Om tillfälligheter

För lite drygt åtta år sedan stod jag vid en bro i Rio de Janeiro …
     Eller nej, jag måste börja lite tidigare.
     För ungefär tolv år sedan satt jag på en föreläsning i Konstvetenskap och fick för första gången höra namnet Oscar Niemeyer i ett sammanhang då namnet fick fäste. Hans futuristiska byggnader, kraften, det ständigt strävande betongen nästan rörlig, gjorde ett outplånligt intryck på mig, trots att mina enda erfarenheter var genom tvådimensionella bilder när få konstformer är så tredimensionella som arkitektur. Jag ville se det med egna ögon.
     Tillbaka till bron i Rio de Janeiro, guiden pekade på gångbron, Passarela Da Rocinha, och berättade att det var Oscar Niemeyer (vilket jag redan listat ut) och att han gick bort en månad tidigare den 5 december 2012, 104 år gammal.
     Jag hänger vanligtvis med, men inte då. Den 5 december låg jag med magknip på ett hotellrum i Lima medan min partner (lyckligtvis fortfarande) firade sin födelsedag. Nyheten om Niemeyers bortgång kom som en chock. Inte nyheten i sig, kanske, men tillfälligheten att jag nåddes av dödsbudet där på hans hemmaplan.
     Människan är bra på att finna ordning i kaoset, ibland finna mönster som inte ens finns där. Ibland kallar vi det tillfälligheter.
     För ett par veckor sedan gick jag igenom min vanliga nattrutin: skriva dagbok, läsa i Toksvig’s Almanac, läsa annat, släcka. Toksvig’s Almanac är mångsysslaren Sandi Toksvigs bok som lyfter fram kvinnor, en per dag, med en och annan kulturhistorisk djupdykning. Just den dagen, 16 februari, skrev hon om kärnfysikern Chien-Shiung Wu som dog den dagen 1997 och hur hon bevisade sina kollegors teori om att svag växelverkan inte har paritetssymmetri, men snuvades på Nobelpriset som kollegorna senare fick. Wu arbetade också med The Manhattan Project vilket tog fram de första kärnvapnen. Inget konstigt med det.
     Min andra bok var då Robert Macfarlanes essä/reseskildring Underland och jag hade läst ungefär 300 sidor i den när jag den kvällen slog upp boken och såg ”Niels Bohr, the Nobel Prize-winning atomic physicist who worked on the Manhattan Project […]”.
     Vänta, vänta, vänta, säger nu vän av ordning med smala, misstänksamma ögon. Är du en såndär (med emfas på såndär) som läser om kärnvapen för att du tycker att det är roligt?
     Nej. Nej, det är jag inte. Senast jag läste om The Manhattan Project var kanske för fem sex år sedan när jag senast läste om Watchmen vilken inte ens handlar om projektet, bara nickar lite åt det på håll.
     Toksvigs och Macfarlanes böcker har mycket få gemensamma referenspunkter, men på kvällen den 16 februari låg de nästan exakt på samma position i universum — på min mage, i min säng — och exponerade mig för kärnfysik med vedervärdiga konsekvenser. Hade det bara skilt en dag, hade jag läst Underland lite snabbare, eller avstått att läsa den en kväll, hade jag heller aldrig lagt märkte till sammanträffandet. Tveksamt om det ens hade varit ett sammanträffande.
     Det finns en djupt rotad mystik kring fysik som ämne, kanske för att så mycket fortfarande finns att förstå. Parallella universa, singulariteter, partiklar som samtidigt finns och inte finns. Det mesta är inte så bortomvärldsligt som det tycks, men samtidigt ses inte tillfälligheter på med blida ögon. Det finns en strävan att förklara, ofta större frågor än hur en man råkar läsa om The Manhattan Project två gånger inom loppet av en minut. Det är insignifikant, av föga värde för andra än möjligen mig, men även det är öppet för diskussion.
     Dagligen passerar vi tusentals tillfälligheter som aldrig blev. Det är svindlande. Det är också ointressant. Det går inte att bygga tillvaron på det som inte blev. Istället kan man förundras över att något så osannolikt och obetydligt överhuvudtaget kan hända. Men det är kanske just det: det kan hända.

