Joseph Joubert — Tankar om böcker och författare

Joseph Joubert, i översättning av Eva Alexanderson
58 s. Lundequistska Bokhandeln 1969 (1838)


Det finns mycket märkligt med att jag nu suttit och läst franske Joseph Jouberts (1754—1824) Tankar om böcker och författare.
     För det första: Jag fann den av en slump i en riktig lumpbod som kanske mer är en lada. Där, instucken mellan sedan länge bortglömda böcker lyste den tunna lilla skriften brandgult mot mig. Tjugo kronor (nio kronor och femton öre mer än vad prislappen från 1977 som fortfarande prydde bokens baksida) ville de ha för den och eftersom jag aldrig riktigt haft något sinne för det rimliga lät jag den falla ner i vår bågnande kundkorg. Jag hade aldrig hört om varken boken eller författaren men du som har följt mig ett tag vet att jag intresserar mig för den typen av litteratur.
     För det andra: Det var länge sedan nu, men förr var det inte ovanligt att läsaren förväntades sprätta upp tryckarken som lämnats orörda. En gång tidigare har jag sprättat sidor, men den gången orkade jag inte särskilt långt. Då liksom nu kändes själva akten att sprätta upp sidorna märklig. Oåterkallelig. Jag viker gärna hundöron, skulle kunna tänka mig att göra understrykningar om jag någonsin hade en penna till hands, men detta — kniv mot bok — känns närapå kätterskt, trots att det snarare kan liknas vid att ge liv åt en bok. Nyss var Tankar om böcker och författare oläst. Nu är den det inte.
     För det tredje: Joubert var tänkare, brevskrivare, moralist och producerade enorma mängder text som aldrig var menade för utgivning. Sammanställningen gjordes efter hans död, publiceringen utan hans medgivande. Det var vännen François-René de Chateaubriand (1768—1848) som sammanställde den första utgåvan Recueil des pensées de M. Joubert där texterna som Tankar om böcker och författare kommer från. 24 kapitel med aforismer blev i denna specialskrift från Lundequistska Bokhandeln i Uppsala vilken med utgivningen önskar ”markera dagen för inflyttningen i sina nyrenoverade och utökade affärslokaler”.1
     Så en bok, hittad på en loppis på Östgötaslätten, skriven utan tanke på utgivning, publicerad postumt, nypublicerad på 1960-talet av en bokhandel i Uppsala. Kan den vara något att ha?
     Alla andra, hittills nämnda, faktorer är mer intressanta än vad boken är. Jag förhalar medvetet att skriva om innehållet för det är helt enkelt inte så spännande. Förordet skrivet av den danska litteraturprofessorn Paul V. Rubow ger viss inblick i tillkomsten, men de 50 sidorna med aforismer är inte nämnvärt välformulerade, tankegodset är visserligen sällan banalt men belyser heller inte direkt någon aspekt av litteraturen eller dess upphovspersoner. Joubert framstår som en välbalanserad person som önskar välbalanserade texter från välbalanserade författare. Bra text utan mening, mening utan bra text, ingetdera är något för Joubert. Jag vet inte, den poetik som Joubert förespråkar är ett giftermål mellan upplysnings- och romantiska ideal. Inga ytterligheter men med en liten tå i varje bassäng.
     Jag är ändå glad att jag fann Tankar om böcker och författare där i hyllan. Ekonomiskt är det säkert inte att betrakta som ett fynd, särskilt inte nu när jag sprättat sidor och vikt hundöron, men som en pusselbit i ett större litterärt sammanhang är den lilla skriften en raritet.

Show 1 footnote

  1. Bokhandeln blev sedemera Esselte och därefter Akademibokhandeln och har bytt lokaler flera gånger sedan utgivningen av denna bok. Om dessa flyttar medfört ytterligare tryck av skumma småskrifter är mer än jag vet.

Marjane Satrapi — Broderier

Marjane Satrapi, i översättning av Gabriella Theiler
140 s. Galago 2006 (2003)


