Det som en gång var

det-som-en-gang-var

Helena Granström & David Elmerstad (foto)
175 s. Natur & Kultur, 2016 (2016)


I centrum för långessän (eller vad man nu ska kalla) Det som en gång var står frågan om hur människan som art och vi som individer förhåller oss till att vi i stadig takt förstör vår livsmiljö. Strukturer och normer fungerar som system som suddar ut relationen mellan oss och det som en gång var oss så nära och som vi riskerar att förlora för alltid, och som vi tyvärr tycks ha mått rätt bra av. Helena Granström (f. 1983) diskuterar detta utan att hänfalla i sentimentalitet eller konservatism, snarare framstår hennes modernitetskritik radikal på ett uppfriskande sätt.
     Det som en gång var är egentligen en dialog mellan tre narrativ: Granströms initierade diskussion om vårt ohållbara leverne, en berättelse om en kvinna som vandrar någonstans i norra Sverige, och David Elmerstads (f. 1977) fotografier från hotade miljöer i Sverige. De kommenterar inte varandra direkt, men samspelet bidrar till att tempot dras ner och skapar utrymme för eftertanke.
     För eftertanke behövs sannerligen. Granström behandlar frågorna från flera olika vinklar, varav konsumtion och naturrelation är de två jag hittar mest gemensamt med författaren. Hon skriver om hur de normerna formar handlande och vice versa:

Ett upplevt behov att avverka skog, odla jorden, utvinna olja eller föda upp djur i fångenskap påverkar den kulturella berättelse som kringgärdar dessa praktiker. På samma sätt som en kultur som ser träd som meningsbärande subjekt inte kommer att bedriva trakthyggesbruk, kommer en kultur som bedriver trakthyggesbruk aldrig att se träd som meningsbärande subjekt.
     I vår kulturella mytologi finns ingen omvärld att ingå relation med; […]

Detta är ett återkommande tema, hur kulturen inpräntar oss vid vissa idéer. Om vi inte har en berättelse kring, förståelse för eller språk som möjliggör andra subjekt än människor är det svårt att se att det är liv som berövas och värden som inte är ekonomiska eller instrumentella som destrueras i hastig takt. Känslan jag redan innan hade och Granström föredömligt sätter ord på är en känsla av instängdhet. Den frihet jag söker och eftersträvar och som inte inkräktar på andras frihet är underordnad de system som dikterar villkoren för samhället.
     Och Det som en gång var gör mycket av civilisationskritikens problem tydliga och den enda gången det blir grumligt på riktigt och jag känner mig främmande för Granströms resonemang är när vacciner och mediciner ifrågasätts som en följd av civilisationens utveckling (i brist på neutralare ord). På samma sätt som hon pekar på det orimliga i att minska matproduktionen när så många svälter är det svårt att åsidosätta de positiva effekterna läkemedel haft. Det är en kort passus utan följdresonemang och även om jag väljer att i stora drag bortse från det bland alla guldkorn bidrar det till viss vaksamhet. Jag är inte säker på att Granström själv håller med, men min bild av Det som en gång var är att resonemangen håller väl även om de behandlas modulärt.
     I huvudsak besvarar Granström många frågorna som hon formulerar och hon gör det på ett övertygande sätt. Jag finner i boken verktyg och sätt att tänka vidare kring civilisationskritik och den påverkan människan har på sin omgivning. För det kan jag bara lyfta på hatten.

Relaterat

Kommentera