Andrées luftfärd

Det här är den korta inledning jag skrev under kursen Att skriva historiska romaner sommaren 2008. Vissa omständigheter har gjort den intressant igen och oavsett vad som kommer att hända med den i framtiden kan det vara roligt att dra fram den i ljuset.

Förord

För ett par somrar sedan hälsade jag för första gången på hos min morfars släktingar som bor i ett litet samhälle strax utanför Piteå. Jag gick en rundtur på den gård där min morfar och hans syskon vuxit upp för många år sedan och sedan blev jag inkvarterad i den lilla vindskammare som han hade delat med sin bror. När jag nyfiket gick igenom några av de ägodelar som han lämnat kvar så fann jag en osorterad bunt gulnade blad i en gammal portfölj. De var täckta av en snirklig skrivstil på ett språk som jag varken förstod eller kände igen. På vissa ställen var enstaka ord på svenska instuckna. Först trodde jag att det bara vara något som min morfar klottrat ner när han gick i småskolan, men när jag visade det för mina släktingar berättade de att papprena hade funnits i en gammal byrå som morfars far hade köpt på en auktion för många år sedan. Tydligen så hade morfar ägnat en hel sommar åt att försöka tyda dem innan han gav upp. Min nyfikenhet var väckt och jag fick deras tillstånd att ta med mig de mystiska arken hem.
     Ganska snart lyckades jag lista ut att texten var skriven på iñupiaq, det språk som talas av inuiterna i Alaska. Jag förstod också att den på något sätt handlade om Salomon August Andrées misslyckade ballongfärd till nordpolen. Texten överlämnades sedan för översättning till Jacob Kronberg, professor i inuitiska språk vid universitet i Köpenhamn. Han blev genast eld och lågor över den och menade på att detta mycket väl skulle kunna vara ”århundradets upptäckt”. Det tog drygt ett år att översätta och sortera det svårgenomträngliga dokumentet så att det skulle bli någorlunda begripligt för en modern läsare, eller för den delen, begripligt för mig.
     Berättelsen är svår att klassificera; den har drag både av skröna och jordnära verklighetsskildring. Det är en spektakulär historia som ryms innanför dessa pärmar. Är den sann? Det är en fråga som jag och Jacob Kronberg brottats med mycket under översättningsarbetet. Jag vill gärna tro att den i alla fall rymmer ett korn av sanning och att Andrée och besättningen på luftskeppet Örnen faktiskt upplevde några av de äventyr som denna text tillskriver dem. Du som läsare bör förbereda dig på en hisnande resa mot ett ovisst mål. I slutändan är det upp till dig att avgöra vad som är fakta och vad som är fiktion.

Martin Ackerfors
Linköping, 25 juli 2008

Kapitel 1

På förhand var ingenjör Andrées expedition till nordpolen, utan egentlig konkurrens, det största som hänt Sverige. Det var åtminstone vad dåtidens nationalromantiker menade, och i spetsen för entusiasmen stod självaste kung Oskar II som själv bidrog med stora summor pengar. Att resan då till synes fick en så pass tragisk sorti som den förefaller ha fått verkar föga troligt. Nej, det handlar snarare om ett olyckligt missförstånd. Bara för att våra hjältemodiga äventyrare återfanns döda på Vitön 6 augusti 1930 betyder det inte att deras resa var ett misslyckande – tvärtom, det var en resa utan dess like. Det allmänt vedertagna skeendet är frukten av en komplott för att hålla nordpolens dunkla hemligheter undan folkets intresse. Det är därför av största vikt att ni, kära läsare, tar det jag berättar i beaktning. Varför? För att sanningen är viktigare än att konspiratörerna lyckas med sitt mål att utnyttja de rikedomar som finns på jordens nordligaste plats utan översyn.
     Vad vinner jag på det här, undrar ni säkert? Inget! En gammal man som jag har inget kvar att vinna. Jag tvår mitt samvete, det är klart, och jag tror att den här planeten blir en bättre plats om det kommer till allmän kännedom vad som pågår medan våra vanliga liv fortsätter som om allt var frid och fröjd.
     Jag ska alldeles strax börja min berättelse, men jag har en sak till att säga innan dess. Ni kommer säkert höra att min berättelse avfärdas som en gammal mans dårskaper. Det är det inte. Jag var tjugotvå år när den här historien började och jag känner mig i ärlighetens namn inte en dag äldre. Låt ingen få förstöra min berättelse med fakta.
