John D’Agata & Jim Fingal — The Lifespan of a Fact

John D’Agata & Jim Fingal, omslag formgett av Ben Wiseman
123 s. W. W. Norton and Company 2012 (2012)


2003 skrev essäisten John D’Agata en text, ”What Happens Here”, om självmord i Las Vegas till följd av att en sextonåring hoppat från Stratosphere Hotel. Essän publicerades inte förrän 2005 eftersom det uppstod meningsskiljaktigheter rörande D’Agatas litterära anslag. Två år senare trycktes den dock i The Believer, men det var bara början. Under flera års tid därefter fick faktagranskaren Jim Fingal grundligt gå igenom alla textens påståenden och utifrån tillgängligt material se vad som gick att styrka och vad som är friheter D’Agata tagit sig. De flesta faktagranskningar stannar där i en redigerad eller refuserad text, och då lever vi ändå i faktagranskningens guldålder (även om genomslaget ibland tycks vara sådär). Så icke fallet här.
     The Lifespan of a Fact är resultatet av den granskning och den korrespondens som D’Agata och Fingal gjorde kring ”What Happens Here”. I den fysiska boken är essän tryckt i en liten ruta mitt på varje sida, med ändlösa kommentarer runt omkring, vissa bara någon rad där påståendet bekräftas eller dementeras, andra långa resonemang kring varför något är tveksamt och ytterligare en del konversationer kring textproduktionens förutsättningar i förhållande till verklighetsgrunden. Och det är ju en diskussion som sannolikt aldrig kommer ta slut, men få gånger har det gjorts så explicit här.
     Ur Fingals perspektiv, för vi börjar där, som läsare och granskare är sanningen, i den mån den går att nå, mycket viktigare än uttrycket. Att vara precis är långt viktigare än att göra några litterära förenklingar, 2,8 är bättre än 3 om det tidigare går att påvisa. Dessutom behövs källor, om det så bara är en förflugen kommentar från någon D’Agata råkat prata med, eller en kommentar som inte väldigt underförstått är D’Agatas egen bild. Och han har ju rätt. Det är svårt att inte tycka att man i den mån det går ska försöka återge saker så rättvist det går.
     För D’Agata är det inte lika självklart. Essäisten förhåller sig skönlitterärt till verkligheten och skiljer sig på så sätt från rena fackböcker (som, sanningsenligt eller ej, utger sig för att visa fakta), och med det kommer vissa friheter, anser D’Agata. Att förenkla, försköna och presentera är viktigare än exakthet. Om 3 låter bättre än 2,8 är det vad man skriver. Källor finns, men många är efemära och ska bidra till att sätta en stämning i den helhet som ska fångas. Och han har ju också rätt, på sitt sätt, i det att många av mina favorittexter är sådana där jag inte förväntat mig att precision går före presentation.
     Som läsare av The Lifespan of a Fact slipper jag ta ställning, men för D’Agata och Fingal utvecklar sig faktagranskningen till en viljornas kamp där de olika perspektiven blir extremt tydliga. Det är också en konversation som tar fram både det bästa och det sämsta ur de båda och det är utan tvekan så att man under textens framskridande inser att man kanske inte håller med någon av dem alls. Samtidigt som den för en relevant och intressant diskussion om fakta och presentation så vore det som om jag inte hade lärt mig någonting om jag inte antog att också redigerats för att uppfylla sitt syfte.
     Oavsett vilket är The Lifespan of a Fact en belysande inblick i faktagranskningens och författandets förutsättningar och irritationsmoment i en tid som kräver mycket av alla som hanterar text på ett eller annat vis.

