Chris Ware — Building Stories

Chris Ware
260 s.1 Pantheon Books 2012 (2012)


Fragment. Fristående delar i en salig röra där associationer binder samman allting godtyckligt. Är det inte lite så livet konstruerat genom minnen är? Jag tror det, än mer så efter att ha läst den amerikanske serietecknaren Chris Wares (f. 1967) Building Stories, onekligen ett verk som praktiserar sitt namn och på så sätt bänder seriemediets möjligheter.
     Låt oss börja med formatet. Building Stories är en rejäl box vilken rymmer 14 delar: serietidningar, böcker, foldrar, tidningar i gamla tiders morgontidningsstorlek och en utvikbar ”spelplan”. Till en början tycks det nästan övermäktigt, men tanken är att dessa enheter kan (och ska) läsas i vilken ordning som helst, allt efter tycke, smak och känsla. En effekt av delarnas olika karaktär är också att de blir lästa på lite olika sätt. Där böckerna uppmuntrar mer linjär läsning skapar foldrarna i princip loopar. På så sätt tänker jag att Building Stories om inte annat är en stilstudie i olika formats egenart.

Å andra sidan är den mycket mer än så.
     Efter hand blir det allt tydligare att verkets huvudperson är en namnlös kvinna vars ena ben amputerades när hon var liten. Hon är självmedveten och emellanåt olycklig men dras fram av livets alldaglighet. Studier, jobbet som florist, familj. Runt omkring henne finns både livet i form av drömmar, blommor och en dotter, samtidigt som hon inte tycks undgå döden.
     Någon sammanhängande berättelse blir det inte på grund av formatet, men samtidigt finns det en tydlig kronologi för huvudpersonen där hennes liv från 20-någonting till 30-någonting rullas fram med studsar mot det förflutna. På något sätt blir det ändå episkt i ordets ursprungliga bemärkelse. Det fragmenterade berättandet skapar samtidigt en känsla av ett konstruerat narrativ, ett konstruerat liv, lite på samma sätt som man upplever sitt liv när man är i det. Det är roligt, sorgligt, vackert och fult; mångfacetterat och mycket mänskligt.
     Building Stories är ett riktigt praktverk, unikt och inspirerande, med en alldeles egen ingång till vad berättandet kan vara. Och ja, litterära experiment är jag ju lite svag för, helt enkelt.

Show 1 footnote

  1. På insidan av boxen kan man läsa ”260 pp., 41 x 28.5 x 4.5 cm x 14 individual easily misplaced elements.”

Jason Shiga — Meanwhile

Jason Shiga
80 s. Abrams 2020 (2010)


En liten del av mig tycker det är frustrerande att inte veta när man läst klart en bok. Som med Lotta Lotass labyrintiska romanexperiment Den svarta solen. Jag väljer väg och väljer och väljer och väljer utan att veta var jag går och vad jag missar. Mindre i omfång och med något lättillgängligare anslag är den amerikanska serietecknaren Jason Shigas (f. 1976) Meanwhile. Framsidan stoltserar visserligen med att den innehåller 3 856 möjliga berättelser.
     Meanwhile är ett seriealbum där läsaren med hjälp av flikar och linjer väljer vilken väg huvudpersonen Jimmy ska ta. Det börjar enkelt: väljer du chokladglass eller vaniljglass? Därefter leder stigarna ofrånkomligt till en uppfinnare laboratorium där du kan välja om du vill testa domedagsmaskinen Killitron 2000, minnesläsarmaskinen SQUID eller en tidsmaskin. Oavsett vilket kommer du snurra fram och tillbaka och inte särskilt många slut är lyckliga vad det verkar.
     Det finns en taktil aspekt av Meanwhile som, i brist på bättre beskrivningar, är väldigt charmig. Läsordningen är upp-och-ner och bak-och-fram och det är nästan omöjligt att hänga med utan att följa med med fingret för att ta sats på varje uppslag och byta sida med hjälp av flikarna. Det är nästan som att upptäcka läsningen på nytt och på så sätt är det väldigt väl utfört.
     Jag kan tänka mig otaliga saker som är svåra med att konstruera en (eller ja, 3 856 då) berättelse som denna, men det känns som att Shiga ändå lyckas hålla läsaren instängd i sitt lilla akvarium. Alla tre maskinerna har sina komplikationer, alla tre är, eventuellt, lösningen av de andras konsekvenser. Ofta känns det tyvärr som att man snurrar runt, runt, runt och därför, för att knyta an till frustrationen, är det snudd på irriterande att försöka läsa om och göra annorlunda. Det är inte konstigt det gjorts guider till boken, jag själv är frestad att sitta med penna och papper. Hur som helst tycks det som att skaparna av experiment som dessa tvingas välja. Det kan inte samtidigt vara stort och läsbart, det kan inte samtidigt vara en levande berättelse och ett friare universum.1
     Meanwhile är rolig, i alla fall. Något mer än en kuriositet som bänder seriemediet till något annat, mer interaktivt och mindre … tja, seriellt. Det räcker en bra bit för att åtminstone kroka tag i mig.

