Yolanda Aurora Bohm Ramirez — Ikon

Yolanda Aurora Bohm Ramirez, omslag formgett av Yossra El-Said (ill.) & Casia Bromberg
96 s. Brombergs 2018 (2018)


På nästan varje sida av poeten, föreläsaren och mångsysslaren Yolanda Aurora Bohm Ramirez diktsamling Ikon hittar jag något att kroka fast vid, som de sista raderna i bokens första dikt: ”De säger att mina moraliska kompass är trasig/ så jag ritar om kartan.”
     Av vad jag förstått sedan tidigare är det inget fel på Bohm Ramirez moraliska kompass, men när jag läser och berörs av Ikon är det framförallt de två första orden och den sista raden som präglar min upplevelse. Genomgående i samlingen ställs omvärldens uppfattning av diktjaget mot dess egna upplevelse och mycket sällan jämkas uppfattningarna. Och att jämka dem vore i någon men fel, eller åtminstone ohållbart, vilket, för att ta ett aktuellt ämne, är precis vad debatten kring könstillhörighetslagen handlar om: att låta dem som behöver det rita om kartan.
     Samlingens andra dikt är ett manifest ”för Skrivande Skitungar” med uppmaningar om att skriva med blod eller bläck, bara du sätter skräck, att plagiera och tvinga andra att bli ens läromästare, att göra fanzin och att använda diktafoner, mikrofoner och megafoner. I slutändan är bara ett viktigt: skrik något. Här spelar det ingen större roll om det är författarens uppmaning till en själv, nu eller som ung, eller till en omvärld där många skulle behöva höra det (och somliga, helt ärligt, skulle behöva göra helt tvärtom, åtminstone då och då). Anledningen till detta är, mycket riktigt, att ”litteratur är överlevnadskonst”.
     Bohm Ramirez dikter är angelägna på många olika vis, inte minst genom det transperspektiv som är så viktigt för oss som saknar det att lyssna på, men de har en dimension till som får mig att öppna mig totalt för dem: de är oerhört kraftfulla som poesi betraktat. Bohm Ramirez fyller somliga dikter (”Vi fyller sida upp och sida ned/ med rim, jamber och trokéer”) med ordlekar (”Järnvägen delade orten i hälften varje halvtimme/ i strida strömmande stridande strömmar”), rim (”Jag har hellre ryggrad och ambitioner/ än trygghet och tradition”) och rytm:

Så säg mig
från vilken slags jord är jag kommen
en jord av vilken jag äger
inte ens dammet från vägen.

Bohm Ramirez lyckas inte bara säga något viktigt, hon lyckas också också gjuta estradpoesins kraft i boksidorna och mot slutet av samlingen finns (i synnerhet) en dikt, ”Morgonrodnad”, som i princip kommer tonsatt när jag läser. Verser och refräng skjuter ut ur boken:

Kan du älska min kropp som ett piano,
lära mig nya noter och skalor,
förvandla alla slagen till slagord
och få mig att glömma hela min barndom?

Du vet som kometsvansar smeker planeter?
Du vet som huden bränns av maneter?
Du vet som mordbrand snurrar tapeter?
Kom, väck mig till liv med rök och salpeter.

[…]

Det är tveklöst så att poesi, ja kultur i största allmänhet, som lyckas beröra, inifrån och ut, ska vi vara rädda om och även om diktjaget i manifestet slår fast ”bara SKRIK NÅGOT, ärligt jag skiter i resten” så kan ett skrik vara just det som gör att man inte skiter i resten.

Celia Svedhem — Det mörka rummet. Om migränens historia och jakten på lindring

Celia Svedhem, omslag formgett av Sara R. Acedo
165 s. Natur & Kultur 2023 (2023)