Barbara Kingsolver — Demon Copperhead

Barbara Kinsolver, inläst av Charlie Thurston
21 h 3 min. HarperAudio 2022 (2022)
På svenska Demon Copperhead, Norstedts (2024)


Att börja sitt liv född på ett badrumsgolv i en husvagn i Lee County, Virginia, med en 18-årig mamma bara nästan medveten om vad som sker på grund av sitt drogberoende är, som Damon själv konstaterar, ingen vidare bra start. Damon döps snart om till Demon och Copperhead har han efter sitt röda hår och efter den i området vanliga huggormen kopparhuvud. Det är heller ingen hemlighet att den amerikanska författaren Barbara Kingsolver (f. 1955) åtminstone delvis baserat sin roman Demon Copperhead på Charles Dickens klassiker David Copperfield (1850).
     Det är ont om ansvarstagande vuxna i huvudpersonen och berättarens hem och Demon hänger tillsammans med grannen ”Maggot” och hans släktingar, som alls inte lever i något överflöd men som åtminstone har hjärterum. De blir bästa vänner och är det länge, men blir desto svårare när mamman gifter om sig med den våldsamme Stoner som förbjuder honom att umgås med grannbarnet. Det dröjer inte länge innan mamman återigen faller i drogernas grepp och Demon hamnar under socialtjänstens tveksamma omsorg. Det blir början på fosterhemsplaceringar och flyttar, ständigt med fattigdom, missbruk och våld inte bara runt knuten utan även intill huden. Lojalitet är svårfunnet och Demon blir ständigt påmind om att han är ensam, måste klara sig själv, även de gånger de hjälpen rycker i honom. Oftast, när kroppen inte räcker, vänder han sig till serietidningarna, både de han läser och de han själv ritar.
     Appalacherna har tack vare presidentvalskampanjen i USA fått förnyad uppmärksamhet, ett område som förlitat sig på tobaksodlingar och kolgruvor men som allt mer lider sviterna av att både rikedomarna tagits från området och efterfrågan minskat. Det är också där vicepresidentkandidaten J.D. Vances memoar Hillbilly Elegy (2016) utspelar sig. Jag tänker att det är relevant att ha i åtanke, för även om diskussionen, Vances beskrivning och Demon Copperhead skiljer sig åt härrör de ur samma grund.
     Kingsolver beskriver i sin roman den fattigdom och misär som drabbat området och i synnerhet de allra fattigaste, där läkemedelsbolag sveper in och låter läkare skriva ut starkt beroendeframkallande preparat vid minsta skada för att på så sätt låsa upp desperata människor i omöjliga situationen. Kanske är det inte lika cyniskt som det framstår, men effekten är densamma och mycket få kan resa sig på egen hand ur situationen. Vård, skola och omsorg är också urholkat till den grad att socialtjänstarbetare tas bland de ointresserade. Jag var lite rädd att Demon Copperhead skulle vara för tung att ta mig genom, jag som inte är en vän av de allra eländigaste skildringarna, men Kingsolver tecknar den vilsna, ensamma och utsatta huvudpersonen på ett sätt som gör berättelsen mångdimensionell. Det är hans berättelse, hans perspektiv, som då och då möts och krockar med andras på ett sätt som ofta blir effektfullt. Ingen kommer undan förutsättningarna.
     I USA i synnerhet, men även här i Sverige, har fattiga varit något att skratta åt, eller distansiera sig från. Lyxfällan hade nog inte blivit samma teve-succé om de var dem vars ekonomiska oaktsamhet på riktigt gör skada för samhället som deltagit, i stället är det de som tar telefonlån för att betala telefonlån. Och mycket få av oss skulle skratta åt någon som stod framför oss, men Demon berättar om en liknelse där alla är okej-schysta mot den fattiga snubben, men på toan där de tror att han inte hör säger de vad de egentligen tänker utan att veta att snubben sitter i ett av de låsta toabåsen och hör allt. Demon Copperhead handlar till stor del just om detta. Självbild, nidbild och människovärde. Och fick jag önska vore det den som fick dominera debatten om vilket samhälle vi ska ha.

