Da Vinci-koden

Originaltitel: The Da Vinci Code
Författare: Dan Brown
Översättare: Ola Klingberg
Utgivningsår: 2003
Originalspråk: Engelska
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN: 91-0-010297-0

Jag är kluven. Boken är hyllad av många, hatad av andra, betrodd av flera och kritiserad av en del. Jag kan skriva under på alla fyra.
En sak kan jag dock inte släppa – den är välgjord…
…Och intressant.

Da Vinci-koden handlar om Robert Langdon, amerikansk lärare och ikonolog på resa till Paris för en föreläsning. På natten blir han uppringd av Frankrikes svar på FBI. Louvrens intendent Jacques Saunière har blivit mördad och efter sig har han lämnat kryptiska spår. Detta är början på en kapplöpning genom historien, kristendomen och Europa som ska reda ut en mängd frågor.

Boken är kontroversiell då den tar upp många aspekter kring kristendomen och sökandet efter Den heliga Graal. Och det är inte alltid smickrande saker han skriver, utan mycket är rena påhopp. Det sorgligaste är att det är många som tar hans bok som fakta, vilket givetvis är dumt. Det är ett skönlitterärt verk, baserat på verkliga element, men i övrigt utan verklighetsförankring.

Däremot är boken väldigt välgjord. Mycket av fakta och detaljer är kopplat till verkliga företeelser och på ett mästerligt sätt sammankopplat, med konspirationer och kryptiska meddelanden.
Kända konstverk är indragna och ”förklarade” på ett väldigt fångande sätt. Nästan lite läskigt.

Dan Brown skriver på ett enkelt och lättläst sätt och skildrar miljöer rätt bra, däremot känns karaktärerna rätt platta och diffusa. Han lyckas dock fånga mig i ett grepp som gör att jag har svårt att lägga ifrån mig boken, och det leder till kärnfrågan – vad gör en bok bra?

Den är hemsk, egentligen, men den måste ju vara bra om jag har så svårt att släppa den.

Jag måste erkänna att jag tycker den är klart läsvärd, och oavsett hur man anser den vara så bör man ha läst den.
Och ja, till syvende och sist tycker jag nog den är bra. Och intressant.

Relaterat

Kommentera