Drömmar i krigets skugga

drommar-i-krigets-skugga-vinjett

drommar-i-krigets-skugga

Ngũgĩ wa Thiong’o, i översättning av Jan Ristarp
298 s. Norstedts, 2012 (2010)


Den kenyanska författaren Ngũgĩ wa Thiong’o (f. 1938) nämndes i år, precis som tidigare år, i Nobelprissammanhang. I självbiografin Drömmar i krigets skugga berättar han inte bara om sin egen törst efter bildning och vilja att alltid göra sitt bästa, utan dessutom om hur det var att växa upp i skuggan av en brinnande självständighetskamp i 1940- och 1950-talets Kenya.
     När Expressen öppnar upp för en positiv revision av kolonialismens fruktansvärda följder är det nyttigt att lyssna på rösterna som var där och som fått känna konsekvenserna inpå husknuten. Ngũgĩ wa Thiong’o är en av dem och gör det med den äran.
     Han föddes med en far, fyra mödrar och vad som kom att bli 27 syskon utanför Limuru. Till en början kunde livet för ett barn te sig okomplicerat, men överallt syntes spåren av kolonisationen och den fullständiga brist på logik den förde med sig.

Förändringarna i det fysiska och sociala landskapet skedde inte i någon urskiljbar ordning, de gick in i varandra, och alltihop var lite förvirrande. Men på något sätt började jag med tiden lägga ihop ett och annat, och allt blev tydligare för mig, som om jag steg ut ur en dimma. Jag fick veta att vår mark inte riktigt var vår mark; att vår mark var en del av en egendom som ägdes av en afrikansk godsägsägare, en pastor, Stanley Kahahu, eller bwana Stanley som vi kallade honom; av vi nu var ahoi, arrendatorer på obestämd tid. Hur kunde det komma sig att vi blivit ahoi på vår egen mark? Hade vi förlorat vårt hävdvunna land till européerna? Dimman hade inte lättat helt och hållet.

Den unge Ngũgĩ wa Thiong’o lyssnar på historier i en av sina mödrars tält och även om det inte uttalas så kan man ana att det var där, innan han lärde sig skriva och läsa, som författaren Ngũgĩ wa Thiong’o föddes. Efter hand fann han andra källor till berättelserna och dessa blev alltmer politiska, både från statsmaktens och antikolonisatörernas håll, och efter hand blir väven tydligare och frågorna fler. Varför belönades de vita stridande i första världskriget med egen mark i Afrika, medan de svarta stridande på samma sida belönades med att bli fråntagna sin mark?
     Samtidigt stod kampen mellan stats- och missionsskolornas vita historiebeskrivning där Livingstone och Stanley upptäckte Afrika och skolböckerna handlade om John och Joan från Oxford som gick i skola i Reading, och de oberoende skolorna som kanske bättre speglade det skolbarnen kunde se med egna ögon. Allt för ofta tycks de tidigare ha vunnit.
     Hur som helst, Ngũgĩ wa Thiong’os stora familj blir snart indragen i Kenyas självständighetskamp och Mau-Mau-upproret där några stred för gerillan och andra för kungliga armén och utanför, bredvid eller kanske mitt i, stod den unga pojken som nyss blivit man och som väntade på slutbetygen för att få utbilda sig vidare. Gestaltningen av att befinna sig i det sammanhanget, balansgången mellan krigets, ibland abstrakta, verklighet och vardagens dito, är den stora förtjänsten med Drömmar i krigets skugga.
     Är man någorlunda bevandrad inom konventionellt självbiografiskt berättande kommer man känna sig väl hemma i hans prosa och själv drabbas jag emellanåt av en känsla av déjà vu. Hur boken står sig i förhållande till Ngũgĩ wa Thiong’os övriga litterära gärning vet jag inte, men jag tycker att Drömmar i krigets skugga står klart på egna ben, i synnerhet givet det angelägna temat. Jag tackar för historielektionen och förmånen att lära känna ett nytt intressant författarskap.

Relaterat

Kommentera