Lotte Möller — Bin och människor

Lotte Möller, inläst av Cecilia Walton Agrell
4 h 11 min. Norstedts 2020 (2019)


Det är ingen hemlighet att binas plats i ekosystemen är både hotad och fullständigt nödvändig, men även i kulturhistorisk mening har förhållandet till människor varit av stor betydelse. Exakt hur har journalisten Lotte Möller (f. 1938) undersökt under många års tid, både professionellt och med hobbybiskötarens nyfikenhet, och resultatet blev augustprisnominerade Bin och människor.
     Möller tar språng i antiken, även om relationen varat längre än så, och vindlar fram till dagens biodling. På vägen diskuteras den vilda debatten om huruvida en kung eller drottning samlade kupan (på grund av skör manlighet, får man anta) och kampen mellan honungsproduktion och biologisk mångfald som ledde till grannfejder som ekar genom generationer.
     Med sin vinkel bidrar Bin och människor till ett perspektiv som de böcker jag hittills läst av Dave Goulson i viss mån saknat. Jag vet inte om det är en effekt av fiskarnas perspektiv i Ålevangeliet (2019) att man måste ha en direkt relation till något (i deras fall: äta ål) för att bry sig om det. Jag tror inte det är så, men det hindrar mig inte från att tycka det är intressant.
     Hur som helst, på egna ben ter sig Möllers bok lite bagatellartad. Det är inte utan att jag önskat mig den dubbla längden för ämnet är på intet sätt uttömt och det tycker jag är synd. Oavsett vilket är Bin och människor en trevlig bok som med rätt förväntningar kan ge insikter både om olika honungssmaker, och att människor är små och bin stora.

Rutger Bregman — Utopia for Realists. And How We Can Get There

Rutger Bregman, i översättning av Elizabeth Manton
264 s. Bloomsbury Publishing 2017 (2014)
På svenska Utopia för realister, Natur & Kultur (2018)


Nederländske historikern Rutger Bregman (f. 1988) lanserade i Humankind (2020) den hos somliga kontroversiella åsikten att människor i regel är ganska schysta. Några år tidigare beskrev han i Utopia for Realists hur basinkomst, öppna gränser och 15 timmars arbetsvecka kan bli verklighet (enligt svenska undertiteln). Jag vill nog ändå hävda att han gör ett solitt jobb att förklara varför dessutom.
     Ett grundantagande: fattiga är inte fattiga på grund av att de är karaktärssvaga, fattiga är fattiga för att de inte har några pengar. Det låter rimligt men de som gärna behåller status quo erkänner ogärna detta, för om det vore så skulle ju den liberala drömmen inte riktigt hålla.
     Studier, berättar Bregman, har dock gjorts där hemlösa eller på andra sätt mindre bemedlade fått inkomst eller engångssummor utan något utbyte. Trenden är tydlig, men kanske uppenbar: de som plötsligt hade pengar klarade sig bättre. Dock, att hemlösa skulle lägga sina pengar på alkohol och droger är ett av de vanligaste argumenten mot att ge bort pengar, vilket, visar det sig, inte stämmer. Tvärtom är det mycket (MYCKET) billigare att ge bort pengar än att betala för de sociala insatser fattigdom orsakar.
     Lugnt men medryckande presenterar Bregman sitt ämne från olika håll. Han berättar om att USA under Richard Nixon var på vippen att införa basinkomst, om automatisering och om arbetets värde. Hans tes är enkel, vi lever i ”The Land of Plenty” men att ”plenty” inte tillfaller alla, men givetvis borde göra det. Jag har enkelt att skriva under på hans grundpremisser och lösningar även om vägen ditt är lång, särskilt eftersom opinion och politik ännu är så långt därifrån. Han har samma enastående förmåga som Rebecca Solnit att få läsaren att känna optimism och väcka viljan att fortsätta kämpa. Jag läste den dessutom i ungefär samma veva som Om man älskar frihet (2020) och Att uppfinna världen (2020), tre böcker som på många sätt ringar in framtidens utmaningar och borde vara obligatorisk läsning för beslutsfattare.1

Show 1 footnote

  1. I synnerhet Socialdemokrater.