Laurent Binet — Språkets sjunde funktion

Laurent Binet, i översättning av Sara Gordan
379 s. Albert Bonniers förlag 2019 (2015)


När jag såg att min kollega köpt in Språkets sjunde funktion av den franske författaren Laurent Binet (f. 1972) till biblioteketet konstaterade jag att vi nog kommer få svårt att låna ut den. Inte för att den inte är bra, för det är den, men för att det är en bok som framförallt är skriven för att roa litteraturvetare och filosofer.
     Filosofen Roland Barthes dog i följderna av att han blivit påkörd av en tvättbil i Paris 1980. Det hade kunnat sluta där, med en tragisk olycka, men mycket tyder på att så inte var fallet. Det börjar gå ett rykte om att Barthes funnit det som den ryska lingvisten Roman Jakobson beskrivit som språkets sjunde funktion vilket är den sista och mest omtvivstade av dessa funktioner som ställdes upp för att tydliggöra vad språket gör eller kan göra. Denna sista funktion, den sjunde, beskrivs som performativ, i det närmaste magisk. Den som behärskar den sjunde funktionen kan, i princip, styra sin omvärld, sägs det.
     Barthes död var ingen olycka och den konservativa och hårdnackade poliskommissarie Bayard behöver hjälp av någon som förstår de intellektuellas mumbo-jumbo och tvångsrekryterar lingvisten Simon Herzog, vilket tar dem på en resa kors och tvärs över den intellektuella sfären, till möten med Michel Foucault, Umberto Eco, Julia Kristeva och många andra högdjur från 1980-talets filosofiska värld.
     Språkets sjunde funktion är fartfylld som en thriller, samtidigt som den rör sig i satirens utmarker. Rolig för den som känner igen figurerna och en smula bekräftande för de som har fördomar om filosofernas dekadenta och förtappade leverne (och jag är inte alls säker på att de två sakerna står i motsats). Det är ett stort persongalleri och i princip alla som förekommer i boken har i en eller annan form funnits på riktigt. Binet är väl inläst på deras biografier och det är nästan kusligt hur bra händelser och personer passar in i hans berättelse, som om han lagt ut alla händelser på en tidslinje och utefter det konstruerat en konspiration som håller i stort sett hela vägen.
     Språkets sjunde funktion lämpar sig inte heller för läsning i sjukdomstillstånd och jag ägnade åtminstone två feberyra nätter åt att försöka lösa bokens gåta (efter att jag läst färdigt, bör tilläggas).1 Den performativa funktionen kan kanske finnas, men exakt vad den är ger Binet (eller någon annan) inget svar på. Istället är den en lek på filosofiska och ontologiska grunder där kanske själva romanformen utgör den sjunde funktionen, akten att som författare få Roland Barthes, Umberto Eco, François Mitterrand bland många andra att göra precis som man vill.
     Varde ljus? Nja, men varde roman!
     Språkets sjunde funktion är underhållande och fartfylld, klurig och lekfull, men kräver nog av sin läsare antingen viss förkunskap eller åtminstone stor öppenhet inför att man inte får grepp om filosofiska koncept men accepterar det ändå.

Show 1 footnote

  1. På listan över vad man minst gärna ligger och feberyrar kring skulle jag säga att filosofisk-lingvistiska problem ligger ganska högt upp. Är de svårgreppbara innan blir det inte bättre av att tankarna tombolotumlas i 39 grader.

Victoria Benedictsson — Pengar

Victoria Benedictsson, inläst av Åsa Kjellman Erici
7 h 9 min. Saga Egmont 2012 (1885)


