Clara Törnvall — Vanliga människor

Clara Törnvall, inläst av författaren själv, omslag formgett av Anneli Furmark
3 h 18 min. Natur & Kultur 2023 (2023)


Jag är, som de allra flesta andra och så vitt jag vet, neurotypiker. Det betyder att jag inte har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som autism eller adhd/add och att samhället i stort fungerar på ett sätt som i stort är anpassat efter mig. Under min termin på socionomprogrammet läste jag böcker, skrivna av neurotypiker, om personer med NPF-diagnoser, som diskussionsunderlag visserligen, men ändå med något av en förfrämligande ton. Det kändes inte helt rimligt då och det känns inte helt rimligt nu heller, därför är det med stor glädje jag läst Vanliga människor där Clara Törnvall (f. 1979), själv med en autism-diagnos, försöker förklara hur vi ”vanliga människor” fungerar ur hennes perspektiv.
     Vi är inte lätta att förstå sig på. Vi gör sådant att vi säger en sak och menar en annan, vi är inkonsekventa till bristningsgränsen, vi söker förnyelse och äventyr för sakens skull, men inte när det kommer till traditioner då vi alltid måste göra exakt som vi alltid gjort. Vi småpratar och kallpratar och kommer mycket sällan in på något verkligt djupt eller intressant. Överlag är vi väldigt noga med att försöka höra till en grupp och markera status inom den gruppen. Helt vrickat, när man tänker efter, men trots det har vi väldigt svårt att se att detta skulle vara något konstigt, eller något som vi skulle kunna klara oss bättre utan.
     Törnvalls mästerliga drag är att lika kategoriskt som litteraturen om NPF-diagnos i synnerhet och vi neurotypiker i allmänhet beskriver personer med NPF-diagnos, lika kategoriskt beskrivs vi neurotypiker. Och det finns väl åtminstone två giltiga sätt att hantera det. Antingen blir man som jag, oerhört road över hur dumt allting är. Eller så blir man provocerad av det och sedan extrapolerar det till det omvända. Oavsett vilket hjälper Vanliga människor till att belysa att vi är och fungerar olika och att vi i längsta möjliga mån bör ta hänsyn till och finna styrka i dessa olikheter.
     Vanliga människor är en verklig pärla och jag rekommenderar den varmt till alla, oavsett hur ens hjärna är kopplad. För övrigt (1), det finns en quiz i slutet som hjälper en att avgöra hur man är kopplad. Jag fick flest tvåor. För övrigt (2), hur våra hjärnor fungerar är olika bortom diagnoser och kategorier. Det har jag om inte annat få känna av när jag utforskat gränserna för min afantasi. Det är en avgjord gradskillnad mot dem som aktivt blir motarbetade av hur samhället funkar, men det har gjort, tror jag, mig mer ödmjuk inför skillnader.

Leïla Slimani — Vaggvisa & Alia Trabucco Zerán — Rent hus

Vaggvisa
Leïla Slimani, i översättning av Maria Björkman, inläst av Odile Nunes
6 h 8 min. Natur & Kultur 2018
I original på franska Chanson Douce (2016)

Rent hus
Alia Trabucco Zerán, i översättning av Hanna Nordenhök, inläst av Rebecka Hemse
7 h 8 min. Wahlström & Widstrand 2024
I original på spanska Limpia (2022)


