Idag är sista dagen på resten av ditt liv

idag-ar-sista-dagen-pa-resten-av-ditt-liv-vinjett

idag-ar-sista-dagen-pa-resten-av-ditt-liv

Ulli Lust, i översättning av Sara Eriksson
463 s. Kolik Förlag, 2012 (2009)


Den österrikiska serieskaparen Ulli Lust (f. 1967) har i den självbiografiska Idag är sista dagen på resten av ditt liv skapat en osentimental och medryckande berättelse om frihet och med vilka medel den tas kan ryckas undan.
     Berättelsens Ulli är en sjuttonårig punktjej i Wien som tillsammans med en själsfrände beger sig till Italien utan pass, pengar och plikter, någon gång i mitten av 1980-talet. Bara att ta sig dit är en smärre bedrift men de räds varken väder eller värk. Med till buds stående medel tar dig sig till Sicilien där de två månaderna på drift tar slut.
     Det vilda livet är trots allt inte bekymmerslöst. Lust gör ett bra jobb att inte moralisera över droger eller prostitution på ett sätt som placerar utövaren i dålig dager. Tvärtom tillåts alla vara, rätt och slätt. Den huvudsakliga konflikten handlar om vem som tar sig rätten över huvudpersonens frihet som till en början tycks gränslös.
     Som ung och relativt ensam tjej på vift tvingas Ulli utstå allt mellan hungriga blickar och regelrätt våldtäkt. Männen i hennes närhet tycks helt oförmögna att förstå varför Ullis rätt att bestämma över sin kropp skulle respekteras framför deras rätt till densamma. Att vara fri är här att vara underkastad andras sexualdrift, vilket i sig är absurt, men tyvärr en realitet. Det är enkelt att peka på att 1980-talets Italien har lite gemensamt med Europa eller Sverige idag. Men linjerna kan dras tjocka mellan den heder som återkommande hänvisas till i serien till pappor som idag dikterar villkoren för sina döttrars sexualitet eller de återkommande övergreppen och våldtäkterna på musikfestivalerna just denna sommar. Fortfarande är kvinnors frihet en frihet underkastad mäns, och genom Idag är sista dagen på resten av ditt liv belyser Lust just detta, om man bemödar sig med att tänka ett steg till.
     Seriens Ulli klarar sig bra, om än inte utan törnar, och serien i sig är en stundtals svart, stundtals humoristisk skildring av skillnaden mellan drömd frihet och upplevd sådan. Det är inte utan att man beundrar såväl seriefiguren Ullis som serieskaparen Lusts integritet.

Gruvgas. Essän, vreden, politiken

gruvgas-vinjett

gruvgas

Georges Didi-Huberman, i översättning av Johan Öberg
103 s. Daidalos, 2015 (2014)


Gruvgas av den franske filosofen Georges Didi-Huberman (f. 1953) beskrivs som en essä om ”vår kulturella och mentala katastrofberedskap” och till ungefär hälften är det en adekvat beskrivning. Tyvärr tappas den röda tråden när fokus i någon mån flyttas till symptomen och det ovan citerade som gjorde mig intresserad från första början får stå till sidan för en djupdykning i Pier Paolo Pasolinis montagefilm La Rabbia (1963).
     De båda halvorna är om än inte tydligt markerade så åtminstone närvarande vid en genomläsning. I den första diskuterar Didi-Huberman just katastrofer, med särskild inriktning på gruvolyckor. Författaren växte upp i Saint-Étienne i gruvområdet Loire men minns trots det väldigt lite, ja i princip ingenting, av den gruvolycka som skedde där i hans ungdom. Kännetecknande för katastrofen är just dess oförutsägbarhet, att det omedelbara tillslaget, förlagt i framtiden, inte går att känna igen. Här spelar, enligt Didi-Huberman, kulturen en viktig roll. Likt kanariefågeln som i gruvornas mörker sägs burra upp sig när nivåerna av gruvgas blir för stora kan kulturens samtal med det förflutna varna för annalkande fara. Den första delen av Gruvgas diskuterar detta och lägger en god grund för konkreta exempel.
     Och det huvudsakliga exemplet är som sagt Pasolinis montagefilm med viss snegling på hans poesi (i den mån det är skilt åt). I början av 1960-talet fick Pasolini i uppgift att göra en film bestående av klipp från journalfilmer om efterkrigstidens Italien. Kunde det kommentera samtiden? Svaret tycks vara ja, men inte utan Pasolinis (i det här fallet) berättelse. I den finns den ursinniga människan, en varelse som skyr såväl populism som moralism, medelmåttighet och konformism och som skulle göra det oavsett rådande samhällsordning. Någon revolution skulle med andra ord inte sätta henne fri.
     Didi-Huberman dyker djupt i La Rabbia och hans närskådning och analys i sig är det inget fel på. Jag kan nästan se filmen framför mig och jag förstår tveklöst vad av Pasolinis kulturella gärning består. Mitt problem med Gruvgas är att analysen är tämligen löst knuten till den katastrofberedskap som hänvisas till, och det är ju den jag är intresserad av. När första delen av boken övergår i andra så tycks kanariefågeln ha flugit sin kos.
     Samtidigt är Gruvgas ett mycket bra exempel på böcker jag skulle vilja se fler av. De drygt 100 sidorna dyker ner i ett ämne, påtar runt i det med både filosofiska resonemang och konkreta exempel. Bara formatet och att den faktiskt finns översatt till svenska (en eloge till förlaget Daidalos) är i sig fantastiskt.

Stranger on a Train

stranger-on-a-train-vinjett

stranger-on-a-train

Jenny Diski
280 s. Virago 2004 (2002)


En av de saker jag beundrar mest med Jenny Diski (1947—2016) är hennes förmåga att på samma gång genomsyras av motstånd gentemot resandet som hon utsätter sig för det gång efter annan. Det är synd att kalla den för reseskildring då det låter banalt, men Stranger on a Train är ett utmärkt exempel på vad som uppstår i mötet mellan de två polerna.
     I två omgångar åkte hon tåg genom USA, först genom södern, senare hela varvet runt. Å ena sidan blir hennes resor nedslag i ett modernt land, å andra sidan är det som hon skriver själv: ”The fact is, I am not in any of the places the train passes through, I am on the train. That is my place, that is the real landscape.” Är Stranger on a Train en reseskildring så är det i huvudsak en berättelse om att förflytta sig kollektivt och föga inspiration för den ressugna.
     Nej, Diski uppehåller sig främst i tågens rökkupéer och socialiserar med hennes beroendefränder. Genom dimman lär hon känna alla möjliga personer och vissa kommer hon nära, eller åtminstone så nära hon som ensamvarg är förmögen. Nedslagen i det moderna landet är egentligen diskussioner med de människor som valt att eller råkat hamna i USAs dysfunktionella tågtrafik. Hon utsätts för liberaler och konservativa (som i sin tur utsätts för en brittisk socialist). Det är inte svartvitt och det är inte särskilt enkelt.
     Trots Diskis uppenbara motvilja — hon skulle nog helst sitta hemma — är hennes texter både medryckande och innehållsrika. Hennes ibland korthuggna stil passar sammanhanget mycket bra. Hon lyckas dessutom skriva en av de mest säljande texterna om rökning jag någonsin läst. Bara en sådan sak.
     Diski balanserar väl mellan berättande och resonerande och Stranger on a Train blir ett dokument om henne själv, om resandet, om relationer, om beroende och om ett land (bland många andra) med kontraster.