Mats Jonsson — Stinas jojk

Mats Jonsson
363 s. Alfabeta 2024 (2024)


När jag skrev om Mats Jonssons (f. 1973) augustprisnominerade serieroman När vi var samer skrev jag: ”Jonsson är snudd på manisk i sitt självbiografiska serietecknande, inte sällan med en politisk udd subtil som ett första maj-tåg”. Det vore förmätet av mig att påkalla eventuell inblandning här, men ett och ett halvt år efter min recension meddelade han att han slutade teckna för Arbetet och kommenterade det så här: ”Jag börjar helt enkelt få slut på uppslag. Det senaste året har det tagit allt längre tid att komma på idéer, och sen har jag inte alltid varit nöjd med resultatet.” (”Serietecknaren Mats Jonsson: Därför slutar jag teckna för Arbetet Kultur”, Arbetet, 2023-11-30) Vad han i stället fokuserade på var Stinas jojk, en serieroman för barn om ”Lapplands jättinna”, Kristina ”Stor-Stina” Larsdotter (1819—1854).
     Stina och Sara var två samiska systrar från Malå som till skillnad från inte bara samer utan de allra flesta under första halvan av 1800-talet fick se stora delar av Europa. Hur kom det sig? Jo, redan som elvaåring var Stina längre än de flesta i hennes omgivning och hon tycktes aldrig sluta växa, ofta under stor smärta. Men hennes längd var en kuriositet för de som såg henne och givetvis fanns det någon som med fagra löften tänkte göra sig en hacka på att visa upp henne. Hon följde med och hennes storasyster Sara följde med och även om Stina i någon mån fann fler som hon kunde ty sig till, fler som blev stirrade på, var det alltid en dragkamp mellan att få vara sig själv, om än så lite, och familjen i Malå. Som om den stora världen utanför Sverige och Sápmi på något sätt var mer anpassad för hennes storlek.
     Jonsson tecknar ett ömsint porträtt av Stina, vars liv, milt underdrivet, inte var så enkelt, men också över tidsandan under 1800-talet. Till skillnad från Jonssons andra serier är det en inte fullt så arg serieskapare som håller i pennan. Kanske mer sorgsen över de omständigheter som försatt huvudpersonerna i den här situationen. Det är mycket möjligt att temperamentet är anpassat efter den yngre målgruppen och det här är egentligen en annan typ av berättande. Och jag skulle inte tveka att sätta den i händerna på en vetgirig mellanstadieläsare, men för egen del känns det ibland lite väl enkelt. Stinas vilsenhet och dragkampen mellan turnélivet där hon i någon mån är i kontroll och lojaliteten med familj och hemby är potentiellt hjärtskärande, men ges inte riktigt utrymme, lika väl som det ovärdiga i hur hennes kropp behandlades efter hennes död. Å andra sidan skulle det senare kanske vara att objektifiera någon som är i akut behov av ett subjekt, något som Jonsson absolut återger Stor-Stina genom Stinas jojk.

Silvia Moreno-Garcia — Signal to Noise

Silvia Moreno-Garcia, inläst av Kyla Garcia, omslag formgett av Jim Tierney
9 h 36 min. Spotify Audiobooks 2024 (2015)


Mexico City, 1988. De socialt utstötta tonåringarna Meche, Sebastián och Daniela kan åtminstone anförtro sig åt varandra när vardagen blir alltför tung. Meche har annars sin musik, Sebastián sina böcker och Daniela sina drömmar. Inget att luta sig mot när det blåser snålt, men något ändå, för det är verkligen inte lätt att vara femton år. En dag förändras deras liv för de upptäcker att de kan använda magi med hjälp av gamla vinylskivor. Plötsligt är pengabrist och eländiga mobbare inte ett problem, eller … i alla fall inte samma problem.
     Mexikanska Silvia Moreno-Garcia (f. 1981) har varit bosatt i Kanada sedan tjugo år tillbaka, men det hindrar henne inte att skapa en levande, myllrande storstad för romanen Signal to Noise, fyllt av tidsmarkörer från det allt annat än slumrande slutet på 1980-talet. Lägg därtill ett uns magi, eventuellt magisk realism men förmodligen mer fantastik, och vi har ringat in Signal to Noise i stort.
     Mexico City, 2009. Meche kommer tillbaka från Oslo där hon arbetar som programmerare, för att begrava sin hopplösa, alkoliserade pappa. Hon har inte haft kontakt med sina vänner på 20 år och vill inte börja nu. Något skar sig då, något som gjorde djupa sår i dem alla tre, och Meche som alltid varit den mer hetlevrade av dem glömmer inte så lätt. Vad dröjer innan vi läsare får veta, men det är som sig bör. Man skulle kunna tro att man är trygg från den typen av sociala överraskningar i en stad med en befolkning på 20 miljoner invånare, men icke. Meche, Sebastián och Daniela träffas, motvilligt, och får nu chansen att reda ut vad som hände alla dessa år tidigare.
     Berättelsen rör sig fram och tillbaka mellan 1988 och 2009, så som är mer eller mindre kutym i den här typen av berättelser. Om 1988 är färgsprakande och Stranger Things-igt, samma typ av oförblommerade nostalgi i kombination med någon form av socialrealism, så är Moreno-Garcias 2009 desto mer svårinringat. Intrigen håller, berättelsen håller, men miljöerna framträder inte riktigt lika tydligt. Det är synd, även om det finns en poäng i att ungdom och magi är en sak, vuxenliv och vardag en annan, men när gränserna löses upp för huvudpersonerna är det synd att de inte riktigt får göra det för läsaren. Samtidigt är det ett i sammanhang milt klagomål på en i stort trivsam och välskriven bok där jag nästan kunde känna i huden hur mitt engagemang för huvudpersonerna ökade ju längre berättelsen framskred.

