Matilda Gustavsson — Klubben. En undersökning

Matilda Gustavsson, inläst av Ida Schartner
8 h 52 min. Bonnier Audio 2019 (2019)


Den 23 november 2017 briserade nyheten att en kulturprofil med koppling till Svenska akademien utsatt kvinnor för övergrepp och trakasserier. 18 stycken vittnade.1 Det var i kölvattnet av #metoo och även om hans beteende verkar ha varit en illa dold sanning sedan 1990-talet (om ännu inte längre) var det för första gången någon som tog de han utsatt på allvar.
     Kulturprofilen var Jean-Claude Arnault, grundare till kulturscenen Forum och make till akademiledamoten Katarina Frostenson och central för avslöjandet var journalisten Matilda Gustavsson (f. 1987) som skriver om hela processen och om turerna kring Forum i Klubben.
     Några saker står väldigt klart när jag tar del av Gustavssons undersökning av Arnault, Frostenson, Forum samt Svenska Akademien.
     För det första. Arnaults systematiska övergrepp skyddades av den tystnadskultur som odlats länge i kretsarna omkring honom. Exklusivitet och utvaldhet utan någon som helst transparens är en utmärkt arena för den typen av ljusskyggt beteende. De utan makt är rädda för konsekvenserna av att ingripa, de med makt tycker polaren kan göra som han vill. Kanske är de också rädda av att förlora den inbillade flärd Arnault bidrog med.
     För det andra. Kulturen är fylld av kungagörare och portvakter, i synnerhet för dem som har ambitionen att leva på sitt skapande. När så pass mycket makt konsolideras hos Svenska akademien och i förlängningen Arnault kan det få oanade konsekvenser, professionella och personliga, för de som behöver deras välsignelse. De få utvalda definieras av sin utvaldhet, de som försöker bryta sig loss eller göra motstånd får kanske ge upp sin dröm.
     För det tredje. Arnault dömdes till slut till fängelse. Även om det är tveksamt att det väger upp de fängelser han skapade kring människor så är det ändå någon typ av upprättelse. Frostensons beteende var inga fysiska övergrepp, men kan på inga sätt ursäktas. Ändå kommer hon, Horace Engdahl, Anders Olsson och flera andra medlöpare i Svenska akademien lindrigt undan, både i Klubben och i diskussionerna kring Arnault. Det är tydligt att de delar den människosyn Arnault stod för, godkände hans handlingar och möjliggjorde att det fick fortsätta. Deras formidabla brist på omdöme har däremot inte fått några nämnvärda konsekvenser.
     Klubben är en välbehövlig genomlysning av en del av kulturvärlden som tidigare varit dold i skugga. Gustavsson beskriver det bra, håller sig saklig i en situation som på inga sätt underlättar saklighet. Samtidigt tycker jag att hon pekar på de strukturella problem som uppstått kring Forum och Svenska akademien.
     Utan kvinnornas vittnesmål, att de fann mod eller ork att berätta om sina upplevelser, hade inte Gustavssons bok varit möjlig, inte heller en fällande dom. Vi gör klokt i att tro på berättelserna och prata om vad som ryms i vår tystnadskultur så att inte detta ska kunna hända igen.

Peter Stamm — Agnes

Peter Stamm, i översättning av Sofia Lindelöf
134 s. Thorén & Lindskog 2014 (1998)


