Blandband och radioprogram av varierande kvalitet

808403012

Tydligen fyllde kassettbandet 50 år nyligen. Idag är den en tämligen bortglömd pryl, ersatt av både CD-skivor, MiniDiscar, mp3-spelare och streamingtjänster, men till skillnad från för dagens barn var kassettbanden en ganska stor del av såväl min ”kulturkonsumtion” som mitt kreativa utflöde.
     För min del är bandet inte förknippade med blyertspennor eller trassel, utan med plingandet när man ska vända sida, timingen när man ska trycka ner play och record samtidigt och hemmasnickrade radioprogram tillsammans med min vän Caroline.
     Vi tar det i tur och ordning.
     När jag var liten hade några kassettband med tillhörande böcker. Det var Nalle Puh och det var Lucky Luke. Ville man kunde man bara lyssna, annars fanns boken och då skulle man bläddra när det kom ett pling så kunde man hänga med även om man inte var så grym på att läsa. Minns jag rätt lyssnade jag på de där banden mycket, kanske framförallt när jag åkte bil. Det var dock några år sedan (tjugotre uppskattningsvis) så jag minns inte riktigt.
     När jag hade blivit äldre (runt sju-åtta år) var det dags att bygga blandband. CD-spelare var jag ännu inte haj nog att mixtra med, och det spelade ju inte så stor roll eftersom jag inte hade låtarna på skiva. Istället satt jag framför radion och väntade på att mina låtar skulle spelas. Min musiksmak var fortfarande ganska normal så lyckades samla ihop åtminstone tre låtar jag ville lyssna på mer:

  • GES — När vi gräver guld i USA
  • Nordman — Vandraren
  • Paul McCartney — Hope of Deliverance

Högklassigt.
     Slutligen gjordes det egna radioprogram, eftersom de som sändes var så tråkiga. Jag och grannflickan Caroline som var några år äldre än jag var satte oss ner med mikrofon, bandspelare och en bunt idéer. Oftast var det intervjuer och ofta handlade det om vårt stora gemensamma intresse — djur. Jag minns inte särskilt mycket av själva programmen. Sannolikt blev det inte särskilt många minuter, men där och då kändes det som timvis av inspelat material. Märkväl att det var på den tiden då jag trodde att normala låtar var tjugo minuter långa (och märkväl att jag då inte hade upptäckt post-rock).
     Jag är ganska glad att tekniken gått framåt. Kassettband var ett tämligen osmidigt format och jag hoppas (och vill) att barn har andra verktyg för att utforska både sin smak och sin kreativitet. För min del är jag tacksam att kassettbanden fortfarande fanns när jag var liten.

Relaterat

1 Comment

Kommentera