Gail Honeyman — Eleanor Oliphant is completely fine

Gail Honeyman
383 s. HarperCollins 2017 (2017)
På svenska Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt, Lind & Co (2017)


— Hej, hur är läget?
     — Tack, utmärkt, hur är det själv?
     — Jo tack, bara bra.
     — Utmärkt!

Det händer att man svarar, av ren slentrian, att allt är bara bra. Kanske är det inte det, men det besparar både en själv och den man pratar med omaket att förklara sig och fundera djupare. Det är helt okej att det är så, men för huvudpersonen i Gail Honeymans (f. 1972) roman Eleanor Oliphant is completely fine1 har den funktionella användningen av svaret kanske blivit mer bokstavligt.
     Huvudpersonen Eleanor har jobbat som ekonomiassistent på en designfirma i tio år. Inga sjukdagar och inga ambitioner har stått ivägen för hennes passiva önskan att bara jobba där. Innan dess skickades hon mellan fosterhem och innan dess, ja, vem vet? Inte Eleanor i alla fall och hon är väldigt tydlig med att det ska fortsätta vara så. Hon. Vill. Inte. Veta. Hon är nöjd med sitt liv, sitt alldeles ensamma och utstötta liv, för det verkar visst att det är så livet ska vara.
     Sedan händer två saker som förändrar hennes liv: Hon går på konsert och blixtförälskar sig i artisten på scen, en förälskelse som alldeles uppenbart måste vara besvarad, för hur kan den inte vara det? Och hennes jobbdator går sönder så den sjabbige IT-teknikern Raymond kommer och de inleder en mycket osannolik vänskap efter att de råkat rädda livet på en farbror som föll omkull på gatan.
     Jag ska säga direkt att jag blev oerhört djupt berörd av Eleanor Oliphant is completely fine på ett sätt det var länge sedan jag upplevde. Eleanor är, märker man snart, inte riktigt hemma i det sociala. Hon vill inte ta plats, förstår sig inte på vinkar, hon vill helt enkelt att folk ska säga vad de menar istället för att insinuera. Hennes mamma fick henne att förakta andra som inte nådde upp till deras höga standard, misstro alla som inte var familjen, utan någon som helst vink om att folk är olika. I detta måste Eleanor nagivera och det är inte helt lätt. Raymond, å andra sidan, är omtänksam och tålmodig på ett sätt som Eleanor aldrig någonsin upplevt och han öppnar dörren åt henne till nya trygga rum. Det är utmanande för henne att folk inte alls är så nedriga som hon lärt sig att de ska vara.
     Eleanor klarar sig bra, tror sig åtminstone göra det, men det är också lite så psykisk ohälsa opererar. Det går liksom inte alltid att se den utifrån, de egna upplevelserna är ju noll-hypotesen som allt annat jämförs mot. Hur hon fungerar har väldigt lite med att göra med hur hon mår, i det att hon klarat sig bra fram till nu när resursen omtanke slutligen tagit slut. Eleanor Oliphant is completely fine handlar om olikheterna mellan oss, men jag upplever inte att den slätar över eller vill ersätta en funktionalitet för en annan, tvärtom, Honeyman behandlar sin huvudperson med sådan omsorg att det går att både roas av dråpligheterna som sker och samtidigt erkänna henne som en hel och valid person.
     Jag kan också känna igen mig själv i Eleanor, i hur jobbigt det kan vara att förstå andra människor, förstå varför de (vi) gör som de (vi) gör, och spela med. Sociala interaktioner är som att lära sig att spela ett instrument under tiden man har en konsert i Berwaldhallen. Det går inte att komma undan.
     Eleanor Oliphant is completely fine var en riktigt bladvändare för mig, lockade fram både skratt och gråt, och det känns alldeles utmärkt att kliva in i alla trygga rum tillsammans med Eleanor, Raymond och de andra, även om det ibland gör ont.

Show 1 footnote

  1. Jag tycker att den svenska titeln inte riktigt fångar nyanserna i engelskans ”fine”. ”Alldeles utmärkt” är positivare och inte alls lika tvetydigt. Själv hade jag nog gått på ”Eleanor Oliphan mår bara bra” eller något sådant. Men men, jag har å andra sidan inget framgångsrikt förlag så jag ska väl sitta ner i båten.

