Sjón — Fisk och kultur

Sjón, i översättning av Ylva Hellerud
155 s. Alfabeta 2007 (2005)


När man betar av ganska många böcker, skrivna över lång tid, är det inte orimligt att man ibland stöter på verk i ett författarskap som inte talar riktigt på samma sätt till en. Så är det med isländske Sjóns (f. 1962) Fisk och kultur. Varför jag läste den framför andra, kanske mer intressanta, var tanken att den skulle vara givande att läsa tillsammans med författarens senaste bok, Rågblont hår, grå ögon (2019). Trots att huvudpersonen Valdimar Haraldsson ”länge intresserat sig för fiskkonsumtionens betydelse för den nordiska rasens förträfflighet”, var kopplingen till nynazism ganska svaga.
     Hur som helst, Valdimar bjuds in att segla med fartyget Elizabet Jung-Olsen som på sin väg mot Svarta havet stannar till i en norsk fjord över påskhelgen. Ombord berättar andre styrman Kainevs om sin tidigare resa med skeppet Argo tillsammans med Jason med hjälp av en flisa från båtens för. Valdimar, upptagen av sin egen viktighet i egenskap av redaktör för tidskriften Fisk og Kultur, försöker då och då få en syl i vädret, annars nyttja sin hedersplats till fullo.
     Det finns mycket som gör att jag inte fastnar lika hårt för Fisk och kultur som för annat av Sjón. Förväntningar är kanske en del. Både Rågblont hår, grå ögon och Skugga-Baldur (2003) var täta, innehållsfyllda och förhållandevis rakt på sak. Fisk och kultur får jag inte samma grepp om. Huvudpersonens befängda teorier verkar inte påverka honom mer än att han har åsikter om fiskrätterna som serveras, annars är han en ganska slätstruken person som varken gör till eller från i berättelsen. Inget fångar riktigt tag i mig. Jag blir inte glad, inte arg, inte förtrollad, inte känslomässigt engagerad överhuvudtaget, stick i stäv (för att använda ett för tematiken passande uttryck) med annat jag läst av författaren.
     Det dröjde faktiskt till hans korta efterord innan jag förstod poängen. Å ena sidan är det kanske lite sent, å andra sidan: bättre sent än aldrig. Sjón skriver om en Heinrich Heine-essä, ”Gudar i exil”, där tesen att i och med de monoteistiska religionernas framfart behövde den gamla tidens gudar gömma sig bland människorna. Med den utgångspunkten hade Fisk och kultur gått att läsa med andra ögon och förväntningar, och kopplingen till Neil Gaiman jag gjorde i min text om Skugga-Baldur blir ännu tydligare. Här är det mer Sandman och American Gods än direkta sagor och det är klart mer kittlande. Det är en svaghet i romanen (eller hos mig) att jag inte förstod det under tiden jag läste.
     Nå, avskräckt från Sjón, det är jag verkligen inte.

Foto: Hreinn Gudlaugsson (CC BY-SA 4.0) med viss redigering av undertecknad.

Hwang Sun-mi — Hönan som drömde om att flyga

Hwang Sun-mi, i översättning av Ninni Holmqvist & Chi-Young Kim, inläst av Stina Ekblad
3 h 22 min. Bokförlaget Forum 2019 (2000)


Fabler har en lång tradition inom historieberättandet. Förmänskligade djur vars förehavanden ska belysa det större sammanhanget har fungerat både underhållande och sedelärande i tusentals år även om genren inte är lika stark inom litteraturen för vuxna längre. Därför kanske fabelfantaster gladdes när koreanska Hwang Sun-mis (f. 1963) Hönan som drömde om att flyga tog världen med storm. Den är, i alla avseenden, en fabel av klassiskt snitt och handlar till ytan om exakt det den heter:
     Hönan Knopp bor på en gård. Hennes uppgift är att lägga ägg efter ägg som sedan ska säljas någon annanstans. Hon utför sitt uppdrag trots att det ter sig alltmer meningslöst. Kan hon fly? Nja, när hon inte längre har några ägg att lägga gallras hon ut, döms till döden, men lyckas fly med hjälp av en gräsand. När hon nu inte har någon roll kanske hon kan uppfylla sina drömmar.
     Hönan som drömde om att flyga kokar ner många av av aspekterna i det koreanska samhället till sin minsta gemensamma nämnare. Hwang har själv medgett att berättelsen inspirerats av hennes pappas lantbrukarliv och det är inte svårt att se. När traditioner och förväntningar blir tvångströjor finns ingen plats att välja yrke, älska vem man vill och följa sina drömmar. För hönan Knopp och för läsaren blir det smärtsamt tydligt. Fabeln fyller sin funktion, med mindre udd än Animal farm (1945), men ändå viss angelägenhet.
     Däremot saknar Hönan som drömde om att flyga i denna form riktig skärpa. Det känns inte särskilt stringent och sin ringa längd till trots flaxar den runt en hel del. Hur behagligt det än är att lyssna till Stina Ekblads stämma i ljudboksversionen tycks det som att det saknas ganska mycket i fråga om finess och fokus. Hur mycket jag än vill tycka om Hönan som drömde om att flyga inser jag för varje minut att det inte är en bok riktigt för mig. Jag tillhör nog inte fabelfantasterna, helt enkelt.

