Fear and loathing in Las Vegas

Originaltitel: Fear and Loathing in Las Vegas
Regissör: Terry Gilliam
Manus: Hunter S. Thompson, Terry Gilliam, Tony Grisoni, Tod Davies och Alex Cox
Språk: Engelska
Land: USA
År: 1998
Längd: 118 minuter

Fear and Loathing in Las Vegas är en filmadaption av Hunter S. Thompsons satiriska och relativt självbiografiska bok med samma namn. Att göra en film av den boken är ingen enkel uppgift, men är det någon som skulle kunna klara det är det Terry Gilliam. Uppenbarligen.

Journalisten Raoul Duke (Johnny Depp) och hans advokat (Benicio Del Toro) fyller sin cabriolet med knark och åker till Las Vegas för att hitta ”The American Dream”. Den är dock svårfunnen trots alla droger och all förströelse som går att finna i Las Vegas. Allt de hittar är dock rädsla och avsky i Las Vegas.

Historien är, utan att överdriva, ganska knepig att återberätta. De gör en himla massa utan att egentligen göra något. Främst handlar det om beskrivningar av rus och följderna av dem. Här är det Terry Gilliam kommer in och gör något som kunde blivit pannkaka till något som blir en visuell fest. Paranoian och surrealismen frodas i en uppsjö av kostymer, effekter och nattsvart humor. Underbart i all sin förskräcklighet.

Sen finns det ju två personer som inte går att glömma. Johnny Depp och Benicio Del Toro är ett fantastiskt radarpar och trots att filmen måste varit märklig att spela in och rollerna helt bisarra fungerar deras samspel till 100 %. Mästerligt!

Helheten – en fest för både ögon, öron och hjärna – är inte helt enkel att ta till sig och det krävs viss öppenhet för att till fullo ta till sig Fear and loathing in Las Vegas. Ser man filmen och är förberedd på det konstiga har man nog kommit en bit på vägen, även om konstigheterna aldrig tar slut.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

5 Comments

  1. Japp, medhåll. De är dock underbara på helt olika sätt, precis som Fight Club-boken och filmen är fantastiska på olika sätt.

  2. haha, jag tycker precis tvärt om. speciellt om fear and loathing. boken och filmen är ju precis likadana jue!! :D

  3. Oj, okej. Jag tycker att skillnaden främst ligger i vad som är viktigt. I Fear and Loathing in Las Vegas är det tydligare än i Fight Club. Här känns det som att boken främst är satirisk (med ett fantastiskt språk), och satiren kommer knappt alls fram i filmen som snarare är ett komplett och välgjort drogrus. Om det är en medveten skillnad eller något jag fantiserat ihop är dock oklart. :-)

  4. sen är det ju inte raol duke filmen handlar om, det är thompson och hans advokat oscar som går under falsknamn.
    det är så jag fattade det iaf

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!