Martin Ackerfors
Jag sitter på tåget mot Stockholm. Utanför susar det vårgröna landskapet förbi, men inom mig pågår en annan resa. SJ och dess reklambyrå visste vad de gjorde ner de lanserade ”Den inre resan” för sex sju år sedan. Jag härjades som vanligt av sömnlöshet. Det händer varje gång jag ska ut och resa, och jag börjar tro att kroppen försöker att trötta ut mig för att jag inte ska orka upprätthålla den distans som jag så gärna lägger mig till med. Den vill kanske att jag på så sätt ska kunna uppleva platserna jag åker till så äkta som möjligt. Ett imponerande meningslöst projekt, men kroppen gör rätt i att försöka.
Utanför susar det vårgröna landskapet förbi, som sagt. Jag trivs i Stockholm, vad nu Stockholm är (”När Stockholm kysser mig på kinden”). I väskan ligger Per Wirténs Där jag kommer från. Kampen mot förorten, i vilken författaren försöker, och lyckas rätt väl, skriva förortens historia. Det är inte utan viss beundran jag noterar den frenesi med vilken Stockholm – det Stockholm som syns på vykorten – har byggt en bild av sig som en kärna omgärdad av obetydligt material, en diamant vid Mälaren. Vi pratar inte om Stockholms län, knappt heller om Stockholms kommun som innefattar så vitt skilda områden som Skärholmen, Södermalm och Skarpnäck. Nej, vi pratar om mittpunkten och storstadsidentiteten.
När jag var liten var Stockholm en odefinierad massa, hus som aldrig ville ta slut. För mig som var från lilla Krokek i Kolmården var det givetvis överväldigande att få åka till huvudstaden, även om jag aldrig riktigt begrep vad det var. En av de tydligaste bilderna av vad Stockholm var för mig fick jag när jag var runt sju år (det var för övrigt samtidigt som jag fick stå bredvid Magnus Härenstam i Jeopardy-pulpeten, vilket kanske förklarar en hel del om varför jag är som jag är). Vi hade fått låna en villa någonstans, jag vet inte exakt var, som låg någonstans i Stockholm. Vägen dit var kantad av hus av ungefär samma storlek och utseende som de som var i Krokek, bara att de aldrig tog slut. Vidsträckta områden med hus efter hus efter hus, det var Stockholm för mig.
Huset vi lånat låg öde mesta delen av året. I källaren fanns ett stort tomt akvarium, en enarmad bandit och en pool utan vatten, men det hör egentligen inte hit. Ändå lägger jag viss vikt vid det.
Idag är min bild av Stockholm en helt annan. Visst förstår jag att Stockholm i någon mån är mer än innerstaden, ändå är det den jag menar när jag pratar om att jag trivs i Stockholm. Mina studiebesök utanför den mentala ringmuren är inte oväntat få till antalet: några besök var i Rågsved, Älvsjö och Hässelby, i övrigt korta och sällan avsiktliga avstickare. Jag säger att jag trivs i Stockholm (innerstaden) för att det är där jag flanerat, det är de gatorna jag lärt känna och de stadsdelarna jag bundit ihop. Ytan är klart begränsad vilket förstås hjälper mig att förstå, eller tro mig förstå, vad det är jag ser.
Samtidigt kan jag, med Wirténs goda minne gissar jag, ibland tro att det sjuåriga barnet som såg villa efter villa i enormt utsträckta områden var den av oss som skaffade sig en sannare bild av vad Stockholm faktiskt är.
Städerna jag bott i, Norrköping och Linköping, är förmodligen för små för att på allvar anamma den storstadsutveckling som Stockholm genomgått de senaste hundra, eller kanske 50 år. Då liknar nog huvudstaden mer sina kusiner på kontinenten. Visst, tar jag mig till Ryd, Skäggetorp eller Ekholmen i Linköping, eller Hageby, Vilbergen eller Klockartorpet, i Norrköping finner man de satelliter som kännetecknar förorterna i Stockholmsområdet och övriga ställen som lärt av Le Corbusier: centrumbyggnad med nästan allt man kan behöva och bostäder utsmetade omkring. Jämförelsen stannar dock där, för ska man gå från ena änden av Linköping till andra tar det ungefär lika lång tid som om man med kollektivtrafikens hjälp ska ta sig från ena änden av Stockholm till andra. Avstånden är helt enkelt inte desamma.
Utanför susar det vårgröna landskapet förbi, och de röda husen med de vita knutarna står i bjärt kontrast till de miljonprogramsbyggnader jag snart kommer att smyga förbi i hopp om att inte bli upptäckt. Som den slumrande Kerberos ligger de och vaktar den ömtåliga kärnan, det centrum dit så många dagligen reser. Stockholms centralstation och det omkringliggande området är ett centrum, men ett centrum bland många. Ändå är det den tvivelaktigt naturliga centralpunkt vi så oproblematiskt pratar om. Det Stockholm jag säger mig trivas i.
När tidningarna diskuterar ombyggnationen av Slussen och förbifart Stockholm förblir förorterna förminskade och identitetslösa, åtminstone om man får tro den historieskrivning Wirtén gör. Det värsta problemet tycks vara huruvida Benny Andersson står bakom bygget eller inte, medan det påstådda förfallet i förorterna mer eller mindre dagligen redovisas, inte diskuteras.
