Akta ACTA och andra ordvitsar som fastnar i halsen

DN rapporterar att Sverige genom Sveriges ambassadör i Tokyo, Lars Vargö, har skrivit under det så kallade ACTA-avtalet (ACTA står, föga subtilt, för Anti-Counterfeit Trade Agreement). Det är bara ett av flera avtal som cirkulerar på regeringarnas bord långt från allmänhetens intresse, och de andra två, SOPA och PIPA, är även de tacksamma att göra ordvitsar av. ”Akta ACTA” och ”SOPA betyder skräp” är billiga poänger (jag gjorde det själv), men vi kan inte stanna där och förnöjsamt klappa oss på magen för vår vitsighet.

Avtal som ACTA och SOPA (som efter massiv proteststorm, där bland annat engelskspråkiga Wikipedia mörklades, röstades ner i USA) har sitt ursprung i en vilja att låta skydda intellektuell egendom, det vill säga patent- och upphovsrättsskyddade idéer, uppfinningar, kultur och varumärken. En hedervärd tanke, kan tyckas, för det finns idag en del problem som behöver lösas för att alla typer av kreatörer ska kunna frodas. ACTA och SOPA är inte lösningen. Avtalen är utvecklade och framtagna bakom lyckta dörrar och med en rik lobbyindustri ivrigt påhejandes. Effekten har blivit ett avtal vars exakta lydelser få känner till och som inte skyddar kreatörer, producenter och upphovsmän, utan skyddar företagens profit. Det gör också att metoderna inte är anpassade för att skydda vanliga människor – övervakning av internettrafik och orimliga juridiska abrovinker för att sätta dit de som utför intrång (det vill säga både du och jag, dagligen).

Opassande.se har skrivit en bra genomgång (det är också från henne jag hittat filmerna nedan) om ACTA och SOPA, en utomordentlig genomgång om problemen med avtalen.

Exakt vad som kan hända är svårt att veta, förstås, men rimliga gissningar är inte svåra att göra. Internet idag är en utomordentlig arena för användarskapat material. Den gemensamma kunskapen, kreativiteten och erfarenheten är summan av alla som använder internet och platser som Wikipedia och Facebook hade aldrig kunnat skapas om inte internet varit så förutsättningslöst som det ändå varit. Genom att övervaka trafik och utöva påtryckningar mot internetleverantörer (som Bredbandsbolaget och Telia) och webbtjänster (som Twitter, Facebook och Google) kommer internet censureras till oigenkännlighet och vi användare blir åter viljelösa konsumerardrönare, precis det som mediebolag vill ha oss till.

Tänkande människor, upplysta människor, samarbetande människor är farliga människor, människor som är svåra att lura. Det är precis så det ska vara, om man frågar mig.

Det är tyvärr svårt att protestera mot det här. Underlagen bereds och besluten tas långt bort från allmänheten (märk väl att Sverige skrev på avtalet i Tokyo, vilket känns väldigt symboliskt på något sätt). Den är i allra högsta grad bortom partifärger eftersom alla borde vara emot det, men just nu verkar vinden blåsa åt ett annat håll. Det här är inte en fråga om piratkopiering, även om det blir enklare för lobbyisterna att sälja in ACTA om det bara är ”tjuvar” som drabbas, men så enkel är förstås inte verkligheten. Du kommer drabbas även om du anser att du inte har något att dölja.

De här filmerna förklarar enkelt vad som är problemen och varför du och jag behöver sätta oss in i problemet och göra vad vi kan för att stoppa ACTA och alla liknande försök innan det är för sent.

Akta ACTA.

(Som en parantes på slutet och som en uppmaning till bolagen och lobbyorganisationerna som tycker det här är en bra idé, vill jag bara tipsa om Cameron Sinclairs fantastiska TED-talk om open-source-arkitektur. Medmänsklighet, samarbete och mål som inte i första hand är profit borde vara ledstjärnan för framtiden.)

Om att musik är tid

När Johanna Drott (@sargoth) skrev ”I mina riktigt gamla anteckningar finns till synes random artistnamn, som jag skrev ner för att inte glömma dem. Andra tider.” drog jag mig till minnes de tillfällen (det händer fortfarande då och då) när jag hittat en lapp eller en textfil med blandade musiktips. Oftast handlar det bara om en kall lista med artistnamn som jag tänkt mig att jag ska kolla upp. Ibland är det inledningen på en passionerad kärleksrelation jag ser, ibland är namnen bortglömda, ibland slår jag handen för pannan och tänker ”gudars skymning, vad ung jag var” (alldeles oavsett hur länge sedan det var, förstås). Johanna konstaterade också att ”musik är tid. tid är musik”, och jag kan inte annat än instämma.

När jag var lite, åtta nio år, satt jag bänkad framför radion med min kassettspelare och väntade på bra låtar att fylla mitt blandband med. Det var ett omständigt sätt att arbeta på och av naturliga orsaker blev det inte särskilt många låtar på bandet; ”När vi gräver guld i USA” med GES, ”Vandraren” med Nordman och Paul McCartneys ”Hope of Deliverance” utgjorde kärnan i mitt lyssnande där strax efter fotbolls-VM i USA, 1994. När Napster (första nedladdade låten var ”Nothing Else Matters” med Metallica) blev stort och vi hade skaffat vår första cd-brännare hade min smak raffinerats en smula och Voxpop hade lärt mig att älska Red Hot Chilipeppers och Linkin Park. (Jag hann, mellan GES och Metallica äga såväl Spice Girls första cd som Aquas och E-types.)

