Axel Lindén — Fårdagboken

Axel Lindén
154 s. Albert Bonniers förlag 2017 (2017)


När jag nyligen läste Samtal med en nötväcka (1966) trodde jag att jag läst årets stillsammaste naturmeditation, men, skulle det visa sig, mindre än en månad senare fick den konkurrens. Axel Lindéns (f. 1972) Fårdagboken går i Björn von Rosens fotspår.

3 juli

Bää-äh! Där är de. Jag ser dem inte riktigt, men de brukar vara där borta i träddungen. Fåren. Eller får, singular och plural i samma ord. Jag tänker på Horace Engdahl. För några år sedan beundrade jag — eller var jag åtminstone intresserad av — honom och liknande personer. Någon sa att han verkade vara orolig för att bli ensam och betydelselös. Den som är rädd för att bli ensam har kanske aldrig haft riktigt sällskap, den som är rädd för betydelselöshet … Bä.

På detta profetiska1 vis inleds en över två år lång dagbok om att ha får. Det är egentligen inte mycket mer än så, samtidigt mycket mer än så. Dagboksförfattaren2 interagerar med fåren trots att de glömmer så snabbt, han drar fram halm, han jagar de får som har rymt och han lagar staket, lagar staket, lagar staket. Ganska ofta betraktar han bara fåren på avstånd.
     För Lindén som flyttade från akademikerliv i storstaden till en gård i Östergötland var steget något annat. Om meningslösheten kom först, sedan meningen, eller om meningen avslöjade meningslösheten framgår inte, men i det småskaliga jordbruket, i fårens närvaro (i närvaro av får) finner han något stillsamt och hållbart. Det kräver sitt jobb, bära får och laga staket är varken enkelt eller lätt, inte ens särskilt roligt alltid, men det är just i det han befinner sig.
     Fårdagboken är en meditation, eller kanske snarare kontemplation, över tillvaron och det samhälle som spjärnar emot. Konkret fårskötsel varvas med tankar kring miljö, relation till djur, modernitet och det är … trivsamt. Lockande.

Show 2 footnotes

  1. Boken gavs ut i slutet av september 2017, innan #metoo briserade på allvar.
  2. Hur nära det är Lindén själv låter jag vara osagt.

Helena Granström — Betydelsen av kärlek

Helena Granström
192 s. Weyler 2020 (2020)


