Det här inlägget är en del av En månads bloggande.
Det sägs att det sista som överger människan är hoppet. Det stämmer inte. Det sista som överger människan är sorgen.
En stor del av ditt liv har varit färgad av besvikelser, brist på kärlek, misslyckanden och dåligt självförtroende. Jag vet att du hör mig och att du vet att jag har rätt. Det spelar ingen roll att jag säger att du är vacker, att du åstadkommit mycket och att du lyckats överleva trots alla svårigheter och det gör dig stark. Det spelar ingen roll, för sorgen är så djupt rotad i dig att det enda ord du hör är ”överleva” och dina tårar börjar rinna. Överleva var det du inte ville.
Du planerade att ta ditt liv, det var så du återfick en smula hopp. Se: hoppet överger aldrig människan, det är det enda hon tar med sig in i döden. Det är jag som håller dig vid liv, Natalie, och jag har dåligt samvete för dig.
Jag tycker så synd om dig, stackars vän. Ändå kan jag inte släppa dig eller släppa tanken på dig.
Gråt inte.
Vi ska bygga något tillsammans, du och jag.
Gråt inte.