Jag hittar ibland de skivor jag brände på högstadiet och det är en salig blandning av saker jag fortfarande lyssnar på och sådant jag inte begriper mig på överhuvudtaget. Idag är jag ganska långt ifrån att maratonlyssna på Creeds ”One Last Breath”, tycka synd om mig själv och tänka att ”den här låten handlar ju sååå om mig”. Samtidigt cementerar musiken vissa känslor i en särskild tid, och Creed var precis vad jag behövde på högstadiet och ”One Last Breath” kanske tydligast av alla låtar visar att musik skapar ankare i tiden.

Samtidigt är det förstås extremt skönt att jag lämnat GES och Nordman bakom mig, studsandes tillsammans med en åttaårig Martin i sängen hemma i Krokek. Det är skönt att ha uppskattat grupper som Spice Girls och Aqua, för det ger mig mer förståelse för hur man lär sig lyssna på musik. Det är skönt att jag lyssnade på Creed, Linkin Park och Takida (innan de blev kända, lyckligtvis) i högstadiet och början av gymnasiet för det lade trots allt grunden till allt det jag lyssnar på idag, som jag uppskattar och lever med.

Idag lyssnar jag på det jag tycker är bra. Det är enkelt att säga, men vad jag menar är dels att jag sällan gör några nostalgiska djupdykningar för att återuppleva en tid som flytt, jag drar inte i ankarna. Dels bryr jag mig inte särskilt mycket om vad andra tycker om min musiksmak och låtarna jag väljer att lyssna på, hade jag även fortsättningsvis uppskattat Creed och Linkin Park, eller för den delen GES och Aqua, hade jag sannolikt haft dem i spellistorna. (Faktum är att jag i min spellista These are a few of my favourite things har låtar som nog är att betrakta som skämslåtar, för andra.)

Dock, en viktig sak att poängtera. När man hävdar att ”musik är tid” är det viktigt att komma ihåg att det inte har något med när musiken gjordes att göra. Whitney Houstons ”I wanna dance with somebody” kommer för alltid att vara 2005 för mig. Så fort man betraktar musik som tid blir allting en fråga om lyssnaren och har ingenting att göra med artisten eller ens verket i sig. Allt vad upphovspersonens tolkningsföreträde heter försvinner när jag sitter och är uppgiven och undrar varför det blev såhär till Daft Punks ”Something About Us”.

Att ha gjort den här musikresan, att ha mina minnen, som tonsatta vykort, på det här sättet har gjort mig väldigt öppen för musik jag inte hört tidigare och jag hittar ständigt nya favoriter, varav vissa kanske bara blir musikaliska vykort från 2012, andra kanske blir passionerade kärleksförhållanden, ungefär som det jag känner för Explosions in the Skys ”Look into the Air” och ”Your hand in mine” vilka spelas nu när jag skriver det här. Det gäller att inte underskatta musikens funktion som bokmärken i livet, samtidigt som musiken förmodligen är det minst smärtfulla sättet att känna att tiden går och att det är bra att den gör det.

Fotnot: Eftersom jag nämner massa låtar tänkte jag, i den mån det tillåts, länka till dem så att ni kan lyssna ni med. Samtliga på YouTube.
GES – När vi gräver guld i USA
Nordman – Vandraren
Paul McCartney – Hope of Deliverance
Metallica – Nothing Else Matters
Creed – One Last Breath
Whitney Houston – I Wanna Dance With Somebody
Daft Punk – Something About Us
Explosions in the Sky – Look into the Air
Explosions in the Sky – Your hand in Mine

Om ”tjejsamla” och hur 2012 års nyordslista kan förbättras

Med anledning av Språkrådets nyordslista där det något kontroversiella ”tjejsamla” (att inte samla maniskt, typ) fick plats, framkom det att ordet härstammade från en krönika i Gotlands Allehanda (”Något som alltid fascinerat mig är samlande”). Att det var enda tillfället det använts tycktes inte hindra Språkrådet från att ge det oväntad och oförtjänt uppmärksamhet. Det kan tyckas problematiskt att ett sådant genusproblematikscementerande (vilket kanske kan bli ett nyord det med?) ord får utrymme, vill jag mena, men nu är skadan skedd. Således hoppas jag genom nedanstående mail som jag skickat till nyord@sprakradet.se kunna hjälpa Språkrådet att förbättra listan till 2012 års version.

Hej!

På förekommen anledning och efter diskussionerna kring ”tjejsamla” föreslår jag att ordet ”lokaltidningskaraktär” läggs till 2012 års nyordslista, som en beskrivning av ”något insignifikant som får oväntad, oförtjänt och överdriven uppmärksamhet, exempelvis ‘tjejsamla’”.

Allt gott,
Martin

Jag menar, Språkrådet kan ju inte ”tjejsamla” ord till nyordslistan. Det ska ju göras ordentligt.

(För övrigt, läs intervjun där redaktören Birgitta Lindgren försvarar ”tjejsamla”: ”‘Tjejsamla betyder att man nöjer sig med några stycken’”.)

***

Liten uppdatering. Efter en diskussion med Språkrådet på twitter (@Sprakradgivning) enades vi om att det var bra att diskutera språket för att få ett mer könsneutralt språk, men på frågorna om de 1. ansåg att det var deras uppgift att starta den debatten och 2. ansåg att nyordslistan var rätt forum att starta den i, ville de inte alls svara med annat än följdfrågan om vad jag ansåg deras uppgift vara. Jag hoppas att svar kommer.

Copyright © Martin Ackerfors
om rastlöshet och drömmar

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress