Monika Fagerholm — Lola uppochner


Monika Fagerholm, inläst av Birthe Wingren
16 h 3 min. Förlaget 2021 (2012)


Året är 1994 och platsen är Flatnäs. En ung tjej hittar ett lik i en sandgrop men ingen tycks skyldig till att ha placerat det där. Finlandssvenska författaren Monika Fagerholms (f. 1961) thriller (kanske?) Lola uppochner beskrivs, på goda grunder, som en finlandssvensk Twin Peaks och visst får jag lite samma småstadsvibbar här.
     Nå, småstaden Flatnäs är stor nog för att alla inte ska ha koll på alla, men liten nog att alla känner alla. I centrum för romanen står framförallt ett ganska stort gäng tjejer som vid tiden för mordet var tonåringar som försökte orientera sig i något som började likna vuxenliv. När kroppen hittas sätts alla deras relationer på prov och nya allianser bildas. Fagerholms sympati med alla sina figurer men framförallt med tonårsgänget är så varm och i kombination med hennes lite slängiga, stundtals nästan pratiga, prosa får boken en karaktär som jag verkligen uppskattar. Den är rolig och den är rapp.
     Som thriller betraktat kommer också mysteriet i andra, eller kanske tredje hand, i större delen av romanen och även om en upplösning kommer så upplever jag den inte som särskilt viktig. Vem minns vad och vem gjorde vad med vem är det nät i vilket läsaren hålls fast och även om det i långa stunder är både trollbindande och underhållande. Lola uppochner förhåller sig också till 1990-talet som Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten (1994) förhåller sig till 1960-talet, finfina avvägningar med tidsmarkörer utan att det känns överlastat. Men över nästan 500 sidor (eller över 16 timmar) blir det ändå lite mycket och periodvis stannar boken upp, tyvärr inte riktigt för att erbjuda en paus.
     Med det sagt fortsätter Fagerholms böcker att tilltala mig mycket, hennes litterära stil är konsekvent men inte repetetiv, och varje berättelse står stadigt på egna ben i något som nästan kan beskrivas som ett eget, inte alltid så muntert men ändå, Fagerholm-universum.

Eduardo Galeano — Omfamningarnas bok

Eduardo Galeano, i översättning av Kerstin Jonsson, omslag formgett av Jan Karsberg
246 s. Lindelöws 2020
I original på spanska El libro de los abrazos (1989)


Den uruguayanske författaren Eduardo Galeano (1940—2015) skrev 1971 Latinamerikas öppna ådror, en uppgörelse med kolonialismen som inte sågs på med blida ögon av dem som snart skulle gripa makten. 1973 flydde Galeano först militärdiktaturen i Uruguay 1973, sedan densamma i Argentina 1976, och bosatte sig under 13 år i Spanien innan han återvände till hemlandet 1989. Under hela tiden skrev han korta och superkorta krönikor (mycket sällan längre än en hel sida, allt som oftast runt en halv) vilka samlades i Omfamningarnas bok.
     Galeanos blick är något utöver det vanliga och även om alla dessa texter inte når samma höjd är det ändå enkelt att förstå var de kommer ifrån, hur de grott. Ta denna citerad i sin helhet, till exempel:

Jag läser en roman av Louise Erdrich.
     På ett ställe möter en farfarsfar sitt barnbarnsbarn.
     Farfarsfadern är fullständigt senil (hans tankar har samma färg som vatten) och han har samma saliga leende som sitt nyfödda barnbarnsbarn. Farfarsfadern är lycklig därför att han förlorat sitt minne. Barnbarnsbarnet är lyckligt därför att han ännu inte har något minne.
     Det här är den perfekta lyckan, tänker jag. Den vill jag inte ha.

Eller denna:

Den synliga kolonialismen stympar dig utan att dölja det: du förbjuds att tala, du förbjuds att agera, du förbjuds att existera. Den osynliga kolonialismen däremot övertygar dig om att livegenskap är ditt öde och att maktlösheten tillhör din natur: du övertygas om att det inte går att tala, inte går att agera, inte går att existera.

