Into the Forest

into-the-forest-vinjett

into-the-forest

Jean Hegland
240 s. Bantam Books 1998 (1996)


Jag läser mycket efter katastrofen-litteratur, men det kan inte hjälpas. Det är något med den typen av böcker som tilltalar mig. Kanske är det för att jag vissa dagar har en mer pessimistisk hållning till klimatförändringarna och marknadsekonomins möjligheter att lösa det. Kanske är det för att extraordinära omständigheter plockar fram kärnan i vad det innebär att vara människa. Lite så är det med Jean Heglands (f. 1956) Into the Forest.
     Runt om gläntan där tonårssystrarna Nell och Eva bor med sina föräldrar faller världen sakta i bitar. Det verkar vara sjukdomar, men de vet inte säkert. Ibland åker de den långa vägen in till Redwood, men oftast är de hemmavid. Nell ivrigt läsande, Eva evigt dansande. Men deras mamma dör, strömmen stängs av, och varken bensin eller mat finns längre att köpa. Den täta skogen omkring dem blir ett skydd, ett mörker och en räddning när de gör allt för att överleva i väntan på… Ja, vad vet de inte.
     Nell och Eva blir snart helt ensamma och när de måste klara sig ensamma genom svält, oväder och elände så blir de destillat av människor. Envisa, kärleksfulla, längtande, småaktiga. Såväl tonåringsrollen som syskonrollen förstoras under de rådande omständigheterna. Det är fint, jobbigt och gripande på en och samma gång.
     Samtidigt är världen de befinner sig i välgestaltad. Huvudpersonernas ovisshet blir även läsarens, och även om vi förstår att mycket inte står rätt till så är det inte det som är frågan som diskuteras. Civilisationens sammanbrott är fonden mot vilken Into the Forest utspelar sig, men spänningen — även om det inte är en spänningsroman — och intrigen ligger i det som händer i gläntan där de bor.
     Into the Forest är en roman med människan i fokus. Till stora delar är den välskriven, även om den då och då blir en smula drastisk. Till synes omvälvande händelser lämnas nästan okommenterade, men det kan även vara en av Heglands poänger.

Fängelsestaden

fangelsestaden-vinjett

fangelsestaden

Sam J. Lundwall
269 s. Norstedts 1978 (1978)


Ur Giovanni Battista Piranesis (1720–1778) mäktiga etsningar Carceri d’invenzione (1761) frammanade science fiction-oraklet Sam J. Lundwall (f. 1941) romanen Fängelsestaden. Dessa fantasier, Piranesis och Lundwalls, utgör tillsammans en suggestiv liberal dystopi (inte sådan liberalerna skulle föreställa sig, alltså) väl värd ett besök.
     Staden i fråga breder ut sig åt alla håll, i det närmaste utom räckhåll. Havet finns åt ett håll, bergen åt ett annat, och mitt i finns Anastas Bogor, åtminstone om man får tro honom själv. Ivrigt svärande försöker han göra sitt bästa som beskyddare i ett intrikat nät av skuld och plikt. En svaghet i hans karaktär är den, i brist på bättre ord, kärlek han känner inför den vanväxta kropp och det aningslösa sinnet som Ygor utgör. Och plötsligt rymmer denne och Bogor lämnar sitt maktimperium tillsammans med skådespelerskan Mélicent för att leta reda på rymlingen, som trots allt tycks ha dragit mycket uppmärksamhet till sig.
     I Fängelsestaden avhandlas många filosofiska spörsmål, de flesta rör sig i häradet kring människans natur, skuld, plikt och moral. Bogor kallar sig pragmatiker i sitt känslokalla intrigerande, medan Mélicent utövar medkänsla och hänfaller åt idealism. Den senare är den klart mer sympatiska av dem, men spelet mellan dessa motpoler och deras respektive förhållningssätt till Ygor förblir intressant och tankekrävande. Mycket mer kan man inte begära.
     Dock ligger språkliga upprepningar romanen något i fatet. Foliant staplas på foliant där stora böcker kanske hade fungerat som variation. Likadant blir alla dessa uttryckligen monumentala arkitektoniska detaljerna tydligt tecken på att en hårdare redaktör hade varit önskvärd. Dessa språkliga tillkortakommanden är tråkiga, men utgör egentligen inte mycket mer än sprickor i en annars mycket läsvärd fasad. Fängelsestaden är, så vitt jag vet, unik i den svenska litteraturhistorien.

Ma

ma-vinjett

ma

Ida Börjel
328 s. Albert Bonniers Förlag 2014 (2014)


Det är med en i det närmaste profetisk träffsäkerhet Ida Börjel (f. 1975) avhandlar 2010-talets alla trauman i långdikten Ma. Den förlänades också en Augustnominering i den skönlitterära klassen när den kom 2014. För min del hade den gärna fått vinna.
     Det är politiskt och det är nattsvart. Flyktingkriser, romregister och skatteflykt varvas om vartannat utan besinning. Det är som det bör vara, för allt hänger ihop, och det hänger ihop just besinningslöst. Det är en kraftfull röst som gör poesin både relevant och litterär på ett sätt som jag sällan upplevt. Så blir den tillfälligt skör när verkligheten kommer närmare och modern behöver ta ställning till sitt barns liv och förutsättningar. Jag avskyr uttrycket, men kanske finns det inget annat: Ma är en drabbande text.
     Emellanåt är den dessutom kusligt skarp1:

utsjungna, utsvavlade
kokong för kokong, en smärttråd
lagd i hennes namn; lingua, labia
instämplad genom regnets, registrets
formulärets övergreppsliga tolerans
dess bristande film av diamant, över
olika Lampedusa
fanns, Lampedusa som transit-ö
för fenicier, romare, araber, greker
femtiotusen nordafrikanska bona fide
eller lycksökare
härden av lycksökare, barfota på fel sida
Atlanten, det fanns: tanke om en ö
om att själv vara en ö, överfarten
överfarten och överföringarna     Panama

Berättarjaget om man nu kan prata om ett sådant, blir en Kassandra, en sanningssägare som ingen tror, och bara med några år från publicering tycks förutsägelserna slå in.
     Ma är en mycket stark läsupplevelse, enastående som poesi betraktad och skrämmande aktuell. Ve den samtid som inspirerar till en sådan bok och leve författaren som orkar skriva den.

  1. Jag har försökt att återge typografin efter bästa förmåga. Texterna är i regel högerställda och kursiveringar och mellanrum utnyttjas friskt för effekt. Ma är, förutom läsvärd, även en mycket snygg bok.