Roberto Bolaño — Nazistlitteratur i Amerika

Robert Bolaño, i översättning av Lena E. Heyman, omslag formgett av Nina Ulmaja
324 s. Albert Bonniers förlag 2012
I original på spanska La literatura nazi en América (1993)


I dag tycks det kanske märkligt att chilenske Roberto Bolaño (1953—2003) behövde hitta på personer, verk och öden till Nazistlitteratur i Amerika, en samling biografiska essäer över fiktiva författare, poeter och dramatiker på de amerikanska kontintenterna. I dag, när en är vicepresidentkandidat i USA och när det knappt går att kasta ett pappersflygplan åt borgerliga ledarsidor utan att träffa någon som åtminstone delvis uttrycker tanken att lite fascism inte är så himla illa, så länge packet åker ut och polarna får mer i plånboken. På sitt sätt gör det också Nazistlitteratur i Amerika, skriven på 1990-talet, till ett mer spännande experiment sett med nutidens ögon.
     Uppdelat i kapitel redogör en (till en början) ganska torr och distanserad röst över personer mer eller mindre framgångsrika inom den panamerikanska intellektuella sfären. Vi får möta de argentinska bröderna Schiaffino som kombinerade sin konst och sin högerextremism med ett stort engagemang för fotbollslaget Boca Juniors, författaren som under olika pseudonymer uppfann och återuppfann sin politiska hållning för att muta in flera tänkbara hållningar, science fiction-författare vars alternativhistoria lät Nazityskland tillsammans med Japan ta över stora delar av världen, inklusive USA. Alla är de beskrivna med födelseår och dödsår (i somliga fall så sent som långt in på 2020-talet), och Bolaño väver runt dem ett helt kulturellt nätverk komplett med förteckning över titlar och beskrivningar av då verksamma förlag och organisationer. Det må vara stundtals torrt, på ett litteraturvetenskapligt vis vilket säkert roar somliga bara det, men det finns också något oerhört imponerande i det. Var fiktionen slutar och verkligheten tar vid är alls inte uppenbart utan närmare studier.
     Vad Bolaño inte gör, vilket sätter luppen på problemets kärna, är att sätta sig till doms över sina figurer. Även om det kan tyckas uppenbart att författaren inte går nazismens ärenden blir historieskrivningen väldigt kraftfull. Högerextremismen som berättas om i Nazistlitteratur i Amerika stänger mycket få dörrar för de inblandade, vilket går att relatera till, både historiskt och nu. Det finns gott om exempel på nazisympatisörer vars eftermäle kanske fläckats men inte mer än marginellt av sådana faktum. Och skulle någon sprida nazism finns det i regel ändå en plats för dem i en oemotsagd offentlighet (och i förekommande fall med röd matta till några av världens mäktigaste politiska ämbeten).
     Nazistlitteratur i Amerika är ett lyckat litterärt experiment, ja, både sett individuellt och satt i relation till andra liknande fiktiva biografier (där, förutom Jorge Luis Borges, Biographical Memoirs of Extraordinary Painters (1780) av William Beckford är en bortglömd pärla). Dessutom är den, tyvärr, aktuell både som diskussionsunderlag och som varning nu när högerextremismen passerat att vara på frammarsch och nu mer är ett regeringsbärande faktum.

