Jesper Weithz — Invasiva folkgrupper

Jesper Weithz
64 s. Sjösala förlag 2019 (2019)


Vad blir det om man korsar Sverigedemokraternas partiprogram med texter från Artdatabanken (SLU)? Det låter som början på ett skämt, men i Jesper Weithz (f. 1974) diktkollage Invasiva folkgrupper blir det något helt annat, en kommentar om det våld människan utövar på naturen och den människosyn rasister och fascister tar till för att motivera sin politik.

mellan trettio och femtio procent av världens alla folkgrupper väntas vara utrotade i mitten av detta århundrade – man kan tänka sig att det är folkgrupper med god flygförmåga som kan överleva

Källorna i Weithz bok är fler än de nämnda. Dagens Nyheter, International Organization for Migration, The Guardian och flera andra författare, tidningar och myndigheter har fått, som författaren själv skriver, rena och/eller förvanskade citat införlivade i Invasiva folkgrupper. Det är ofta effektfullt, ibland smärtsamt och alltid tydligt. Emellanåt övertydligt.
     De långa stycken som tycks vara ren och skär byteshandel mellan Sverigedemokraternas partiprogram och Artdatabankens beskrivningar av utdöende arter skapar just det citatet ovan gör. Folkgrupper behandlas som djur och växter som snart försvunnit från vår jord, medan dessa å andra sidan placeras i en direkt förtryckande kontext där naturen blir onaturlig.
     Riktigt glimrande blir det i de Juice-lika dikterna, som denna:

Solen stiger
över ett världsomspännande
svedjebruk

och vi är akut hotade
(du vet det)
(jag vet det också)

Att Amazonas brinner och vi står mitt i den sjätte massutrotningen är ingen hemlighet. Både du och jag vet det. Frågan är vad vi gör åt det.

Ekim Caglar — Propagandafotboll

Ekim Caglar
210 s. Leopard Förlag 2017 (2017)


Det är inte helt enkelt att vara någorlunda politiskt medveten och dessutom fotbollsintresserad. Att Olympiska spelen i Berlin … eller-jag-menar VM i Ryssland var ett pr-jippo för Putin är en illa dold hemlighet och det kommande världsmästerskapet i diktaturen Qatar har redan visat sig vara en humanitär katastrof. När Brasiliens högerextrema president Jair Bolsonaro valdes var det många av landets storstjärnor som uttryckte stöd för honom. De tyska landslagsspelarna Mesut Özil och İlkay Gündoğan hade heller inga problem att posera med Turkiets maktfullkomlige Recep Tayyip Erdoğan. Elitfotbollen (för herrar) är fullkomligt dränkt i pengar, inte sällan oljedrypande, och mångmiljonbelopp i månadslön är inget ovanligt. Allt med den globala fotbollen tycks skevt, utom kanske matcherna i sig.
     Jag har svårt att ignorera allt det här.
     Därför var det med stort intresse jag kastade mig över Ekim Caglars (f. 1987) Propagandafotboll. I den lyfter han otaliga exempel i skärningspunkten mellan politik och fotboll och framförallt den person som befinner sig där. Personerna som Caglar tar upp återfinns både på höger- och vänsterkanten (och i förekommande fall både och), men glädjande nog för mig som står mer till vänster verkar exemplen som jag finner sympatiska fler. Många är sådana som snörat av sig fotbollsskorna permanent, så som Stan Collymore, George Weah och för all del även Albert Camus, medan andra fortfarande är aktiva: svenske mittfältaren Pontus Wernbloom och italienske målvakten Gianluigi Buffon som återkommande, och enligt egen uppgift helt omedvetet, verkar använda högerextrema symboler.
     Att de flesta exemplen är äldre handlar säkert mycket om att fotbollen både avpolitiserats och hyperpolitiserats på samma gång. Klasstillhörighet och lokalkoppling är inte lika viktigt när Real Madrid och Manchester United har hängivna fans över hela jordklotet och de tydliga politiska uttrycken har liksom polerats bort. Samtidigt finns det inget i den moderna fotbollen som inte bottnar i en högpolitiserad nyliberalism med enorma skygglappar. Qatars och Rysslands värdskap har visat sig föranletts av fuffens (överraskning!) och några av planetens mest välbetalda människor (Cristiano Ronaldo, Lionel Messi och Neymar för att nämna några) är hyllade hjältar trots att de dömts för skattebrott i mångmiljonklassen.
     Propagandafotboll blir därför inte bara ett antal utsnitt ur en skyddad verkstad, utan lika mycket en bild över förändringen inom fotbollen. För mig är det trevligt att mitt fotbollsintresse inte enbart (men fortfarande till en ganska stor del, antar jag) legitimerar en skitvärld. Jag finner hjältar i boken, hjältar som går att gilla från topp till tå, samtidigt är det en komplex värld.
     Caglar kombinerar samhället med fotboll och det är verkligen högintressant och fullständigt nödvändig läsning för den som är fotbollsfantast.

Margaret Atwood — The Penelopiad. The Play

Margaret Atwood
82 s. Faber & Faber 2007 (2005)


Många har återberättat legenden om Odysseus som var ödesbestämd att avgöra kriget mot Troja och som på vägen hem till Ithaka kom på avvägar mellan Skylla och Karybdis, i gudinnan Kalypsos armar. Homeros inte minst, James Joyce, Eyvind Johnson. Med list, styrka och väloljat munläder kom han till slut hem och befriade sin fru Penelope från alla friare som förmodat honom död.
     En av dem så givit sig i kast med myten, men från en annan vinkel, är kanadensiska Margaret Atwood (f. 1939). I sann feministisk anda ville hon ge Penelope en röst och 2005 släpptes The Penelopiad. Efter en dramatiserad uppläsning skrev Atwood ett teatermanus vilket är det jag läst och, kan jag konstatera, det lämpar sig synnerligen väl för läsning också.
     I The Penelopiad är berättelsen helt och hållet Penelopes. Från att hon gifter sig med den mytomspunne Odysseus till att hon i Hades jagas av de döda och förrådda kammarjungfruerna. Hon vänder sig till publiken i vad som bäst kan beskrivas som ett vittnesmål, där kören bestående av jungfrurna är både åklagare och advokat, både offer och medbrottsling. Atwood lyckas vara både klassisk och modern. Hennes feminism är inte förskönande, Penelope är den runda figur hon förtjänat att vara sedan åtminstone 2 500 år tillbaka, komplett med både önskemål och laster.
     Det är alltid lite speciellt att läsa något som är tänkt att spelas upp, men The Penelopiad inbjuder till mer och det var för mig svårt att inte se skådespelet framför mig i läsningen, jag blir min egen regissör (om än bara i mitt eget huvud), och det är en styrka som jag aldrig upplevt tidigare då jag läst dramer. Det är också tydligt att Atwood bidrar till en vidsyntare helhet, ytterligare en dimension till klassikerna.