En rapport från Egypten

Det känns snudd på oändligt svårt att sammanfatta min och familjens resa till Hurghada på Egyptens östra kust. Dels för att det hände så mycket och dels för att minnet är en flyktig sak och trots att det bara var ett par dagar sedan jag satte min fot innanför tröskeln i Linköping så har intrycken börjat suddas ut. Jag började göra en lista på saker jag vill skriva om så fort jag slog igång datorn för att inte missa något, men det kommer jag förstås göra ändå. Man missar alltid något.

För mig har Nordafrika länge varit en kittlande plats jag velat besöka, så när jag fick reda på att det var Egypten som stod som destination för vår resa blev jag väldigt glad men även orolig. Orolig för att min romantiserade bild skulle visa sig vara fel. Oron var givetvis både irrationell och obefogad – min romantiserade bild lever starkare än någonsin vidare.

Hurghada är en ”liten” ort på ungefär 40 000 invånare (samt lika många turister) som för femton år sen inte var mer än en liten fiskeby. Idag är den dock en levande turistort med stora möjligheter till en skön solsemester. Jag hade inte hört talas om stället innan mamma berättade om att det var dit vi skulle, vilket inte var så konstigt eftersom jag har dålig koll på turistorter och Hurghada är bara en sådan. Det var dock inget problem, det längsta bort jag hade varit tidigare var Berlin och jag har aldrig flugit tidigare (nu ljuger jag, när jag var två månader flög jag och jag har åkt helikopter en gång) så det skulle oavsett var vi åkte bli en resa med mycket nytt för mig.

Flygresan ner var otäck, jag visste inte hur kroppen skulle reagera. Det var aldrig någon fara och flygresan hem gick mycket bättre. Väl nere på Hurghadas flygplats var det kaos. Flygplatsen har inte byggts ut trots att trycket på den mångdubblats samtidigt som man får tänka på att det inte är en lika utvecklad anläggning som exempelvis Arlanda.

Hotellet vi bodde på, Marriott Beach Resort, är ett femstjärnigt hotell vid Röda havsstranden och ligger fem minuters taxifärd från stadens centrum, Sakkala. När vi kom till vårt rum kände jag mig verkligen otroligt bortskämd (jag är otroligt bortskämd). Det var verkligen lyxigt. En stor säng som jag, tyvärr, inte sov särskilt bra i. Den var på tok för mjuk för mig. Utsikt över båtarna på havet. Stort fräscht badrum. En TV med en sportkanal som visade massa rugby. Jag har ingen rugbykanal hemma.

Egypten är ett märkligt land. När man tänker på Egypten är det framförallt gamla Egypten man har i åtanke. Pyramider, faraoner och hieroglyfer. Men dagens Egypten är på många sätt lika förunderligt som historiens. Och det blir det knepiga, hur ska jag kunna berätta om allt jag vill dela med mig av? Ett försök kommer jag givetvis göra, men när jag misslyckas kan jag åtminstone säga ”vad var det jag sa!”

Arbetslösheten är väldigt hög, lönerna låga och risken för attentat finns. Kombinationen av de tre faktorerna är intressant. I alla gathörn, vid alla hotellentréer, mitt ute i öknen fanns beväpnade poliser. Poliserna används som en arbetsmarknadsåtgärd där de som inte har något att göra får bli poliser. Att lönerna är låga gör att korruptionen är hög. Under vår sista dag i Egypten tog vi en taxi till bad- och snorkelstället Sharm el Naga, ungefär tre kvart söder om Hurghada. För att ta sig dit krävs det att man passerar en så kallad checkpoint (där det förstås finns beväpnade poliser). Där blev vi stoppade och, om vi förstod chauffören rätt, poliserna hotade att ta taxikortet ifrån honom om inte de fick pengar. Det verkade inte vara något konstigt och poliserna fick en liten bonus. Allting handlar om den lilla bonusen, oavsett om det handlar om mutor eller dricks. En läkare har en månadslön på 500 egyptiska pund (ungefär 650 svenska kronor) så det är klart att alla extra inkomster är välkomna. Alltid bonus.