Av en slump läste jag kort efter varandra två romaner som till sitt upplägg var snarlika, men som i utförande och resultat skilde sig vitt åt. Den ena nervig och välberättad, den andra skriven helt utan att jag blir engagerad. I centrum står två personer ur den moderna arbetarklassen: en barnflicka respektive ett hembiträde, båda står de anklagade för att ha dödat barn. Böckerna det handlar om är Vaggvisa av fransk-marockanska Leïla Slimani (f. 1981) och Rent hus av chilenska Alia Trabucco Zerán (f. 1983).
     I Vaggvisa flyttar den medelålders barnflickan Louise in hos det karriärdrivna paret Myriam och Paul och deras två barn. Snart blir hon oumbärlig i sin flit att uppfostra barnen och hålla hemmet i ordning. En välsignelse, så betraktar paret henne till en början, men allt eftersom deras liv vävs samman blir Louises roll allt diffusare och hennes synbara prickfrihet visar sig vara något annat.
     Hos Zerán är det i stället den yngre Estela som flyttar från chilenska landsbygden för att bli hembiträde hos ett välbärgat par i Santiago, men Estela är aldrig ute efter att göra ett prickfritt jobb och det barn som sedermera kommer var aldrig en del av kontraktet. Hon gör kanske så gott hon kan, men hennes tankar är, trots att hon jobbar hos paret i massor med år, nästan alltid någon annanstans.
     Rent hus berättas helt och hållet ur Estelas perspektiv, som om hon sitter ensam i ett förhörsrum och pratar med de poliser hon tror sitter på andra sidan spegelglaset. Hon är lynnig och opålitlig och har en integritet som färgar hela hennes historia, hon hävdar envist att minsta detalj är av vikt för utredningen. Det är något med Estela som, om man hade suttit där i förhörsrummet med henne, gör att man inte hade kunnat släppa hennes blick. Hennes redogörelse av det ovärdiga hembiträdeslivet som hon och många andra tvingas till och som sätter luppen på den ojämlikhet som råder inte bara i Santiago utan överallt fylls av nerv, det slutar aldrig vara sårigt. Hon ursäktar sig inte och när berättelsen närmar sig sitt slut så är syret nästan slut i förhörsrummet.
     Slimani försöker uppbåda samma nerv, men med ett spretigare tilltal lyckas jag aldrig engagera mig i varken barnflickan Louises öde eller i det hemska att barn kommer till skada. Möjligen är huvudpersonen i Vaggvisa mer patologisk, jag tvekar aldrig kring hennes roll, blir aldrig särskilt förvånad över vad som händer henne. På många sätt har hon en sorgligare bakgrund och elementen till en historia minst lika stark som Rent hus finns definitivt. Kanske ligger det faktum att jag läste de båda böckerna så snart efter varandra Vaggvisa i fatet då den samtidigt framstår som mer ordinär i jämförelse med Rent hus.
     Vad både Zerán och Slimani förtjänstfullt sätter fingret på jämte de gastkramande berättelserna är de avhumaniserande samhällen som underblåser ojämlikheten och försöker övertyga oss om att den typen av maktförhållanden som dem mellan rika uppdragsgivare och fattiga uppdragstagare är något normalt, kanske till och med eftersträvansvärt. Ingenting gott kommer ur att någon förväntas vara piga eller dräng. Det behövs det inga thriller-berättelser för att förstå, men nu när de väl finns så hoppas jag att de blir lästa för vad de är.

Nino Mick — Vulcan

Nino Mick, omslag formgett av Moa Schulman
432 s. Norstedts 2023 (2023)


Det är februari och förmodligen kallt i tändsticksfabriken i Tidaholm där flickorna arbetar med att fylla askar. De bankar till så att stickorna hamnar i ordning, petar ner dem, stänger asken och lägger den åt sidan. De har gjort så tusentals, ja, säkerligen miljontals gånger, på samma sätt, men just den här dagen tar en bunt stickor eld av friktionen och 46 fabriksarbetare blir innebrända i vad som kom att bli en av Sveriges värsta arbetsplatsolyckor. Året är 1875 och de omkomna går inte att identifiera, de begravs alla i samma grav. I författaren och poeten Nino Micks (f. 1990) roman Vulcan är det flickornas osaliga andar som får berätta om dem som kom att arbeta vid fabriken 34 år senare.
     Att vara arbetare har aldrig varit lätt, men livet kring fabrikerna vid förra seklets början var omvittnat tufft. Låga löner, ingen säkerhet, förskräckliga arbetstider. Andra omständigheter kunde göra det värre. Det vet Sara, en av romanens huvudpersoner. Trots att hon kom till Tidaholm med två oäkta barn fann hon socialisten Salemon som ville gifta sig med henne. Hon kanske inte blev lycklig, men till freds åtminstone, men det kom att ändra sig när Salemon sattes i fängelse för vapenvägran och nu är hon ensam med barnen, lägenheten och en ynka lön, samtidigt som Tidaholm och flera andra industriorter är nära att brisera ut i strejk. För att klara sig låter hon den äldre Berta flytta in, hon som daglönar på vad sätt hon kan med sitt av fosforångorna vanställda ansikte. Och de två, Sara och Berta, kommer att komma mycket bra överens, på ett sätt som verkligen inte sågs med blida ögon på vid den tiden.
     Mick skriver på västgötsk dialekt, berättarskaran mer tillgängligt, figurernas dialoger mycket bredare. Det är modigt. Jag trodde det skulle vara svårt att komma in i men det behövs inte många sidor eller ens rader för att det ska kännas fullkomligt självklart. Det passar både berättelsen och det opålitliga och originella berättarperspektivet hen valt för berättelsen. Ur orden kliver både människorna, tiden och misären fram och blir större än delarna och som projekt är Vulcan en imponerande historisk roman. Likt Sten i siden (2023) av Mikael Niemi tar den upp den sociala oro som präglade det tidigmoderna industrisamhället, men böckerna skiljer sig åt i det att Mick hela tiden behåller fokus, litar helt och fullt på den berättelse hen berättar.
     Vad som gör Vulcan än mer imponerande är att Mick som tidigare mest sysslat med estradpoesi (och skrivit åtminstone en dikt som rört mig till tårar) nu slagit till med en så genomarbetad och fullfjädrad roman som om hen aldrig gjort annat. Hen visar en litterär bredd som få andra författare i hens generation.