Disco Elysium

ZA/UM, 2019, PC/Mac1
ZA/UM


Nu för tiden är jag inte mycket till datorspelare, men för över tjugo år sedan förälskade jag mig i Baldur’s Gate (1998) och förtrollades av Planescape: Torment (1999). Världarna var stora och levande, berättelserna fängslande och utmaningarna på en rimlig nivå. Uppföljare (faktiska såväl som andliga) och nyversioner har för all del slagit an samma strängar, men det var ändå länge sedan något nytt spel gjorde samma outplånliga intryck. Men så kom Disco Elysium.
     Du vaknar upp, naken på ett hotellrum. Någon, gissningsvis du, har förstört det fullständigt. Fönstret är krossat, slipsen hänger i takfläkten och det är tomflaskor överallt. Har det varit fest här så är det i alla fall inget du har något minne av. Tydligen är du polis som är här för att ta reda på vem den hängda mannen på hotellets baksida är och vem som har mördat honom. Detta samtidigt som du behöver reda ut vem du är och vilken plats du har i den här världen.
     Världen är Revanchol och du befinner dig i stadsdelen Martinaise. Samhället, eller vad man nu ska kalla det, håller fortfarande på att läka decennier efter det senaste revolutionskriget. Det är svåra klyftor, någon stat är inte direkt att tala om, och makten dras mellan hänsynslösa kapitalister och korrumperade fackföreningar.
     Det är inte direkt någon munter värld som målas upp i Disco Elysium. Snarare är hållningen lätt nihilistisk, men det hindrar inte att du som huvudperson kan navigera mellan de politiska strömningarna. Vill du vara fullfjädrad rasist eller revolutionär kommunist eller något mitt emellan går det alldeles utmärkt, och vad du väljer tycks spela ganska stor roll, inte minst för dig själv. Eftersom jag har svårt att gå emot mina egna principer ens i sådana teoretiska byggen som datorspel satsade jag på att försöka vara en snäll socialist. Hur många andra datorspel kan man vara det i?
     Nåväl, för den som spelat Baldur’s Gate eller dess efterföljare har lätt att känna igen sig i spelet. Du har din figur, placerar ut poäng på egenskaper och förmågor som sedan påverkar hur väl du lyckas med det du företar dig och påverkar vilka alternativ du i praktiken har. Förmågorna talar även om saker för dig, hur du tolkar de du möter, saker du borde känna till och så vidare. Det som skiljer Disco Elysium från övriga spel är att det helt saknar action och stridssystem. Ibland får du alternativet att slå till någon men allt som oftast går det utmärkt att prata sig ur och igenom det mesta. Det ger en stort utrymme att utforska spelets berättelse på ett sätt som inte riktigt blir när man hela tiden måste förbereda sig för slagsmål.
     Revanchol målas upp i häftiga akvareller, det går riktigt att ta på den skitiga stämningen (ett sätt att tjäna pengar är för övrigt att panta flaskor) och det är en av huvudanledningarna till att jag inte kan värja mig från spelet. Musiken bygger upp och skapar atmosfär. I hamnen pumpar det taktfullt, men till bredden fyllt med disharmoni, i andra delar av världen ramar musiken in exakt hur man är tänkt att känna på platserna man besöker. Bra fingertoppskänsla hos både skapare och popgruppen British Sea Power som stått för musiken.
     Det är så sällan jag skriver om spel här, men det finns ändå något symptomatiskt i att jag ändå vill dela med mig av Disco Elysium. Spelet har en litterär kvalitet i och med att så stor del av spelet hänger på text. Att spelet ska bli tv-serie och att spelets skapare Robert Kurvitz (f. 1985) har skrivit en roman om spelvärlden som är på väg att översättas från estniska är, enligt mig, goda nyheter, och jag hoppas att jag får många chanser att återvända till Revanchol.

Show 1 footnote

  1. Än så länge. Konsolversioner är på gång med planerad lansering under 2020.