Oklart varför, men Pengar av Victoria Benedictsson (1850—1888) har länge bubblat ganska högt upp på min läslista utan att riktigt nå ytan, förrän nu när Klassikeråret 2019 får mig att gräva bland äldre litteratur. En kvinnlig författare som försökte navigera i ett kulturliv så illa anpassat för kvinnor att hon skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren, och en titel så rakt på sak att den skulle få företrädarna på Svenskt näringsliv att rodna.
     Unga Selma vill bli konstnär, men det ogillas av alla i hennes närhet och istället blir hon övertalad att gifta sig med brukspatron Kristersson vars ekonomi tycks vara huvudanledningen till att hon till slut tackar ja, för redan från början ser hon på honom med vämjelse och är tydlig med att hon aldrig kommer känna någon kärlek till honom. Giftermålet blir trots allt av och dörrarna sluts runt hennes tillvaro.
     I Pengar sätter Benedictsson fingret på många av dåtidens realiteter. Besattheten vid just pengar illustrerar tydligt det klassamhälle som rådde då och vars spår går att följa till dagens skenande ojämlikhet. Äktenskapet var mer av en ekonomisk konstruktion, den enda möjliga klassresan för kvinnor, samtidigt var det mycket snedvridet till deras nackdel. En flicka (ja) fick gifta sig när hon var 16 år, men blev myndig först när hon var 25 år, under förutsättning att hon inte gifte sig för då var hennes make myndig i hennes ställe. Män å andra sidan, vann alla myndighetens friheter vid 21 år.
     Min förhoppning var att Selma skulle ta tillfället i akt att bli konstnär på sin makes förmögenhet, men det hade kanske varit för enkelt. Hon försöker navigera de förväntningar som äktenskapet skapar på henne, men överallt är dörrarna slutna. Kristersson köper en häst åt henne, men friheten på hästryggen är en frihet på nåder. Trots att tillvaron skaver för Selma kommer slutkapitlets uppbrott som lite av en överraskning.
     En fascinerande sak är Benedictssons besatthet av det fula. Selma är ful, Kristersson är ful, Selmas kusin är ful, den okända konstnärslärlingen de ser på muséet är ful, alla tycks fula vilket beskrivs både ofta och i längd. Denna utseendefixering är kanske en följd av det realistiska i litteraturen och att saker och personer inte är sköna är väl en litet uppror mot romantiken. Här blir det främst en överreaktion där ”som det är” ersatts av ”fult”.
     Pengar liksom Det går an (1839) beskriver problem starkt bunden till sin tid och på drygt hundra år har trots allt mycket kring formerna för exempelvis äktenskapet och den kvinnliga frigörelsen förändrats, även om mycket arbete alltjämt återstår.

Erik Lindegren — mannen utan väg

Erik Lindegren
89 s. Podium 2000 (1942)


Mitt under pågående apokalyps är det konsten och diktens uppgift att gestalta det snart bortglömda. Erik Lindegren (1910—1968) skrev den modernistiska sonettsviten mannen utan väg mitt under brinnande världskrig och 1942 refuserades den under hån och förvirring. Tre år senare gavs dikterna ut på Bonniers, trots allt, och allt sedan dess har han hållits som en av de mest framstående modernistiska diktarna i Sverige.
     Ambitionen var att likt Pablo Picassos Guernica (1937) sätta ord på maktlösheten under Andra världskriget. Lindegren fann den sprängda sonetten i Lawrence Durrells The Sonnet of Halmet (1939) och använde den. Fjorton rader, likt den klassiska sonetten, men raderna är uppdelade i par. Assonans och alitteration förekommer, men inga rim och även i övrigt sparsamt med form.
     Versmåttets harmoni står i bjärt kontrast till språket som är till bredden fyllt med disharmoniska bilder som uppenbart inte fungerar bokstavligt och svårligen gör det ens bildligt. Det är ogenomträngligt och svårbearbetat om avsikten med läsningen är att förstå orden, men i syfte att förstå känslan och tidsandan tycks mannen utan väg ändå plantera något hos läsaren. Ibland glimrar det även till med formuleringar utan like, men, som Gunnar Ekelöf lär ha uttryckt det i en recension av boken: det är poesi för poeter. Utan fullfjädrat intresse för poesi som uttrycksform lär mannen utan väg inte bringa mer än på sin höjd samma förvirring som dess samtid led av, kanske kommer den inre Sten Selander buttert muttra att det är dunkelt.
     Jag tänker mig att ambitioner som Lindegrens och verk som mannen utan väg borde ha god jordmån idag under pågående klimatkris. Men kanske refuseras de flesta på tidigt stadium, och kanske, bara kanske, kommer de växa genom asfalten när det redan är över.