Tatjana Brandt — Fängslad. Om lust till litteraturen och läsningens plats i livet

Tatjana Brandt
194 s. Förlaget 2017 (2017)


Handlar inte läsning mycket om det här? Att hantera sorgen över alla relationer och öden, människor och erfarenheter livet är för kort för? Att tankfullt umgås med de ofödda möjligheterna? Ett slags respekt för tomrummet, för människorna som vi inte kommer att älska och vägarna som vi inte kommer att gå. Och just sorgeintervallet ger den väg vi vandrar djup. Hur kan man känna det meningsfulla om man inte har en stark relation till allt i tillvaron som är förlust, som är bortom, som är oförlöst, utom räckhåll, ohanterligt?

Ovanstående rader är från Tatjana Brandts (f. 1975) essä ”Överhettad känsla och ambivalent kunskap” om den engelska författarinnan Frances Burney (1752—1840) men skulle lika gärna kunna beskriva min känsla inför Brandts essäsamling Fängslad vilken jag nyligen läst. I den behandlar hon, förutom Burney, även Henry James författarskap, Harry Potter-serien i förhållande till bokslukaråldern, samt Inger Christensens sonettkrans Fjärilsdalen (1991) och Ann Jäderlunds dikt ”Vimpelstaden”. Undantaget trollkarlarna i J.K. Rowlings värld är jag inte närmare bekant med någon av dem annat än till namn.
     Varför — i hela fridens namn — läser jag en bok om texter jag inte läst?
     Förutom min snudd på ohälsosamma dragning till essäformen hänvisar jag till stycket ovan. Brandts essäer är ett sätt för mig att hantera det ofrånkomliga faktum att jag aldrig kommer att kunna läsa allt, sorgen att hur snabbt eller mycket jag än läser kommer min läslista och mitt lässug vida överstiga det som ryms inom en livstid. Kanske, till och med troligen, kommer jag inte läsa något av Frances Burney, men genom Brandts 60 sidor långa essä har jag ändå fått stifta bekantskap med en signifikant författare ur litteraturhistorien. Skulle jag läsa Burney, eller James, eller för all del Christensen vars verk ligger här bredvid mig på skrivbordet så kommer min läsning vara konkret, min förståelse djupare.
     Brandt behandlar sina objekt med yttersta varsamhet. Hon håller inte alltid med, tycker inte alltid att de är bra, men hon läser dem med en öppenhet som gör mig ödmjuk. Läsningen — min läsning — gör jag tillsammans med Brandt, inte av henne. Hon kontextualiserar och nyanserar och som en följd av det även entusiasmerar. För den med brett litteraturinstresse är texter av den här typen en gyllene väg för att hantera litteraturens, för att inte säga världens, väldighet. Brandts handlag påminner mycket av om det jag uppskattade hos Teju Cole i hans essäsamling Known and Strange Things (2016). Och faktum är: skulle jag tvingas att bara läsa en enda sorts text i resten av mitt liv så skulle jag inte vara missnöjd om det var den här typen av essäer om litteratur och kultur.

Om orden jag glömt

Jag började gräva lite i min katalog på datorn (eller i molnet, för all del) där jag samlar allt skrivande som är mer avancerat än mina recensioner. Det mesta har legat orört länge och annat, som Kung Bores dilemma, uppdaterar jag vid behov (jul, i det fallet).
     Jag slås av att jag glömt väldigt mycket av det som finns där i. Samtidigt så är det vissa textskelett som emellanåt är rätt bra, sett genom utkast- och självkritikfiltret (deckare1.docx och konsten_att_få_andra_att_fantisera.docx är bra mycket stabilare i det här icke-stadiet än vad Gudsförgäten till slut blev och då är jag fortfarande inte direkt missnöjd med den), och andra som river ganska djupa sår när jag återkommer till dem så här, flera år och livssituationer senare (självhatet.docx var början på en blogg jag tänkte starta — jag hade glömt hur det var när det dokumentet kom till men det framstår väldigt klart när jag tittar på det igen och egentligen har inte mycket hänt, annat än att reapriset på domäner med å, ä, ö inte längre finns och att jag kanske blivit lite snällare mot mig själv). Annat (för all del även romanerna) gör att jag kan ana ett styng av dåligt samvete för att jag inte gjort mer, kommit längre, även om mina bortförklaringar i många fall är godtagbara utan att för den sakens skull vara lösningar.
     Samtidigt har helt bortglömda projekt bubblat upp, guppande nu som bortglömda flöten. Tydligen skrev jag på två rollspel för tiotalet år sedan. Det ena, Evig natt var ett postapokalypsspel med motorcyklar och en del fysiska ljuspunkter i spelvärlden, om än få faktiska i det lilla materialet jag hann producera. Det andra, Svarta kråkor och fanor, sammanfattade jag på följande vis i ett mail skickat till mig själv 5 maj 2008 klockan 18.03:

1075630 – Svarta kråkor och fanor
http://sv.wikipedia.org/wiki/Retorik
Emotion, Mood, Sensation

Tack Martin, tack!
     Till slut lyckades jag luska ut vad jag menade, vad numret är och vad det har med retorik att göra, och tydligen hade jag även skrivit om det här på www.ackerfors.se 7 februari 2008: ”Vaska och ge” – En inspirerande utmaning.

