E. P. Uggla
236 s. Bonnier Carlsen 2023 (2023)
Jag avundas inte E. P. Uggla (f. 1979) uppdraget att skriva en bok baserad på rollspelet Drakar och demoner som på samma gång ska locka en yngre publik och göra en vuxen, sannolikt nostalgisk, publik nöjd.1 Det är till sin natur en i princip omöjlig uppgift och det gör kanske att den härvid föreliggande boken, Uppvaknadet får ett lite splittrat uttryck.
Tamea är en trettonårig tjej som tränats i strid som om hon skulle bli riddare, men när hennes märkliga, nästan levande, tatuering en dag börjar glöda får hon reda på att hon ska giftas bort, och det illa kvickt. Det har hon då rakt ingen lust med, i synnerhet inte eftersom det verkar som att hennes äldre bror är i fara någonstans i Dimmornas dal. Hon rymmer och gör till slut gemensam sak med halvalven Verven och lönnmördarankan Gizma, en apart trio som tycks ha något gemensamt, även om de själva inte riktigt kan identifiera vad.
Uppvaknandet har en tämligen klassisk utgångspunkt i det att en ung person av omständigheterna rycks upp från en förhållandevis lugn tillvaro och tvingas ge sig ut på flykt och/eller jakt efter något som i regel är svaren på en hel del frågor. Det är mer eller mindre en genrekonvention och inte mycket att orda om, egentligen. Jag tycker Uggla gör det bra i det att hon låter Tamea vara duglig och självständig. Visst, hon får sällskap, men utgångsläget är varken en hjälplös eller rådlös yngling. Vad som möjligen sticker ut är hur oblygt våldsam Uppvaknandet ändå är. Kanske är det en flirt med rollspelets glam och gladvåld, men det bidrar också till en fråga om spelets målgrupp som vägs upp från andra hållet av ett minst lika oblygt ungdomligt tilltal. Jag tror inte den lämpar sig för en alltför ung publik, men jag tror också att en alltför traditionalistisk äldre publik kan ha svårt att finna vägar in i den. Samtidigt tror jag att det finns perfekta läsare där ute, de som törstar över exakt den här berättelsen.
Kopplingen till Drakar och demoner är tämligen stark och den som är bevandrad i rollspelets värld kommer att känna igen sig här. Det är så pass starkt att jag fler gånger under läsningen behöver påminna mig om att skönlitteratur och rollspel är olika medier som gör olika saker olika bra. Jag hade kanske önskat mig att boken tydligare handlade om en äventyrargrupp som inte behöver växa ihop under berättelsens gång utan som i sig är huvudpersoner. Men det hade nog blivit en sämre bok, en sämre berättelse.
Uggla förvaltar det svåra uppdraget väl ändå, och bra svensk ungdomsfantasy med potential att få spridning är ovanligt. Uppvaknandet är en uppenbar första del i en serie och jag ser fram emot att få följa Tameas äventyr vidare i kommande delar.
