Behöver man lita på författare?*

Tack vare Anders som i kommentarerna påpekat att jag nog kan ha missuppfattat artikeln tänkte jag om och mailade Gabriella Håkansson och frågade vad jag kunde ha missat. Jag fick svar som förklarade närmare och hon berättade att hon kämpat i 15 år för den experimentella kulturen (något som de flesta kanske redan visste men som jag inte var medveten om). För missförståndet och det onödigt hårda inlägget ber jag om tusen gånger om ursäkt!

För er som läser det här i efterhand ska ni vara medvetna om att mitt inlägg är färgat av mitt missförstånd och att jag i själva verket håller med Gabriella Håkansson och verkligen stöder hennes kamp för experimentell kultur. Med det sagt låter jag inlägget vara kvar, dels för att visa att jag fattat fel, dels för att jag gärna ser experimentella böcker och någon kanske säger jag emot någon, men inte Gabriella Håkansson.

I lördagens DN (11/8) var det en artikel av Gabriella Håkansson med titeln ”Vem kan man lita på?”. Det tar upp ett ”nytt” fenomen inom litteraturen – att författarna leker med gränsen mellan fakta och fiktion – ett av romanens sista tabun. Vad artikelförfattarens inställning är till fenomenet är långt ifrån självklart när man läser den men man kan ana ett visst missnöje med utvecklingen. Det är det jag tycker är så pass intressant att jag vill skriva några rader om det.

Som ett exempel tar Håkansson upp Alexander Ahndorils roman ”Regissören” (som jag för övrigt inte läst) som handlar om Ingmar Bergman som då var i livet. Boken visade sig ha lite att göra med den sanna sanningen utan var snarare ett skönlitterärt verk där Ingmar Bergman var centralpunkten. Jag kan förstås tycka att det är lite smaklöst att skriva påhitt om levande personer som inte är en själv (mer om det senare), men stycket i artikeln om ”Regissören” avslutas såhär: ”Ahndoril försvarade sitt tilltag med att det var en litterär fantasi – det var dessutom hans fantasi. Har man inte rätt till sina fantasier kanske?” Jag anar en viss sarkasm som är föga klädsam i och med att det skulle diskvalificera alla romaner som någon tar illa vid sig av, ja, kanske till och med alla romaner som har skrivits, alla drömmar som drömts.

Som jag ser det är alla skönlitterära verk en lek med vad som är fakta och vad som är fiktion. Det är hela charmen med skönlitteratur, att låta sig svepas in i någon annans fantasi om omvärlden. Varför skulle det vara något fult? En småfånig jämförelse man kan göra: En författare skriver en roman som påstås utspela sig på jorden, men den har förstås aldrig ägt rum. En lek med fakta och fiktion.

En av de böcker som artikeln förfasar sig över är Daniel Sjölins senaste bok ”Världens sista roman” där författaren ska bekänna alla problem han haft, alkoholmissbruk, ADHD-diagnoser och lögner. Allt författaren skriver om sig själv är förstås bara påhittat, det finns inga av de problemen han beskriver. ”Det här är bara en roman. En lek med den självbiografiska genren – och kanske en kritik av den eskalerande efterfrågan på snaskiga, ”sanna” bekännelser.” Hur det skulle vara någon skillnad jämfört med andra biografier har jag svårt att förstå. Alla biografier fabulerar, förskönar (eller försämrar om man vill vara på det humöret) och förändrar sanningen. Allt som skildras i ord är en eller ett par människors syn på världen och på fantasin.

I artikeln berättas om en roman som heter ”Oneirine: Roman i tusen delar” skriven av Fabian Kastner. På Adlibris beskrivs boken såhär:

Med en svindlande skicklig teknik, som tagit intryck från den moderna romankonstens vägröjare och som valt surrealismens stolta ”Poesin måste skapas av alla och inte av en enda” till ledstjärna, låter debutanten Fabian Kastner romanhandlingen alltmedan den modifieras saxa mellan olika berättelseplan: i det förflutna, i nuet, i framtiden och med starka déjà vu-upplevelser till följd.

Inget märkligt med det, kan man tycka, men märkligare blir det när det uppdagas att Fabian Kastner inte skrivit boken själv utan stulit tusen citat från andra böcker och sammanställt till ”Oneirine”. Är man verkligen författare om man gör så? Är det ens okej? Jag tycker förstås det, men när artikelförfattaren fortsätter att beklaga sig över litteraturens eventuella ställning som konstform får jag nästan kalla kårar.