Emma Frans — Larmrapporten. Att skilja vetenskap från trams

Emma Frans, inläst av Anna Maria Käll
4 h 38 min. Volante 2019 (2017)


I min profession får jag höra mycket om medie- och informationskunskap. Vi pratar sociala medier, källkritik och digitala klyftor och förväntas emellanåt lösa dessa problem. Jag tror att många bibliotekarier drog en lättnadens suck när Factfulness (2018) kom och redde ut en del av detta. Eller, gjorde den det? Visst belyste den läget i världen och förklarade hur statistik fungerar, men kanske var det fel nivå. B- eller C-kurs när många är på A-nivå.
     Med medicinforskaren Emma Frans (f. 1981) Larmrapporten har det löst sig. A-kursen finns i hennes bok.
     Utifrån sitt egna forskningsområde, huvudsakligen, beskriver hon olika fällor man kan trilla i när man försöker förstå journalistik, vetenskapliga rapporter, propaganda och förhållandet dem emellan. Det är enkelt hållet, tydligt i sitt fokus och emellanåt underhållande. Frans relaterar ofta till barn och föräldraskap, något som både belyser en sund experimentlusta och en frustration över att inte vara öppen för tämligen sakliga argument: ”Det såret blöder inte, du behöver inget plåster, nehej, okej, ta ett bamseplåster dår.”
     I en tid som alltmer lever på fart och klick är böcker som Larmrapporten viktiga. Inte nödvändigtvis för att de allra mest faktaresistenta plötsligt ska bli bra på källkritik eller för att de ekonomiska system journalister och medier lever under plötsligt ska reformeras. Nej, snarare för att alla däremellan ska få hjälp att hålla emot och förstå att dämpa villfarelsernas spridning. Om jag tar en minut på att kolla ifall Facebook verkligen förbjudit färgen svart får jag snabbt reda på att så icke är fallet och kan, med samtida termer, minska spridningen.
     När du läst Larmrapporten så kommer du vara en klokare människa och en pusselbit för att få nätet, framförallt, men även familjemiddagar och lunchrum, till ett inte nödvändigtvis trevligare men åtminstone mer sansat ställe.

Kevin Barry — Beatlebone

Kevin Barry
263 s. Canongate 2015 (2015)


I början av 1970-talet köpte John Lennon en ö väster om Irland. Det var ett i raden försök från medlemmarna i The Beatles att köpa en ö. Efter flera försök att bilda koloni i Medelhavet slutade det med en karg och klippig tumme bland Atlantens höga vågor. Dit försöker John ta sig för att skrika i irländske Kevin Barrys (f. 1969) märkliga roman Beatlebone.
     1978 är John trött på all uppståndelse. Musikaliskt sökande med ett litet barn och något som ska föreställa ett vanligt liv på hemmaplan. Frustrerad försöker han obemärkt ta sig till sin ö, men hur lätt är det att vara dold när man är en av planetens mest berömda människor? Han tar hjälp av en Cornelius och kommer på avvägar. Åtminstone i förhållandet till ön. Däremot vinner han andra insikter och skrikandet kommer nog ändå i andra hand när allt kommer omkring.
     Att fokusera på handlingen i Beatlebone är att göra det lite väl enkelt för sig. Barry har i romanen konstruerat något annat. Det är omtumlande, det är naivt och det är roligt. Omtumlande som i att huvudpersonernas känslor ligger utanpå vilket får konsekvensen att både deras handlingar och deras ordval får Gunnvald Larsson att framstå som en balanserad figur. Naivt som i att den språkliga behandlingen emellanåt tar sig naivistisk. Och inte naivistiskt som tavlor från folk som inte kan måla utan som i att någon som kan försöker finna ett annat uttryck. Roligt som i att kombinationen av det omtumlande och det naiva blir till en alldeles särskild atmosfär. Guy Ritchie möter Bodil Malmsten. Jag har svårt att inte gilla det.
     Två tredjedelar in i boken bryts det hela av. En essä? Ja, det verkar så. Barry skriver om Beatles och om öar och om sin andliga och geografiska seglats i John Lennons fotspår. Det är så malplacerat att det gränsar till briljans. Barrys redaktör måste ha varit en mycket förstående person och Beatlebone trillar ur kvarnhjulet som något egensinnigt och bångstyrigt och det får mig bara att gilla den ännu mer.