En oviktig text om hösten

Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.

”Hösten härjar mina träd. Kastanjen utanför fönstret är redan naken och svart. Molnen fara i tunga skockar över taken, och jag ser aldrig solen.” Så skriver doktor Glas den sjunde oktober, med Hjalmar Söderbergs ord och även om trädet utanför mitt fönster inte är en kastanj, utan en lind, har jag inga problem att föreställa mig vad doktorn såg.
     Det blev höst igen, kan man konstatera, detta nådens år 2013. Detta trots att de sommarvarma vindarna höll i sig en bit in i oktober.
getå     För några helger sedan var träden fortfarande vackert färgglada och vi strövade långsamt uppför Getåravinen där jag som liten tävlat med barkbåtar och allt möjligt annat naturligt som flyter. Den här dagen bröt solen sig in mellan trädkronorna, ravinsidorna vittnade om Kolmårdsskogarnas många hemligheter och bäcken porlade försiktigt, så jag antar att det var vår senast jag var där.
     Någon vecka senare och tandläkarvädret har infunnit sig. För några morgnar sedan var dimman så tjock att det gick inte gick att se husen på andra sidan gården, inte ens backen tre våningar ner. Elementen på ena sidan av lägenheten, den där köket och sovrummet är, verkar inte fungera och vi vaknar varje morgon med ont i halsen så som vanligt är när man sovit i tält och det är knappt att man ids krypa upp ur sovsäcken. Det är åtminstone torrt, hinner jag tänka innan jag lägger märke till det absurda i att halva lägenheten bortsett från luftfuktigheten är identisk med utomhusvädret.
     Krukväxterna trivs dock. Efter att vi planterade om dem har de både blommat och skjutit skott, och i brist på bättre liknelser förökar de sig som kaniner. De får klara sig till våren. Måste jag klara mig till våren, får banne mig de göra det också.
     Hösten härjar mina träd, men jag känner mig inte särskilt härjad.
     Tidigare har höstens antågande varit en långsam plåga. Det är ju då man ska vara höstdeprimerad, det hörs ju på namnet, men inte lika mycket längre. Jag är lugnare; tiden går fortare, och höstarna, liksom vintrarna, vårarna, somrarna och åren, blir allt kortare. Knappt hinner jag upptäcka att höstjackan gått sönder innan den första snön kommit och töat bort för att göra plats för snödroppar och en ny vår. När jag sedan hittat en ny höstjacka (eller hunnit att laga den andra) är det vinter igen.
     Alla dessa höstar som kom och gick, inte visste jag att de var livet, skaldade Stig Johansson nästan.
     Att skriva en positiv text om hösten tycks vara en omöjlighet. Trots alla vackra ting som hör den till, fallfrukt och terminsstarter, färgglada träd och långsamma låtar, te, ljus, filtar och böcker av författare som är mycket bättre på att skriva om svårmod än vad jag är, är allt jag kan frammana en ironisk pose: förr var hösten tung, nu bara är den.
     Lyckligtvis är jag i första hand intresserad av att röra på fingrarna lite, hindra dem från att gå i vinteride när jag behöver dem som mest. Det knarrar om dem, gnisslar och kärvar, men liksom gångjärnen till en gammal jordkällare ger de snart med sig. De trilskas, men jag litar på dem.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

1 Comment

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!