Kristen Radtke — Seek You. A Journey Through American Loneliness

Kristen Radtke
342 s. Pantheon Books 2021 (2021)


Den amerikanska serieskaparen Kristen Radtke (f. 1987) börjar att berätta om sin pappa, stoisk och sträng, så som många fäder var eller åtminstone framställdes i kulturen. Det skulle vara ordning och reda, man skulle klara sig själv. Senare fick hon reda på att han som liten på landsbygden i Wisconsin varit radioamatör. Han kröp upp på taket och fixade antennen innan han satte sig vid sin radio och knackade bokstäverna C och Q, ett lockrop till andra där ute: ”Seek You”. Det är ett bra startskott för serieessän Seek You i vilken hon undersöker i synnerhet den amerikanska ensamheten, men som jag är övertygad om gäller mycket av samhället präglat av informationsåldern.
     Redan innan pandemin rapporterades det om att allt fler kände en oönskad ensamhet, ett tillstånd som studie på studie visat leder till en tidigare död. Allt färre fysiska kontaktytor finns kvar när vi lever digitalt, använder självskanningen i affären och pendlar i varsin bil, något som bara blev värre under några år. Knappt ens kulturupplevelser är sociala som standard längre sedan radio och teve flyttade in i varje hem. Radtke beskriver bland annat teveseriernas pålagda skratt som en artificiell social upplevelse, där vi i stället för att delta i ett sammanhang där känslouttryck kan ske spontant, smittande, som i en teatersalong, så knuffas vi i riktningen mot en styrd reaktion. Ett klent substitut för ensamheten i tevefåtöljen.
     För Radtke blev kontrasten som störst när hon själv flyttade från ett förhållandevis ödsligt samhälle i Wisconsin till New York där det var folk överallt. Irritationen över en oavsiktlig knuff på bussen, någon som pratar högt i telefon (eller ännu värre: tittar/lyssnar på något utan hörlurar) övergick snart i en ömhet inför de olika öden som hon läste ur sina medmänniskors ansikten. En närhetens ensamhet där folk trängs utan att nå fram i egentlig mening.
     Seek You växlar mellan Radtkes personliga upplevelser och att redogöra om och resonera kring den forskning som finns och de vittnesmål som givits om ensamhet och kärlek, samtidigt som hon arbetar med seriemediet på ett alldeles strålande vis. Hon låter läsaren djupdyka ibland, samtidigt som hon lämnar luft och utrymme till att också låta det sjunka in. Och även jag, som betraktar mig själv som något av en enstöring, åtminstone delvis, känner att det ligger väldigt mycket i det som finns mellan dessa pärmar. Ofrivillig ensamhet är, trots allt, något annat, och i olika grad är vi människor i behov av någon typ av socialt sammanhang, någon typ av beröring, men nu kan man gå dagar, kanske veckor, utan att prata ansikte med ansikte med någon man mår bra av att umgås med, utan att ens av misstag bli nuddad av en annan människa, än mindre tryggt och ömt berörd.
     Seek You är en på alla sätt utmärkt seriebok om ett angeläget ämne och för mig är det en av årets starkaste läsupplevelser.

