En litteraturberoendes bekännelse

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Att ta ett första steg mot bättring kan göra ont. Jag har länge gått med en gnagande känsla som jag inte längre kan slå undan eller ignorera. Jag tror att jag är litteraturberoende.

Såhär i efterhand kan jag se tecknen tydligt.

Redan som barn var jag som fångad av litteraturen. Jag var för ung för att förstå dess kraft, misstänka att det kunde vara skadligt, och led heller inga kval. Jag fick prova på hemma i en säker miljö, min familj uppmuntrade mig till en början att prova olika typer av litteratur. Astrid Lindgren, David Eddings, Isaac Asimov. Jag kunde ligga timtals i sträck utan att ha minsta vilja att lägga ifrån mig boken. När en bok var slut drabbades jag av en känsla av ensamhet, som om inget utanför boken var viktigt.

Idag har mitt bokberoende slagit sitt grepp om min själ, och jag skriver det här för att jag inte längre kan leva i förnekelse.

Sedan jag flyttade hemifrån har jag lagt tiotusentals kronor på nya böcker. Det har gått lite i perioder. Ibland har jag inte köpt något nytt, vid andra tillfällen har det kommit flera stora laddningar böcker i veckan. Vågrörelsen är kanske symptomatisk för mitt beroende: ibland behöver jag litteraturen mer, ibland mindre. Att min ekonomi blivit lidande på grund av mina extensiva inköp är inget att diskutera. Men pengar är bara en liten del av livet.

Nu har mina bokinköp blivit mer i smyg.

Jag köper böcker, en åt gången, för att inte stora paket till bredden fyllda med textfyllda blad ska väcka några misstankar. Ändå ser jag på min sambo att något inte står rätt till. Problemet ligger hos mig. ”En bok till?” frågar hon när det för fjärde gången den här veckan kommer ett oskyldigt paket med posten. Urskuldande förpassar jag böckerna till de redan välfyllda bokhyllorna till dess att jag kan försjunka i dem.

Jag kan försjunka timmar i sträck fortfarande. Min sambo försöker prata med mig, rycka mig är eskapismen, men lyckas inte. Jag måste själv lägga ifrån mig boken, själv sätta punkt för mitt läsande vid varje tillfälle. Annars blir jag irriterad, stingslig. Känslan att jag har kontroll över mitt liv när jag läser, är kanske ett tecken på raka motsatsen.

Fortfarande kan jag känna känslan av tomhet när jag lägger ifrån mig en bok jag tyckt om.

Ett tag besökte jag byggnader till bredden fyllda med litteratur, träffade samlingar av litteraturberoende människor, men jag var ju inte en av dem. Jag kunde ju sluta när jag ville, men litteraturen fick mig att känna mig bra, gav mig ett sammanhang. Det kunde väl inte vara skadligt?

Jag ser att jag har misstagit mig. Jag ser att jag måste göra något åt mitt litteraturberoende.

Det kanske är för sent för mig, därför vädjar jag till er: låt inte era barn falla i samma fälla som jag. Konsekvenserna kan vara förödande.

Relaterat

2 Comments

  1. Nå, det är bara delvis sant. Min sambo är inte fullt så dömande, snarare medberoende, och jag ger henne tips på litteratur som ska få henne att fastna ytterligare.

Kommentera