Advent Children

Originaltitel: Final Fantasy VII: Advent Children
Regissör: Tetsuya Nomura och Takeshi Nozue
Manus: Kazushige Nojima
Språk: Japanska
År: 2005

Det här är ”uppföljaren” till TV-spelet Final Fantasy VII – ett av de bästa spelen som gjorts. Håller filmen måttet?

Advent Children tar vid två år efter det att Cloud (Takahiro Sakurai) och hans tappra kamrater räddat världen från att gå under. I spåren av katastofen sprids ett virus kallat Geostigma. Viruset sägs komma från, just det, slutet av Final Fantasy VII.
Cloud själv har valt ett lugnt liv i och med Strife’s Delivery Service som han jobbar med.
En dag ber Shinraledaren Rufus Cloud om beskydd och Cloud själv blir attackerad av en mystisk herre kallad Kadij och hans två bröder. De letar efter ”mother”.
Nu måste vännerna från spelet samarbeta för att återigen rädda världen.

Advent Children är, precis som den första Final Fantasy-filmen, helt datoranimerad. Första gången gjordes det helt okej, det var 2002. Nu är det 2005 och effekterna är sagolika. Det är fortfarande plastigt datoranimerat, men gud så snyggt det är. Nästan orgasmiskt.

Min japanska är lite, lite rostig så jag kan inte säga om varken rollinsatserna eller översättningarna var bra, men det kändes trovärdigt och rösterna passade sina datorfigurer mycket bra. Speciellt gillar jag Shogo Suzukis insats som Vincent Valentine. Jag verkligen rös när han gjorde entré.

Musiken är som vanligt lysande. Nobuo Uematsu har fräschat upp de gamla spåren från spelet och lagt till lite nya, väldigt effektfullt och givetvis väldigt passande.

Handlingen kanske något klichéaktig, men för min del gör det inget. Jag kom på mig själv med att, när eftertexterna rullade fram, tänka ”är det redan slut?” och det känns båda bra och tråkigt.
Filmen är häftig. Långt bortom bristningsgränsen. De som har spelat spelet känner igen sig till mångt och mycket och det är nog främst för fansen filmen är gjord.
Att se Tifa springa på vägen, Cloud köra motorcykel framlänges och baklänges, fightas i luften och hoppa som en tok, eller för den delen bara se Vincent eller Cid i bild, tja, känslan går knappt att beskriva.
Det här är bland det häftigaste jag sett. Kanske inte det bästa, men det häftigaste.

Är du ett fan av spelen är det här ett måste.
Annars? Tja, du kan nog uppskatta den då med.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!