     Mitt namn är Unipkaaq Tafibitchuq och när jag skriver de här orden är jag sextiofem år gammal och har sedan en tid haft en förskräcklig hosta. Doktorn säger att jag inte har särskilt lång tid kvar att leva. I nästan fyrtio år har jag varit i Sverige (jag lärde mig språket snabbt och det var tur eftersom det kompletterar mitt eget så fantastiskt) och försökt få gehör för min berättelse, men det här landets blinda tro till överheten gör mig både förundrad och förfärad. Ingenstans har jag funnit någon som vill ta mig på allvar och det är därför jag tar min tillflykt till skrivandet. Kanske kommer någon i framtiden att läsa det här och ge mig upprättelse för det jag fått utstå i ignoransens namn.
     Allt är förstås inte mina ord, mycket av det är sådant som Salomon August Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg berättat för mig under de sena kalla nätterna på nordpolen. Att jag överhuvudtaget tar med det är för att ge en helhet över vad expeditionen gick ut på och jag kommer återge det hela i kronologisk ordning – mest för min egen skull: det är lättare att hålla ordning på det jag vill ha sagt på det sättet.
     Hela projektet var ingenjör Salomon August Andrées idé. Det kan tyckas lite märkligt med tanke på vilken fridsam och synnerligen oäventyrlig person han skulle visa sig vara. Att visa sig på styva linan på hemmaplan var en sak, att ta sig till nordpolen som utlovat var en helt annan. Idén, sade han, kom till honom genom ett vad likt det Phileas Fogg tar sig an iJorden runt på 80 dagar. Han och de andra på klubben diskuterade livligt Jules Verne, en författare som med sin fantasirikedom väckt både pojkdrömmar och äventyrslystnad hos de stillsammaste av personer. Föremålet för diskussionen var redan nämnda Jorden runt på 80 dagar och dessutom Kapten Hatteras resa till Nordpolen. Andrée hävdade bestämt att man givetvis inte skulle åka båt till nordpolen, isen var en alltför stark motståndare och till fots vill man ju helst inte röra sig. Nej, Andrée hävdade att det lämpligaste vore ett fordon avsett för luftresor, en ballong närmare bestämt. Hans sällskap skrattade åt honom och påstod att det var det dummaste de hört. Ilsk på bristen på tilltro till hans kunskaper föreslog Andrée ett vad – ”jag tar mig till nordpolen med ballong, annars får ni allt jag äger och har!”
     ”Och om du lyckas?” hade Gustaf Andersén, Andrées främste tennisrival som kommit att bli något av en nemesis i allt Andrée tog sig för, sagt med ett brett leende. Han fortsatte utan att vänta på Andrées svar. ”Nej, det är nog inte aktuellt. Ditt vad är antaget!”
     De andra runt bordet klappade händerna och lyckönskade Andrée och denne hade knappt uppfattat vad som just hade hänt innan han hade kartor, ballongskisser och adresser till andra kompetenta ingenjörer framför sig. I efterhand sade han ofta att han önskat att han inte hävt ur sig det förbannade vadet eller att han stolhet inte förbjöd honom att dra sig ur.
     Efterforskningar, undersökningar och sökandet efter det mod han saknade var det enda S.A. Andrée tillät sig tänka på i månader därefter. Redan som liten pojke hade han lärt sig att stå fast vid vad man sagt och aldrig visa sig svag – där jag kommer ifrån är det tydliga tecken på dumhet men här var det visst uppskattade egenskaper – och det gjorde att han började spela en roll som den modigaste och främste äventyraren sedan baron von Münchhausens dagar. Av någon anledning passade han in i rollen och folk började tro på att det han tagit sig för var möjligt. Han var en duktig talare och trots endast ett fåtal framträdanden och föreläsningar så var intresset i topp för den första riktiga svenska äventyraren. Marknadsföringen skötte sig själv, inte minst för att Sveriges kung Oskar II bidrog med pengar och publicitet. Ryktet om företaget spred sig över hela den moderna världen, till och med till de Förenta staterna. Faktum är att få expeditioner haft så stora resurser som Andrées expedition.
     Men det behövs inte bara ekonomi till sådana projekt, det behövs kompetens också. Ingenjör Andrée själv tillhörde de med stora kunskaper inom konstruktion och fysik, men han behövde fler lämpliga personer. Likt sagorna var Andrée av den bestämda uppfattningen att besättningen skulle bestå av tre personer som på sitt eget sätt skulle bidra till det episka äventyret. Han var dessutom tämligen säker på att resan skulle vara enkel – att sitta på golvet i en ballongkorg i en månad klarar väl vem som helst? – så varken överlevnadskunskaper eller mer fysiska egenskaper efterfrågades.
     Den första att sluta sig till expeditionen var meteorologen Nils Gustaf Ekholm, en man med om stora kunskaper inom arktisk väderlek och erfarenheter av polarexpeditioner. Ekholm hade själv lett en expedition till Spetsbergen och kändes således som ett naturligt val. Själv träffade jag honom nästan tjugofem år senare och då låg han inför döden och inte heller han kunde förmå sig att tro på min berättelse.
