Merlin Sheldrake — Entangled Life. How fungi make our worlds, change our minds, and shape our futures

Merlin Sheldrake
255 s. The Bodley Head 2020 (2020)


Det är möjligt att jag gjorde ett misstag när jag skrev om David Attenborough: A Life on Our Planet (2020). Jag begränsade naturen till ”djur- och växtriket” vilket definitivt är fel för jag missade flera stora grupper av liv, däribland svampar. Å andra sidan skrev jag om utdöenden och just svampar verkar vara ett synnerligen svårt släkte att ta kål på. Åtminstone om man ska tro biologen Merlin Sheldrake som berättar om svampar i Entangled Life.
     Bland annat berättar han om lavar, en symbiotisk sammansmältning av någon form av svamp och någon form av alg, sällan en av varje, sällan alltid exakt samma. Förutom att 6-8 % av jordens yta uppskattas vara täckt av lavar, från höga alptoppar till havsnivå, så är de nästan omöjliga att ta död på. De tycks inte ha någon svårighet att överleva rymdresor och forskare har utsatt lavar för radioaktivitet. När de utsattes för 6 kilogray, vilket motsvarar 12 000 gånger dödlig dos för människor, brydde de sig inte nämnvärt. När dosen dubblades fick de lite svårt att reproducera sig, men levde och klarade av sin fotosyntes.
     Sheldrake går i Entangled Life genom många av svamparnas olika aspekter. Allt från magiska svampar, till tryffeljakt och hur svampar kan användas för att göra hållbara material: tegelstenar, konstläder och möbler, bland mycket annat. Evolutionär historia får också plats, och han gör tydligt i hur svamparna inte bara är vitala för att skogar ska leva utan även varit en aktiv part i att träd och växter blev som de blev. Men mykologi är ett ganska outforskat område och mycket gäckar ännu forskningen. Biologer har svårt för altruism, men svampar och växter tycks emellanåt ha ett i det närmaste altruistiskt förhållande. Hur och varför? Vad vinner växterna på det? frågar sig de flesta, men Sheldrake lyfter perspektivet ytterligare. Vad vinner svamparna på allt de företar sig?
     Svampparasiterna ophiocordyceps kanske ringer en klocka för den som spelat The Last of Us (2013). Där får de människor att bli zombies, i verkligheten sätter sig parasiten på insektshjärnor och tar över deras sinnen och handlingar fullständigt. När parasiten fått insekten att sätta sig där den vill ha den rotar den sig och börjar växa ur kroppen. (Googla gärna detta!) Hur otäckt det än låter kan jag inte annat än tycka att det är lite kittlande: vad mer kan svamparna styra? Direkt eller indirekt? Att vi odlar svamp, äter svamp och tänker svamp kan mycket väl vara att vi är domesticerade av svamparna, inte tvärtom.
     Entangled Life är en häftig bok, en tittglugg in i något stort och ogreppbart och skriver in sig i samma tradition av böcker som Ålevangeliet (2019), Other Minds (2016) och Dave Goulsons insektsböcker. Vid minsta biologiintresse bör detta vara obligatorisk läsning.