***

Jag vet inte vad jag ska göra med informationen, än mindre vad ni ska göra med den. Det är tydligt att ord betyder saker, att text bär mycket — vilken banal upptäckt! — och att bilden jag har av mig själv är tätt förknippad med skrivandet, även om tillvaron inte nödvändigtvis är det just nu.
     Det är också ganska tydligt att en hel del av de ord som vaskas ur och filtreras genom min gråklibbiga hjärna mycket väl kan vara sådant jag tycker blir rätt bra, men ändå i någon mån glömmer. I fallen med rollspelen blev jag påmind om den första av en vän som mindes idén mycket bättre än jag gjorde och om den andra av någons förflugna sökning här, i övrigt var de helt borta så när som en vag, avlägsen klocka i medvetandets blekaste domäner. deckare1.docx, konsten_att_få_andra_att_fantisera.docx och flera andra dokument kan jag ändå minnas att jag påbörjat, kanske har jag sett dem i katalogerna på datorn när jag letat efter annat, men när jag väl sätter mig och läser om dem visar det sig att jag skrivit mycket mer än vad jag först trodde. En glad överraskning, men också en överraskning som får mig att undra vad det beror på.
     Ofta är det kanske så att jag har ett eller ett par större projekt som jag funderar på och går till när jag väl sätter mig för att skriva, men att jag ibland får infall och skriver ur mig mer än bara rubriken på en idé. Ibland är det ett stycke, ibland en handfull sidor, men det är mest en fråga om att tömma systemet. Så fungerar kanske även de artiklar här som jag glömt bort. Ett infall, okej resultat, publicera. De texterna som jag lagt mer arbete på, mer själ i, minns jag bättre.
     På så vis blir katalogen jag kallar ”Skrivande” en dagbok, med datum visserligen, men utan egentlig kronologi eller logik. Kanske är det också därför jag har så svårt att avpublicera texter här, sådana som jag kan placera utifrån vem jag var när jag skrev dem men som jag kanske inte står bergfast bakom idag. Kommer jag glömma bort dem, för alltid, om inte någon stackare råkar klicka sig in på dem så att jag råkar se att nu har någon okänd läst just den här artikeln? Vem blir jag om jag tillåter mig att glömma?

Paul Auster — 4 3 2 1

Paul Auster
866 s. Faber & Faber 2017 (2017)


Låt oss börja med två konstateranden: 1. Även om jag är mer öppen för det numer har jag ofta svårt att ta mig an långa böcker. Alltså, böcker längre än ungefär 400 sidor. Ofta tycker jag att även bra böcker tappar i längden. 2. Paul Auster har skrivit några riktigt bra böcker, men de tre senaste jag läst — Invisible (2009), Sunset Park (2010), två böcker jag inte kan hålla i sär, samt den marginellt piggare Man in the Dark (2008) — har känts trötta och oinspirerade. Jag trodde inte att han hade en ordentligt bra bok till i sig.
     Ett tredje konstarerande: Jag trodde fel.
     Austers senaste roman, 866-sidorsmonumentet 4 3 2 1, handlar om Ferguson vars farfar kom till USA och döptes om till Ichabod Ferguson. Han fick en son, Stanley, som i sin tur fick en son, (Archie) Ferguson, som växer upp under en oerhört turbulent tid i amerikanska historien, 1950-60-talen. Efter en gemensam tillblivelse delas Ferguson upp i fyra versioner: i någon förlorar han sin far, i en annan skiljer sig föräldrarna, i någon skadar han sig svårt, i någon förälskar han sig i Amy Schneiderman, i någon blir samma Amy bonuskusin. I grunden är Ferguson samma person, men omständigheterna kring hans liv förändras mellan versionerna och påverkar förstås hur hans liv utvecklas och hur han förhåller sig till sådant som civilrättsrörelsen, Vietnam-kriget, universitetsprotesterna och övriga större och mindre händelser omkring honom. Ett oerhört väl utfört koncept som mycket väl kan läsas som uppväxtskildring, relationsdrama eller historisk roman. Jag skulle även säga att den bergfast kan beskrivas som en ”great american novel”.
     Att Auster är en historieberättare av rang är känt sedan tidigare, men här excellerar han på ett sätt som få andra. Berättelsen om Ferguson känns snarare skulpterad en författad, som om allt redan var känt och klart och bara placerades in i boken. I science fiction-filmen Arrival (2016) kommunicerar utomjordingarna med mycket avancerade logogram som läses simultant, som en helhet, inte från vänster till höger, höger till vänster, uppifrån och ner, eller liknande som de flesta mänskliga skriftspråk. I min läsning av 4 3 2 1 får jag nästan känslan av att Auster tänkt och skrivit sin roman i form av ett sådant logogram. Allt tycks färdigt och tydligt. Förutom Austers omisskänliga stil bidrar det här till att göra 4 3 2 1 till en riktig bladvändare, trots omfång och mycket tätt satta sidor. När jag slutligen slog igen boken var jag nära på att läsa om den igen omedelbart och jag hade inte blivit missnöjd om de olika Fergusonarna fått fem, sex, sjuhundra sidor till för det tomrum jag nästan aldrig känner ens efter riktigt bra böcker infann sig den här gången.
     Men Paul Auster skulle inte vara Paul Auster om han inte erbjöd en twist och den som känner sin postmodernistiska litteratur kommer inte heller bli besviken. Trots det lyckades jag bliv både överraskad och överväldigad.
     Jag köpte 4 3 2 1 ungefär när den kom, sedan har den utan att döma eller befalla stått i bokhyllan och väntat på en dag jag, om jag ska vara helt ärlig, aldrig trodde skulle komma. Men den kom, dagen då jag plockade ner den från hyllan och började plöja en läsupplevelse som inte är av denna världen, en roman jag garanterat kommer bära med mig länge och som jag har svårt att se överträffas inom överskådlig framtid.