Show 1 footnote

  1. Utan att det blir ett regelrätt datorspel av det, antar jag.

Malte Persson — Undergången

Malte Persson
176 s. Albert Bonniers förlag 2021 (2021)


I litteraturhistorien förekommer verk vars betydelse varit enorm, både på grund av dess utförande men även dess timing. Jag tänker på För trädens skull (1935), Aniara (1956), The Waste Land (1922), Howl (1956), ”Sacred Emily” (1913) eller, ja, vad som helst av Emily Dickinson. Jag tänker på sådana verk som både fångat tidsandan och lyckats sträcka sig genom tiden på ett sätt som i det närmaste är profetiskt. Jag tror att om det hade varit möjligt att få den sortens genomslag idag, hade timingen varit bättre, hade Malte Perssons (f. 1976) diktsvit Undergången haft goda chanser att göra dessa klassiker sällskap.
     Timingen hade kunnat vara sämre förstås, vilket rent bokstavligt ringas in på bokens baksida:

Förr eller senare kommer mänskligheten att vara försvunnen. Då är det för sent att läsa dessa dikter.

Nå, jag gillar form vilket kanske är uppenbart vid det här laget, därför lockas jag lite extra av första halvans sonetter och terziner. Formmässigt finfina, dock utan att stå ivägen för innehållet.

Våra plikter svek vi. Mot de döda
och mot levande och inte födda.
Mot de gudar vi med mänsklig möda
skapat och av vilka vi var stödda.

Elden som Prometheus låtit glöda
slocknar: efter alla övergödda
kommer andra som får ingen gröda
från de fält som elden gjort förödda.

Vetenskapens ljus ska också falna:
solen åter oförstådd i väster
stå i brand bortom de svedda fälten,

efter att vi slutat att som galna
till oss själva fira offerfester.
Efter måltiden och efter svälten.

Som synes låter Persson myt och mytologi flyta samman, nästan sömlöst, mellan raderna. Vi är alltid människan idag som, här, sviker och offrar till oss själva. Undergången betonar, egentligen mycket mindre ödesmättat än vad titeln skvallrar om, allvaret som står framför oss. De fattar tag i mig och hade Persson nöjt sig där hade det fortfarande varit en mycket välgjord diktsamling.
     Vad som däremot tar andan ur mig är andra halvans diktsvit: ”Världen alltmer hastigt bakåtspolad”.

Låt 2020 års rubriker
försvinna in i journalisters fingrar
när det globala bandet hastigt backar;

börjar han och låter sedan covid-19 och novichok, desinformation och information och rivaliserande virala rädslor bli den trampolin från vilken han kastar sig genom historien. Rad på rad rullar tillbaka varje stor och liten händelse. Som en bakåtspolad snöboll som undan för undan minskar i storlek. Berlinmuren byggs 1991 och rivs 1961, ur världskrigen stiger alla döda levande upp men världens befolkning minskar och minskar och minskar. Inte bara den, världen tycks krympa när ursprungsbefolkningar får tillbaka sina land runt om i världen, när arter kommer till liv och människorna förlorar varje teknisk landvinning. Det är en formidabel konstruktion med en given slutpunkt: alltings början.
     Denna långdikt är mindre formbunden än de övriga, men det är ändå något, en rytm när historien trummas tillbaka, en vildhet som passar och kanske tämjs på vägen. Jag ser ingen sentimentalitet, ingen nostalgi, inte ens ett moraliserande finger som pekar mot mänsklighetens tillkortakommanden. Snarare läser jag en uppmaning genom undergångsanspråken: vi behöver inte världens början för att förändra saker. Saker har förändrats gång på gång på gång och det slutar inte nu, inte här.