David Attenborough: A Life on Our Planet

I regi av Alastair Fothergill, Jonathan Hughes & Keith Scholey
83 minuter. 2020


I snart 70 år har David Attenborough (f. 1926) öppnat dörren till naturens alla skrymslen och hörn. Djupa hav, höga bergskammar och avlägsna skogar har alla klätts med ord i Attenboroghs karaktäristiska berättarstil. Under alla dessa år har han också sett jorden förändras. Från 300 ppm CO₂ i atmosfären till 415. Från 2,5 miljard människor på jorden till 7,7 miljarder. Han har sett många av jordens djur- och växtarter dö ut och enorma områden av vild natur förstöras.
     Dokumentären David Attenborough: A Life on Our Planet är hans vittnesmål.
     Filmen är ovanlig på det sättet att personen Attenborough tar mycket plats. Hans långa liv och karriär blir en röd tråd i narrativet, från första ammoniten han hittade som barn via arkivbilder från dokumentärer han gjort och nedslag i mänsklighetens utveckling. För vår hållbara jords del är det inte en positiv utveckling. Vi människor lever utanför jordens ramar och gör vi det är det per definition ohållbart.
     Han beskriver vilken fantastisk värld vi har, men också hur regnskog skövlas, hur korallreven dör, hur isarna smälter och allt är mänsklighetens fel, följderna katastrofala.
     Om någon vill veta ungefär hur det ser ut i mitt huvud åtminstone en stund varje dag så är den första timmen av A Life on Our Planet mer eller mindre exakt rätt. Det är mörkt och det är tungt och det är oöverstigligt.
     Sista delen är den hoppfulla delen, den som jag ofta glömmer bort. Attenborough säger själv att han haft tur, levt ett privilegierat liv och fått se allt det han fått se, men också för att han föddes då han gjorde. På 1950-talet var världen fortfarande relativt outforskad. Den var påverkad, visst, men det har sluttat brant utför sedan dess. Vid en ålder av 94 år hade det varit lätt att ge upp och låta det vara andras problem. Men inte för Attenborough. Han berättar att det finns en väg framåt, en som kombinerar både högteknologiska lösningar och lågteknologiska och att mycket av det redan finns fungerande, om än i för liten skala än.
     A Life on Our Planet är en mycket sevärd dokumentär. Det blir tydligt vad som står på spel. Vem mer behöver se denna film? frågar filmaffischen. Alla, skulle jag säga.

Karin Hägglund — Så skilde döden oss åt

Karin Hägglund, inläst av Charlotta Åkerblom
6 h 44 min. Word Audio Publishing 2020 (2019)


Ibland finns det ingen mening i eländet som händer omkring en. Ibland blir någon sjuk och dör och man blir ensam kvar med en hel rad känslor, sorg och saknad. Det var vad som hände Karin Hägglund (f. 1980) när hennes partner sedan tio år, Peter, fick cancer och gick bort. Vägen genom detta skildrar hon i Så skilde döden oss åt och i den mån något kan vara både smärtsamt och trösterikt på samma gång är det just vad hennes bok är.
     Som 18-åring bestämde sig Karin för att se hur bra hon kan bli på karate. En av tränarna är Peter och helt plötsligt umgås de med varandra. Oftare och oftare, nästan jämt. De lovar att vara varandras bästa och samtidigt som Karin arbetar sig upp genom karategraderna och blir svensk mästare (flera gånger faktiskt) arbetar Peter som bland annat sjukgymnast för damlandslaget i fotboll. De är, vad det verkar, hälsosamma såväl fysiskt som psykiskt och socialt. Sedan kommer den, sjukdomen. Aggressiv cancer och Peter tynar till slut bort. Vad finns kvar för Karin när hennes bästa försvinner? Och var hon verkligen Peters bästa på vägen?
     Hägglund beskriver både beskeden, insjuknandet, bortgången och sorgearbetet med smärtsam närgångenhet. Äkta och naket, så som sorg ofta är. Och sanningen att säga hade jag nog inte tagit mig an Så skilde döden oss åt om det inte var för att hennes bror är Martin Hägglund och berättade om Karin, Peter och boken i sitt sommarprat i somras (”Varför måste själen vara dödlig för att vara levande?”, Sommar i P1, 2020-08-07). Lyckligtvis ligger ämnet mig inte särskilt nära, men Martin Hägglund menade att Karins och Peters historia, eller perspektiv på sin historia, låg nära det som han tar upp i första halvan av This Life (2019). Karins sätt att inte värja blicken för sorgen är sekulär tro i praktiken och jag förstår vad han menar.
     Nu är inte Så skilde döden oss åt en bilaga till This Life, Karin Hägglunds liv inte en parentes till broderns filosofiska gärning, möjligen är det tvärtom. Praktik och filosofi är bekväma ord att ta till för att skapa distans vilket gärna blir försvar när man befinner sig i trauman som detta. Karin Hägglund skriver sig ur sin sorg och saknad, skriver sig ur denna ofattbara förlust och det gör hon alldeles på egna ben. Det är varken flykt eller kamp, det är en blick som fortsätter vara stadig trots att allt, både inifrån och utifrån, gnager på henne. Hon ger sig ett år att komma genom sorgen och inser sakta men säkert att hon inte är narcissistisk nog att tro att Peters död var ett steg i hennes egen utveckling, snarare var hennes egen utveckling i full blom alldeles oavsett. Det finns ingen mening, ibland är det bara skit och det måste man genom.
     Så skilde döden oss åt är en tung bok, men uppbygglig och ett verktyg i den typen av sorgearbete. Trots att jag inte är i behov av det nu är boken som en flytväst utifall att.