Och möjligen lättar orosmolnen kring den här typen av litteratur om man stämplar epitetet ”konst” på dem. Den konceptuella konsten har länge ägnat sig åt att luckra upp gränserna mellan fiktion och verklighet. Där är inte det här slags experiment något konstigt.

Det här förstår jag inte. Varför skulle inte litteratur vara en konstform som alla andra? Varför skulle man inte experimentera med författande? Inte för att science fiction är något speciellt eller nödvändigtvis extra experimentellt, men Snigel hade en poäng när han sade att ”[a]rtikelförfattaren kan inte vara jätteförtjust i SF”. Handlar det om vanan att läsa ”deckare, chic-lit, skräck, bloggromaner och andra ‘låga’ genrer”? Som en kurskamrat sa om Doktor Glas: ”Jag gillar den inte för det händer ingenting” och ”när vi redovisar om den kanske vi inte ska berätta vad som händer ifall någon inte läst den”

Hur ser man på Jorge Luis Borges som länge sysslat med falsarier i form av essäer om saker som skulle kunnat vara sanna. Eller Paul Auster som inkluderar sig själv i många av hans verk, men då oftast i biroller. Deras drift med verkligheten är än mer omfattande än ”vanliga” författares och de nämns inte ens i artikeln.

Sammanfattningsvis, om det inte redan var uppenbart, har jag väldigt svårt för det resonemang Håkansson för i artikeln. Jag gillar verkligen verk där det inte är uppenbart vad som är sant och vad som är påhittat, verk som driver med konvetionerna och experimenterar med formatet. Det är knappast ett nytt fenomen att göra det och knappast något brott mot några tabun som är något värda. Jag kan villigt erkänna att i stort sett alla böcker som nämndes i artikeln är jag sugen på att läsa numer, ironiskt nog.

6 Comments

  1. En sak som jag inte skrev i artikeln men som jag gärna vill lägga till är förstås att författarens (åtminstone av skönlitteratur) enda uppgift är att ljuga.

  2. Ha! Jag håller förstås med dig, utan att ha läst hennes artikel, som låter väldigt märklig. För mig är det helt självklart att man inte kan lita på författare, men dt är ju inte hellerpoängen. Det är lite som att klaga på Da Vinci-koden för at det, hör och häpna, inte finns 666 glasbitar i pyramiden utanför Louvren, utan 700-någonting. Fånigt.

  3. Lustigt, jag läste samma artikel på lunchen idag och uppfattade den helt annorlunda.

    Du tror inte att du har snubblat på några av Gabriella Håkanssons (känner du till henne?) stilistiska och retoriska grepp i texten?

  4. Anders: Jag känner inte till henne och kan mycket väl ha snubblat på retoriska grepp, det är väl det retorik är till för? :) Men jag har läst den tre gånger och försökt se den med nya och öppna ögon varje gång. Du får väldigt gärna peka vidare till ställen som skulle kunna hjälpa mig att förstå det hon skriver bättre.

    Jag tänkte dessutom skicka ett mail till henne och höra om hon har lust att förklara bättre för en oförstående som jag. :)

  5. Vad ska jag säga, du får läsa den fyra gånger.

    För mig står det klart att hon inte angriper det här litterära förhållningssättet utan snarare försvarar det.

    I stycken som ”Okej om man skriver skönlitteratur om Ulrike Meinhof, Valerie Solanas eller någon annan död kulturpersonlighet – men Bergman, han var ju för Guds skull vid liv!” speglar hon ju med en lätt ironisk glidning kritikers och allmänhetens reaktion – det är inte hennes egna ord och åsikt.

    Och i utdraget om Ahndoril, när det står ”har man inte rätt till sina fantasier kanske?” så är det ju Ahndorils röst som hörs.

    Dessutom har du ju, kanske på grund av kalla kårar, klippt av hennes talande ”I kritikervärlden däremot slår man bakut. Man kan fundera över varför.” i ditt citat om litteratur som konstform.

    För övrigt är hennes böcker Operation B och Fallet Sandeman mycket bra.

  6. Anders: Du har förmodligen rätt och jag ska läsa den ytterligare en gång. Det här är förmodligen fallet av att ironi och sarkasm funkar väldigt dåligt i text, speciellt i tidningar som Dagens Nyheter där åtminstone inte jag förväntar mig det.

    Jag hoppas förstås att du har rätt i att jag missförstått det hela och tackar jättemycket för att du förklarat vidare.

    Jag har dessutom läst på lite mer om henne och hon verkar överlag väldigt vettig vilket ytterligare understryker att jag nog tolkat henne fel.

    Ska kolla upp böckerna. :)

Kommentera