Conflict Resolution for Holy Beings

conflict-resolution-for-holy-beings

Joy Harjo
139 s. W. W. Norton & Company, 2015 (2015)


Amerikas historia de senaste 500 åren är en våldsam och svåröverskådlig berättelse om hur européerna med alla tänkbara och otänkbara medel gjorde och fortfarande gör ursprungsbefolkningens land till sitt. Konflikten har förminskats och romantiserats i en skala som nästan helt tagit ifrån de infödda amerikanerna deras röster utan att för den sakens skull ge dem upprättelse eller bereda plats för deras åsikter. Vilka hade inte varit tvärförbannade av en sådan behandling?
     Joy Harjo (f. 1951) tillhör Mvskoke-folket i Oklahoma och är förutom poet även musiker och aktivist. Hon känner och har levt det förtryck som den inhemska befolkningen utstått. Ändå läser jag i hennes diktsamling Conflict Resolution for Holy Beings något annat än raseri.
     Stämman som ljuder klar och tydlig ur boken är bestämd, principfast och framåtskådande. Genom poesin tar vi del av Harjos kultur som trots att den växt samman med den förhärskande västerländska är i grundläggande avseenden skild från densamma. Titeldikten, som egentligen är en svit med instruktioner, inleds:

Recognize whose lands these are on which we stand.
Ask the deer, turtle, and the crane.
Make sure the spirits of these lands are respected and treated with goodwill.
The land is a being who remembers everything.

Och fortsätter i samma stil, stipulerar förhållanden för försoning utan tecken på glömska eller omedgörlighet. Var respektfull och kom ihåg sakförhållandena. Att leva tillsammans framstår inte alls som någon omöjlighet om Harjos råd efterlevs.
     Conflict Resolutions for Holy Beings är dock mer än regler för försoningsarbete. Vissa dikter är oerhört vackra medan andra belyser vårt samhälle från ett ytterligare och kanske nyttigare perspektiv. Jag känner en enorm vördnad inför Harjo och hennes diktning och blir samtidigt förbannad att hennes röst, både hennes specifika och de som hon och hennes likar bär, tillhör de förtryckta och marginaliserade. Den första dikten tar jag med mig vidare (vilken inleds såhär):

Put down that bag of potato chips, that white bread, that bottle of pop.
Turn off that cellphone, computer, and remote control.
Open the door, then close it behind you.
Take a breath offered by friendly winds. They travel the earth gathering essences of plants to clean.
Give it back with gratitude.

Kommentera