Katarina Steding-Ehrenborg — Hjärtsmart. Orka mer och lev längre

Katarina Steding-Ehrenborg, inläst av Linda Ulvaeus
5 h 58 min. Mondial 2020 (2019)


Det går tretton böcker på dussinet om hur man ska leva ett hälsosammare liv. Är det inte hjärnan eller tarmen som är nyckeln så är det hjärtat eller någon annan del av våra förunderliga kroppar. En av dessa böcker är Hjärtsmart av Katarina Steding-Ehrenborg (f. 1983) som är lektor i hälsovetenskap och docent i experimentell klinisk fysiologi vid Lunds universitet. Hon forskar om hur hjärtat kan anpassa sig utifrån belastningen vilket av nödvändighet leder oss att fråga: hur kan vi ta hand om våra hjärtan och leva så länge som möjligt?
     Med anledning av att hjärt- och kärlsjukdomar är en av våra vanligaste dödsorsaker är det extra viktigt att komma ihåg att det finns sätt att bättra på oddsen. Det är en fråga om personliga val men också i allra högsta grad om en samhällsfråga. Steding-Ehrenborg fokuserar huvudsakligen på det tidigare när hon redogör för hur inaktivitet och kost påverkar hjärtat. Stillasittande beskrivs som en pandemi vilket absolut kan förstås i Corona-termer men inte väcker samma uppmärksamhet, sannolikt för att det är en så integrerad del av våra liv. Sitta still på jobbet, sitta still på väg till och från det, sitta still för att koppla av eller fredagsmysa. Alla prioriterar inte så, men de som tränar eller fortsätter vara aktiv utanför arbetstid väcker större uppmärksamhet än de som inte gör det. Steding-Ehrenborg redogör tydligt för hur kroppen reagerar på rörelse och påpekar att det krävs ungefär 150 minuter aktivitet i veckan, fördelat över minst tre dagar. Aktivitet i detta fall innebär någon form av ansträngning.
     Vad det gäller kosten är det mindre tydligt vad som är bra, men det är också ganska självklart. Det som min kropp svarar bra på kanske fungerar sämre för dig, medan det din kropp mår bäst av inte alls passar mig. Studier av varierande kvalitet har påvisat såväl positiva som negativa effekter på i princip allting som går att stoppa i sig. Visst, alkohol kan, under vissa omständigheter, ha positiva effekter för välmåendet, vilket är bra att göra tidningsrubriker av. Steding-Ehrenborg behandlar förutom alkohol även kolesterol, omega-3, transfetter och flera andra saker som går att stoppa i sig och ja, det viktigaste tycks vara att aktivt tänka på vad man stoppar i sig och aktivt känna efter hur man mår.
     Tyvärr har jag lite svårt att bedöma rådens allvarlighetsgrad. Steding-Ehrenborg är konsekvent otydlig med hur mycket procentsatserna att överleva faktiskt påverkar. Att passiv rökning ökar risken för hjärtinfarkt med 20 procent låter mycket, men det är inte klart om det ökar från 5 till 6 personer per 10 personer eller per 1 000 000 personer. Det är synd att den typen av proportioner saknas så ofta, för även om jag tror att Steding-Ehrenborg har många poänger gör det det svårt för läsaren att värdera och prioritera i den långa raden riskfaktorer. Är det viktigare att skilja mig från min rökande partner eller att minska saltintaget?
     Med det sagt finns det ändå många ögonöppnare i boken och framförallt när det gäller aktivitet känner jag att jag både ligger bättre till än vad jag trodde men ändå har en hel del att arbeta med.