Det Per Wirtén gör i Där jag kommer från. Kampen mot förorten, och gör framgångsrikt, är att spegla den ovanstående problematiken. Inte genom att beskriva symptomen utan snarare genom att ge det hela en bakgrund. Sann? Kanske, men framförallt trovärdig. Man behöver inte älska förorten, men det är onödigt att hata den utan att söka förståelse varför den ser ut som den gör.
I morse när jag gick till jobbet såg jag en Volvo 240 som otåligt väntade på att trafikljuset skulle låta den åka. Inget märkvärdigt med det, kan tyckas, men det slog mig att senast jag såg en bil av den typen förmodligen var i någon av de otal Hollywoodfilmer från 1990-talets första hälft där någon inte särskilt extravagant huvudperson begagnat ett sådant fordon. Den föga anmärkningsvärda insikten delade jag glatt med mig av på Facebook varpå frågan om kvinnliga chaufförer på film väcktes.
Några förslag kom snart: den gravida polisen Marge Gunderson (spelad av Frances McDormand) i Fargo kör bil, likaså Marion Crane (Janet Leigh) som flyr med pengarna i Psycho. I Thelma & Louise flyr Susan Sarandon och Geena Davis tillsammans undan lagen vilket visserligen snarare slutar med en flygtur.
Pratar man rena road movies som Thelma & Louise kommer genast ett par till: Boys on the Side, Crossroads, Roadgames bland andra, men där är bilkörandet centralt och då blir ämnet genast mycket tråkigare.
I kategorin kvinnliga bilförare i filmer där åkandet inte är centralt blir det genast knepigare. I en av mina favoritfilmer, Twelve Monkeys (visserligen en recension som inte gör filmen rättvisa riktigt), får Madeleine Stowe köra runt med en förvirrad och åksjuk Bruce Willis och i The Shining flyr mor och son, om jag inte minns fel, undan den vid det laget tokige Jack Nicholson. Bilkörandet är ett privilegium för fäder, makar och manliga kolleger om dessa är tillgängliga. Eller?
Har ni tips på filmer där en kvinna sitter bakom ratten med en i alla avseenden körduglig man i passagerarsätet? Upplys mig i så fall, för inte kan det väl vara så att Hollywood cementerar ett bilförarideal från 1950-talet där kvinnan sitter bredvid, för inte kan hon väl köra? Hur skulle det se ut?
Det var Johanna Koljonens nyhetskrönika på DN.se (Sagans värld är lika obekväm som vår egen) som fick mig att mer eller mindre omedelbart beställa hem Suzanne Collins omtalade The Hunger Games (eller Hungerspelen som den lämpligt nog heter på svenska). Koljonens beskrivning tilltalar mig på så många sätt, även om min skamsenhet snarare rör att det tog så lång tid för mig att upptäcka böckerna.
Med det sagt, och utan att lägga mer vikt vid min eventuella skam, slås jag av det som många lärare redan förstått när de sätter The Hunger Games i händerna på sina gymnasister (och som Johanna Koljonen tar upp i sista stycket): det här är fantastiskt bra diskussionsmaterial.
I The Hunger Games dystopiska värld är tillvaron för de förtryckta ett lotteri (en mindre nogräknad artikelskribent hade kanske dragit paralleller till vår värld även där, men jag låter det vara osagt) där konsekvensen av att vara utvald i de allra flesta fall är en direktbiljett till graven. Ungdomarna kastas in i ett surrealistiskt slagfält där bara en kan gå levande ur tävlingen och någonstans här visar Suzanne Collins att hennes tankeexperiment är allvarligt menat.
Jag imponeras över den seriositet med vilken hon tar sig an enormt svåra frågor om människovärde, förtryck, egoism och tacksamhet. Hon talar med ungdomar på ungdomars vis, men utan att ge vika för det obehagliga. Det är därför Johanna Koljonen och de lärare som låtit eleverna läsa The Hunger Games har helt rätt. Samtidigt är ansvaret för att inte låta sagan bara vara en saga stor. Det är lätt att säga ”det är inte på riktigt”, bara se till historien, och då är arbetet ogjort, för att inte säga bortkastat.
På samma sätt tycker jag Harry Potter-septologin i mångt och mycket lyfter frågor som behöver diskuteras för att förstås. I den kämpar ont mot gott, men det goda är inte alltid så oklanderligt vitt. Harry Potter och hans vänner bryter ofta mot reglerna för det de tror är rätt, och konsekvenserna är kanske inte alltid så allvarliga som de borde vara, men likt Katniss Everdeens öde måste man förstå Harry Potters som ett verktyg för att skapa intresse kring det svåra. Hade vår hjälte blivit relegerad eller uppäten av hippogriffen hade det näppeligen blivit så många som sju böcker. (Samtidigt kan jag inte sticka under stol med att jag tycker Collins gick lite lätt åt sina karaktärer som gott kunde få råkat än värre ut emellanåt.)
Nå, jag tror att det i böcker som The Hunger Games och Harry Potter-serien finns en enorm potential till samtal; samtal som ungdomar idag, för att inte säga samhället, behöver. Vi lever i en omvälvande tid och framtidsutsikterna är inte alltid så goda och att inte hjälpa yngre generationer att ställa jobbiga frågor och tänka själva kan vara ödesdigert. Vi måste prata med dem om vår värld också, naturligtvis, men jag tror inte man ska underskatta värdet av ett litterärt filter.
