Mihaly Csikszentmihalyi
303 s. Rider
Liksom alla andra känslor måste glädjen vara följden av kemiska, fysiska eller elektriska reaktioner inom oss. Det är knappast kontroversiellt men bland självhjälpsböcker och i den vilda jakten på lycka hamnar gärna vetenskapen i baksätet bakom billiga råd och käcka sloganer. Att läsa Mihaly Csikszentmihalyis insatta Flow från 1992 blir därför en lisa för själen.
Mihaly Csikszentmihalyi (f. 1934) är professor i psykologi vid Claremont Graduate University och tidigare vid bland annat University of Chicago. Han har specialiserat sig inom lycka och kreativitet och är främst känd för att ha formulerat begreppet ”flow”.
I den studie som ligger till grund för mycket av hans forskning lät han människor vid flera slumpvis valda tillfällen varje dag berätta vad de sysslade med och hur de kände sig. På så sätt fick Csikszentmihalyi en stor mängd data och kunde utröna mönster i vilka typer av aktiviteter som skapar vilka känslor. Det han såg var att människorna var som lyckligast när aktiviteten innebar ett tydligt uppnåeligt mål och djup koncentration. Man upplever att medvetandet blir större och att tiden tycks försvinna, efteråt är lyckokänslan stor.
I grunden är det inga konstigheter och många upplever liknande känslor med jämna mellanrum. Det fantastiska som Csikszentmihalyi beskriver i Flow är att det inte är någon lottovinst att känna ”flow”, snarare något som kan uppmuntras. I boken berättar han om personer som hittat ”flow” i aktiviteter som andra skulle beskriva som själadödande.
En av dem är Joe Kramer som jobbat i en industri i 30 år och som tackat nej till befordringar vid flera tillfällen, eftersom han gillade sitt jobb och inte skulle vara bekväm som någons chef. Trots att arbetsuppgifterna var repetetetiva och i många avseenden tråkiga ville han inte byta bort dem. Istället har han sett till att lära sig varje steg i den industriella processen, med stort engagemang kastat sig in i varje uppgift med stor hunger och lärt sig att reparera allt. Hemma gav han sig in helhjärtat i sin trädgård, han byggde stenformationer och vatteninstallationer och när han märkte att han mest var hemma kvällstid såg han till att installera lampor som gav honom möjlighet att uppleva det även när det var mörkt ute. Csikszentmihalyi ser Joe Kramer som ett exempel på en autotelisk personlighet, någon som lyckas skapa ”flow” ur uppgifter som annars vore nedbrytande. Han sätter det i motsats till Joes arbetskamrater som avskydde sitt jobb och varken finner mening där eller hemma med en öl i handen framför tv:n.
Är det verkligen så enkelt? Nej, inte alltid, men ett annat exempel ur Flow är de intellektuella fångarna som sattes i Visegrád-fängelset av de ungerska kommunisterna. För att fördriva tiden organiserade de, i hemlighet, en tävling där de skulle översätta Walt Whitmans ”O Captain! My Captain!” till ungerska (eftersom det var den dikt flest av dem kunde recitera på engelska). I till synes hopplösa situationer, må det vara fångenskap, olyckor eller tunga jobb, kan förmågan att uppmuntra ”flow” vara livsavgörande.
Csikszentmihalyi beskriver många sätt att nå ”flow” men i grunden faller det tillbaka på dessa förutsättningar:
- Aktiviteten måste ha tydliga mål och kunna visa framgång.
- Aktiviteten måste ge tydlig och omedelbar återkoppling.
- Aktiviteten måste ha en bra balans mellan hur man uppfattar svårighetensgraden i förhållande till hur man uppfattar sin egen förmåga.
Med det i åtanke kan vi bli bättre på att öka chansen att känna ”flow” åt oss själva, men Csikszentmihalyi har också blivit något av en husgud inom spelifieringen. Det han beskriver är nämligen vad många spel är och det har snappats upp av både de som vill rädda världen och de som vill tjäna pengar.
Oavsett vilket är Flow en initierad och medryckande bok som inte duckar för komplexiteten i människans psyke. Rätt läst kan den öppna dörrar för de med en latent autotelisk personlighet, samtidigt bör man komma ihåg att vi har olika lätt att nå ”flow”. Csikszentmihalyi erbjuder generella svar utan att lova något annat.