John Yorke — Into the Woods. How Stories Work and Why We Tell Them

John Yorke
231 s. Penguin Books 2014 (2013)


En familj ser fram emot att åka på semester. Mamman måste offra semestern för att betala hyran. Barnen hittar en karta nedgrävd i trädgården till en skatt nedgrävd i skogen och bestämmer sig för att ge sig av efter den. De hamnar i mängder med trubbel och blir jagade innan de slutligen hittar den och får åka på en ännu bättre semester. (Min översättning.1)

BBC-producenten och manusförfattaren John Yorke (f. 1962) berättar om en berättelse som en bekants nioåring skrev. Början, mitt, slut. En konflikt och en upplösning. Barnet hade inte läst några handböcker om manusförfattande, ändå hade hen precis förstått, eller kunde åtminstone känna, vad som var en rimlig uppställning för en berättelse. Hur kan det komma sig?
     Sannolikt är det inte en fråga om DNA, men nedärvt genom generationer av historieberättande kan det vara och i Into the Woods berättar Yorke om hur berättelser är uppbyggda, vad det är som gör att en nioåring kan berätta en historia på detta sättet.
     För de som är någotsånär bevandrade i dramaturgi är det lätt att känna igen mycket. Yorke beskriver akter, scener och karaktärsutveckling ingående och lägger därtill exempel från film och tv varav de flesta är sådana som går att känna igen utanför en BBC-krets. Det är en oerhört initierad genomgång, fylld med verktyg och tankar som kommer att ta med även till annan typ av berättande än rörlig bild. Emellanåt blir det nästan frustrerande, bilden av konstnärliga uttryck som något som går att koka ned till en formel, men Yorke visar också att även om det finns en underliggande struktur så är kombinationerna att stoppa i eller hänga på strukturen i det närmaste oändliga. Att två blir kära är en berättelse som går att berätta på många, många olika sätt.
     Into the Woods frestar också till analys av andra filmer och tv-serier. Jag tror kanske inte att jag kommer sitta med den i knät och skärskåda varje bildruta, men det finns ändå tillräckligt mycket att hålla utkik efter för att den ska kunna vara ett stöd för att själv bli en bättre historieberättare.

Show 1 footnote

  1. ”A family are looking forward to going on holiday. Mum has to sacrifice the holiday in order to pay the rent. Kids find map buried in garden to treasure hidden in the woods, and decide to go after it. They get in loads of trouble and are chased before they finally find it and go on even better holiday.”

Scholastique Mukasonga — Madonnan vid Nilen

Scholastique Mukasonga, i översättning av Maria Björkman
287 s. Tranan 2020 (2012)


När folkmordet i Rwanda ägde rum var jag åtta år. För liten för att förstå, tillräckligt gammal för att inte kunna blunda. I ett hem där nyheterna var heliga var världen alltid bara en bildruta bort. Först i efterhand har jag funnit pusselbitar, men påfallande få har varit ur rwandiers perspektiv. Därför var det med självklarhet jag plockade upp Madonnan vid Nilen av rwandiska Scholastique Mukasonga (f. 1956).
     Mukasongas liv präglades i stort av förföljelsen av tutsi-befolkningen, en process som inleddes långt innan den kulmen som kom på 1990-talet. Hon hann gå i skolan i Lycée Notre-Dame-de-Citeaux i Kigali, fick en av de 10 % platser som viktes åt tutsi-elever, innan hon 1973 tvingades fly landet, först till Burundi och senare vidare till Frankrike.
     Madonnan vid Nilen handlar om en just sådan skola, ett gymnasium för flickor tänkta att bli Rwandas kvinnliga elit. Skolan, Lycée Notre-Dame-du Nil, ligger vid Nilens källa och är huvudsakligen till för överklassens barn. Det är inte ett Rwanda i miniatyr, för tutsierna är i ännu mindre minoritet, men mellan väggarna gror motsättningar och förtryck. I centrum står hutu-flickorna Gloriosa och Immaculée och tutsi-flickorna Veronica och Virginia, men romanens kärna är inte huvudpersonerna utan skolan i sig.
     Mukasonga låter första två tredjedelarna av Madonnan vid Nilen puttra på i ganska lugnt tempo. Hon presenterar situationen, skvaller och regelrätt mobbning, lärare och personal som antingen ser undan eller hejar på. Flickorna som försöker navigera denna brytpunkt mellan gammalt och nytt, där de ska representera framtidens Rwanda, men när de försöker vara bara ungdomar så blir det inte heller rätt. Under ytan pyr motsättningarna länge, men det är först när en gnista, av en slump, tar fyr som det organiserade förtrycket letar sig innanför skolans väggar. Mukasonga illustrerar tillfälligheterna, det lilla som krävs för att det underliggande ska bli allomfattande, så skickligt och med ett sådant grepp om läsarens hjärta att det är omöjligt att komma undan.
     Madonnan vid Nilen må vara en roman, men romaner kan i allra högsta grad tjäna som vittnesmål. Med tanke på läget i världen nu är det direkt farligt om vi inte drar lärdom av det Mukasonga skriver.

