Att älska en skitstövel

Riktiga skitstövlar betackar jag mig gärna ifrån, men hur är det med de på låtsas? En berättelse om ett verkligt rötägg kan få mig engagerad och intresserad på ett sätt som få riktigt sympatiska karaktärer kan få mig. Rötäggen är sällan alltigenom onda utan har något som gör dem nyanserade och har ibland sina stunder av godhet även om de sällan erkänner det. Jag kan riktigt få ont i magen av hur de behandlar de andra karaktärer, men ändå tilltalas jag av att få veta mer om dessa dryga, själviska och socialt missanpassade tomtar. Låt mig illustrera med några exempel:

I TV-serien House spelas titelrollen av en eminent Hugh Laurie. Doktor Gregory House har ett gudabenådat sinne för diagnoser, men han är barnslig, egenkär och har väldiga problem att respektera andra människor (både medarbetare och patienter). Hans oortodoxa sätt att nå sina mål (vilket då och då faktiskt är att bota patienten) gör honom föga populär, vilket spelar lite roll eftersom han inte söker någon popularitet. Varför är han intressant? Han har sin egen historia som kanske kan förklara varför han är som han är och då och då får man glimtar från den. Han är vansinnigt duktig på det han gör, så duktig att man måste ha överseende med att han behandlar folk på sitt eget sätt. Hans komplexa person gör att man, både tittare och de andra karaktärerna, verkligen måste väga hans goda sidor mot hans dåliga.

I Choke berättar Chuck Palahniuk historien om Victor Mancini som tjänar sitt uppehälle på att fejka att han kvävs på olika restauranger och sedan begära ersättning från dem. Det ger honom både pengar och sympatier i fiktionen, men när man läser så blir man förfasad över vilken uppenbar idiot han är och man undrar hur någon kan acceptera hans dumheter. Ändå läser jag boken med gott mod och även om den inte är Palahniuks starkaste bok så illustrerar den verkligen hur man intresserar sig för en skitstövel.

Det tredje exemplet är den nyligen recenserade High Fidelity där skivaffärsägaren Rob med konstens alla medel försöker behålla sitt gamla liv. Egoism och rädsla att vara lycklig genomsyrar hela hans handlande och han är i det längsta omedveten om sina egna tillkortakommanden och sin egen skuld i sin situation. Att likt Rob se sig själv som ett offer väcker två typer av känslor: dels medkänsla – han kanske faktiskt är ett offer – och dels förargelse – han borde vara mer nyanserad. Men att vara nyanserad är knappast intressant för historien som berättas. Det hela handlar ju om att han ska utvecklas mot en trevligare och mer medveten person.

Det finns förstås många fler exempel: Dr Cox i Scrubs, Bender i Futurama, Berättaren i Fight Club, Will i Om en pojke (Både Nick Hornby och Chuck Palahniuk återkommer), Melvin Udall i Livet från den ljusa sidan, Raoul Duke i Fear and loathing in Las Vegas och många många fler. Gemensamt för dem är att de alla har något som gör att man har överseende med att de beter sig som pajsare och det är väl det som behövs för att det inte ska bli för tungt att se eller läsa. Å andra sidan kan ”riktig ondska” var rätt charmigt det med, men det kanske blir en framtida artikel.

Det viktiga här är att även om man älskar en skitstövel så handlar det sällan om att man accepterar eller tycker det är okej att man beter sig som ett rötägg. Det är väl snarare så att man älskar skitstöveln för att man tror och hoppas på att denne ska förändras till det bättre, att man ska få se den lyckas att leva ett riktigt liv med god social interaktion.

Största anledningen till att jag älskar skitstövlarna i fiktionen är förmodligen (och förhoppningsvis!) att jag själv är så långt ifrån dem att jag aldrig kommer älskas som en skitstövel.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

4 Comments

  1. Jag håller med om det mesta du skriver, men inte det här: ”Det är väl snarare så att man älskar skitstöveln för att man tror och hoppas på att denne ska förändras till det bättre, att man ska få se den lyckas att leva ett riktigt liv med god social interaktion.” Snarare gillar jag nog ondingar för att det är ett nytt sätt att vara kreativ (förutsatt att ondingarna är bra då). Jag hoppas inte att de ska bli bättre eller något sådant, jag hoppas nog snarare att de ska fortsätta generera idéer och sådant som en mer hygglig person som jag själv inte skulle kommit på. Det sagt har jag en favoritskitstövel jag vill dela med mig av:

    Nästan alla huvudpersoner i Stephen Donaldson’s Gap Cycle, men framförallt Angus Thermopile och Nick Succorso. Båda är i början kaptener på varsitt skepp och båda är bland de värre skitstövlarna jag har stött på i någon form. Första gången man stöter på Angus har han precis plundrat en gruvkoloni och dödat alla på plats. Han tvekar inte heller att systematiskt utnyttja den enda överlevande kvinnan (som nog är den enda personen i sviten som inte är en skitstövel) från ett förstört polisskepp som tidigare jagar honom. Och så fortsätter det väl mer eller mindre hela tiden, men trots detta hejar man på honom! Jag vet inte om det är för att andra personer beter sig ännu värre mot honom, men han äri alla fall en av de bästa skitstövlarna jag vet.

  2. Det kan mycket väl stämma, även om det är skillnad på skitstövlar och ondingar – ett resonemang jag nog borde utveckla i en artikel till eftersom ondingar också är coola. Jag vet inte hur jag ska formulera skillnaden riktigt. En onding är rent ondskefull och har få eller inga förlåtande drag och ondingens syfte är att vara en skurk. Skitstöveln är snarare en person med potential att vara god men som inte är det av en eller annan anledning.

    Själv har jag inga problem att komma på riktigt vidriga saker att göra (jag har skrivit en novell om en utstuderad djurplågare, till exempel) och det är väl det som är författandets styrka. Man kan utforska det själv om man vill. Det är ju skillnad på att skriva om det och att faktiskt genomföra sakerna, lyckligtvis (vilket ger mig en idé till en artikel till jag borde skriva: skaparens del i verken – om hur mycket någon lägger i sitt verk (apropå min egen djurplågarnovell samt min snudd på blödiga syn på hur djur bör behandlas)).

  3. Okej. jag kanske ska förtydliga att jag menade skitstövel när jag skrev onding. Den person jag beskriver är i första hand skitstövel, inte ond. Om jag ska ta favoritondingar liger Arkemandriten i Iain M. Banks The Algebraist rätt bra till, men honom har vi nog pratat om förut (det här han som har en storbildstv där han skjuter ut civila i rymden en per sekund och har ett ur som tickar högt varje gång; han använder det för att skynda på en förhandlingsprocess; det är också han som fångar in en lönmördare som skulle döda honom med rakblandsvassa tänder, manipulerar om hans gener så att tänderna gradvis blir så långa att de penetrerar mördarens eget huvud).

    Angående skitstövlarna så backar jag på punkten om varför jag gillar dem, men jag är helt säker på att jag inte gillar dem av den anledningen du skriver. Jag får väl återkomma om jag kommer på varför jag gillar till exempel Angus, men det är knappast för att jag hoppas på att han ska bli bättre (fet chans).

  4. Jag är inte säker på att det är därför jag gillar dem heller, men jag tror åtminstone det är någon form av sympatiskhet (bläord) och något förlåtande drag som är bidragande.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!