Kvantmekaniken är svindlande. Det har många gånger konstaterats, men dess otillgänglighet är kanske också nyttig? Vad händer, exempelvis, när man börjar applicera dess teorier på sådant som kärlek och relationer? Det är bland annat det Helena Granström (f. 1983) utforskar i sin nya roman Betydelsen av kärlek.
     Romanen handlar om en namnlös författare som brukar skriva radioessäer och understreckare till Svenska Dagbladet, gärna på temat avancerad fysik. Förvillande likt Granström själv, men av föga betydelse. Å ena sidan försöker hon reda ut relationen till männen i sitt liv: den notoriskt otrogna småbarnspappan, konstnären hon blivit ihopbuntad med, den svage poeten och den starke poeten, ingenjören och sin sambo. Det går inget vidare bra bra. Hon söker närma sig någon, uttrycker åtrå till någon, försöker leva med och kanske förstå någon. Går det ens?
     Frågan aktualiseras ytterligare när hon får ett mail med en fråga sprungen ur kvantmekaniska funderingar: Hur kan en villkorslös kärlek betyda något, om dess motsats är precis lika verklig?
     Här är det kanske på sin plats med ett försök till förklaring (åh dessa stora ord) till fältet. Kvantmekaniken uppehåller sig vid frågor som rör de minsta saker vi känner till, partiklar mindre än atomer. Fysik i större skala har vi en hyfsad uppfattning om, men när det är på partikelnivå börjar fysikens lagar brytas, vilket är ett tecken på att lagarna är fel, inte verkligheten. Problemet är att om vi kommit fram till beskrivningar av verkligheten utifrån observationer låter sig inte partiklarna observeras och de ändrar egenskaper om någon betraktar eller mäter dem. Utifrån detta har teorier kring multiversum formulerats, det vill säga att verkligheterna blir fler, lika sanna, varje gång två saker hade kunnat vara sanna. Romanens brevskrivare ger ett exempel: ”Eller hur kan det betyda något att jag tar hand om mitt barn om jag vet att det finns ett annat lika verkligt universum där jag misshandlar det.”
     Slut på avbrottet, jag gissar att jag missförstått, otillbörligt förenklat samt mansplainat, men jag erkänner också att jag inte riktigt begriper, så ta det med en nypa salt och rätta mig gärna om jag har helt fel.
     Huvudpersonen begriper teorin, däremot, och letar i verk av Max Tegmark, Hugh Everett, Nils Bohr och andra mer eller mindre framstående personer inom kvantmekaniken. Vad hon däremot inte får rätsida på är kärleken. Brevskrivaren har i någon mån rätt i sina existentiella bryderier och dessa smittar av sig på huvudpersonen. Och vad värre är, det smittar av sig på läsaren.
     Granströms förmåga att tvinna samman kärleksrelationer med filosofiska resonemang om liv och kvantmekanik är, utan överdrift, enastående, och jag kan inte komma på någon som med samma litterära finess och grundliga kunskap skulle kunna sammanföra detta till något läsbart. Betydelsen av kärlek är i alla högsta grad läsbar, om än inte lättfattlig. Med böljande rörelser förflyttar hon sig mellan vardagens betraktelser om hur det är att försöka närma sig en annan person med avancerade resonemang man kanske behöver ha en professur i avancerad fysik för att till fullo förstå. Men det gör inget, det är roligt och intressant och alldeles unikt.

Liv Strömquist — Den rödaste rosen slår ut

Liv Strömquist
169 s. Ordfront 2019 (2019)


Liv Strömquists (f. 1978) seriealbum Den rödaste rosen slår ut lånar sin från en dikt av poeten H.D. som lät sig fullständigt uppslukas av kärleken. Det är viktigt, för det är det få som gör nu för tiden, vilket är vad Strömquist utforskar. Att Leonardo DiCaprio byter ut modellen Bar Refaeli mot Blake Lively, Lively mot Erin Heatherton, Heatherton mot Toni Garrn och så vidare, är ett symptom på att kärleken inte längre är så stark som koncept. DiCaprios flickvänner, eller många förhållanden överlag, blir nu för tiden snarast en accessoar, någon att spegla sig i och att umgås med utan djupare åtaganden än så. Att känna, överlag, är inte så himla viktigt.
     Strömquist kontrasterar detta mot 1800-talskärleken, där männen svallade av åtrå och (av tiden ansedd mycket värdig) kärlek som mynnade ut i löften om evighet. Kärleksrelationen var kanske i lika hög grad en fråga om status då, men vad som gav status då (stora familjer) och vad som ger status nu (frihet, berömmelse och kosing) har förändrats i grunden. Och att fullständigt falla för någon nu för tiden är absolut inte rationellt när förhållanden kan reduceras till plus- och minuslistor. Kärlek är en investering i det egna jaget, inte att se det unika och fantastiska hos en annan person.
     Strömquist stödjer sig mot filosofen Byung-Chul Han och sociologen Eva Illouz i sina resonemang och jag tycker att hon har mycket poänger och flera som skaver på samma sätt som annat i vårt senkapitalistiska samhälle skaver.
     Den rödaste rosen slår ut skriver in sig i den populära kategorin infotainment. Strömquists humor är både absurd och smart och hon har ett tema och ett resonemang som är viktigt att diskutera som en motvikt mot en frihetlighet som eroderar allt runt omkring jagen. Personligen hade jag mycket hellre läst bakgrund och argumentation i vanlig löptext, men jag förstår också poängen med att presentera det i den form som Strömquist vid det här laget river av i sömnen om så krävs.