Karin Smirnoff — Jag for ner till bror

Karin Smirnoff, inläst av Lo Kauppi
8 h 16 min. Bokförlaget Polaris 2018 (2018)


Umeåfödda Karin Smirnoff (f. 1964) slog igenom som romanförfattare när första delen i Jana Kippo-trilogin, Jag for ner till bror, kom ut under förra året. Hon augustprisnominerades och romanen rosades och jag kan mycket väl förstå varför.
     Bokens huvudperson, Jana Kippo, återvänder till sin barndoms by Smalånger för att hälsa på sin tvillingbror. Han visar sig efter år av missbruk vara i dåligt skick och Jana blir som kvar. Det var nog inte meningen, men så blev det. Som hemvändare har hon dubbla blickar, dubbla roller att spela, både den som hon en gång lämnade och den som hon tar med sig när hon funnit en tillvaro på annan plats. För att klara sig tar hon jobb inom hemtjänsten och hon börjar ofrivilligt nysta i det förflutna, i minnena av hennes våldsamma förtryckande far och i vad som hände med barnet som hon födde som 14-åring som adopterades bort och som kanske hade samma pappa som Jana själv. Dessutom tyder det mesta på att hon haft en syster hon inte känt till och att en barndomsvän haft större inverkan på Janas familj än hon rimligen kunde känna till.
     Det tar en liten stund att komma in i den kärva stilen och att reda ut vem som är vem i röran av personer, men när hjärnan väl sorterat klart visar sig en mörk, lågmäld men trots det mycket spännande berättelse. Glesbygden som målas upp rymmer mycket, inte minst hemligheter och skvaller som lätt förväxlas med tystnad. Trots ett realistiskt anslag utan målande beskrivningar tappar berättelsen sällan fart utan är i allra högsta grad levande, säkert mycket tack vare Lo Kauppis (f. 1970) inläsning.
     Jag for ner till bror är en stilsäker debut, egensinnig och taktfast och om Smirnoff kan hålla i detta även i kommande delar bådar det gott.

Astrid Lindgren — Ronja Rövardotter

Astrid Lindgren
237 s. Rabén & Sjögren 2016 (1981)


Min relation till Astrid Lindgren (1907—2002) har inte varit problemfri. Som brådmoget barn hade jag svårt att förstå varför någon var intresserad av berättelser om figurer som Pippi Långstrump eller Emil i Lönneberga, jag tyckte Skorpan var gnällig och Karlsson på taket outhärdlig. Jag har med tiden förstått att många (inte nödvändigtvis alla) av Lindgrens berättelser hade kvaliteter jag inte kunde se. Kanske närde jag också en vilja att vara lite motvalls, känna friheten i att inte hålla med alla andra.
     Berättelsen om Ronja Rövardotter är djupt rotad i den svenska själen, inte minst genom tv-filmen från 1984. Under en ovädersnatt, samtidigt som Mattisborgen klyvs itu, får den koleriske rövarhövdingen Mattis ett barn som mamman Lovis redan långt innan födseln döpt till Ronja. När hon växer upp blir både borgen och skogen hennes lekplats, hennes äventyr och hennes skola. Nog råkar hon illa ut ibland, men Ronja vet att man inte ska vara rädd i Mattisskogen, för det känner oknytten direkt.
     En dag upptäcker hon en pojke på andra sidan den klyfta som uppstod i borgen. Där ska ingen vara och allra minst de svurna fienderna Borkarövarna. Ändå står han där, med rött, rufsigt hår och öppnar dörren till en värld där alla inte är vuxna Mattisrövare. De ska ju vara onda på varandra, men ju mer deras stigar sammanflätas desto mer inser de att de är varandras syskon, oskiljaktiga i rövarnas bistra verklighet.
     Ronja och Birk Borkason träffas i smyg, leker och tämjer hästar, upptäcker och springer. Deras bekymmersfria tillvaro ska bara störas av att konflikten medan deras båda fäder spiller ner på dem, och när de tvingas välja väljer de varandra.
     I Ronja Rövardotter finns inget uppenbart ont. Fiendeskapet är ömsesidigt, inte ens oknytten i skogen drivs av annat än sin egen logik. I detta navigerar Ronja för att slå sig fri från de av hennes ätt ålagda traditionerna. Hon vill inte hata Birk och Borka, hon vill inte bli någon rövare. Hennes längtan efter frihet är så stark att hon hellre flyr till skogs än stannar med de sina och framförallt sin far, de yviga gesternas man. Trots vildvittror och rumpnissar finns det i boken något djupt allmängiltigt, något om att gå sin egen väg, något om att samhörighet inte går att ta för givet, något om barns integritet.
     Och det tycker jag är mycket sympatiskt.