     Den andra var Nils Strindberg, en lovande yngling med ambition och iver att bli en del av den svenska historien. Det fanns egentligen tre anledningar till att Andrée valde just honom, sade han en gång, för någon enastående skicklighet visade Strindberg inte. Den främsta orsaken var ynglingens oöverträffade entusiasm, han var villig att gå i döden för Andrées expedition, men också att Strindberg och Andrée delade ett intresse i fotograferingen och att Nils fars kusin, den prominente författaren August Strindberg, var minst lika entusiastisk för sitt kusinbarns deltagande var även det stora anledningar. August hade själv försökt komma med på expeditionen, men han var fortfarande bosatt i Berlin och tänkte så förbli. Hans envishet på den punkten var i det närmaste idioti, men det var så han ville ha det. Den gode August breväxlade dock både med Nils och med Andrée och lovade att stötta expeditionen på alla sätt som var tänkbara, vilket inte var så mycket eftersom August levde i stor ekonomisk kris långt ifrån sitt hemland.
     Förberedelserna framskred med hög fart och trycket från folket att lyckas var stort. Nils Gustaf Ekholm förhöll sig skeptisk till ballongens flygförmåga och Andrées något optimistiska planer. Ekholm gick till och med så långt att han utförde egna tester på ballongen för att se hur mycket vätgas som läckte. Efter ett par veckor visade det sig till Ekholms förvåning att det knappt slapp ut någon gas trots stora hål i sömmarna, vad Andrée senare avslöjade för mig var att han och Nils Strindberg gemensamt hade hjälpts åt att fylla på vätgas precis innan Ekholms avläsningar. En gång höll de på att bli avslöjade, inte för att någon kom på dem utan för att de råkade fylla på för mycket ny gas. Hade Ekholm då avläst sina mätare så hade han blivit än mer förvirrad av att mängden gas ökat. Den unge Strindberg stannade för att släppa ut gas medan ingenjör Andrée själv gick för att uppehålla Ekholm. Kanske hade det varit bäst om de blivit avslöjade, men Andrée var så bestämd i sin övertygelse att projektet skulle gå vägen att ingeting skulle få stoppa honom. Jag tror inte avslöjandet av de båda resenärernas hemliga göranden hade stoppad Andrée heller, för att vara ärlig.
     Hur ballongen skulle styras var nästa problem Andrée fick utstå kritik för. Han tänkte sig att ballongen med hjälp släplinor skulle gå att styra, men främst litade han på att vindarna skulle föra dem rätt. Detta trots att Ekholm med bestämdhet hävdat att vindarna oftast kommer norrifrån. Andrée ville inte lyssna på det örat.
     ”Varken du eller någon annan kan förutspå vindar, bara försöka gissa. Och både jag och nordpolen själv vill att någon ska ta sig dit med ballong. Denna någon är givetvis jag.” Andrée hade yttrat orden med sådan självklarhet att åhörarna vid mötet med pressen hade jublat och konstaterat att det här var början på något stort. När ingenjören dagen efter läste tidningarna såg han bister ut då han påstod att det var fortsättningen på något stort, inte början. Tyst förbannade han Gustaf Andersén för dennes omotiverade men förutsägbara uttalande. I allt var Andersén en överlägsen motståndare och, medgav Andrée motvilligt, det hade väl varit acceptabelt om Andersén inte varit så arrogant. Andrée berättade att redan i småskolan hade de tu blivit rivaler och redan då var Andersén både arrogant och överlägsen. Det var inte förrän högre studier väntade som de två gick skilda vägar, åtminstone vad det gällde karriären. Andersén hade valt juristutbildning, Andrée ingenjörsutbildning. Men, och det här kan ha varit ett slag av Andrées milda paranoia, Andersén hade inte nöjt sig med att förpesta Andrées liv på professionel basis, nej han inkräktade på varje del av ingenjörens liv. Någon slags kulmen nåddes då de hetlevrade rivalerna nära nog slog ihjäl varandra över den vackra servitrisen Stina Sunnerstam med det gyllenblonda håret och leendet som smälte de hårdaste av män. De kom överens om att hålla sig ur varandras väg. Att Gustaf Andersén gifte sig med servitrisen och anslöt sig till Andrées herrklubb bör kanske ses som provokation, men Andrée svalde sin förtret. Han sade sig ha varit den bättre av de två och han lät sig inte provoceras. Förmodligen var det i illa tyglat vredesmod Andrée hade uttalat sitt vad och jag kan förstå att det behövde komma ut på något sätt. Givetvis är jag glad att det hände så att jag fick träffa den gode ingenjören, men det finns dagar jag önskar att jag aldrig vaknat den ödesdigra dagen för drygt fyrtio år sedan.
