En kväll på sjukhuset

Uschanemig.
I början av förra veckan fick jag en förkylning. En såndär förkylning man hoppas ska gå över på ett par dagar för att den är så himlarns fånig. Jag gick med den och mot mitten av veckan gick den lite väl långt.
Jag gick för att vila efter lunch på torsdagen, när jag vaknade hade jag feber, pendlandes mellan normal och jättemassor, om jag förstod mamma rätt. Dessutom hade jag domningar i händerna och värk i knäna som också gick i vågor. Ambulansen kom.
Vid det laget hade armarna ”förlamats” (jag kunde inte röra dem mer än i axelleden) och benen var så gott som bortdomnade men jag klarade av att gå, långsamt och med stöd.
När vi väl kom fram till akuten rullades jag in i väntrummet och efter en halvtimme timme (tror jag, har grymt dålig koll på tiden från tillfället) hade det mesta gått över och det kändes som en vanlig förkylning igen. Vad kan klockan ha varit då? Åtta?
Ohyggligt massa väntande innan något hände, en kanyl som gjorde att jag inte kunde röra armen (och som de inte använde) och två milt sagt berusade människor som levde rövare där på akuten.
Runt halv två fick jag reda på att jag hade en inflammation i kroppen och min ”sänka” låg på 46 medan normalt är under tio. Receptbelagda läkemedel, antibiotika och panodil.
Jag trodde det skulle gå över.

Nu har det gått fem dagar sen kuren började, fem dagar kvar. Och det känns som att det inte hänt ett jota. Borde det inte gått över. Borde jag inte kunna svälja och slippa huvudvärken åtminstone? Vad är de där läkemedlen bra till om jag inte blir frisk.
Det känns så surt.

Ett stort tack till ambulansförare, sköterskor och läkare. Ni gjorde ett toppenjobb och det är inte ert fel att köerna är oändliga. Tack.
Och tack till alla andra som tänker på mig, ni är bäst. :)

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!