Biblioteken efter pandemin

Linköpings stadsbibliotek: Foto: LA2 (CC SA 1.0)

För lite drygt ett år sedan skrev jag en debattartikel (Folkbiblioteken urholkas – ställ de ansvariga till svars, ETC.se, 2019-12-17) om hur både nedskärningar och politisk klåfingrighet riskerar att urholka folkbibliotekens arbete. Då kunde jag inte ana att biblioteken, i samma mån som övriga samhället, skulle få pröva hur det går att bedriva verksamhet under pågående pandemi.
     Jag kan skriva redan nu att jag inte på något sätt avundas de som i beslutande position tvingats förhålla sig till detta under året. Jag förstår att avvägningar kring personal och besökare, samt påtryckningar från kommunledning och allmänhet sätter dem i en rävsax där det är i det närmaste omöjligt att göra rätt. I dagsläget har jag heller ingen åsikt om vad som görs. Jag vet för lite, osäkerheterna kring viruset är för stora och mina egna tvivel landar i ett å ena sida, å andra sidan.
     Vad vi däremot sett, i min hemkommun Linköping i lika stor utsträckning som över hela landet, är att biblioteken stänger, helt eller delvis, och ställer om. Reservationer och hemkörning lyfts fram, verksamheterna blir digitala. Det är ett styrkebesked av biblioteken och visar på både stor uppfinningsrikedom och bred kompetens. Att de digitala lösningarna inte kommer alla till gagn, i synnerhet i dem som i störst utsträckning behöver det fysiska rummet, är mer än beklagligt och skäl för både självrannsakan och akademisk forskning när den dagen i framtiden kommer.
     Näst senaste budet var att Folkhälsomyndigheten uppmanade biblioteken att stänga då det ansågs vara icke-nödvändig verksamhet. Det säger kanske mest något om Folkhälsomyndighetens förståelse av biblioteken, vilket säkert förklarar att de missade 6 § av bibliotekslagen (2013:801): ”Varje kommun ska ha folkbibliotek. Folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla och anpassade till användarnas behov.”
     Senaste budet är istället att biblioteken ska öppna upp i en hanterbar utsträckning, för biblioteken ska enligt lag vara tillgängliga.
     Efter denna långa bakgrund vill jag återknyta till den debattartikel jag skrev i slutet av 2019. Någon dag kommer det nämligen ett efteråt.
     Det kan mycket väl vara rätt att tillfälligt stänga biblioteken, ställa om verksamheten och anpassa. Det kan mycket väl vara rätt att hålla dem öppna också. Jag vet inte och förmodligen ingen annan heller. Varje kommun och biblioteksorganisation får se till sina egna möjligheter och risker, men oavsett vilket är den verksamhet som skärs i inte den som är lättast att anpassa efter extraordinära omständigheter. Redan de annonserade nedskärningarna i sig, oavsett vad kommunledningen ids kalla dem, är extraordinära omständigheter.
     Vad som är viktigt är inte bara vad som händer nu. Vi måste tänka framåt. Vad händer sedan när pandemin är under kontroll? När verksamhet fylld av nya erfarenheter och lösningar ska återgå till ett nytt normalläge? Där det redan innan rått nedskärningsiver och klåfingrighet finns stora risker att detta förvärras. Hur många av de stängda biblioteken kommer inte att öppna igen?
     Statistiken för 2020 (och sannolikt även för 2021) kommer se katastrofal ut. Alla vet varför det ser ut så, men kommer man komma ihåg det när budgeten ska spikas? Stirrar man sig blind på hårda värden i form av besöks- och lånestatistik har man goda grunder för att ifrågasätta bibliotekens redan låga anslag, särskilt om man tar hänsyn till den ekonomiska svacka som samhället i stort säkert kommer få känna av. Är det något vi lärt oss är att det från visst politiskt håll inte finns några skrupler för att skära i kommunal verksamhet. Biblioteken, ledningen, personalen och besökarna, måste vid varje givet tillfälle påminna om vad vi gjort och fortsätter att göra, varför biblioteken alltjämt kommer att vara viktiga.
     Biblioteken måste också hjälpa besökarna att hitta tillbaka till lokalerna och funktionerna när möjlighet finns. Använd gärna Biblio och Cineasterna, Boken kommer och kundtjänst, men kom ihåg att biblioteksbesök ger mervärden av annat slag: kunnig personal, inspirerande miljöer, möjligheten att upptäcka något nytt. Det kan vi generellt behöva efter det här.
     Extra hänsyn måste vi ta till i lag prioriterade målgrupper: personer med ickenormativa funktionsvariationer, nationella minoriteterna och personer som har annat modersmål än svenska. Det är för dem dörrarna allra tydligast har stängts. Litteratur, verktyg och hjälp som tidigare var tillgängliga mer eller mindre sju dagar i veckan är nu långt mer än ett klick bort. Jämte programverksamhetens innehåll är det också här de kulturkonservativa elementen i politiken också helst tar till brösttoner.
     Vi kommer kanske aldrig helt kunna återgå till det normala, kanske är det inte ens önskvärt, men när samhället i framtiden (förhoppningsvis en snar sådan) så sakteliga öppnar upp igen ska vi inte tillåta att pandemin och de förutsättningar som varit under den blir ett argument för att ytterligare urholka folkbiblioteken. Det skulle göra det för enkelt för dem.