Erik Lindegren — mannen utan väg

Erik Lindegren
89 s. Podium 2000 (1942)


Mitt under pågående apokalyps är det konsten och diktens uppgift att gestalta det snart bortglömda. Erik Lindegren (1910—1968) skrev den modernistiska sonettsviten mannen utan väg mitt under brinnande världskrig och 1942 refuserades den under hån och förvirring. Tre år senare gavs dikterna ut på Bonniers, trots allt, och allt sedan dess har han hållits som en av de mest framstående modernistiska diktarna i Sverige.
     Ambitionen var att likt Pablo Picassos Guernica (1937) sätta ord på maktlösheten under Andra världskriget. Lindegren fann den sprängda sonetten i Lawrence Durrells The Sonnet of Halmet (1939) och använde den. Fjorton rader, likt den klassiska sonetten, men raderna är uppdelade i par. Assonans och alitteration förekommer, men inga rim och även i övrigt sparsamt med form.
     Versmåttets harmoni står i bjärt kontrast till språket som är till bredden fyllt med disharmoniska bilder som uppenbart inte fungerar bokstavligt och svårligen gör det ens bildligt. Det är ogenomträngligt och svårbearbetat om avsikten med läsningen är att förstå orden, men i syfte att förstå känslan och tidsandan tycks mannen utan väg ändå plantera något hos läsaren. Ibland glimrar det även till med formuleringar utan like, men, som Gunnar Ekelöf lär ha uttryckt det i en recension av boken: det är poesi för poeter. Utan fullfjädrat intresse för poesi som uttrycksform lär mannen utan väg inte bringa mer än på sin höjd samma förvirring som dess samtid led av, kanske kommer den inre Sten Selander buttert muttra att det är dunkelt.
     Jag tänker mig att ambitioner som Lindegrens och verk som mannen utan väg borde ha god jordmån idag under pågående klimatkris. Men kanske refuseras de flesta på tidigt stadium, och kanske, bara kanske, kommer de växa genom asfalten när det redan är över.

The Third Man

I regi av Carol Reed, med manus av Graham Greene
104 minuter. 1949


Det var länge sedan nu, men jag har läst några böcker av Graham Greene (1904—1991), bland annat Our Man in Havana (1958) och Doctor Fischer of Geneva or The Bomb Party (1980), och vad jag minns var ett språk och en litterär stil som enklast beskrivs som fulländat. Orden letade sig ur pärmarna och bildade något helt eget. Det är inte självklart att detta går att översätta i ett annat medium, exempelvis en film. Mina förhoppningar var ändå höga på The Third Man (sv: Den tredje mannen).
     Novelisten Holly Martins reser till det hårt krigsdrabbade Wien för att möta upp sin gamle vän Harry Lime, men hinner knappt ställa ner väskan innan han får reda på att denne nyligen dött, påkörd av en bil alldeles utanför på gatan. Som en sann författare börjar han nysta i de oklara omständigheterna. Dog han direkt eller levde han en stund efter olyckan? Var det två eller tre män som tog hand om honom? Var det ens en olycka?
     Militärpolisen är inte särskilt imponerad över Holly och erbjuder honom att flyga hem igen, men mysteriet, och för all del även Harry Limes flickvän Anna Schmidt, håller honom kvar och igång.
     I The Third Man möts noir-genrens hårdkokthet och humor på ett sömlöst vis. Tempot är högt och turerna många. Och jag tror att filmen skulle vinna på att man inte känner till ungefär vad som ska hända, vilket kan vara svårt med klassiker, även om det fungerade för mig ändå. Greenes säregna stil når ut genom bildrutorna och det var flera gånger jag högt konstaterade ”Så Graham Greeneskt!” på ett sätt som jag annars bara gjort när jag sett The Handmaid’s Tale (2017—) och Alias Grace (2017) fast då var det ”Så Margaret Atwoodskt!”
     The Third Man har stått emot tidens tand. Joseph Cotten, Alida Valli och i synnerhet Trevor Howard som polisen Calloway är mycket bra och en bidragande orsakt till att den fortfarande är sevärd och bra mycket intressantare än många thrillers av modernt snitt.

Carl Jonas Love Almqvist — Det går an

Carl Jonas Love Almqvist, inläst av Hans Alfredson
4 h 9 min. Saga Egmont 2011 (1839)


Få böcker i den svenska litteraturhistorien har väckt sådan anstöt i sin samtid som Carl Jonas Love Almqvists (1793—1866) Det går an. Sverige var helt enkelt inte redo att någon ifrågasatte äktenskap och skråväsende. Almqvist fick många fiender och efter att han flytt landet blev anklagelserna än värre.
     Ombord på ångbåten Yngve Frey mellan Stockholm och Arboga blir sergeanten Albert och glasmästardottern Sara Videbeck bekanta med varandra. De ska åt samma håll och gör således sällskap för både umgängets och ekonomins skull. De reser inte många dagar men blir snart förälskade i varandra, men Sara är bestämd och mån om sin frihet och föreslår att de ska bli ihop, ungefär. Vara särbo, kan man säga. Albert blir förstås förvånad och förvirrad till en början, för det var trots allt ett oortodoxt förslag, men när Sara frågar ”Går allt detta an, Albert?” svarar han ändå ”Det går an” och flyttar in i ett uthus på Saras gård.
     Idag har vi gjort upp med äktenskap och skråväsendet. De flesta har mycket större möjligheter att bli vad de vill och forma sina relationer som man vill.1 Det som händer i Det går an är idag inte mer upprörande än att både Sara och Albert svepte höger och fann tycke. På så sätt är kanske Det går an mer av en historisk kuriositet.
     Men Almqvist har i Det går an en alldeles säregen förmåga att formulera sig och låta sina figurer formulera sig. Tilltalet är emellanåt ganska slängigt (det om något skulle kunna vålla kulturdebatt idag), mer som ett samtal med en läsare som ibland förväntas svara. Med jämna mellanrum kommer beskrivningar som är så träffsäkra att de inte går att missförstå: ”Sergeanten satte sig ned vid hennes sida, munter och
upprymd som om han nyss vunnit en fullmakt.”
     Jag lyssnade på Det går an inläst av Hans Alfredson (1931—2017), en jobb han gör med den äran, vilket säkert bidrar till att jag tycker att boken var klart över förväntningarna bra, även om tiden kanske sprungit ifrån dess sprängfyllda idéer.

Show 1 footnote

  1. Klass, könsidentitet, funktionsvariation, sexuell läggning, härkomst och utseende spelar som bekant en stor roll fortfarande, om än mindre än 1839.