Charlotte McConaghy — Den sista migrationen

Charlotte McConaghy, i översättning av Carina Jansson, inläst av Gunilla Leining
8 h 29 min. Lavender Lit 2021 (2020)


Det är nära framtid, förvillande lik vår egen tid, och massutrotningen av naturen har fått fortgå. Fisket är på gränsen att förbjudas, skogarna så få att det krävs att man bokar en tur. De djur som ännu inte utrotats är farligt nära utplåning. Silvertärnorna, exempelvis. I Charlotte McConaghys Den sista migrationen gör Franny Stone allt i sin makt för att följa med dem på en sista tur över världshaven.
     Den sista migrationen är i alla avseenden en klimatroman i samma tradition som The Overstory (2018), Flight Behaviour (2012) och Maja Lundes Klimatkvartett. Människor, med vårtor och allt, gnuggas mot de livsförutsättningar som nu håller på att försvinna på grund av mänsklighetens rov. Franny är sedan barnsben intimt förknippad med fåglarna, mycket mer än med sin mamma som överger henne när Franny bara är tio år. Nej, det är de matade kråkorna som utgör hennes familj. Hon redde inte ut skolan, redde kanske inte ut någonting, men av en händelse stöter hon på (i dubbel bemärkelse, antar jag) ornitologen Niall Lynch som öppnar en helt ny dörr till fåglarna för henne. När de får sändare på tre silvertärnor bestämmer sig Franny för att åka med fiskebåten Saghani vartän de tar vägen, vad det än kommer att kosta.
     Den sista migrationen är i ungefär lika många avseenden en psykologisk thriller, där Frannys ohälsa och hemliga bakgrunden utgör ett lika stort spänningsmoment som huruvida någon någonsin kommer att hitta några fåglar igen. Hennes driv och flyktbeteende är nästan lika stark som hennes självdestruktivitetet, kanske är det inte så konstigt när inte mycket längre tycks spela någon roll? Stämningen har jämförts med den i Där kräftorna sjunger (2018) men till skillnad från den senare håller Den sista migrationen ihop utan personlighetsförändrade krombukter.
     Det är inte så konstigt att det kommer en bredare palett av klimatromaner, det är trots allt vår tids största ödesfråga (även inberäknat pandemier och politiska tv-debatter), och Den sista migrationen bidrar med en annan vinkel än många av de romaner som fått genomslag på sistone. En trevlig bekantskap och något jag kan tänka mig att läsa mer av.

Gabriel García Márquez — The Last Interview and Other Conversations

Gabriel García Márquez & David Streitfeld (red.), i översättning av Theo Ellin Ballew, Ellie Robins & Ann Wright
105 s. Melville House Publishing 2015 (2015)


Förlaget Melville House Publishing har en serie böcker de kallar The Last Interview.1 Berömda men döda personer får komma till tals en sista gång: Hannah Arendt, Graham Greene, Kathy Acker och många fler förekommer och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ville ha varenda en. Känslan blev inte mindre av att jag läste den för mig ständigt aktuella Gabriel García Márquez (1927—2014) och de konversationer som samlats i The Last Interview and Other Conversations, sammansatt av journalisten David Streitfeld som själv intervjuade Garciá Márquez vid två tillfällen.
     De fem samlade intervjuerna spänner över lång tid. I den första från 1956, publicerad i El Colombiano Literario, möter vi en 29-årig debutant som precis hyllats för sin Virvlande löv och filosoferar kring sitt fortsatta skrivande. I den sista från 2006 pratar La Vanguardia-journalisten Xavi Ayén med en åldrad författare som slutat skriva efter snudd på maniskt berättande i femtio år och … verkar trivas med det. Han läser och känner inget tvång längre.
     Det fina med dessa intervjuer är att den annars ganska tillbakadragne författare får kliva fram på egna ben, prata framgång och motgång, prata rädslor och vidskeplighet. I litteraturtermer hjälper The Last Interview (och hans självbiografi Living to Tell the Tale (2002)) till att göra en rund figur av García Márquez. Kopplingen mellan författaren och hans verk blir samtidigt starkare och rikare på ett sätt som åtminstone hjälper mig till nya insikter och nya perspektiv på ett författarskap jag ändå fördjupat mig en del i.
     Jag tycker också om formen på boken. Kort, luftig, långt ifrån allomfattande, men ändå ett tillfälle att få en kort introduktion till en person, i det här fallet García Márquez. Det borde fungera bra med många andra och jag skulle bli förvånad om det här var den sista boken i serien jag läste.

Show 1 footnote

  1. Sjösala förlag har översatt några av dem, bland andra David Bowie och Hunter S. Thompson men (ännu) inte García Màrquez.