Tankarna i sig är kanske inte nya (vilka tankar är det?) men det finns en kärnfullhet i texterna som imponerar på mig, jag inspireras av det och önskar att jag hade samma förmåga. Galeano rör sig till synes fritt mellan ämnen, han kommenterar samtidskultur och konst ena stunden för att röra sig vidare mot raseriet gentemot förtryck och politiken som skapar det till att diskutera det verkligt mänskliga. Spretigheten hade i vanliga fall stört mig, tror jag, men här upplever jag främst Omfamningarnas bok som en bok att hitta godbitar i.

Aoife Gallagher — Web of Lies. The Lure and Danger of Conspiracy Theories

Aoife Gallagher, omslag formgett av Jack Smyth
342 s. Gill Books 2022 (2022)


När jag satte mig ner för att skriva den här texten funderade jag på att inleda med att hitta på en riktig svulstig konspirationsteori, något om högt uppsatta personer, stora organisationer, vad de kan tänkas dölja och konsekvenserna av detta. Något upprörande, men fullständigt osannolikt. Sedan insåg jag att det är just sådana konspirationsteorierna ändå är och ändå finns det dem som viger själ och hjärta åt att förfäkta dem, och kanske skulle min inledning tas som ett frö till något annat och få värre följder än vad jag hade tänkt. Om konspirationsteorier, dem som tror på dem och vad som händer när dessa anammas handlar irländska Aiofe Gallaghers Web of Lies.
     Få har väl undgått att internet av i dag är en utmärkt grogrund för allehanda idéer, bra som dåliga. Det blev inte minst tydligt under pandemin, under Donald Trumps presidentskap (och eftermäle) och nu senast, kanske, under Rysslands invasionskrig mot Ukraina. Det är enkelt att vilja hitta ett tydligt svar på en komplex fråga och det har aldrig varit lättare att hitta dem som genererar just de svaren. I boken drar Gallagher linjer från äldre konspirationer, spårar bakgrunden till idén om att Frimurare eller Illuminati skulle styra världen, till i dag då vaccinationer på felaktiga grunder sammanlänkas med all möjligt elände. Inget är egentligen nytt, det är samma mekanismer och i grunden samma misstänkliggöranden nu som då.
     Vad som förbryllat mig men som hon också beskriver är hur högerextremister och många alternativt andliga har kunnat jämkas samman och där de senare i mångt och mycket förfäktar de tidigares åsikter. Steget mellan (visserligen verkningslösa) medicinska kurer och antisemitism tycks långt men blev mycket kort under pandemin. I grunden är det inte så konstigt. Om utgångspunkten för ens världsbild är att ingenting är som det verkar, inget som händer är av misstag och att allt är sammanflätat är det nästan oundvikligt att om man köpt en konspirationsteori kommer övriga på köpet. Att vara källkritisk och balanserad kring en sak för att i nästa stund hävda att jorden är platt blir en omöjlig ekvation.
     Att läsa Web of Lies så nära inpå dess utgivning ställer också allt det aktuella som händer runt omkring oss i ett alldeles särdeles ljus. Vi lever fortfarande i efterdyningarna av pandemin, Rysslands krigande i Ukraina har vi inte sett slutet på, stormningen av Kapitolium var bara ett drygt år sedan och runt omkring oss pågår en klimatkris som inte är i närheten av att dämpas. Allt detta tar Gallagher upp med en smärtsam aktualitet. Och för den som inte är så bekant med QAnon, 8chan, Gamergate och en del andra företeelser som brukar nämnas i dessa sammanhang ger hon en inblick i hur de påverkat den allmänna opinionen.
     Genomgående använder Gallagher personliga berättelser om dem som trillat ner i kaninhålet (några som dessutom hittat ut igen), om dem som dog till följd av att de aktivt trotsat pandemirestriktioner och -rekommendationer. Främst kommer exemplen från USA, Storbritannien och Irland, men mycket går att känna igen i Sverige, bara titta på ett valfritt större kommentarsfält på Facebook. Det är en bra grepp att inte glömma bort att det är människor som tror, människor som gör och människor som förloras på grund av konspirationsteorierna och även om teorierna helt och hållet saknar verklighetsförankring så kan vi inte bekämpa dem utan att visa dem som vänder sig till dem att det finns något annat sätt att betrakta världen, ett som kanske inte är enklare men åtminstone inte direkt farligt.