Pengar visade sig vara svaret på resans stora mysterium. Hurghada består till stora delar av hus som inte byggts klart och tankarna for direkt till Dresden 1945. Det var hus utan väggar, hus som bara var en cementtrappa, stora byggnadsskelett där man tydligt såg vad arkitekten hade tänkt, små hus, stora hus, hus där bara bottenvåningen var inredd, hus som bara hade en glasdörr på undervåningen. Det såg överlag väldigt märkligt ut. Det visade sig att skattereglerna bara gäller färdiga hus, vilket gjort att folk köpt en tomt och börjat bygga på den, men slutat för att kunna ”sitta på” kåken tills dess att marknadsvärdet blir så högt att det är lönt att bygga klart och sälja. Klockrent.

Överallt på stora reklamskyltar satt porträtt på president Hosni Mubarak. Jag anar viss porträttkonkurrens…

Det är i sin ordning att allting ska prutas på. Att pruta beskrevs av reseledarna som en sport, en teater, där köparen hade en roll och säljaren en annan. Jag gjorde det så lite jag kunde. Det var däremot intressant att se skillnaden på deras säljmetod och den västerländska. Under en av våra dagar besökte vi Hurghadas basar. Den bestod av två långa breda gator med massor av butiker. Alla sålde samma saker och alla stod utanför och försökte få oss att titta i just deras butik. ”My friend!” ”Special price for you!” ”Are you from Sweden? Goddag, goddag! Hoppa hoppa, lilla loppa!” En man förklarade att hans pappa arbetade med drottning Silvia och hennes barnbyprojekt och när jag trots det inte ville titta i hans butik följde han efter mig hundra, tvåhundra meter för att försöka övertala mig. När han väl gav upp var han så arg, så arg och förklarade att jag sårat honom djupt och att jag hatar barn. Sen var det nästa persons tur att försöka få mig intresserad.

Personen som försökte sälja kokain till mig var också väldigt arg.

Därför var det skönt att vi träffade Mina. Mina hade sin butik mittemot vårt hotell, där fanns heller inga andra butiker vilket gjorde att vi kunde få god kontakt med honom utan att bli stressade. Vår första prutning var hos honom. Under vår vecka var vi hos honom nästan varje dag och handlade något litet, blev bjudna på té och pratade. Han berättade om sina syskon och sin pappa på en engelska som var långt ifrån perfekt, men det fungerade. Att han var snäll och vansinnigt charmig gjorde sitt till. Mormors födelsedagsbukett var omöjlig att ta hem (den var en meter i diameter) så han fick den när vi skulle åka. Mina ska enligt mamma ha blivit väldigt glad, jag vet inte, jag låg magsjuk den kvällen. När vi skulle åka hem kom han för att vinka av oss. Ingenting jag kan skriva räcker för att beskriva honom. Jag saknar Mina.

Vi fick se fritt levande delfiner. Det var häftigt. Näst sista dagen åkte vi på en tur till Giftun Island, en naturreservat med koraller, för bad, sol och snorkling. Vi kom aldrig i land på ön, mycket på grund av personen som inte förstod vidden av sin egen inkompetens vad det gäller sjöfart. Det var rätt kraftig sjögång på Röda havet den dagen och vågorna gick ganska höga och att då stänga av motorn och släppa rodret på den stora båten är ingen bra idé. Speciellt inte när man har betalande passagerare utan sjövana. Båten lägger sig på sidan och gungar kraftigt. Personer och bord flyger. Smart drag. Inte ens när vi skulle lägga till efter turen klarade kaptenen av sin uppgift. Det var vid en riktig kaj och sjön var rätt lugn intill land. Då var vi och de andra passagerarna arga. Men vi fick se delfiner i det fria.

Och alla metalldetektorer pep för mig, även om jag bara hade badbyxor och t-shirt på mig.