Föga förvånande tror jag på skrivandet som metod för att ta sig genom svårigheter, oavsett om det är sjukdomar, förluster eller olyckor. I boken Det mörka rummet undersöker psykologen och författaren Celia Svedhem (f. 1984) om det finns någon väg ut ur hennes svåra migrän.
     Att vara småbarnsförälder, offentliganställd och ha en partner som jobbar borta i veckorna kan, föreställer jag mig, vara nog så tufft även om allting skulle fungera perfekt. För Svedhem är det bara början. Sitt första migränanfall fick hon som sextonåring och därefter har de kommit oftare och oftare med allt större intensitet. Migränen är kronisk, dagligen närvarande och de mediciner hon har hjälper inte eller får inte tas för ofta. Det är en hopplös situation, som icke-migräniker och läsare är det är det lätt att sätta sig in i lidandet.
     Svedhem söker personer att hålla i handen, några som visat att det går att leva, inte bara överleva, som migräniker. Hon vänder sig till, bland andra, Lewis Carroll, Virginia Woolf, Friedrich Nietzsche, Sigmund Freud. Ser både hur de själva mött sin värk och hur värken sipprat in i deras verk och värv. Ett svårlöst bekymmer är att migrän dels historiskt inte identifierats och att det på många sätt varit för diffust för att ens begripas. Det gör att även om Svedhems perspektiv säkert håller mycket väl här, i det kortare formatet, ibland ter sig aningen spekulativt.
     Vad som aldrig är spekulativt, däremot, utan osar av vanmakt och desperation, är den egna berättelsen om sjukdomen. Det mörka rummet är inte bara ett sökande efter förståelse utan i allra högsta grad en jakt på lindring. Svedhem provar tabletter och botox och sprutor. Hon byter jobb och hon intervjuar experter. För henne framstår det som bäst som en temporär lindring. Och det är klart, när migrän kan ha i princip oräkneliga källor är det lätt att det blir symptomlindring snarare än sökande efter roten till det onda.
     För Svedhem kommer lindringen där hon minst anar det. Som sådan är Det mörka rummet hoppfull när man slår igen den. Det är ingen hemlighet att hennes berättelse inte är universell, ändå tror jag att det finns något i den, terapeutiskt skrivande och terapeutiskt läsande, som kan stötta den som brottas med livet, verkligheten, kroppen eller själen.

Ebba Witt-Brattström — Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd

Ebba Witt-Brattström, inläst av Pernilla August
10 h 47 min. Historiska media 2024 (2024)


Ett av 1900-talets starkast lysande författarpar var Moa Martinson (1890—1964) och Harry Martinson (1904—1978). Som författare räknades Moa som folklig och Harry som fin, men var det så enkelt? I biografin Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd tittar litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström (f. 1953) närmare på hur paret påverkade varandra som författare och som människor.
     När den 14 år yngre Harry kom till Moas torp Johannesdal var hon redan etablerad skribent, änka och fembarnsmor varav två förlorade i en drunkningsolycka. Själv var Harry en luffare, mer eller mindre, som såg sig som en som var på havet, men som nog i själva verket spenderade mer tid i hamnarna. Båda med erfarenheter och bagage som onekligen måste ha satt sin prägel. Det var knappast självklart att de skulle finna något i varandra men jo, de kom att ha en berikande och kärleksfull tid tillsammans, om inte annat periodvis.
     Witt-Brattström skildrar parets gemensamma liv och pekar på hur deras kärlek till varandra tedde sig. De skrev tillsammans och kommenterade på varandras texter, även om det nog, sanningen att säga, var Moa som lyfte Harrys texter. I brev blir det tydligt att de, åtminstone inledningsvis, högt aktade varandra. Harry var dock otrogen och Moa svartsjuk (på goda grunder, uppenbart) och förhållandet blev allt stormigare till dess att Harry, så småningom avslutar relationen.
     Bredvid stod ett litteratur-Sverige som suktade efter den typen av relation och det drama det kunde innebära. Många av arbetarförfattarna besökte paret och de allra flesta såg upp till den förvirrade och otyglade Harry som en finlitteraturens krona. Moa, å andra sidan, fick med nit kämpa för varje uns av bekräftelse, trots att det var henne folk lånade på bibliotek och läste. Genom Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd nyanserar Witt-Brattström de tidigare porträtt som gjorts av de båda författarna, och kanske framför allt får Harry träda fram i en mer mänsklig form, en som var direkt beroende av Moa som litterär trampolin, och på samma gång ge Moa en smula upprättelse efter år av negligering. Moa Martinson som författare hade nog klarat sig utan Harry, men det omvända hade varit otänkbart.
     Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd är en belysande bok, i synnerhet om man vill kliva in i den svenska arbetarlitteraturens epicentrum. Witt-Brattström låter författarna bli människor, något som jag tror gör det lättare att uppskatta dem även som författare.