Anade Marjane Satrapi (f. 1969) vad som skulle komma när hon 2003 släppte Broderier? Jag vill gärna tro det. Hennes självbiografiska serier känns lite som om de står utanför tiden, inte som klassiker direkt (eller kanske det också), snarare som observatörer eller antropologer.1
     I Broderier låter hon en grupp iranska kvinnor i grupp tala ut om relationen till män. Kärlek och giftermål, förväntningar och sex, allt avhandlas av kvinnorna och det är tydligt hur vissa av dem valt, i den mån de alls haft möjlighet att välja, frihet framför trygghet, medan andra fastnat i en tankevärld där status och anseende måste skaffas och upprätthållas. Ingenting av detta är unikt för iranska kvinnor, även om det tar sig lite olika uttryck beroende på var i världen man befinner sig.
     I ljuset av #metoo förvandlas skvallret2 till skalv, vart och ett starkare än det förra. Det blir tydligt att dessa diskussioner blir ventiler, om än i slutna rum, och att dessa ventiler på många sätt är livsavgörande. Förra hösten fick dessa ventiler offentligt utrymme och blev förhoppningsvis starten på en revolution vi inte än sett slutet på, och utan dessa slutna rum och privata konversationer hade nog inte nästa steg varit möjligt. Broderier är en illustration av detta.
     Satrapi är en mycket god berättare, hanterar både sorg, humor och didaktik välavvägt. Stilen är densamma, enkla men kraftfulla bilder, som i den fantastiska Persepolis (2000—2003), även om Broderier är mindre i såväl omfång som anspråk. På något sätt berättar de ändå samma historia, ögonblick och sammanhang som ser väldigt specifika ut, men blir universella. Satrapi besitter på det sättet en fantastisk förmåga.

Show 2 footnotes

  1. Vilka, ska väl tilläggas, inte alltid varit så bra på att stå utanför tiden.
  2. Det är vad det ser ut som på ytan, men inte vad det egentligen är, långt ifrån funktionen det fyller.

Johannes Anyuru — De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Johannes Anyuru
301 s. Norstedts 2017 (2017)


Med en originell och ödesmättad dramaturgi skildrar Johannes Anyuru den händelsekedja där samhällsväven i ett samtida och framtida Sverige bryter samman och lämnar öppet för terror och repression. Med poetisk fördröjning gestaltas den individuella utsattheten i en värld med krympande livsutsikter och en uppfordrande undran över verkan av människors handlingar.

Citatet är motiveringen Augustprisjuryn gav när De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru (f. 1979) tilldeledes priset förra året. Jag skulle kunna nöja mig där, de har helt rätt, men jag tänkte även försöka fördjupa varför jag håller med dem.
     Islamister ska spränga en seriebutik där en prominent satirtecknare ska prata med butikens ägare i ett samtal om yttrandefrihet i samband med tecknarens boksläpp. Så långt är de flesta överens. Med bombvästar, kpistar och buntband håller de besökarna gisslan under Daeshs flagga. Men något händer. Polisen bryter protokoll, en av islamisterna, en ung tjej som har i uppgift att streama händelsen, byter fot. Vad är det egentligen som hänt?
     Från den punkten skiljer sig vittnesmålen lite. Den gängse uppfattningen verkar vara att tjejen sköt en av sina medbrottslingar och att dådet avstyrdes. Hennes egen är istället att hon kommit från en nära framtid där bomberna utlöstes och fick till följd ett oerhört repressivt system för att hålla icke-svenskar i schack: medborgarkontrakt, värdegrundslektioner, tvångsinternering, februarilagar, konstanta påminnelser, medborgargarden, angiveri. En framtid där fascisterna vunnit.
     Anyuru låter dessa bilder glida isär och sjunka ihop på ett i det närmaste smärtsamt sätt. Den ena ganska lik vårt samhälle idag, den andra inte olik, men uppskruvad ett par steg. Det är visionärt, profetiskt, en varning om att om vi inte passar oss är steget till en fullfjädrad förtryckarstat inte alltför långt. Anyuru laborerar med denna alternativa framtid (om man nu kan prata om en sådan) och levandegör den genom indirekta nedslag på en utvecklingstidslinje (iWatch 9, Sensogram där folk kommunicerar med ord istället för bilder (ge mig nu!) och så vidare).
     De kommer att drunkna i sina mödrars tårar nyanserar och komplicerar också bilden av terrordåd, radikalisering och gärningspersonernas bakgrund och inställning på ett sätt som mycket sällan görs. Den frikänner heller ingen från ansvar. Förutom att det i det större perspektivet är viktigt säger det också något om litteraturens kraft och borde lugna alla de som menar att litteraturen börjar sättas på undantag. Anyurus författande är förutom oerhört angeläget dessutom fullfjädrat berättande, från berättelsens integritet till minsta ordval. Det är omöjligt att inte ryckas med på något sätt, men samtidigt är han, precis som i En storm kom från paradiset (2012), en författare som inte lindar in saker och givet temat kräver han av läsaren att hålla ögonkontakten.
     De kommer att drunkna i sina mödrars tårar växte med varje ord och landade i såväl aktualitet som hopp, en blandning som inte är särskilt vanlig nu för tiden. Samtidigt frikänner den heller ingen från ansvar. Ingen.