Virginia Woolf — A Room of One’s Own

Virginia Woolf
112 s. Penguin Modern Classics 2000 (1929)


Det känns nästan omöjligt att recensera en bok som A Room of One’s Own av Virginia Woolf (1882–1941) med tanke på det oerhörda inflytande den haft på efterkommande författare. Få böcker som behandlar författarens förutsättningar har kunnat undvika detta som måste ses som en grundbult i bilden av den moderna författaren.
     1928 inbjöds Woolf att hålla en serie föreläsningar på temat ”Women and Fiction” för studenterna vid Newnham College och Girton College, två skolor för kvinnor. Dessa omarbetades året efter till denna längre essä där berättaren, skild från Woolf själv, observerar, filosoferar och reflekterar kring kvinnliga författare och bristen på desamma. Hon landar i slutsatsen att om kvinnor hade £500 att leva för och ett rum att vara ostörd i skulle de också kunna bli framstående författare.
     Den traditionella kvinnorollen är undanskymd, bunden till hemmet och i princip helt intellektuellt förbisedd. Förväntningarna på unga kvinnor hade inget med kreativitet att göra, tvärtom riskerade de som ville slå sig fria och gå sin egen väg att hamna i en långt sämre tillvaro än annars. Denna fängelselika historia har naturligtvis satt sina spår och hindrat kvinnorna att nå samma framgångar och friheter som männen. Männen å sin sida har istället arbetat hårt för att diskvalificera kvinnor, peka på kvinnans underlägsenhet, för att behålla sin status som överlägsen. Det är odds som är svåra att tävla emot. Bildning och börd var i princip nödvändigt för framgång och saknade man något av det var det svårt att ta ut svängarna som författare.
     Stundtals är Woolf bländande modern. Hennes historiska analys håller, liksom hennes beskrivningen av hennes samtida. Mycket av det kan skönjas även idag även om både tekniken och marknaden för litteratur har förändrats radikalt på de nästan 90 åren som förflutit. Dessutom är Woolf både bitsk och rolig på ett fartfyllt sätt och karaktären av föreläsning är tydligt kvarlämnad.
     Jag kan förstå att många författare känner sig hemma i A Room of One’s Own, men samtidigt har jag läst så mycket om den att jag har svårt att förhålla mig till den utan en kör av andra författare som citerar, kommenterar och vidareutvecklar Woolfs tankar. Jag antar att det inte är ett problem, snarare understryker det dess relevans och låter mig vara en del av ett större kreativt sammanhang. Det är en inbjudan som är omöjlig att tacka nej till.

Eka Kurniawan — Skönhet är ett sår

Eka Kurniawan, i översättning av Stefan Danerek
569 s. Nilsson förlag 2017 (2002)


En av 2017 års största litterära snackisar (hurr!) är den indonesiske författaren Eka Kurniawan (f. 1975) vars Skönhet är ett sår kom på svenska under hösten. Genom den berättar han om Indonesiens blodiga och våldsamma moderna historia och skriver därmed in sig i samma tradition som exempelvis Gabriel García Márquez.
     Med den prostituerade Dewi Ayu som ankare rullas staden Halimunda ut i en språklig ekvilibrism som stundtals håller mycket hög klass och ibland låter banaliteten skina igenom. Om det ligger i översättningen låter jag vara osagt, men det finns inget i helheten som tyder på att just det skulle vara slarvigt så förmodligen håller inte Kurniawans prosa för de nästan 600 sidor som Skönhet är ett sår utgör.
     Det Halimunda som berättas om är en våldsam plats där männen styr och kvinnorna i bästa fall överlever. Å ena sidan använder Dewi Ayu, och de flesta av de andra kvinnorna, sin position för att inom de av männen stipulerade ramarna göra vad hon kan i alla dessa hopplösa situationer. Kärleken kan kanske inte väljas, men den kan i någon mån villkoras. Prostitutionen är knappast värdig, men den verkar vara enligt Dewi Ayus regler, och många liknande exempel finns. Problemet uppstår när Kurniawans manliga blick tar över. Nyss våldtagnas kroppar beskrivs målande och fullt av åtrå som nästan mäter sig med Haruki Murakamis svettiga överläpp, tolvåringar gifts bort där mannen gratuleras för att han inte omedelbart fullbordade bröllopsnatten och männen i allmänhet beter sig som skolboksexempel på #metoo.
     När jag läser Skönhet är ett sår gör jag det med privilegiet att kunna välja hur jag ska reagera. Det är litteratur och som sådan helt okej, om än med en klart starkare första halva än andra hälft, men det är också en ganska aningslös och provocerande roman vars syfte att knyta en magisk väv runt Indonesiens historia helt kommer i skymundan bakom en, i bästa fall, naiv syn på vad som utgör en bra berättelse.

Doris Lessing — The Fifth Child

Doris Lessing
159 s. Paladin 1989 (1988)


I vimlet i London förälskar sig Harriet och David i varandra omedelbart. Deras konservativa läggning och gemensamma drömmar förenar dem i ett samhälle och i deras familjer som tycks ha glömt bort det goda familjelivet. De vill ha ett enormt hus, massvis med barn och glädjefyllda sammankomster och allting tycks gå deras väg tills dess att deras femte barn, Ben, föds efter dittills oanade plågor.
     Ben är annorlunda. Hans trollika utseende, mentala eftervarande och aggressivitet får familjen att vilja stöta bort honom. De lyckliga festerna med hela tjocka släkten färgas av deras rädsla och avståndstagande från lilla Ben och även Harriet och David glider i sär när deras femte barn slås emellan dem som en kil.
     Doris Lessing (1919—2013) vann nobelpriset 2007 med motiveringen: ”den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning.” Den ovan beskrivna The Fifth Child passar in väl i utnämningen, men när jag läser känner jag att jag främst gör det i egenskap av förälder.
     Den vanskapta och otäcka Ben främliggörs, tillskrivs icke-mänskliga egenskaper och sägs ofta tillhöra en annan art, några som han passar in hos mycket bättre än hos sin egna familj. Till en början är detta bortstötande totalt inte bara i fiktionen utan även från författarens synvinkel, men vad det lider blir frågetecknen förstorade och allt badas ymnigt i tvivel. Och här börjar det göra ont, för Ben är utan tvivel Harriets och Davids femte barn, krävande måhända, men ingen läkare eller lärare vill kännas vid barnets påstådda särart. Är det här ett symptom på ett föräldraskap i förändring snarare än barnets egna egenskaper?
     De tankar som omgivningen hyser kring Ben och som sedemera får dem att utsätta honom för fruktansvärda saker påstås rimliga på denna främling till barn, men Lessings lek med läsarens uppfattning av honom sätter allt i annat ljus. Det är svårt, ja, nästan omöjligt för mig, att inte föra över det på mig själv. Då är andnöden helt plötsligt nära.
     Den korta The Fifth Child är plågsam läsning men välskriven och ett tydligt exempel på Lessings ”skepsis, hetta och visionära kraft” för att låna Svenska akademiens formulering.