Det här inlägget är en del av En månads bloggande.
Du hinner tänka mycket när du sitter där på betonggolvet. Det finns inte så mycket annat att göra, och det underlättar för mig. Jag kan veta vad du tänker utan att behöva vaka över dig. Mellan frustrationen och funderingarna på hur du ska rymma gör du en lista på saker du saknar.
Solsken.
Din familj.
Erika.
Ditt jobb.
Glada barn.
Ett glas vitt vin till en färsk och fräsch sallad.
Barndomen.
Dina tabletter.
Kärlek.
Beröring.
Frihet.
Det är saker du vill uppleva igen, personer du vill träffa igen. Något värt att leva för. Ändå var du på randen till att ta ditt liv. Man saknar inte i döden, säger du, men det kan du omöjligen veta. Du hade varit saknad i döden, Natalie. Jag är glad att du tänker om när du läser igenom din lista gång på gång på gång.
Du vill inte dö.