Arundhati Roy — The God of Small Things

Arundhati Roy
340 s. Flamingo 1998 (1997)


1997 kom indiska Arundhati Roys (f. 1961) debutroman The God of Small Things och tog världen med storm. Man Booker-pris, sjusiffrigt förskott, exalterade recensioner (från icke-konservativa, åtminstone). Romanen om tvillingarna Estha och Rahel vars kusin på besök från England hittas död är en sorglig men medryckande historia om ett Indien med många motsättningar.
     Tvåäggstvillingarna bor med sin mamma, sin mormor, sin morbror och sin gammelfaster i Ayemenem i södra Indien. Ingenting har riktigt gått som det ska och tillvaron för dem har förpestats av en rad våldsamma män, bittra kvinnor och de skrivna och oskrivna lagar som styr det indiska samhället. Familjen är förhållandevis välbärgad och ser genom bilrutan hur kommunisterna demonstrerar på gatorna. En av dem, Velutha, tillhör den lägsta kasten men är ändå en av tvillingarnas bästa vänner.
     I The God of Small Things möts kastmotsättningar och klassmotsättningar i ett intrikat system av lagar och förväntningar, omöjliga att uppfylla eller ens må hyfsat under. Det blir oerhört tydligt att ojämlikheten är ett gift med emellanåt dödliga konsekvenser.
     Roy har en stil som passar mig oerhört väl. Det är en böljande berättelse, kronologiskt uppluckrad, som vecklas ut en liten bit i taget. Barnens perspektiv genomsyrar historien och det finns en naivitet som förstärker hur samhället och tillvaron tar sig uttryck. Roy lånar också drag av magiskt realistiska författare när hon skiftar fokus och förvränger verkligheten, även om hon inte hänfaller åt rena övernaturligheter.
     Jag sögs in direkt i The God of Small Things men jag lät läsningen ta sin tid. Det krävs nog för att till fullo uppskatta den. På det sättet är det ingen bladvändare, men det är världsklasslitteratur.

Jon Fosse — När en ängel går genom scenen

Jon Fosse, i översättning av Marie Lundquist
111 s. 10Tal 2016 (2014)


Än så länge är nog Jon Fosse (f. 1959) den norrman med bäst odds att tilldelas Nobelpriset i litteratur (även om han nog snart lär se sig passerad av Karl Ove Knausgård) och min första kontakt med honom är via essäsamlingen När en ängel går genom scenen. Det kan tyckas märkligt att lära känna ett författarskap genom poetik, men i det här fallet tror jag inte att det är helt fel.
     Fosse har provat alla genrer — poesi, roman, dramatik — och genom essäsamlingen träder han fram som en djup reflekterande författare, väl medveten om skrivandets och litteraturens processer, men med en nyfikenhet och en snarast sokratesk insikt om att han inget vet. Han bottnar tryggt i det litterära försöket, varken självgod eller koketterande är han trogen essäformens ursprungliga sökande och experimenterande. Och läser man När en ängel går genom scenen verkar det som han tar sig an allt skrivandet på samma vis.
     Exempelvis, i ”Ett slags lyssnande i mörkret” lägger han fram en infallsvinkel till skrivandet:

När jag skriver, skriver jag mig alltid i riktning mot en helhet som jag anar finns där någonstans, som något orubbligt, och allt jag skriver, varje mening, varje lite längre stycke, allt, söker sig mot den helheten som jag alltså på förhand inte känner till, eftersom det är en helhet som jag skriver mig fram emot.

I Fosses värld blir skrivandet ett sökande, snubb på famlande, och jag tycker att det är en oerhört sympatisk bild av skrivandet som på många sätt reflekterar hur jag själv skriver. Ett ord i taget, utforskande just denna texts gränser.
     Överlag är När en ängel går genom scenen en mycket inbjudande samling texter, i synnerhet för den som skriver. Sällan eller aldrig har jag i en bok funnit så mycket jag vill svara på, prata vidare med författaren om, utforska på egen hand. Det är en bok som bjuder in till dialog, texter som i sig kan svara på frågorna jag ställer.

Gunnar Källström — Folkbiblioteket

Gunnar Källström
59 s. BTJ förlag 2019 (2019)


I diktsamlingen Bokstavsspåret (på svenska 2016) skrev den tyske författaren W.G. Sebald en dikt om Dewey Decimal System vilket jag i mitt då nyblivna bibliotekarieskap nickade gillande åt som om jag plötsligt hade tillgång till en massa hemligheter. Nu, några år senare, är min erfarenhet av att arbeta på bibliotek, trots allt, lite större och känslan av att vara en del av en konspiration helt försvunnen.
     Det är faktiskt precis tvärtom, att arbeta på bibliotek är att vara, för att tala med en klyscha, en öppen bok och som Lennart Hellsing påstod läser även boken människan.
     En del av detta har bibliotekarien och poeten Gunnar Källström (f. 1967) fångat i diktsamlingen Folkbiblioteket. I diskar, mellan bokhyllor, på program och i besökarnas aktiviteter har han mött människor och iakttagit tillfälligheter som på många sätt utgör en god grund för poesi. Blicken för det säregna besitter Källström absolut, men ibland blir det lite platt, tyvärr. Och ibland inte, som i:

Under språkkaféet i biblioteket
pratar Toloe från Aleppo
om soluppgången i Syrien
om fester med te och shawarma (امرواش)
om kärleken till sin syster
om tamariskens rosa rikedom
Om kriget, flykten saknaden och rädslan
berättar ögonen

Det är främst i mötet med de som kanske behöver biblioteket mest som Källströms ord får mest liv. Eller Gun som städar och får blommor av Sonja Åkesson. Samtidigt ryms en del skrånördighet som biografin eller livscykeln beskriven bara med SAB-signum: från Lz (K?), Vga, F, Hcf till Vp, det vill säga från biografi och historia, via förlossningsvård, språkvetenskap och böcker för de yngsta till slutligen hälso- och sjukvård.
     Källströms Folkbiblioteket är kanske främst en bok för oss som jobbar på bibliotek, en hyllning till vårt dagliga slit och meningsfullheten i vårt gemensamma rum. Och en extra eloge för den fantastiska framsidan.