     Avfärden från Stockholm stundade. Med tåg skulle de ta sig från den kungliga huvudstadet till norra Norge, och därifrån skulle en båt ta dem till Svalbard varifrån ballongen skulle börja sin resa. Tusentals jublande människor var på Stockholms station för att hylla de tre äventyrarna som med stor stolthet – visad av åtminstone två av dem: Andrée och Strindberg – stod i ett tågfönster och vinkade tillbaka till massorna. Kung Oscar II och Sveriges fysikpionjär Alfred Nobel höll tal och skolbarn sjöng, feststämningen var påtaglig om än omotiverad – de hade ju inte presterat något än. Uppenbarligen var det ingen som lade någon som helst vikt vid det.
     Även Andersén var där. Han försökte sprida ett illvilligt rykte om att Andrée tagit de stora pengasummorna som samlats in för sig själv och nu tänkte fly landet. Det var dock ingen som lyssnade på honom.
     På tåget fortsatte Nils Gustaf Ekholm att uttrycka sin skepsis och stämningen i den lilla kupén blev allt mer tryckande. Andrée var uppenbart irriterad och Strindberg var rådvill inför konflikten – skulle expeditionen gå i stöpet? Nej, det trodde han inte för Andrée visade en imponerande beslutsamhet. Men om de två skulle bråka resan igenom så skulle de få problem. Jag tror de insåg det alla tre även om det var den unge Strindberg som först tog initiativet till en diskussion.
     ”Nå, inte behöver ni träta sådär? Ska vi inte försöka ta och komma överens?”
     Vad ynglingen inte hade uppfattat var den tysta överenskommelsen som de båda äldre herrarna hade slutit, så när Strindberg ställde sina frågor riktades alla irritation mot honom. Visst var det orättvist, men det var naturligt. De andra hade bestämt sig.
     Sista natten innan ballongen skulle stiga satt de tre och samtalade i sin lilla stuga på Danskön varifrån expeditionen skulle fortsätta mot nordpolen. Strindberg hade gradvis upptäckt hur de två herrarna Andrée och Ekholm allt mer kom att fatta tycke för varandra, inte nödvändigtvis som kompanjoner men väl som vänner. Stämningen var uppsluppen när Andrée lutade sig mot Strindberg och sade:
     ”Vi kommer inte komma iväg imorgon?”
     ”Vad menar ingenjörn?” frågade ynglingen, förvirrad över Andrées tvivel.
     ”Vi ska se till att ballongen inte lyfter” svarade Ekholm. Strindberg kunde inte tro sina öron. Han reste sig hastigt och sprang mot stugdörren, men han hann inte ut innan Andrée fortsatte:
     ”Den kommer flyga, bara in den här gången. Herr Ekholm vill inte följa med och jag vill inte ha honom med.” Här log Ekholm, det poängterade Andrée klart och tydligt när han återberättade episoden. ”Men vi kan inte komma hem till Sverige och säga att vi ångrat oss. Vi skjuter upp resan ett år och ger oss iväg igen med en mindre pessimistisk besättning.” Strindberg sken upp och vände om, för expeditionen med ballongen var det största som kunde hända honom.
     ”Vad är planen då, ingenjörn?”
     ”Planen, min oerfarne kompanjon, är mycket enkel och till mångt och mycket redan genomförd. Jag och herr Ekholm har delat på sömmarna ytterligare så att ballongen inte ska behålla någon gas alls.”
     ”Kommer inte det att genomskådas?” Strindberg var orolig att Andrées rykte skulle svärtas om folk fick reda på att han själv saboterat sin expedition för en meningsskiljaktighet som i rimlighetens namn skulle kunnat förbises. Andrée berättade för mig en kväll då Strindberg och Knut Frænkel var upptagna med spela kort att han tyckte synd om Strindberg som var så väldigt ängslig, inte för sin egen skull men för andras. Jag var tvungen att lova att aldrig berätta det för ynglingen – ett löfte som jag höll.
     ”Det må vara hänt” var Ekholms korta svar, i den stunden verkade han likgiltig inför deras företag trots att hans eget namn skulle svärtas precis som de andras.
     Tiden för avfärd började närma sig, ballongen var utpackad och de stora maskinerna som skulle fylla på den stod och brummade med ett ljud likt den största av dieselmotorer. Märkligt nog, åtminstone för de spända åskådarna, hände det inget med ballongen. Andrée, Ekholm och Strindberg inspekterade den noga och de såg precis vad som var fel, men när de ansvariga på Danskön frågade så svarade de att de inte kunde hitta några problem. Efter timmar av fruktlösa undersökningar tog Andrée det till synes tunga beslutet att skjuta upp avfärden ett år. Ballongen var tvungen att ses över och allting packades ihop igen för att tas tillbaka till Stockholm.
