Kieron Gillen & Stephanie Hans — Die

Die. Volume 1. Fantasy Heartbreaker
Kieron Gillen & Stephanie Hans (ill.)
184 s. Image Comics 2021 (2019)


Die. Volume 2. Split the Party
Kieron Gillen & Stephanie Hans (ill.)
168 s. Image Comics 2020 (2020)


Die. Volume 3. The Great Game
Kieron Gillen & Stephanie Hans (ill.)
168 s. Image Comics 2022 (2020)


Die. Volume 4. Bleed
Kieron Gillen & Stephanie Hans (ill.)
160 s. Image Comics 2021 (2021)


Jag började spela rollspel när jag var 13-14 år någonting, vi spelade någon form av friform med tärningarna från Kampen om citadellet (1991), Star Wars skulle det vara och vi sprang runt på en träskplanet och letade efter Yodas artfrände Yaddle. Jag minns inte mycket mer än så och att hobbyn kom att bli en stor del av mig och hur jag blev som jag blev. Som vuxen har hobbyn hängt med men vad jag uppskattat och hållit på med har förändrats över tid. En av alla fina saker med rollspel är att man inte behöver bestämma sig.
     När jag läser Die av brittiska serieskaparen Kieron Gillen och franska illustratören Stephanie Hans finner jag både den ungdomliga entusiasmen och det vuxna perspektivet och de flätas samman på ett fint sätt i denna Narnia-liknande skräckfantasy-serie.
     1991 försvinner sex ungdomar spårlöst. Två år senare kommer fem av dem tillbaka, skadade och skärrade och slutna. Vad som hänt? När Ash fyller 16 lovar hans vän Sol att spelleda ett rollspelsäventyr utöver det vanliga. Med sex tärningar tar de sig till världen Die där de är hjältar med väldigt säregna förmågor. Ash blir ”The Dictator” som kan binda folk med sin röst, Matt blir ”The Grief Knight” vars styrka speglar hur miserabel han känner sig, Isabelle blir ”The Godbinder” som sluter avtal med världens gudar, Angela blir ”The Neo” vars cybernetik använder älvaguld som bränsle, Chuck blir ”The Fool” som är som starkast när han gör korkade saker, och Sol, han är ”The Grandmaster”. Det äventyr de hamnar i kan inte sluta gott och de ungdomar som hamnat i Die är inte alls rustade för utmaningarna. Bara genom att vara överens kan de komma tillbaka och Sol blir lämnad att dö för att de andra ska komma hem.
     Ingen kan glömma, men alla försöker gå vidare.
     25 år senare får Ash ett paket innehållandes just de tärningar som tog dem till Die första gången och återigen sugs de in i en värld som kräver att de avslutar vad de ha påbörjat.
     Gillen arbetar med två parallella spår genom de fyra albumen. Som hjältar är de nyckelspelare i de spänningar som råder i Die och deras handlingar har stora konsekvenser. Världen som tecknas är egentligen något av en korvtårta, sprängfylld med häftiga, fantastiska saker som inte nödvändigtvis borde hänga ihop. Little England krigar mot Eternal Prussia i ett första världskrigsliknande inferno, drakar är mekaniska och alver digitala medan de döda återuppstår som hungriga Fallna. Det är en värld som gjord för rollspel, kanske i ännu högre grad än för traditionella berättarmedier, men hur Gillen använder rollspelslogik är en av seriens stora styrkor. I Hans illustrationer görs verkligen allt detta rättvisa.
     Samtidigt som världen pågår är hjältarna bara människor, ridna av kval och hemsökta av sin historia, inte sällan på kant med varandra på ett sätt som säkert visade sig när de var unga men som behöver hanteras på ett grundligare vis när de är vuxna och kanske har ännu mer att förlora i världen de hamnat i. Genom deras personligheter för Gillen en diskussion om vad rollspel gör och vad det innebär att kliva in i en roll, särskilt vid tidpunkter då den roll man tilldelats i verkligheten tycks … tja, suga.
     Die är en hyllning till rollspel som koncept som många rollspelare säkert kommer att känna igen sig i. Genom de fyra albumen tappar serien möjligen fart i de två mittenalbumen, men första delen är väldigt stark och serien avslutas värdigt. Att Die även finns som rollspel skänker det hela ytterligare en dimension för den som är hugad att utforska världen vidare.