Elisa Gabbart — Any person is the only self

Elisa Gabbert, omslag formgett av June Park
221 s. Riverhead Books 2024 (2024)


Poeten Sylvia Plath härjades av många saker, däribland egna demoner och en självupptagen make (inte sällan beskriven i liknande ordalag). Efter ett av sina försök att ta sitt liv och den därpå följande sjukhusvistelsen ska hon och hennes skjuts ha fastnat i en snöstorm, kanat av vägen och varit nära döden. Det som hon tidigare sökt själv såg nu ut som ett faktum bortom hennes kontroll. En ödets ironi, kanske, men hon överlevde och ska senare ha uttryckt att något sådant banalt inte kan hända dem, för de är sig själva, ingen annan. Plath är en av dem som slår följe med poeten och essäisten Elisa Gabbart (f. 1979) i essäsamlingen Any person is the only self som handlar om när man på riktigt är sig själv. Och en sak som slår mig, alldeles oavsett om det är sant eller ej eftersom jag varken träffat Gabbart eller läst något annat hon skrivit (än), är att hon, genom sina texter, framstår som helt och hållet sig själv. Det kan inte stämma, jag har inget sätt att verifiera det åtminstone, men det är värt att ta upp i sammanhanget. Any person is the only self är en bok där författaren aldrig släpper läsaren med blicken, ärlig i sina intentioner. Vilket också återspeglar sig inte minst i bokens andra text, ”The Stupid Classics Book Club”, i vilken hon berättar om hur hon gemensamt med andra läser klassiker vilka är ”relatively short, accessible enough to be on a high school syllabus, and probably rehashed into cliché over time by multiple film adaptations and Simpsons episodes.” Dr. Jekyll and Mr. Hyde nämns som det perfekta exemplet, även om Gabbart börjar med att fullkomligt yxa ner Fahrenheit 451. Läsaren Gabbart är sig själv med böckerna, tycks det, hon gillar det hon gillar och ogillar det hon ogillar och hon kan se, tveklöst, att det inte nödvändigtvis är verken utan läsaren som förändras (vilket gläder mig stort eftersom jag minns att jag läste Fahrenheit 451 för 20 år sedan och tyckte den var bra …).
     Gabbart har en nyfiken och flanerande hållning, så som bra essäister gärna har, till sina ämnen. I bokens första text, ”On Recently Returned Books”, berättar hon om sina besök på biblioteket och hur hon inte bara hittade hyllan med nyligen återlämnade böcker. Dessa böcker vara bara lånade (och sedermera återlämnade) utan att vara kommenterade eller rekommenderade (och i synnerhet inte marknadsförda), till synes, åtminstone för Gabbart, slumpmässiga böcker. Där blandades alla möjliga och omöjliga böcker, ett tvärsnitt av det stora biblioteket i Denver, och ofta var det bara den hon ögnade i jakt på läsning, inklusive de mänskliga lämningar som kom med dem, glömda bokmärken och tappade ögonfransar. Alla dessa jag som tagit upp dessa böcker innan henne, som framträdde ur de minsta av spår.
     Dessa två exempel är delvis representativa, men inte helt. Bland texterna finns också de som kräver en annan typ av sökande, en annan typ av distans som inte självklart avslöjar ett jag. Det är i dessa Plath får vara med, och Virginia Woolf, Marcel Proust och en del andra vars klassikerstatus kanske inte ryms inom ”stupid”-definitionen ovan (även om alla borde läsa Mrs. Dalloway). Kanske litteraturvetenskapliga i sitt anslag, men öppna och välkomnande. Gabbart behärskar den typen av skrivande också.
     Any person is the only self innehåller så många texter jag vill hålla kvar mig i. ”Second selves” om personer som aldrig glömmer något, ”Against Completism” om faran i att läsa allt av sina favoriter (Lex Paul Auster, Lex Gabriel García Márquez) eller ”Nostalgia for Less Innocent Times” som börjar med den ljuvliga meningen: ”An aspect of research I do not enjoy is finding out that everything I thought I knew about a subject was wrong” och fortsätter meandrande genom rockhistorien från Crosby, Stills & Nash via Phil Collins till Guns’n’Roses musikvideo ”Patience”.
     Titeln Any person is the only self fångade mig, liksom beskrivningen av boken som nyfikna essäer om läsande, konst och tankarnas liv. Därifrån kan man bara hoppas på en fin läsupplevelse, och Gabbart överträffade mina förväntningar. Det är lärorikt, intressant, emellanåt roligt, ibland ledsamt, men utan att hon någonsin så att hennes blick viker bort från den som läser.