     Hemma i Sverige var det förstås besvikelse och ilska över att ett så dyrt och uppseende-väckande projekt misslyckats på ett så tidigt stadium. Oscar II förklarade att Andrée fortfarande skulle göra ett försök och att de tappra svenskarna var tvungna att ställa upp för ingenjören, ställa upp för Sverige och ställa upp för kungen. Det lättduperade stackars folket löd sin kung och fortsatte att sjänka stöd i form av pengar, mankraft och publicitet. Även Gustaf Andersén kom för att hälsa dem tillbaka till Sverige. Med sig hade han de papper som behövdes för att Andrée skulle överlämna allt han ägde till sin rival. Vid åsynen av pappren fnös Andrée och sade att expeditionen inte var misslyckad än.
     ”Kommer jag inte tillbaka, eller än värre, inte iväg vid nästa försök så får du allt jag har. Ordna ett papper som styrker det så skriver jag på.” Andrée visste att om det inte lyckades nästa gång så skulle han inte ha någon användning för några ägodelar i alla fall. Andersén verkade nöjd och ordnade redan samma kväll fram pappret som ingenjören efter en grundlig genomläsning satte sin signatur på.
     Några månader efter hemkomsten avslöjade Nils Gustaf Ekholm att han av personliga skäl inte hade för avsikt att följa med på expeditionen. Han beklagade att saker hade kommit ivägen för ett sådant ärorikt projekt som expeditionen hade potential att vara och önskade de kvarvarande äventyrarna lycka till. Andrée tackade för lyckönskningarna med att utannonsera en ny plats, den här gången sökte han en ung atletisk man och tillika akademiskt skolad fysiker som skulle bistå de båda kvarvarande på resan. Både på grund av Andrées kräsenhet och rädslan för att projektet än en gång skulle sluta i fiasko var antalet sökande till expeditionen något lägre. August Strindberg skickade sin obligatoriska ansökan nyligen hemkommen till Stockholm. Inte heller den här gången var han aktuell för platsen, men han sökte upp Andrée och sitt kusinbarn för att visa att sitt stöd. Till var och en av de kvarvarande räckte han över en flaska: Andrées var bubblande, trögflytande och guldfärgad och luktade starkt av gurkmeja, Nils Strindbergs var ljusgrönt och luktade sprit.
     ”Drick de här när kölden kryper på och inget annat hopp står att finna.” Det teatraliska i Augusts uttalande roade de båda andra och de utväxlade en blick som talade sitt tydliga språk: Berlin var inte nyttigt för den store August Strindberg. De tackade dock artigt och lade dekokterna bland det andra som var tvunget att tas med.
     Sent en kväll knackade det försiktigt på dörren till rummet där Andrée och Strindberg spenderade den större delen av sin vakna tid med att planera expeditionen. Andrée ropade åt personen på utsidan att stiga in och när dörren öppnades lystes det lilla rummet upp med ett sken och en värme som nästan bländade de båda männen. I dörröppningen stod Andrées stora kärlek, den förtjusande Stina Sunnerstam. Andrée brottades med sina känslor. Å ena sidan fanns det inget han hellre ville än att vara nära henne, om än på en armlängds avstånd, å andra sidan kunde han inte undvika tanken att Gustaf Andersén förmodligen skickat henne att sabotera och distrahera honom. Hans kval gjorde att han inte sade något alls, bara stirrade med en blick som utstrålade förvirring. Det var Strindberg som bjöd henne att slå sig ned, han tog hennes kappa och gick igenom de artighetsfraser som var brukliga. Han själv var något yngre än kvinnan vid bordet, men det hindrade honom inte att förstå exakt vad Andrée såg hos henne. Det som fick honom att undra var hennes röst. Den var nasal och Strindberg såg oroligt åt glasfönstren till när hon talade. Hans huvud bultade och han undrade hur någon kunde stå ut med det fruktansvärda oljudet. Hans hövlighet förbjöd honom dock att göra större sak av det än att ursäkta sig och lämna rummet. Kvar var den knäsvage ingenjören och han stora kärlek.
     ”Jag vill följa med på expeditionen, Salomon” pep hon fram. Hon var den enda som någonsin kallade Andrée vid förnamn, inte ens hans mor hade gjort det, och han älskade att höra henne säga det. Strindberg som å sin sida trodde sig ha undkommit den fasansfulla upplevelsen upptäckte att han grovt misstagit sig då hennes röst skar genom väggarna. I ett kort ögonblick trodde han att alla i hela världen kunde höra henne och någonstans tyckte han sig höra ett nyvaket barn som skrek av rädsla. Det dröjde en stund innan han förstod vidden av vad han hörde, av vad som höll på att hända inne i rummet. Han lutade sig mot dörren för att höra vad kvinnan hade att föreslå och, om nöden krävde det, avbryta innan det var för sent.
