Claudia Rankine — Citizen. An American Lyric

Claudia Rankine
159 s. Penguin Books, 2015 (2014)


Claudia Rankines (f. 1963) Citizen är en märklig blandning av poesi och kritik, något som också förlänade den priser och nomineringar i egenskap av både och.
     I grunden är det kanske inte konstigt. Rankine skärskådar rasismen från många olika håll och då är plötsligt genrerna närmare varandra. De är inte utbytbara och en bok som Citizen tror jag hade varit mindre relevant, om än säkert läsvärd ändå, utan båda delarna. Den vågrörelse som dispositionen gör är mycket effektfull.
     Stora delar av boken utgörs av situationer — mikroaggressioner — skrivna i andraperson, likt denna:

Because of your elite status from a year’s worth of travel, you have already settled into your window seat on United Airlines, when the girl and her mother arrive at your row. The girl, looking over at you, tells her mother, these are our seats, but this is not what I expected. The mother’s response is barely audible—I see, she says. I’ll sit in the middle.

Eller denna:

The real estate woman, who didn’t fathom she could have made an appointment to show her house to you, spends much of the walk-through telling your friend, repeatedly, how comfortable she feels around her. Neither you nor your friend bothers to ask who is making her feel uncomfortable.

Dessa situationer, grundade i en genomsyrande rasism som ibland är utstuderad men ofta orsakad av tanklöshet, fullkomligt osar och trots att jag har ringa förstahandsupplevelser av rasism tvingas jag in i denna välbehövliga motposition. Det finns en oerhört kraft i Rankines sätt att beskriva konflikten och hon lämnar mig som läsare i stort sett helt på egen hand, vilket jag upplever som en del av poängen. Även rasifierade är medborgare, men de är inte medborgare på samma villkor som vita, och förpassas till situationer där de hela tiden behöver förhålla sig till konsekvenserna av deras hudfärg på ett sätt som jag och andra vita i princip aldrig behöver.
     Med hjälp av konstnären Glenn Ligon (f. 1960) ringar hon in hela konflikten. På ett uppslags syns två etsningar med ord i tjocka tecken upprepas. På den ena: ”I do not always feel colored”; på den andra: ”I feel most colored when I am thrown against a sharp white background.”
     Steget till essän om tennisstjärnan Serena Williams (f. 1981) blir då inte särskilt långt. I kapitlet undersöker hon hur Williams intagit, mer välförtjänt än någon annan, den vitaste av arenor och hela tiden behöver förhålla sig till rasismen som till och med yttrar sig i något så objektivt som bedömningen av tennissportens regler. Hon finner sig, biter ihop, spelar vidare, men när tålamodet till sist tryter passar det så väl in i ett narrativ kring svartas raseri där en variant är säljbar och en genuin.
     Hela Citizen cirkulerar kring detta och alla vinklar som används bidrar till en komplett bild och i grunden förskräcklig bild. I näst sista kapitlet är omfattningen som störst och tragedier som i huvudsakligen drabbat svarta — orkanen Katrina, de av polisen mördade, lagstiftning och mycket annat — illustrerar hur det här inte är ett amerikanskt problem, utan ett globalt. Och när omfånget inte kan bli större vänder hon inåt, mot individen och osynligheten:

You are you even before you

grow into understanding you

are not anyone, worthless,

not worth you.

Even as your own weight insists
you are here, fighting off
the weight of nonexistence.

Jag delar inga faktiska erfarenheter med Rankine, men jag har intellektuellt förstått att den värld jag upplever skiljer sig mycket från den rasifierade upplever, jag önskar att det inte var så och jag tror mig dra mitt strå till stacken för att ändra det. Genom Rankines Citizen är förståelsen fördjupad, men även känslomässig. Hennes förmåga att förmedla alla dessa dimensioner av rasismen lämnar mig ödmjuk och gripen. När den i april kommer på svenska på Albert Bonniers förlag finns inga ursäkter att inte läsa den.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!