Originaltitel: Fear and Loathing in Las Vegas
Författare: Hunter S. Thompson
Utgivningsår: 1971
Tryckår: 1998
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 205
Förlag: Vintage Books
ISBN: 0-679-78589-2
Fear and loathing in Las Vegas är Hunter S. Thompson berömda bok som filmatiserades nästan trettio år efter att den skrevs.
Journalisten Rauol Duke och hans advokat ger sig ut på jakt efter ”The American Dream” och i bagageluckan på den röda sportbilen har de alla sorters droger som tänkas kan. De har dessutom uppgiften att skriva om ett stort bilrace och polisens antidrogkonvent. Det hela blir en surrealistisk resa genom Nevada.
Om skildringen är realistisk är svårt att säga, den är i vilket fall väldigt målande. Stora delar av boken är bara ett (två, egentligen) stort drogrus och samtidigt som det är rörigt så är det genialt. Det finns nämligen möjlighet att reda ut röran trots allt.
We can’t stop here. This is bat country!
Språket är inte bara bra, det är underbart. Det beskriver de mest surrealistiska sakerna som om det vore självklarheter och gör boken till en fröjd att läsa.
Jag kan utan att tveka hålla Fear and Loathing som något av det bästa jag läst till dags dato. Underbart bra.
Kan inte annat än att hålla med. Det är en underbart härlig film. Det enda dåliga med den är att det tog mig så många att se den… Jag älskar surrealistisk konst, och det här är verkligen ett av mästerverken.
Japp, filmen är skön och en recension av den kommer framöver. Det har var dock boken som var minst lika skön. :)
Verkligen en fullträff att få Terry Gilliam att regissera filmen.
Boken har dock en samhällskritisk ådra som jag saknade i filmen.
Filmen är gjord med ljussättning/andra effekter beroende på vilka droger personerna råkar vara på just vid det tillfället, vilket tycker jag är det bästa med hela filmen utöver den lätt surrealistiska humorn.
Jag har inte läst Fear and Loathing in Las Vegas. Däremot har jag en ständigt pågående läsning av The Great Shark Hunt som samlar hans gonzoartiklar.
Även om Thompsons attacker mot folk ibland blir tröttsamma är språket alltid sprudlande. Richard Nixon får ta emot oändliga mängder skit. Det är fantastiskt roligt att tänka sig Thompson på amerikanska politiska tillställningar eller sportevenemang, hög, berusad, fylld av fruktan och förakt.
Även när Thompson rapporterade fakta tog han sig litterära friheter, men det är nog få som försöker läsa hans texter som historiskt korrekta dokument. Historiska är de i alla fall helt klart.