     ”Det låter som ett spännande äventyr, ett sådant man läser om i böckerna. Tänk att få segla fram över oändliga isvidder! Jag kan knappt bärga mig, för jag antar att du, min käre Salomon, inte kan neka en dam en sådan romantisk utflykt.” Stina dansade fram runt bordet, runt Andrée och hon hade en minst lika drömsk blick som ingenjören. ”Visst får jag följa med, Salomon?”
     Strindberg hörde inget svar, men han antog att Andrée nickade. Han slog handen mot pannan och sjönk ihop mot dörren. Han undrade om herr Andersén var inblandad på något sätt och vad han i så fall fick ut på att skicka sin hustru på ett dylikt uppdrag. Och vad var egentligen hennes uppdrag? Inte kunde väl Andersén på allvar gilla tanken på att hans fru skulle spendera veckor och månader, kanske till och med år, med sin störste rival. Det var otänkbart! Nej, Andersén var inte inblandad, det var ett som var säkert. Kanske var fru Andersén ärlig i sitt uppsåt. Strindberg var villrådig.
     När jag pratade med Stina långt efter att expeditionen var till ända berättade hon om hur hon och hennes make bråkat om herr Anderséns otrevliga sätt att alltid vara ivägen för Andrée. Visst hade det varit spännande att följa med på ballongfärden, men främsta anledningen till att hon gick dit den kvällen var för att visa sin make att han inte var ensam om att var intressant för henne och att han allt fick arbeta om han ville behålla henne. Stina hade noga sett till att bli sedd av personer som garanterat skulle prata med Gustaf – hon ansåg att lite ränksmideri har ingen tagit någon skada av.
     För Strindberg var väntan på att Stina skulle gå en pina. Förmodligen hade det dröjt ännu längre om inte Andrées rival och Stinas make stormat mot dörren och utan att ens se åt Strindbergs håll slagit in dörren och med ett vrål som stiget ur avgrunden slitit med sig sin hustru ut genom dörren. Allt de lämnade efter sig var en näsduk, en sönderslagen dörr och en känsla av sårbarhet som aldrig försvann ur rummet – det liksom etsade sig fast i väggarna och blev en del av huset.
     När nästa sökande till expeditionen gjorde entré genom den dörrlösa öppningen i väggen höll Andrée och Strindberg på att tappa hakan. Mannen som stod framför dem hade behövt ducka i dörröppningen och slog nästan huvudet i taket, hans kropp var stöpt i en form värdig de grekiska gudarna och på hans överläpp satt en mycket stilig mustasch. Han sträckte fram sina vackra händer, stora som stekpannor och hälsade på dem med ett enkelt ”Knut Frænkel”. Strindberg stammade något ohörbart, men Andrée återvann fattningen snabbt nog att få fram sitt namn. Han tänkte att nog hade han just skådat den till utseendet perfekta mannen, men någon så fulländad kunde knappast ha den mentala kapacitet Andrée efterfrågade. Utan större omsvep ställde han några frågor som han ansåg vara knepiga nog att hjälpa honom avgöra om Frænkel var rätt man. Frænkel log ett ödmjukt leende och svarade på frågorna, inte bara rätt utan med sådan sakkunnighet att Andrée själv motvilligt fick erkänna sig mindre vetande. Från den punkten och en lång tid framöver skulle Strindberg vara mållös i sin beundran av Frænkel som rimligen måste varit den övermänniska Friedrich Nietzsche beskrivit i sin Så talade Zarathustra. Andrée, som visserligen beundrade den unge jätten, bjöd Frænkel att delta på expeditionen men påpekade att det var han själv som förde befälet. Sökandet efter den sista äventyraren till polarexpeditionen var över och Andrée var mer än nöjd när han gick och lade sig den kvällen.

Kapitel 2

Avfärden närmade sig med stormsteg och även om kung Oscar II gjorde sitt bästa för att elda upp massorna inför avresan så var det få som var intresserade av expeditionen. De var mätta på äventyr, speciellt eftersom Sverige låg så pinsamt långt efter grannen Norge där Fridtjof Nansen och Hjalmar Johansen precis kommit tillbaka från sin polarresa. På stationen i Stockholm hade ett hundratal entusiaster och nationalromantiker samlats för att vinka av äventyrarna som måttligt förtjusta över det svala bemötandet vinkade tillbaka. Oscar II höll ett kort tal till deras ära, de skakade hand med kungen och lovade att inte komma tillbaka tomhänta.
