Van Jensen & Jose Pimienta — The Leg or, The Remarkable Reappearance of Santa Anna’s Disembodied Limb

Van Jensen & Jose Pimienta (ill.)
196 s. Blue Creek Creative 2014 (2014)


Vissa böcker verkar nästan för osannolika för att faktiskt finnas. En av dem är The Leg or, The Remarkable Reappearance of Santa Anna’s Disembodied Limb. Van Jensen och Jose Pimienta berättar i seriealbumet om Mexikos elvafaldiga president/diktator Antonio López de Santa Annas (1794—1876) avhuggna ben vilket han förlorade när han försvarade Mexiko. Benet fick en militärbegravning och historien hade kunnat sluta med en lång rad av udda proteser.
     I Jensens och Pimientas version har det stövelbeklädda benet vaknat till liv och behöver återigen, utan tillhörande kropp, rädda Mexiko. Det är ett superben — snabbt, hänsynslöst, överraskande — men det verkar inte klara sig särskilt väl utan sällskap vilket han finner i en föräldralös flicka som säger sig vara Mexikos förlorade prinsessa.
     The Leg är magisk realism i sin renaste form. Det är historiskt förankrat och trots det fantastiska upplägget är det ingen i fiktionen som är förvånad. Tvärtom, självklart är benet vid liv med egen agens och egna våndor.
     Pimientas bilder är stämningsfulla och stilen landar någonstans emellan Mike Mignola och manga. Uppslag med i det närmaste monokroma fartfyllda serierutor driver på berättelsen bra. Han lyckas även få liv i stöveln på ett exceptionellt vis, den är arg, ledsen, glad, bestämd, lyssnande och man förstår precis vad som menas. Mästerligt.
     The Leg är en annorlunda och ösig historia som absolut förtjänar en större läsekrets. Nu verkar den dessutom gå att skaffa via de större nätbokhandlarna för ett par hundringar, så bara gör det.

Linnea Axelsson — Ædnan

Linnea Axelsson
760 s. Albert Bonniers förlag 2018 (2018)


För lite sedan hyllande jag Lotta Olsson för sonettkransen och mästerverket Den mörka stigen (2003) bland annat för att hon i en omodern poesiform berättar något angeläget och modernt. När jag nu slukat de 760 sidorna som utgör Linnea Axelssons (f. 1980) Ædnan så närmar jag mig samma omdöme, fast den här gången är det i form av ett versepos.
     Verket spänner över hundra år och tar sin början när svenska staten på allvar riktar sina koloniala ambitioner mot det nordligaste inlandet. Gränser ska dras, allting katalogiseras och kategoriseras, och mitt i det befinner sig samiska familjer som drivit sina renhjordar fritt över landsgränser så långt tillbaka man kan minnas. Det tas ingen hänsyn till, istället omöjliggörs det livet, samer fotograferas och skallarna mäts. Sakta men säkert väcklas historien ut och det som påbörjades i början av förra seklet får konsekvenser in i våra dagar. Vattenfall tar för sig, samernas näring hotas. Det är å ena sidan en berättelse om kolonialpolitikens spår i den samiska kulturen, å andra sidan tusen berättelser om människorna som ska leva och överleva med alla de beslut någon annan fattat, alla de blickar andra nyttjat, sammanflätade i en familjs öde.
     Axelsson, själv med rötter i Porjus där delar av Ædnan utspelar sig, låter skickligt berättelsen rulla ut genom nedslag i vår moderna historia. Det är oerhört gripande på ett sätt få andra böcker lyckas vara, och om formen på förhand verkade krystad står det snart tydligt att det var just på detta sätt just den här texten var tvungen att skrivas. Med ett rikt språk, lågmälda och samtidigt starka bilder, blir varje fiber på personernas kroppar, varje elektrisk signal inuti dem, förstärkt och gestaltad mycket tydligare än vad en roman hade klarat. Det är beundransvärt hur Axelsson med små medel lyckas uttrycka så oerhört mycket.
     Nå, det står klart att om ni bara ska läsa ett versepos i år så är det Ædnan, men konkurrensen är sannolikt inte överväldigande. Det är kanske snarare en fråga om att acceptera formen och att inte låta sig avskräckas av de 760 sidorna.1 Axelssons mäktiga verk förtjänar att bli läst i alla kretsar.

Show 1 footnote

  1. Som referens, jag läste utan ansträngning 150-200 sidor per dag.

Fabian Kastner — Medelsvenskens arkiv

Fabian Kastner
68 s. Bokförlaget Faethon 2017 (2017)


Hur mycket roman kan man få under ett dygn? Ungefär 68 sidor om Medelsvenskens arkiv. På Bonniers Konsthall från klockan 23 den 17 januari till klockan 23 den 18 januari 2017 skrev Fabian Kastner (f. 1977) den aktuella texten ”utifrån Riksarkivets samlingar” som baksidestexten så välfunnet uttrycker det.
     Den distanserade berättaren — observatören och arkivdykaren — försvinner ner i Riksarkivets labyrintiska lokaler, hyllmeter efter hyllmeter räknas snarare i tusental och rymmer oerhörda mängder samlad historia om prominenta personer och anrika organisationer. Mitt bland dessa sticker 29 hyllmeter ut. Som följd av ett projekt sparades vad som skulle vara medelsvenskens arkiv, material från en man född 1945, och det är kvitton, vykort, insändare, broschyrer, förteckningar och det finns inga gränser. Dessa undersöks av berättaren som finner ett liv med många ingredienser som alla verkar leda till en bitter på gränsen till unken smak. På många sätt tycks denna medelsvensk spegla en självupptagen figur som många säkert känner igen. Lämpligt på sitt sätt.
     ”Utifrån Riksarkivets samlingar” blir i sammanhanget väldigt intressant. Antingen har Kastner verkligen fördjupat sig i något sådant som medelsvenskens arkiv, ögnat, slukat och sammanställt till denna lilla skrift. Eller så har han bara suttit och fabulerat ihop rubbet, listor och fragment, under detta dygn. Det spelar naturligtvis ingen roll vilket av det, men med Medelsvenskens arkiv framför mig kan jag inte annat än ödmjukt imponeras för inget av alternativen är enkelt att utföra.
     Resultatet är denna märkliga lilla bok som med små, små medel lyckas porträttera en rund och fin (nåja) figur mer eller mindre från födsel till slut. En rad om något medlemskap, en annan om en insändare, en tredje om en kallelse. Det är i detaljerna och ordningen storheten ligger. I dessa stycken är textbindningen i bästa fall svag men det är hela poängen och det är fantastiskt mycket som kan berättas på dessa få sidor. Litterärt är det helt klart en pärla och påminner på sitt sätt om Kastners debutroman Oneirene (2006), en bok som landade djupt och levt med mig sedan jag läste den 2007. I båda fallen är det fragment som bildar en helhet: där en mer normal berättelse, här mer av en exposé.
     Medelsvenskens arkiv är en liten, mycket läsvärd skrift och Kastner en författare vars särpräglade stil främst består av idéer som blir finfin litteratur.

Bild från Riksarkivet av Tommy Gildseth under CC BY-SA 4.0.