Zara Kjellner — Manhattan

Zara Kjellner
155 s. 10tal 2019 (2019)


Manhattan är berättelsen om en dotter och en mamma som faller sönder, om kroppens alla ingångar och jakten efter en lysande exit” kan man läsa på baksidan av Zara Kjellners (f. 1992) debutroman. Det är en fragmentarisk berättelse som vittnar om en lysande framtid, men som i sig själv inte når riktigt ända fram.
     Sonia, som dottern heter, flackar omkring, både själsligt och rumsligt. Pojkvännen Diego är dominant och kontrollerande, mamman svårt sjuk och hon söker sin tillflykt till bibliotekets läsesal, till Instagram och till den undflyende Emanuel. Inget av det känns, fast det som känns känns med en sådan oerhörd kraft. Hon önskar inget annat än att bli uppfylld av något och när hon väl blir det vårdar hon det som en döende fågelunge som ingen vet att hon gömt.
     Samtidigt tar den sjuka mamman allt större plats. På gott och ont. Hon ser sina händer i dotterns händer och de går på lägenhetsvisningar av bostäder de aldrig kommer kunna flytta till. På balkongen i detta främmande Södermalmshem får hon släppa alla spärrar.
     Det är känslofyllt, febrigt och fragmatiskt. I korta stycken förlöper året och det känns som det går fort. Sonia lyckas på samma gång vara passiv och aktiv på ett sätt som inte alltid går att jämka, men det finns ändå något att känna igen i Kjellners huvudperson. Personen som rastlöst surfar sociala medier, som går ut för att det är omöjligt att vara kvar inne, som sveps med när viljan att svepas med är den huvudsakliga drivkraften.
     Vissa formuleringar glimrar till, andra fastnar i loopar utan synbar poäng. Gröna ögon finns överallt, all hud är genomskinlig och allt är, känns som eller strävar mot slag i magen. Det är synd, för det går att skönja något riktigt bra i Manhattan (och något som påminner om Valeria Luisellis De tyngdlösa (2011)) och jag ser fram emot Kjellners nästa roman.

Christel Kvant — Trädets tid

Christel Kvant
153 s. Norstedts 2016 (2011)


Jag gillar träd. Jag gillar skog. Inte bara i teorin, som något nödvändigt för vår överlevnad vilket det visserligen är, men ändå. Nej, grova grenar som sträcker sig bortom både räckvidd och tid fascinerar mig på ett intimt vis, att höra vindens sus i de tunga trädkronorna skänker mig lugn, att se späda ungträd ger mig hopp. Jag förstår inte alltid varför, jag kan heller inte särskilt mycket om dem. Genom mångsysslaren Christel Kvants (f. 1948) Trädets tid är förståelsen något djupare.
     Trädets tid är, i jämförelse med människans, mycket längre. Samtidigt som vi människor gör vad vi kan för att ta kol på naturen omkring oss kämpar träden pliktskyldigt emot. Varje skövlad skog är en (åtminstone) dubbel förlust för klimatet: dels kan ett fällt träd inte binda någon koldioxid, dels försvinner den i uppeldad form upp i atmosfären. Trädets tid är nu och än så länge och Kvant beskriver ur många olika perspektiv människans förhållande till träden, som religion, som medicin, som identitet, men utforskar också trädens egenheter på deras alldeles egna villkor. Stillsamt och upplysande.
     I förordet skriver Kvant att hon inte riktigt lyckas placera sin bok, men det är ett praktexemplar av en essäbok. Lärd, inbjudande och associativ. Sonen Viktor Kvants suggestiva bilder bidrar till en känsla av förundran som genomsyrar hela Trädets tid och gör det till en mycket trivsam upplevelse. Det är helt enkelt en bok för dig som medvetet eller omedvetet alltid känt en dragning till träden. Du kommer se på dem med nya ögon och ökade kunskaper efter att du läst Trädets tid.

Lena Einhorn — Geniet från Breslau

Lena Einhorn, inläst av författaren själv1
17 h 18 min. Natur & Kultur 2018 (2018)


Vem är egentligen geniet från Breslau?
     I Lena Einhorns (f. 1954) dokumentärroman Geniet från Breslau får vi följa makarna Fritz Haber (1868—1934) och Clara född Immerwahr (1870—1915) från att de träffas för första gången. Han hade storslagna planer, drömde om att bli den störste vetenskapsmannen i världen. Hon ville öppna tidigare låsta dörrar, det var omöjligt för en kvinna att bli forskare, åtminstone i Breslau.
     Ungdomens förälskelse kan inte hålla kvar Fritz i Breslau och han flyttar för karriären. Deras liv korsas några gånger, men det är inte förrän Clara krossat glastak på glastak förrän Fritz på allvar friar. Och tjatar. Och tjatar. Hon vill inte lämna forskargärningen, hon har fått och förtjänat en plats inom akademien, men samtidens normer och Fritz löften om att hon såklart skulle få fortsätta med kemin låter henne övertalas.
     Lika självklart blir det inte så. Den självupptagne Fritz tvingar in Clara i kvinnorollen. Hon förväntas ta hand om hus och hem och ställa upp på alla de upptåg som tydligen ingår i uppdraget som stor vetenskapsperson. Trots hennes dokumenterat stora kunskap i ämnet släpper Fritz aldrig Clara nära forskningen.
     För Fritz del stänger hans judiska påbrå dörrar för honom. Det är ingen hemlighet att om två forskare med liknande kompetens men olika religion söker anställning så väljs den kristne framför den judiske. Trots det ska han stiga i graderna och en dag, när första världskriget står och väger, uppfinner han klorgas (och bortom bokens sista sida även senapsgas och Zyklon B).
     Einhorns historiska gestaltning väcker liv i en redan i allra högsta grad levande epok. Europa pulserar kring Fritz och Clara, och även om Geniet från Breslau fokuserar på deras två små pusselbitar går det att se hela pusslet genom dem. Det märks att det är ett gediget arbete i bakgrunden även om det är viktigt att minnas att det är en roman och inte en biografi.
     Dessutom är Geniet från Breslau en stilstudie i intersektionalitet i praktiken. Ursprung, kön och klass vävs om vartannat för att bilda en komplex struktur av maktförhållanden och förtryck. Ja, Fritz Haber förfördelades på grund av att han var jude. Han fick inte jobb som motsvarade hans kompetens, han förbisågs vid utnämningar och hans forskargärningar ansattes hårt och emellanåt grundlöst. Samtidigt förtryckte han Clara Haber i egenskap av kvinna, pressade tillbaka henne i en norm som hon kämpat hårt för att slå sig någorlunda fri från. Här är det möjligt att ta ett steg bakåt och känna igen att liknande strukturer finns runt omkring oss idag med.
     Geniet från Breslau är en mycket bra historisk roman, en gestaltning av ett Europa i upplösning genom två begåvade människor från Breslau.

Show 1 footnote

  1. Två saker fann jag att störa mig på i uppläsningen, inte så att jag inte kunde lyssna vidare, men ändå: a. när man pratar mycket om grundämnet väte är det olyckligt att uttala det vete, och b. Einhorn har en tendens att alla repliker uttalas i mer eller mindre falsett, i synnerhet när det ska vara med pondus.