John D’Agata & Jim Fingal, omslag formgett av Ben Wiseman
123 s. W. W. Norton and Company 2012 (2012)
2003 skrev essäisten John D’Agata en text, ”What Happens Here”, om självmord i Las Vegas till följd av att en sextonåring hoppat från Stratosphere Hotel. Essän publicerades inte förrän 2005 eftersom det uppstod meningsskiljaktigheter rörande D’Agatas litterära anslag. Två år senare trycktes den dock i The Believer, men det var bara början. Under flera års tid därefter fick faktagranskaren Jim Fingal grundligt gå igenom alla textens påståenden och utifrån tillgängligt material se vad som gick att styrka och vad som är friheter D’Agata tagit sig. De flesta faktagranskningar stannar där i en redigerad eller refuserad text, och då lever vi ändå i faktagranskningens guldålder (även om genomslaget ibland tycks vara sådär). Så icke fallet här.
The Lifespan of a Fact är resultatet av den granskning och den korrespondens som D’Agata och Fingal gjorde kring ”What Happens Here”. I den fysiska boken är essän tryckt i en liten ruta mitt på varje sida, med ändlösa kommentarer runt omkring, vissa bara någon rad där påståendet bekräftas eller dementeras, andra långa resonemang kring varför något är tveksamt och ytterligare en del konversationer kring textproduktionens förutsättningar i förhållande till verklighetsgrunden. Och det är ju en diskussion som sannolikt aldrig kommer ta slut, men få gånger har det gjorts så explicit här.
Ur Fingals perspektiv, för vi börjar där, som läsare och granskare är sanningen, i den mån den går att nå, mycket viktigare än uttrycket. Att vara precis är långt viktigare än att göra några litterära förenklingar, 2,8 är bättre än 3 om det tidigare går att påvisa. Dessutom behövs källor, om det så bara är en förflugen kommentar från någon D’Agata råkat prata med, eller en kommentar som inte väldigt underförstått är D’Agatas egen bild. Och han har ju rätt. Det är svårt att inte tycka att man i den mån det går ska försöka återge saker så rättvist det går.
För D’Agata är det inte lika självklart. Essäisten förhåller sig skönlitterärt till verkligheten och skiljer sig på så sätt från rena fackböcker (som, sanningsenligt eller ej, utger sig för att visa fakta), och med det kommer vissa friheter, anser D’Agata. Att förenkla, försköna och presentera är viktigare än exakthet. Om 3 låter bättre än 2,8 är det vad man skriver. Källor finns, men många är efemära och ska bidra till att sätta en stämning i den helhet som ska fångas. Och han har ju också rätt, på sitt sätt, i det att många av mina favorittexter är sådana där jag inte förväntat mig att precision går före presentation.
Som läsare av The Lifespan of a Fact slipper jag ta ställning, men för D’Agata och Fingal utvecklar sig faktagranskningen till en viljornas kamp där de olika perspektiven blir extremt tydliga. Det är också en konversation som tar fram både det bästa och det sämsta ur de båda och det är utan tvekan så att man under textens framskridande inser att man kanske inte håller med någon av dem alls. Samtidigt som den för en relevant och intressant diskussion om fakta och presentation så vore det som om jag inte hade lärt mig någonting om jag inte antog att också redigerats för att uppfylla sitt syfte.
Oavsett vilket är The Lifespan of a Fact en belysande inblick i faktagranskningens och författandets förutsättningar och irritationsmoment i en tid som kräver mycket av alla som hanterar text på ett eller annat vis.