En av de bästa sakerna med mitt jobb som folkbibliotekarie är låntagarna som kommer och vill tipsa om böcker. Det är roligt att höra folk prata litteratur i allmänhet och då och då får jag tips som är svåra, för att inte säga omöjliga, att motstå. Ett sådant är Agnes av den schweiziske författaren Peter Stamm (f. 1963) som inte mindre än tre personer oberoende av varandra kom och var eld och lågor över.
     Agnes är en kärlekshistoria mellan romanens berättare, en schweizisk journalist som kommit till Chicago för att skriva en bok om lyxtåg, och den amerikanska fysikstuderanden Agnes. De möts på biblioteket, ser varandra i ögonen över böckerna, tar en kopp kaffe, röker en cigarett. Deras liv rullar samman så som liven ibland kan tänkas göra.1 De flyttar ihop och i vardagens mikrodramatik ber Agnes journalisten att skriva berättelsen om dem. Vilket han också gör. Vilket eventuellt får ödesdigra konsekvenser.
     Kortromanen Agnes såldes in till mig som ”annorlunda”.
     ”Annorlunda bra eller annorlunda dåligt”, frågade jag.
     Kvinnan jag just då pratade med såg fundersam ut ett slag, sedan log hon och svarade:
     ”Bara annorlunda.”
     Jag förstår vad hon menar, men för mig är den annorlunda bra. Stamm kombinerar den centraleuropeiska kärvheten och dess modernism, med metafiktionen. Kärlekshistorien om Agnes och huvudpersonen är svår att få rätsida på. Om det finns en verklighet inom romanen så finns det en punkt då berättelsen avviker från den och jag har flera förslag på var det kan vara men inga säkra svar.2 Därmed tror jag att den även kan ha en viss omläsningspotential.
     Roligt tips och intressant bok, det tackar vi för.

Show 2 footnotes

  1. Det var intressant att läsa den samtidigt som jag lyssnade på Isabelle Ståhls Just nu är jag här (2017). Inte ens tjugo år skiljer dem, samma berättelse, helt väsensskilda. Å andra sidan lär Alfred Hitchcock ha drömt fram den bästa historien som någonsin berättats: ”flicka möter pojke”.
  2. Vilket gör den till en utmärkt bokcirkelbok, skulle jag tro.

Isabelle Ståhl — Just nu är jag här

Isabelle Ståhl, inläst av författaren själv
6 h 35 min. Natur & Kultur 2017 (2017)


Verkligheten blir allt mindre verklig och allt mer relationer knyts den digitala vägen, hur ska man då träffa någon att leva tillsammans med? För huvudpersonen i Isabelle Ståhls (f. 1988) debutroman Just nu är jag här dras frågan till sin spets.
     Elise lever sitt liv i telefonen, träffar män via Tinder och närläser deltagarlistorna på evenemangen på Facebook för att se om dit kommer några intressanta människor. Ibland får hon ett sms om att hoppa in som butiksbiträde och oftast sitter hon av universitetskurser. Tillvaron är ett enda provisorium som hon inte finner vägen ur. Drömkillen Victor går på samma kurs och när de blir tillsammans krackelerar hans fasad eller om det är Elises dröm som vittrar framför hennes ögon.
     Verklighetens Victor är pedantisk, planerar maniskt och gnäller på Elise. Hon är å andra sidan tvärtom, lever i nuet med samma intensitet som Victor lägger fram glasunderlägg under hennes vinglas. Det enda de tycks ha gemensamt är hur de håller varandra som känslomässig gisslan. Hon ljuger och tycks inte riktigt delta i deras förhållande, han lämnar inte något utrymme för hennes vilja någonstans i avståndet mellan dem.
     Ståhl ringar in samtiden med kuslig precision, hur internetlogiken spiller över i verkligheten och specialeffekterna på tv gör fiktionen verkligare än livet. Dejtande där ”Kunder som dejtat honom har också dejtat dessa” och ”Recensera din upplevelse” inte är många steg bort och sökandet efter det bästa, det perfekta, det som uppfyller varje punkt på önskelistan står i vägen för att hitta något att landa mjukt i (vilket näppeligen är Victor).
     Rastlöshet och rotlöshet ryms i varje ord av Just nu är jag här, inte ens titeln lovar något annat än nuet. Ståhls roman är en pusselbit för att förklara och beskriva millennie-generationens förutsättningar, utan att för den sakens skull komma med pekpinnar. Det är överlevnaden som står på spel.