     När tåget så sakteliga rullade ut från stationen slog sig ingenjör Andrée, Nils Strindberg och Knut Fraenkel ned i sin kupé. Stämningen var tryckt för alla visade en föga klädsam bitterhet över att uppståendelsen uteblivit. Expeditionen hade, tyckte de, mycket bättre förutsättningar att lyckas den här gången. Inte bara för att den fega och otrevliga Nils Gustaf Ekholm inte var med utan för att planeringen och föreberedelserna var mycket noggrannare den här gången. Andrée knuffade till Strindberg med armbågen.
     ”Ska vi ta och dricka den där sörjan gamle August skickade med dig? Det känns som att nu är ett så gott tillfälle som något…”
     Strindberg skakade på huvudet. Utan ord lät han Andrée förstå att den hjälp hans fars kusin bidragit med definitivt inte skulle användas innan ballongen lyft. Så enkelt var det.
     ”Men det är bara sprit” invände Andrée. ”Vi behöver den för att lätta våra sinnen.”
     Strindberg vidhöll att det fick vänta och Andrée fortsatte att se ut över landskapet som sakta gled fram utanför fönstret. Han hade verkligen behövt en förfriskning.
     Att neka ingenjören spriten var en stor prövning för den unge mannen, speciellt eftersom han inte ville visa sig svag och mindre värd inför jätten. Han undrade om han hade äventyrat expeditionen, om han skulle tvingas bort på samma sätt som Nils Gustaf Ekholm hade jagats iväg. En plötslig huvudvärk kom över honom och han längtade redan hem. Kanske var det bäst om Andrée skickade hem honom, han kände sig inte som rätt virket – långt ifrån. Till skillnad från Knut Fraenkel som var klippt och skuren för att kunna nå världens nordligaste punkt var Strindberg liten och allt han hade var sina kunskaper om luftballonger. Skulle det räcka för att få fortsätta resa med ingenjören? Hans grubblande fyllde kupén – ja, hela tåget – med ett brus som fick glasrutorna att skaka mer än vanlig. Det var dock inget han insåg själv, så när lokföraren klev in genom dörren och vänligt med bestämt bad Strindberg att för Guds skull sluta tänka blev han så förvånad att han genast gjorde som lokföraren sade och brusandet slutade. Andrée såg på ynglingen som stört lokföraren så mycket. Nils kunde inte möta blicken men med ett roat leende förklarade ingenjören att Strindberg inte behövde oroa sig, nog skulle han få flyga alltid och inget kunde stoppa det. Tårar föll utmed Strindbergs kinder trots att han gjorde sitt yttersta för att inte visa sig svag.
     ”Se till att de där torkar innan vi kommer fram, annars kommer du förfrysa kinderna något hemskt” var allt Andrée hade att svara på det och Strindberg gjorde vad han kunde för att följa ingenjörens order.

När äventyrarna klev av båten som hade tagit dem sista etappen från fastlandet till Danskön blåste det kraftigt och – vad de kunde avgöra – oregelbundet. Flaggorna i den lilla hamnen piskade åt alla möjliga håll. Knut Fraenkel vätte sitt finger och höll upp det för att liksom känna på vinden och fingret frös med ens till is.
     ”Det är kallt ute” konstaterade han och Andrée drog rocken om sig och höll med. Andrée verkade bekymrad över vinden. Det går inte att ge sig iväg om det blåser storm åt alla håll, det visste de alla tre. I förbifarten nämndes det att vinden inte borde kunna bete sig så, men eftersom den faktiskt gjorde det var det ingen som lade särskilt stor vikt att det var onaturligt.
     Vinden höll i sig. Vecka efter vecka gick utan att någon förändring skedde, de tre expeditionsdeltagarna satt i sin stuga. Det märktes att Andrée och Strindberg blev allt otåligare, medan Fraenkel roade sig med att utföra tester på vinden. Han hade ställt upp sin utrustning på en av Dansköns många bergstoppar. Varje dag mätte hand vindhastighet och riktning och skrev ned det i en anteckningsbok. På kvällarna när Andrée och Strindberg under tystnad spelade kort försökte Fraenkel se ett samband mellan de olika resultaten, strikt fysiskt förstås. Andrée hade försökt att intressera sig för mätningarna, men hans tålamod hade satt stopp för djupare inblandning än att begrunda den unga fysikern på håll. Till slut märkte de knappt när Fraenkel gick ut eller när han kom tillbaka. Fraenkel själv berättade om att han ibland var borta i dagar utan att någon saknade honom. Det gjorde inget, det var bara skönt att inte synas för en gång skull.
     En dag då vinden ven som värst bad Fraenkel ingenjören att följa med upp till mätstationen han hade satt upp. Andrée var grinig och ville komma iväg, men han lät sig till slut övertalas för – som han sade – han hade väl inget bättre för sig. Strindberg var upptagen med annat och stannade i stugan.