Malena Ernman & Svante Thunberg — Scener ur hjärtat

Malena Ernman & Svante Thunberg, inläst av Malena Ernman
4 h 52 min. Bokförlaget Polaris 2018 (2018)


Att vi står mitt i en klimatkris är det nog ingen som har missat, även om det fortfarande finns gott om förnekare, förvirrare och försenare som tydligen inte har några existentiella skrupler. Mitt i den har Greta Thunberg (f. 2003) följd av tusentals unga blivit en kraft som förändrar och kan inspirera till förändring. Det är en mäktig rörelse och genom hennes föräldrars, Malena Ernman (f. 1970) och Svante Thunberg (f. 1969), bok Scener ur hjärtat får läsaren en inblick i var engagemanget började, men också att vägen dit varit långt ifrån rak.
     Boken börjar långt från omvärlden. Operasångerskan Malena träffar skådespelaren Svante de fattar tycke och bestämmer sig för att leva ihop. De får två barn: Greta och Beata. Så långt under kontroll. När Greta går på mellanstadiet kommer ätstörningarna, panikångestattackerna och en tillvaro som kräver kontroll men där inget är under kontroll. Skolan blir ett bekymmer snarare än ett stöd och varje gnocchi är en seger. Efter år av utredningar får hon diagnoserna Aspergers syndrom, tvångssyndrom och selektiv mutism. När saker får namn blir de lättare att hantera, och tillvaron blir något lugnare.
     Då inleds nästa kris. Beata som stått tillbaka när föräldrarnas uppmärksamhet riktats mot storasystern börjar även hon utredas och diagnostiseras med ADHD, med drag av Aspergers, OCD och trotssyndrom. Familjens tillvaro behöver styras in i minsta detalj, varje brott mot rutinen är en potentiell härdsmälta och som förälder låter jag tårarna rinna när jag inser vidden av vad de gått igenom.
     En härdsmälta är nämligen sättet psykisk ohälsa hanteras, att funka på andra sätt än normen är ofta att kämpa i motvind, inte bara mot åkommorna i sig utan mot de fördomar och den okunskap man möts av. Ernman själv får i vuxen ålder diagnosen ADHD. Hon reflekterar över att hon hamnade på precis den platsen där en person som hon skulle kunna nå sin potential, men också att hon hade tur, att det är långt ifrån självklart. Vanligare är att man har svårt att hitta någon plats överhuvudtaget.
     En härdsmälda är också klimatförändringarna som människan skyndat på bortom besinning. I familjen Ernman Thunberg är Greta den som först förstår. Diagnoserna blir superkrafter när det gäller att ta till sig och argumentera kring klimathotet. I början är det främst familjen som får höra om keelingkurvan, havsströmmar och massutrotning. En försiktig okunskap förbyts i aktivism. Det är Gretas och Beatas och mina barns och alla barns jord vi håller på att elda upp.
     Scener ur hjärtat är, bland mycket annat, föräldrarnas uppvaknande och även om rösten kanske främst är Ernmans har jag svårt att inte identifiera mig med Thunbergs känslor. På en resa blir han uppringd av ett nederländskt förlag som vill ge ut en bok om hopp i klimatkrisen och undrar om familjen vill vara med. Svaret blir nej, det är inte hopp i gängse mening som behövs. När huset brinner sätter man inte tilltron till hoppet, man agerar.1 Samtidigt står de vid en lastbilsterminal och tusentals fordon far fram och tillbaka varje dag, bara från just den här platsen. Han börjar storgråta. Att på det sättet förstå och kämpa för en sak, samtidigt som normalläget nöter ner en bara genom att vara normalt, är en känsla jag försöker hantera varje dag. Och det går så där.
     Genom Scener ur hjärtat får vi en inblick i en familjesituation som inte följer normen. Det är emellanåt plågsamt, och plågsamt tydligt att detta måste förändras. Ingen i familjen har bett om uppmärksamheten just för att det är dem, men på olika sätt använder de sina röster för att rikta ljuset mot större frågor: klimatet, psykisk ohälsa, jämlikhet. Bara därför vill jag sätta Scener ur hjärtat i handen (eller örat) på varje levande person. Tack!

Show 1 footnote

  1. Rebecca Solnits ”hopp” är å andra sidan det som uppstår när man börjar agera. Jag tänker mig att Gretas och hennes jämnårigas engagemang är hopp i praktiken, men det är en annan sak.