Astrid Billengren — En av oss kommer dö ung

Astrid Billengren, inläst av Jessica Pellegrini, omslag formgett av Sara R. Acedo
10 h 19 min. Bokförlaget Forum 2024 (2024)


Med tanke på min historik (”Gångerna jag gråtit på toan var många, men oftast trodde jag att ingen såg”, 2024-02-02, och Om att låta trollet spricka i solen”, 2011-04-19) är det inte självklart att jag läser en bok som En av oss kommer dö ung av Astrid Billengren (f. 1982), en roman om att vara kvar med känslorna när en nära vän tar sitt liv. Jag vill därför inleda med att om du går i liknande tankar, eller är anhörig till någon som gör det, finns det stöd att få via vården, via Suicide Zero eller via Mind, exempelvis. Det är inget man ska bära ensam.
     Och det är romanen En av oss kommer dö ung en mycket bra påminnelse om.
     Matilda är mamma till ett barn med ett till på väg, hon är på språng i karriären och lever ett ganska vanligt familjeliv i en villaförort i Stockholm. Det är lite mycket nu, men så är det kanske alltid. När vännen Hedvig ringer och berättar att deras gemensamma vän Ellen hoppat från en balkong och dött vänds allt upp och ner. Matilda och Ellen var bästisar från lågstadiet, skapade sitt egna lilla utrymme där de kunde vara sig själva och utforska världen. Deras olika bakgrund var något bara då och då bekymrade den privilegierade Matilda. Nu är hon lämnad kvar med sorg, ilska och frågor som aldrig kommer att besvaras. Ändå drivs hon genom minnen och möten med en besatthet som går ut över allt som är kvar och allt som komma skall.
     Billengren låter berättelsen flöda utifrån Matildas perspektiv, som en dialog med Ellen vars tystnad blir plågsamt uppenbar. De minnen som tidigare varit grumliga av barnets oskyldiga blick klarnar i sorgen och mötet med nya pusselbitar från dem som kände Ellen på andra vis. Att skuldbelägga sig själv och andra blir en ond spiral, i synnerhet när maktlösheten griper tag i Matilda. Vad hade hon kunnat göra? Vad borde hon ha sett? Vad fick Matilda att lämna henne, lämna dem alla?
     En av oss kommer dö ung är smärtsam och tung, men inte bara. Billengren skriver om inte bara en vänskap utan många sammantvinnade, om band till familjemedlemmar som är tunnare än vad de först kan verka. Även om alla Matildas minnen har en sorgkant finns där också en barndomens frihet, en önskan om att få vara stor och den sköra vilsenheten när det visar sig att man kanske inte är eller någonsin blir så stor som man då tror. Det är en stark skönlitterär debut om ett svårt ämne som i mitt tycke balanseras väl.

Gail Carriger — The Heroine’s Journey

Gail Carriger, omslag formgett av Starla Huchton
297 s. egenutgivning 2020 (2020)


