Dag 17 – Ditt favoritminne

Det här inlägget är en del av En månads bloggande.

Precis som alla andra minnen är ditt favoritminne en fabrikation.
     Du minns tydligt hur hela din familj tog cyklarna för att åka på picnic. Du var sju, kanske åtta år och det här var den soligaste och finaste dagen du har varit med om. Ni cyklade i vad som kändes som en underbar evighet innan ni svängde av på en väg inte mycket mer än en traktorstig. Där ställde ni cyklarna och din pappa klättrade över staketet först och hjälpte er andra över. Du frågade om man fick göra så, fick man verkligen klättra över? Din pappa hade lett stort mot dig när han svarat att det inte var någon fara, sen lyfte han dig över med starka armar. Din mamma hade skrattat.
     Rebecca hade tagit täten genom hagen och det höga gräset smekte hennes höfter. Överallt for fjärilar och insekter upp och lämnade plats åt er muntra lilla trupp. Ni hade brett ut er filt och slagit er ned i gräset och börjat hugga in på de saftiga mackorna med alla dess tusen pålägg.
     Rätt som det var hörde ni ett hemskt vrål. Din pappa hade ställt sig upp för att se vad det var. Sen tittade han ned på er och sade, det är ingen fara, sitt bara still. Han hade tagit den röda duken som tidigare hade täckt er korg och försvunnit ut i gräset. Spänt hade du, Rebecca och er mamma sträckt på er för att se vad som försiggick. Då såg ni er pappa dansande på ängen med duken virvlande omkring sig och en tjur som frustrerat jagat efter. Spektaklet pågick en lång stund och till slut hade tjuren blivit trött och erkänt sig besegrad. Stolt hade din pappa kommit tillbaka.
     Det här har aldrig hänt, det vet du väl?
     Ni åkte och cyklade en gång, men din mamma var inte med. Hon jobbade.
     Du och Rebecca hade gått i en hage, hon hade lurat med dig för att hon behövde ett förkläde när hon skulle tjuvröka på den där semestern på västkusten. Några fjärilar syntes aldrig till.
     Ni hade en picnic, men det var bara du och din pappa och ni var vid sidan om en lekpark.
     Tjuren som vrålade var egentligen en ko och den råmade när den såg er stå på andra sidan elstängslet på en skolutflykt till en bondgård.
     Din pappa dansade aldrig och din mamma skrattade aldrig.
     Det är ett fint minne ändå och jag ska inte ta det ifrån dig.

Relaterat

Kommentera