Yoko Tawada — Sändebudet

Yoko Tawada, i översättning av Vibeke Emond
192 s. Bokförlaget Tranan 2020 (2014)


Efter olyckor vars konsekvenser är omöjliga att överblicka, som Tjernobyl eller Fukushima, lämnas ett utrymme tomt fritt för författare och konstnärer att fylla. En sådan vision är japanska Yoko Tawadas (f. 1962) roman Sändebudet, ett experiment i att vända perspektiven, som utspelar sig i ett framtida Japan där gamla inte dör och barn är svårt sjuka.
     Yoshirō har passerat de hundra och några till men är i bättre form än någonsin. I ett helt och hållet isolerat Japan där allt utrikiskt förbjudits försöker han, som författare, att (lite på samma sätt som Tawada) finna ett utrymme där han kan verka utan att censureras eller godtyckligt fängslan, och utan att förlora sitt värvs mening. När hans barnbarns barn Mumei föddes var Yoshirō där, tog emot barnet när dess mamma dog i sviterna av förlossningen, och pappan, det opålitliga barnbarnet, var aldrig att räkna med. Yoshirō tog hand om Mumei som knappt kunde svälja juicen hans gammelmorfar pressade åt honom.
     Som många dystopier är Sändebudet en tankebok där mödan läggs på idéerna snarare än romanhantverket. Tawada gör ett bra jobb att presentera det isolerade Japan och dess, vad-ska-man-säga? omvända demografi. Låneord får inte längre användas och unga äldre kommer och hjälper till vid olyckor. Det är klaustrofobiskt och spektakulärt på samma gång och Tawadas berättarstil bär drag av den magiska realismen vilket jag, som bekant, är svag för.
     På det sättet är Sändebudet en bok som alldeles utmärkt väver en bakgrund, men där själva handlingen knappt är märkbar eller särskilt intressant. Jag hade varit helt okej med, kanske till och med uppskattat mer, om hela boken bara var Yoshirō och Mumei som lallade runt i samhället och råkade ut för konsekvenserna av dess förutsättningar. Läst sådan, med förväntningen på annat än intrigen, kan den helt klart rekommenderas. Jag önskar nog att jag hade förstått det innan.

Olga Lavrentieva — Survilo. Mormors berättelse om livet i Leningrad

Olga Lavrentieva, i översättning av Nils Håkanson
308 s. Kaunitz-Olsson 2020 (2019)


Det känns lite olustigt att göra plats åt en rysk röst nu för tiden, samtidigt är det många även där som gör motstånd mot Rysslands invasion av Ukraina. Historien tar inte slut, händelser är inte isolerade och det krig som nu startats är ännu en del i berättelsen om Ryssland (och Ukraina, och hela Europa, och hela världen). Survilo av Olga Lavrentieva (f. 1986) är en seriebok om förtrycket under Sovjet, länge sedan kan det emellanåt kännas, men ska man tro bråkdelen av det som händer på gator och torg i Ryssland eller bakom lyckta dörrar i kretsen kring presidenten är det mycket som går igen när oliktänkande fängslas, medier släcks och oligarker tvingas svära trohet till ledaren.
     Lavrentieva berättar om sin mormor vars pappa på, vad det verkar, obefintliga grunder blir fängslad och avrättad som oliktänkare. Redan det är en stor sorg, men denna godtyckliga förrädarstämpel spiller över på övriga familjen. Är man dotter till en oliktänkare, som Lavrentievas mormor, kan man inte förvänta sig några jobb, någon hjälp eller några utmärkelser, inte ens om varje egen handling bevisar motsatsen. Samtidigt som andra världskriget dånar inpå knuten konsolideras armodet hos dem som har minsta band till dissidenter.
     Survilo har beskrivits som en rysk Maus (1980–91) och visst finns det en likhet i det att båda är vittnesmål från andra världskriget som berättar om förtryck, men där Maus mer djupgående går in i komplexiteten i att överleva är Survilo något mer slät. Viktig och gripande, men inte med riktigt samma sprängstoff. Här ställs inga frågor och jag som läsare blir inte särskilt utmanad. Trots det tycker jag att det finns flera poänger med att läsa Survilo: Lavrentievas svartvita bilder bidrar till ett psykologiskt djup som öppnar dörren till upplevelserna, samtidigt som nutida Rysslands handlingar sätts i sitt sammanhang. Förtrycket är, så när som på ett par decennier, konstant. En insikt som måste spridas innan det går att göra något åt.