Asterios Polyp

asterios-polyp-vinjett

asterios-polyp

David Mazzucchelli
344 s. Pantheon Books, 2009 (2009)


Självupptagna män har redan fått mer än sin beskärda del av uppmärksamhet i kulturen och det var därför med viss oro jag började läsa Asterios Polyp av serietecknaren David Mazzucchelli (f. 1960). Lyckligtvis är det inte den ack så vanliga slentrianmässiga skitstövlighet författaren visar upp hos huvudpersonen, utan snarare ett satiriskt porträtt över kulturmannen som så livligt diskuterats nyligen.
     Titelpersonen Asterios Polyp är arkitekturlärare på Cornell University i Ithaca, New York. Med ena handen i fickan vet han ständigt bäst, oavsett om det är ämnen han inte är särskilt bevandrad i. Han delar tvångsmässigt upp världen i dikotomier, oftast falska: förnuft mot känsla, öde mot fri vilja, arv mot miljö. Att världen är mer komplex än så tycks inte spela någon roll, och kanske är det en effekt av att hans tvillingbror föddes död? En kväll slår blixten ner i hans tv och lägenheten brinner upp. Utan annat än kläderna på kroppen tar han bussen så långt han kommer, tar jobb som bilmekaniker och påbörjar på så sätt vägen till sin katarsis.
     Det hela berättas av den döde tvillingbrodern med lika delar nutid och flashbacks. Löst baserad på Odyssén blir Asterios Polyp en serie möten ur vilka vi lär känna huvudpersonen, kanske inte främst av hans egen förtjänst utan genom skillnaderna mot personerna han möter. Den enda han inte står ut med är verkets andra kulturman som liknar Polyp så när som på kroppsform och passion. Mazzucchelli synliggör med tydlighet beteenden som förr mötts med överseende och det är svårt att på allvar tycka om den Polyp som uppfylld av sig själv sväller över i tillbakablickarna.
     Berättelsen i sig är välskriven, men det är i Mazzucchellis eget medium, serieformatet, den på riktigt får vingar. Stilen är speciellt och långt mer uttrycksfull än i hans tidigare City of Glass (som jag var mer ljummet inställd till). Genom pennan understryker han Polyps kantighet och andra personers särdrag och ger dem form på ett sätt jag sällan upplevt i andra verk av liknande slag.
     Asterios Polyp är intellektuell utan att vara exkluderande och har man fått nog av verklighetens kulturmän kan Mazzucchellis serie vara en lisa för själen när den klär av stereotypen i sin helhet. Att det skulle krävas en uppbrunnen lägenhet för att påbörja vägen mot ödmjukhet och rening tycks ibland inte så orimligt.

Relaterat

Kommentera