Luxor, gamla Egyptens huvudstad, ligger ungefär 5 timmars bussresa från Hurghada och var destinationen för en av våra utflykter. Vi steg upp tidigt på morgonen för att hinna till Safaga varifrån konvojen skulle åka. Konvojen? Ja, turistbussar får inte åka långa turer utan poliseskort vilket gjorde att runt sju på morgonen begav sig ett femtiotal bussar och ett tiotal polisbilar iväg på en slingrande tur genom öknen. Det var en häftig känsla (det är alldeles för få konvojer i Sverige) och i kurvorna kunde man se ut genom fönstret och se bussar åt alla håll. Och öknen, vilken vidunderlig plats. Sand åt alla håll. Solen som går upp, solen som går ner färgar himlen och marken röd. En obeskrivligt vacker miljö, man känner sig liten. Min romantiserade bild av öknen är om möjligt mer romantiserad nu. Jag vill se öknen fler gånger.

Väl framme i Luxor fick vi en rundtur i det enorma Karnaktemplet. Inga ord kan beskriva hur stort och häftigt det är, men jag hoppas att fotografierna vi tog kan ge en liten bild som närmar sig verkligheten.

Vi besökte även konungarnas dal, gravsystemet där Tutankhamuns välbevarade grav hittades 1922. Idag är 62 gravar framgrävda, men det återstår säkert många i kalkstensbergens inre. Det var mäktigt att se tretusen år gammal färg som fortfarande var bevarat, tänka sig att de stora gravkamrarna gjordes av människors bara händer. Tyvärr fick man inte ta några bilder där, men jag lovar att det var obeskrivligt.

Bilderna får beskriva det gamla och hjälpa till att beskriva det nya.

Så slutligen, tack mormor, tack Carl Erik, tack mamma, Maria och Owe för den underbara resan. Tack för alla upplevelser, minnen och intryck. Utan er hade jag förstås aldrig kommit mig för att resa. Ni är underbara, mer underbara än allt jag beskrivit som underbart här ovanför. Och jag säger det alldeles för sällan.


En normal frukost med fruktsallad och bakelser.


En liten skymt av ruinstaden Hurghada. Liknande ofärdiga hus fanns överallt.


En bedårande beduinflicka som lurade syrran på pengar.


Utanför Karnaktemplet möttes vi av en rad sfinxer.


Ett myller inne på gården i Karnaktemplet.


En del av Karnaktemplet var fylld med sådana här pelare. Långa rader med enormt höga pelare.


En av världens högsta obelisker som restes för 3000 år sedan, helt utan kranar och andra moderna hjälpmedel.


Överallt i Karnaktemplet var det sådana här och liknande skrifter.


Mamma framför de två enorma kolosserna strax utanför Luxor.


Mamma och Owe framför powerfaraon Hatshepsuts dödstempel.


Den oändliga Nilen.


De ”små” båtarna som ligger vid Nilens strand i Luxor.

Fler bilder kommer så snart jag fått tag i dem.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

8 Comments

  1. Haha, du får sluta äta leverpastej eller järntabletter eller vad det nu kan tänkas vara som gör dig så metallisk. Sluta svälja skruv kanske? :P

    F ö låter det som en riktigt sjysst resa. Är klart avundsjuk på delfintittandet.

  2. Miiiina! :O Såg du sms:et från han? Så HIMLA gullig!

    Och du är terminator.

    Hallå! James bondfilmen Älskade Spion är dom i Karnaktemplet! Fräsigt! ^^

    Älskar dig! Puss
    /Systerianen

  3. Caroline: Ja, jag ska helt klart dra ner på skruvätandet i fortsättningen. :D

    Maria: Jag såg det, jättesött. :)
    Och vaddå Terminator? Försöker du förolämpa mig? :D

  4. Det där var elakt.
    Nu (och under den gågna helgen :)) så har du gett mig en oförskämt stark lust att åka till Egypten… kunde du inte sagt att det luktade?! :D

  5. Jag håller med Gastono. Jag har haft små korta och ytterst få tankar om att åka dit, men nu börjar jag nästan tänka om.

    Usch. XD

Lämna ett svar till GastonoAvbryt svar