A Paradise Built in Hell

a-paradise-built-in-hell-vinjett

a-paradise-built-in-hell

Rebecca Solnit
353 s. Penguin Books, 2010 (2009)


Onsdagen den 18 april 1906 drabbas San Francisco, Kalifornien, av en jordbävning. Någonstans mellan hälften och tre fjärdedelar av invånarna lämnas hemlösa av jordskalvet och de efterkommande bränderna. Ur eländet och ruinerna springer en kraft som förmodligen räddade många och skapade trygghet och gemenskap åt desto fler: de drabbade och många med dem började organisera sig. De började släcka bränder, ordna soppkök, skaffa fram de förnödenheter som behövs när katastrofen är ett faktum. Civilsamhället behöll lugnet. De utan formell makt såg till att så få som möjligt lämnades ensamma och utelämnade.
     99 år senare, i augusti 2005, sveper Katrina in över Mexikanska golfen och demolerar stora områden, där New Orleans, Louisiana, förmodligen är det som lämnat djupast spår. Staden översvämmades snabbt, mycket pågrund av fördämningar som inte höll, och gjorde många hemlösa och strandsatta. I den mån det gick deltog civila människor i räddningsarbetet, evakuerade, skyddade och tröstade.
     I A Paradise Built in Hell utforskar essäisten och aktivisten Rebecca Solnit (f. 1961) vad som händer i samhällen där katastrofen är ett faktum. Jordbävningen 1906 och orkanen Katrina är bara två av många olyckor Solnit tittat närmare på, men mönstret hon ser i dem återfinns i andra. Människor i utsatta situationer får inte panik, istället blir de beslutsamma, generösa och organiserade och den gemenskap som bildas när människor jobbar tillsammans för ett omedelbart mål leder till, vid en första anblick, en irrationell lycka. Många är de vittnesmål som gör gällande att katastrofen är en katalysator för något djupare, viktigare och mer lyckobringande än vardagen kan erbjuda. Det är egentligen inte så konstigt, vardagen är utarmad på social interaktion med innehåll och är kanske i sig en pågående, osynlig, katastrof mellan orättvisor, pengaproblem, tidsbrist och strukturella förtryck (oavsett om det är klass, kön eller rasifiering). I det skapar den yttre katastrofen en ny spelplan där strukturerna rämnar, om så bara tillfälligt, till förmån för meningsfulla relationer.
     Kalla det godhet, altruism eller människans naturer — oavsett vilket är det kraftfullt så till den grad att det kan rubba berg.
     I kontrast till civilbefolkningens beslutsamhet ställer Solnit något hon kallar ”elite panic”, som enklast kan beskrivas som makthavarpanik, även om det även rymmer de som inte har formell makt. Makthavarpaniken har några saker gemensamt, mellan de katastroferna Solnit undersökt:
     Egendom prioriteras före människor. I såväl San Francisco som New Orleans var inte ordningsmaktens uppgift att hjälpa, skydda och rädda människorna som var i uppenbar nöd. Istället beordrades de att stävja plundring med dödligt våld om så krävdes. Detta trots att plundringen som förekom var marginell och i huvudsak handlade om att skaffa det nödvändigaste, mat, mediciner, varma kläder. Åtminstone i San Francisco slutade det med att soldaterna var de som stod för det mesta av plundringen. I New Orleans ledde det i kombination med den omfattande rasismen till att det mer eller mindre var skottpengar på svarta män.
     Dessutom vill makten behålla makten och det till varje pris. De civila som organiserade sig och skötte mycket av det som de med formell makt försummade fullständigt, blev bortkörda och motarbetade. De var bortom statlig kontroll och eftersom det fungerade var det en glimt om vad som skulle kunna vara om människor bestämde sig. I samband med Kalla krigets kapprustning uppmanades amerikanska familjer att skaffa sig ett eget skyddsrum med proviant för månader framöver. Tough luck för de som inte hade möjlighet, för samarbete över familjegränser var otänkbart. I samband med terrorattackerna den 11 september 2001 såddes misstänksamhet och folk uppmanades att ange varandra. I efterdyningarna utnyttjades katastrofen till att ytterligare inskränka fri- och rättigheter för befolkningen, som uppenbart sågs som fiender.
     Det tydligaste tecknet på detta är alla katastroffilmer. Solnit nämner några, från Panic in the Streets (1950) till Dante’s Peak (1997), där det tydliga budskapet är att människorna, pöbeln om man så vill, får panik. De kan inte hantera information och de kan inte åstadkomma något. Trots att det i princip aldrig är fallet produceras film på film där folket är hjälplöst och måste räddas av någon som ofta är en machoman. I New Orleans fick makten hjälp av media när det rapporterades om gängkriminalitet och bestialiska våldsdåd och spädde på så sätt på rädslan och rasismen ytterligare och gav militären frikort att läsa problemen (som, i stort sett, inte fanns) på det sätt de ansåg lämpligt.
     Solnit ställer genom filosofen William James (1842–1910) frågan ”What difference would it practically make to anyone if this notion rather than that notion were true?” Vad skulle den praktiska skillnaden vara för någon om den ena uppfattningen istället för den andra var sann? För makten är det väldigt enkelt. Om den allmänna bilden är att folket är hjälplöst och opålitligt ger det makten rätt att kontrollera människorna och undanhålla information. Om det å andra sidan är tydligt att civilbefolkningen reder sig väl i katastrofsituationer innebär det naturligtvis att makthavarna förlorar både makt och kontroll.
     När jag läser A Paradise Built in Hell är budskapet jag förstår inte att staten per se är dålig eller ofungerande i alla situationer. Tvärtom läser jag Solnit och ser hur en mindre kontrollbenägen stat skulle vara ett perfekt understöd, muskler och resurser, till civilsamhället som känner omgivningen och har kunskaper som ligger nära katastrofområdet. Samtidigt finns det inte en så liten del kritik av det moderna samhället som, orkestrerat av ett fåtal, blivit allt mer individualiserat, fråntaget meningsfulla relationer och som skulle må väldigt bra av att genomsyras av det paradis som människor skapar i kölvattnet av katastroferna.
     Med krig, miljöförstöring och sociala härdsmältor på lut, erbjuder A Paradise Built in Hell något välkommet och välbehövligt, nämligen hopp. Trots allt (troligen) väntande elände som kan göra vem som helst mörkrädd visar Rebecca Solnit att vi inte är körda om olyckan skulle vara framme. Det finns generositet, godhet och beslutsamhet i människan och tillåts vi ta vara på den kan vi bygga ett paradis i helvetet, om så krävs.

Relaterat

Kommentera