     De två vandrade den branta stigen som ringlade mellan klipporna. Fraenkel gick först och röjde den igensnöade vägen, Andrée efter undrandes vad det här skulle vara bra för. Det var en ordentlig promenad, gott och väl tre timmars vandring, kanske till och med fyra. Från bergssidan såg man halva ön och långt ut över Norra ishavet. En suck hördes från ingenjörens läppar och den ekade ner över hela Svalbard och fick laviner att fara ner för sidorna. Än idag talas det om Spetsbergens suck över stormens härjningar och många tror att den lekfulla vinden tröttnade när bergen inte längre gjorde motstånd. De anar inte hur nära sanningen de faktiskt var.
     Väl framme på toppen slog sig Fraenkel ner framför mätutrustningen medan Andrée stod och försökte hålla värmen. Under tystnad skrev Fraenkel som vanligt ner sina resultat. Andrée som var otålig och undrade varför han blivit lockad att följa med hit stampade och försökte förgäves att inleda ett samtal. Varje försök möttes av tystnad.
     Efter gått och väl en halvtimme slog Fraenkel ut med armarna och sade det enda han hade för avsikt att säga:
     ”Lyssna, herr ingenjör.”
     Andrée väntade på att jätten skulle fortsätta, men det var klart att han inte skulle det, det hade varit olikt honom. Istället gjorde Andrée ett uppriktigt försök att lyssna på vad det nu var Fraenkel ville att han skulle höra – vinden! Det lät som en röst som flöt över bergstopparna, oroligt sökande efter något sedan länge förlorat. Den mumlade – om ett hem och en flykt – och mumlet kom från överallt och ingenstans. Lätt chockad över vad han hört funderade Andrée på om han själv höll på att bli tokig men en snabb blick på Fraenkel bekräftade att ingenjören hört rätt – rösten fanns. Skulle han ge med sig för galenskaperna och försöka föra en konversation med självaste vinden? Han hade inget att förlora och skulle Fraenkel mot förmodan hålla det emot honom kunde han ju alltid neka. Andrées ord skulle givetvis väga tyngre än jättens.
     Hur talar man med vinden? Andrée hade ingen aning. Återigen lät han sig inspireras av sagorna.
     ”Var hälsad, vind! Hur står det till?”
     Frågan hängde i luften ett tag, virvlade runt bergstoppen när vinden fångade upp den och tog den med sig. Kort därefter svarade den, beklagade sig över att den behövt fly undan något. Vad lyckades Andrée inte utröna ur vindens förvirrade tal, men han förstod att det var hemskt och att det hemska fanns på nordpolen. Han lät sig dock inte oroas utan förklarade för vinden – den här gången med ett mindre teatraliskt tilltal – att han, självaste ingenjör Salomon August Andrée, var den störste äventyraren som skådats och att han sannerligen skulle undanröja alla hot mot vinden. Det var bara en sak han krävde i utbyte:
     ”Du måste föra oss till nordpolen, vind!”
     En stunds tvekan, sen kändes vinden friskare och luften fylldes av hopp. Med ett leende betraktade Fraenkel ingenjören när denne sträckte fram handen mot vinden för att sluta överenskommelsen. Han packade ihop sina mätinstrument och Andrée nickade och började gå den fyra timmar långa promenaden tillbaka till stugan och värmen, tätt följda av en vind som efterhängset sopade igen deras spår.

När ingenjören och jätten klampade in genom dörren satt Strindberg djupt försjunken i sin sin fars kusins senaste självbiografiska verk – Inferno. Han hade fått den skickad till sig av sin äldre släkting strax innan avfärd. Ett smakprov på vad hans liv bestått av och den unge Strindberg misstänkte att August hoppades på att Andrée skulle få möjlighet att läsa den och inse vilken förlust det varit att inte ta med honom. Nils hade dock inga planer på att låta ingenjören läsa den, inte än åtminstone. Ingenjörens koncentration behövdes på annat håll, framförallt nu när stormen ven som värst.
     ”Upp och hoppa, Strindberg! Vi ger oss iväg imorgon!”
     Andrées röst var full av beslutsamhet och Strindberg visste att ingenjören menade allvar. Vad Strindberg inte visste var om Andrée blivit tokig, men i samma stund han tänkte det hörde han inte något. Han hörde inte vinden. Bortsett från Andrée som stökade runt i deras packning var det knäpptyst. Stormen hade uppenbarligen tagit slut så Strindberg började även han att gräva i packning och förbereda sig på avfärd. Fraenkel å sin sida tog det hela med ro, hann hade redan packat sin del och slog sig ned i den förstärkta stol de gjort iordning åt honom.

2 Comments

Kommentera