Laurent Binet — Civilisationer

Laurent Binet, i översättning av Sara Gordan
302 s. Albert Bonniers förlag 2021 (2019)


Redan efter att ha läst Laurent Binets (f. 1972) filosofisk-lingvistiska thriller Språkets sjunde funktion (2015) förstod jag att det var en författare som jag kommer att återkomma till.1 Det finns något behjärtansvärt i att ta ut svängarna på det sätt han gör, där både idé, form och resultat kan bli en helhet. I den senaste romanen, Civilisationer fortsätter han på samma spår men med ett helt annat alternativhistoriskt grepp.
     Vad skulle ha hänt, frågar sig Binet, om det istället var civilisationerna från Syd- och Centralamerika som koloniserade Europa? Nå, låt oss se.
     Inledningsvis får vi följa med Binet på en nordisk folksaga, en äventyrsberättelse, där vikingen Freydís Eiríksdottir seglar över havet och efter en del strapatser introducerar diverse framsteg och guden Tor hos det första ljusets folk söder om Vinland, i Gryningslandet.
     Sedan presenteras vi för Christopher Columbus dagbok. Vi vet hur det gick till, men hos Binet blir istället Columbus tillfångatagen, de flesta dödade, och deras båtar beslagtagna. Efter ett inbördeskrig mellan bröderna Huascar och Atahualpa flyr den senare med skeppen fyllda med guld, silver och lamor, över havet till den femte provinsen (som vi känner igen som Europa). Här tar Atahualpakrönikan vid, skriven som en historisk redogörelse för Inkans framfart där han med list, diplomati och våld lägger kontinenten under sina fötter, ett rejält avtryck i religionskrigens politiska realiteter. Allt går inte smärtfritt, men folken i den femte kontinenten med sin uppspikade gud och dvärglamor har inte mycket att sätta emot.
     I sista delen flänger Cervantes runt, antihjälte i sin egen pikaresk, och upplever det nya normala i hans Europa.
     De fyra delarna är sinsemellan helt olika i tilltal, väl sprungna ur respektive genre. Binet vet vad han gör, något som bidrar till trovärdigheten i Civilisationer och den historiska process den redogör för. Som berättelse är romanen därmed ganska omodern vilket är poängen, antar jag, men som pastischer är de däremot utmärkta. De fyra delarna står i dialog med varandra, så som historiska texter ofta gör, samtidigt som Binet, åtminstone givet mina halvdana kunskaper, visar sig behärska epoken. Det är ett imponerande verk på så sätt.
     Civilisationer är inte en fartfylld bladvändare, men på samma sätt som Språkets sjunde funktion vände sig till filosofer och litteraturvetare, vänder Binet sig här till historiker och kulturvetare. Kunnigt, perspektivvidgande och härligt spekulativt.

Show 1 footnote

  1. Jag antar att det finns en viss ironi (kanske, oklart om det är rätt ord) i att denna text inledningsvis konstrueras ungefär likadant som texten om Språkets sjunde funktion.

Lotta Lotass — Den svarta solen

Lotta Lotass
366 s. Albert Bonniers förlag 2009 (2009)