Berättelsen om hjälten (”hero’s journey”) känner alla igen, ett kall eller en strävan efter revansch får honom att ge sig ut på en ensam resa, han besitter all styrka själv, skyr känslomässiga relationer (åtminstone potentiellt välfungerande) och när äran eller hämnden är bärgad har färden förändrat honom så i grunden att han omöjligt kan kliva tillbaka in i det samhälle han lämnade. Det är en normsättande berättelse vars inflytande på västerländsk kultur knappt går att bortse ifrån. Och det är en ganska toxisk berättelse.
     Som motvikt finns hjältinnans resa (”heroine’s journey”). Den bästsäljande amerikanska författaren Gail Carriger (f. 1976) definierar den i sin bok Heroine’s Journey som: ”Increasingly networked protagonist strides around with good friends, prodding them and others on to victory, together.”1 Det är en mycket gammal berättelse, vilket Carriger exemplifierar med myter från antikens Grekland, egyptisk mytologi och sumeriska Inanna, men som återberättas kanske mer än någonsin nu. Vad man än tycker om böckernas upphovsperson är Harry Potter ett av Carrigers återkommande exempel på en hjältinnas berättelse, vilket understryker att även om benämningarna är könskodade kan kvinnor, män, transpersoner och icke-binära i allra högsta grad vara huvudpersoner i både hjältens och hjältinnans berättelse.
     Carrigers syfte med Heroine’s Journey är tudelat. Dels vill hon rikta ljuset mot den här narrativa strukturen så att läsaren ska kunna känna igen vilken typ av berättelse hen upplever. Dels vill hon att de författare som konstruerar berättelser ska utrustas med en verktygslåda för att inte bara skriva hjältinnans berättelse utan kanske i första hand medvetandegöra vilka reglage och parametrar som finns och hur dessa kan ändras, justeras och laboreras med för att manipulera läsarens förväntningar. Det är en god ansats, och jag utmanas ständigt att granska de berättelser jag själv skrivit och de jag läst eller sett utifrån den kunskap som Carriger förtjänstfullt förmedlar.
     Men Heroine’s Journey är en tämligen pratig bok (nästan gimmickartat så) som sällan går djupt i det som tas upp och där analyserna av de verk som får exemplifiera författarens poänger bara snuddas vid. Samtidigt graviterar Carriger mot att försvara sina val, vilket inte är så konstigt med tanke på att den här typen av berättelser oftas ses ner på av förstå-sig-påare. Men Carriger själv säljer massor och hon understryker att marknadsandelarna är enorma så den defensiva inställningen tycks mig onödig. Samtidigt värjer hon sig från invändningarna med att hon skrivit den bok hon vill skriva och uppmuntrar den som vill se andra perspektiv på hjältinnans berättelse att skriva andra böcker.
     På det hela taget är Heroine’s Journey ändå nyttig läsning, Carriger har många poänger som visserligen skulle kunnat underbyggas bättre men som likväl håller för granskning. Som skrivhandledning är den både grundläggande och upplysande och jag tror att mycket ur boken kommer följa med mig i både skrivandet och läsandet framöver. Det är inte fy skam.

Show 1 footnote

  1. Som kontrast definierar hon hjältens resa som: ”Increasingly isolated protagonist stomps around prodding evil with pointy bits, eventually fatally prods baddie, gains glory and honor.”

Sigrid Nunez — What are you going through

Sigrid Nunez
210 s. Riverhead Books 2020 (2020)


Om jag när jag skrev ”Om generösa lyssnarskap i litteraturen” (2022-07-02) hade läst amerikanska Sigrid Nunez (f. 1951) roman What are you going through hade den haft en given plats bredvid Rachel Cusk och Lina Wolff, för här görs lyssnandet, observerandet till den bärande delen av huvudpersonens psykologiska process.
     Berättaren är en kvinna som besöker sin svårt cancersjuka vän i en annan stad, hon går på föreläsning och bor på AirBnB hos en gammal bibliotekarie där hon läser vad som verkar vara en ganska dassig kriminalroman. Att föreläsningen hon går på handlar om att det är kört för mänskligheten berör henne inte nämnvärt, inte heller att det är hennes ex som håller den. Romanen hon läser är blodig och misogyn och hennes döende vän blir är alltjämt döende. Distansen är kanske inte självvald men tycks i det närmaste oundviklig och som ett intellektuellt skydd graviterar hennes tankar med jämna mellanrum mot mer essäartade passager.
     Men, och det här är rätt viktigt, det går inte att ställa ”What are you going through?” (”Vad går du igenom?”) utan att något händer. Vännen, som inte varit särskilt nära berättaren på många år, behåller berättarens fokus genom sitt öde, på så sätt luckras skydden upp och någonting händer. Nunez använder berättarens passivitet som en motvikt när anekdoter och avsnitt staplas på balansbrädan och till slut tippar den över. Och vad som rullar fram är en social och emotionell förvandling som skrivs smärtfullt fram.
     Det är en otroligt välskriven roman som trots sina tunga, tunga ämnen lyckas vara rolig, egensinnig och omöjlig att värja sig mot. What are you going through har sitt tilltal och Nunez gör det hela mycket bra, så bra att romanen kvalar in bland de absolut bästa böckerna jag läst i år. Storslagen i sin enkelhet.