju längre man läser desto mer sofistikerad blir texten. Förändringen gör oerhört mycket för boken och illustrerar förändringarna hos Charlie. Fullkomligt lysande.

Flowers for Algernon är riktigt bra. Definitivt inte det bästa jag läst. Jag funderade på om jag skulle sätta 4,5 eller 5 men eftersom avdraget i betyget skulle vara enbart för att den inte levde upp till förväntningarna kan jag inte sätta 4,5. Även om den inte är det bästa jag läst så är den väldigt bra och förtjänar verkligen full pott.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

2 Comments

  1. Yay, kul att du gillade den! Som jag sade förut, förväntar jag mig förstås inte att andra ska tycka att den är lika bra som jag tycker att den är (även om vissa förstås tycker det).

    Jag håller med om att handlingen är väldigt förutsägbar, men samtidigt tycker jag det är helt i sin ordning. Poängen med boken är knappast att den ska vara spännande och att man ska få se hur det går på slutet, liksom. Istället tycker jag att effekten förstärks av att det är oundvikligt på något sätt.

    Härifrån utfärdas spoilervarning:

    En annan skillnad, som jag också nämnt tidigare, är nog att jag sympatiserar och identifierar mig väldigt mycket med huvudpersonen. Naturligtvis har inte jag gått från att ha 68 IQ till 200 eller vad han nu har, men de frågor han ställer sig mot slutet har jag tänkt på mycket (till exempel huruvida han verkligen är lyckligare nu än vad han var tidigare, ignorance is bliss och sådant).

    När jag ändå är inne och diskuterar spoilermärkta saker måste jag säga att bokens sist (?) mening är det mest rörande jag läst. Jag syftar förstås på det med att inte glömma att lägga blommor på Algernons grav.

  2. Javisst, förutsägbarheten är inte så allvarlig att det stör och jag tänkte skriva i recensionen att det inte är en bok man läser för att se hur det går, men glömde det visst.

    Och ja, sista och näst sista meningarna är perfekta och jag borde reagerat starkare på dem än jag gjorde. Det är jättekonstigt.

    Som jag sa på ICQ så tycker jag också ”Ignorance is bliss” är intressant men jag är inte särskilt insatt och har inte funderat något massivt på det (än?).

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!