Jag har lovat mig själv att alltid läsa med ett välvilligt öga. Jag har lovat mig själv att försöka att inte vantolka eller missförstå med flit, istället om möjligt skapa ytterligare en dimension till det verk jag här skriver om. Det gäller inga andra regler för Den svarta solen av Lotta Lotass (f. 1964), men, som jag tog upp i ”Att räkna får som metafor”, 2021-03-20, utmanar den mina gränser som läsare på ett sätt som gör att jag inte vet om jag finns kvar. Ska jag förändras vill jag åtminstone veta om det.
     Den svarta solen är tredje delen av en trilogi som förhåller sig till Immanuel Kants tre kritiker. Jag har inte läst varken kritikerna eller de två tidigare delarna, men ämnar här redogöra för deras existens. Den vita jorden (2007) behandlar Kritik av det rena förnuftet (1781). Den röda himlen (2008) behandlar Kritik av det praktiska förnuftet. Den svarta solen, slutligen, behandlar Kritik av omdömeskraften (1790). Så. Huruvida min okunskap här påverkar min läsning av Den svarta solen låter jag vara osagt (självklart gör den det).
     Romanen, om det alls är någon vits att kalla den för det, är egentligen en litterär labyrint. I 340 numrerade stycken lotsas läsaren mellan stycken som också beskriver rum, passager och utrymmen. Stycke 1 leder till stycke 256, stycke 256 leder till stycke 86, 273 eller 142. Du som läsare väljer väg och lägger du inte, likt Hans och Greta, ut brödsmulor åt dig är du snart vilse i den gråa sörjan av ljusa salar och bruna passager. Adjektivstint och repetetivt finns det inga fästpunkter ens om man försöker. Lotass manar en att följa anvisningarna, men egentligen tror jag inte att det spelar någon roll. Läser man pärm till pärm är det lika förvillande labyrintiskt, med möjligen den skillnaden att det inte går att gå vilse som jag gjorde.
     Någon handling finns naturligtvis inte heller, allt är bara form. Litterär och rumslig. Några figurer förekommer men sällan blir de mer än vaxdockor i utrymmen där tiden stannat. Tankarna förs, inte långsökt och inte av egen förskyllan, till rollspel där det inte sällan finns ett någorlunda avgränsat utrymme för deltagarna att utforska. Ni kan gå till höger eller vänster. Vad gör ni?
     Jag förstår inte vad Lotass vill och så kan det naturligtvis vara, men i just detta möte mellan Den svarta solen och mig som läsare tycker jag att det hela känns bortkastat. Alla nivåer av originalitet eller litterär experimentlusta gör hela verket till något som snarare blir att betrakta som en artefakt än ett verk att läsa (och om det är meningen så antar jag att jag förstod, trots allt). Det finns nämligen något oerhört kittlande i hela upplägget, som om man kliver in på ett oändligt slott, men som här bara är ljusa, långa salar med schackrutigt golv och människor som krampaktigt håller om olika delar av stolar. Krampaktigheten får mig inte att vilja utforska vidare, den får mig att vilja tjuvkika, som att skriva in fuskkoder i ett datorspel.

Nalo Hopkinson — Brown Girl in the Ring

Nalo Hopkinson
271 s. Grand Central Publishing 2012 (1998)


Det är lätt att stirra sig blind på den närmaste sfären när det blir fråga om dystopier. De som överlever och lever ser ut ungefär som jag och har ungefär samma erfarenheter som jag. Därför är det nyttigt att höja blicken och leta efter narrativ med annan bakgrund. Jamaikansk-kanadensiska Nalo Hopkinson (f. 1960) har i romanen Brown Girl in the Ring förlagt handlingen till Toronto efter den ekonomiska kollaps de rika lämnade efter sig och fokus ligger på den karibiska minoriteten i området.
     Nog har det lugnat sig lite, efter kravaller och elände, men det vore synd att säga att särskilt mycket är bra. Alla får klara sig själva, gatubarn försöker reda sig medan våldsamma gäng sätter staden i skräck. Brown Girl in the Ring tar sin början i att gänget får i uppdrag att hitta en människa som, villigt eller ej, kan tänka sig att donera sitt hjärta till en döende politiker. Tony som får uppdraget är inte alls sugen utan försöker komma undan med hjälp av Ti-Jeanne (vars barn han inte vet att han är pappa till) och hennes mormor Gros-Jeanne vilka, sägs det, har kontakt med andevärlden.
     Bokens verkliga huvudperson är Ti-Jeanne, ensamstående småbarnsmamma som drömmer hemska mardrömmar, ser syner och, vad det verkar, står i nära samband med andra sidan. Mormodern vill och försöker lära henne, men det är inte lätt över generationsgränserna, särskilt inte när mammans/dotterns försvinnande svävar mellan dem som ett oöverstigligt hinder.
     Trolldomen finns hur som helst, och Hopkinsons stora styrka i romanen är hur hon låter den smälta in i den kollapsade världen. Den karibiska folktron får här komma till sin egen rätt, inifrån sedd, och med dess starka koppling till kropp och ande. Emellanåt är det väldigt våldsamt och obehagligt framställt, andar som besitter kroppar med liksom tänjer ut dem för att få plats, spökmoln som gnager och sliter itu och människor som flås, men den sortens obehag är aldrig poängen.
     Hopkinson skriver också repliker på ett kreolspråk som tar ett tag att komma in i. Ordföljd och grammatik är ovana för mig, men efter hand flyter jag liksom med och effekten blir också tydlig gällande vem som är vem i den värld vi befinner oss i:

”I used to hide it from you when I was seeing with them. I don’t really know why, doux-doux. From since slavery days, we people get in the habit of hiding we business from we own children even, in case a child open he mouth and tell somebody story and get them in trouble. Secrecy was survival, oui? Is a hard habit to break. Besides, remember I try to teach about what I does do, and you run away?”

Brown Girl in the Ring är på det hela taget en välbehövlig berättelse i en genre som annars ofta känns lite överbelamrad. Den är originell och skriven med integritet och borde vara given läsning för den med dragning åt dystopier.