Palimpsest

palimpsest-vinjett

palimpsest

Lisa Wool-Rim Sjöblom
150 s. Galago, 2016 (2016)


I fråga om internationell adoption är det oftast adoptivföräldrarnas perspektiv som lyfts fram. Barn från världen över flyttas jorden runt, lämnar en förmodad tillvaro i misär för västvärldens godhet. Ibland kan det säkert stämma, men Lisa Wool-Rim Sjöbloms (f. 1977) jakt på sitt eget förflutna, tillsammans med många andra, vittnar om hur deras förflutna kantas av lögner. ”Vi förtjänar att få veta att vi inte har blivit kidnappade och sålda” skriver hon i efterordet. En mycket rimlig önskan, men olyckligt nog inte någon garanti vilket vi blir smärtsamt medvetna om genom seriebiografin Palimpsest.
     Berättelsens Lisa, i alla avseenden författaren själv, adopterades som mycket liten till Sverige och den nya tillvaron var långt ifrån oproblematiskt (oavsett relation till de svenska föräldrarna). Hon började söka sina rötter men varje led i korrespondensen lämnade större hål än vad som funnits innan. Tillsammans med sin partner gjorde de allt för att gå till botten med vad som faktiskt hänt henne på vägen till Sverige. Vilka var hennes koreanska föräldrar? Var de i livet? Vem gav henne namnet Wool-Rim? Var föddes hon? Lögner och dimridåer kantade vägen till Korea och vad som i normala fall hade kunnat vara ett spännande mysterium var en tragedi när föremålet för berättelsen var en själv.
     När en marknad uppstår, som i fallet kring adoption av barn, är en följd att detta utnyttjas. Obefintliga kontroller och fattigdom som alla söker en väg ut ur möjliggör att de barnen som till slut skickas iväg kan komma i princip var som helst ifrån. Inlämnade av någon lycksökande släkting? Kidnappade? Varför inte. Förhoppningsvis är det få som råkat ut för just det, men poängen är inte frekvensen utan systemet uppmuntrar det och dessutom gör det omöjligt att veta.
     En palimpsest är en skrift som suddats ut för att sedan skrivas över igen. Det är dessutom en perfekt bild över det Wool-Rim Sjöblom varit med om och försöker belysa. Återigen från förordet:

I hela mitt liv har jag kämpat för min egen berättelse. Den har alltid funnits där, men gått igenom många korrektur för att till slut kännas autentisk. Jag finner det fortfarande svårt att uttrycka den sorg jag känner, min ilska däremot, ljuder högt och tydligt.

Med Palimpsest tar Wool-Rim Sjöblom bladet från munnen och pratar om något som normalt bemöts med anklagelser om otacksamhet och om att göra sina nära illa. Det måste gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt; att kunna kritisera och synliggöra trasiga system utan att för den sakens skull vilja välja bort eller anklaga sina föräldrar. Och jag tycker Wool-Rim Sjöblom gör det bra.
     Boken är stundtals väldigt klaustrofobisk och det bygger till mångt och mycket på samspelet mellan text och bild i kombination med att ämnet och berättelsen är så oerhört angeläget. Hennes röst är stark trots situationen och uppgivenheten och bilderna bidrar till stämningen, lågmälda men nära. Palimpsest är en mycket bra serie tillika ett dokument över ett system som inte fungerar fullt så bra som vi gärna vill tro, och vilka konsekvenser det får för den enskilda individen.

Två små skrivuppgiftsalster

skrivuppgiftsalster

Idag var jag med jobbet på ett skrivarseminarium med Katarina Kuick. Även om jag hade hoppats på lite större biblioteksfokus så var det en trevlig och rolig förmiddag. Dessutom mynnade den ut i två någorlunda publicerbara texter (kanske mest för att jag är lite svältfödd på skönlitterärt skrivande).
     Vi börjar med en dikt, där uppgiften var att använda en av sju (har jag för mig) slumpade meningar. Den mening jag valde är kursiverad nedan:

Solig leka medaljong
av smör i gyllene bearnaise.
Vispa, vispa, vispa
en läcker pulversås
till söndagsmiddagen.

Något senare fick vi i uppgift att skriva en text utifrån ett visst föremål. Texten skulle handla om en gammal kvinna som av någon anledning skulle flytta och gick igenom sina saker. Föremålen var givetvis sådana hon skulle spara, och vi skulle berätta varför:

Hon vägde pärlplattan i handen, drog med fingret över den hålfyllda ytan. Fast hon inget längre såg kände hon den precis.
     Det lila stod för kaffet de hade druckit tillsammans den där dagen — den första — när inga begränsningar fanns.
     Det gula var morgonljuset genom mosaikfönstret i badrummet på stugan de hyrde precis där kärleksruset övergick i vardag.
     Det vita var den krockade mercedesen som kanske också var deras kraschade äktenskap.
     Det röda var allt de inte sa till varandra den där vårmorgonen då barnbarnen hälsade på och insisterade på att få lägga pärlplattor.
     Hon var fortfarande nöjd med sitt verk.

Ingen av texterna är något mästerverk, men jag gillar dem ändå på något vis.

A Buzz in the Meadow

a-buzz-in-the-meadow-vinjett

a-buzz-in-the-meadow

Dave Goulson
255 s. Vintage Books, 2014 (2014)


Det bästa och kanske mest oväntade jag läste under förra året var A Sting in the Tale (2013) av entomologen Dave Goulson (f. 1965). Över ett par hundra vindlande sidor får vi där lära känna humlornas i många fall hemliga värld samtidigt som vi förälskar oss i ängen. Mot slutet av A Sting in the Tale berättar Goulson om hur han köpte en gård i Frankrike, Chez Nauche, och anlägger sitt eget insektsparadis. I uppföljaren, A Buzz in the Meadow (på svenska Galen i insekter) är spannet bredare, men tar i mångt och mycket avstamp på den franska landsbygden.
     A Buzz in the Meadow är uppdelad i tre delar. Den första liknar i mångt och mycket A Sting in the Tale i att den gör nedslag i olika delar av den rika faunan och begränsar berättelsen till den lilla delen. Aldrig har jag läst med sådant intresse om slåttergräsfjärilen, för att ta ett exempel. Den andra delen vidgar fokuset något och beskriver de större mönstren i naturen, mönster som vi på någon nivå är medvetna om men som kan te sig en aning abstrakta för den som är oinsatt. Ett sådant exempel är de insekter som stjäl blommornas nektar utan att ta med deras pollen. Vilka konsekvenser har det för blommorna och vilka har det för insekterna?
     Den tredje och sista delen är den allvarligaste och behandlar frågor om vad som händer när arterna decimeras och hur inavel och insektsbekämpningsmedel kan göra stor skada utan att för den delen ta direkt död på arterna. Och förstås, vad människan utsätter sig och omgivningen för. Först här hittar vi också det närmaste en programförklaring vi kommer:

This book is intended to inspire, to encourage everyone to cherish what we have, and to illustrate what wonders we stand to lose if we do not change our ways. Biodiversity matters, in all shapes and forms. Conservation is not just about Javan rhinos and snow leopards; it is just as much about bees and beetles, flowers and flies, bats and bugs.

För mig lyckas Goulson. Hans berättarglädje och kunnighet smittar av sig och jag blir kanske ingen entomolog, men titta och tänka efter kommer jag allt göra. Att prioritera biologisk mångfald är något som måste ske på nationell och global nivå, men de dagar man inte orkar trycka på kan man skapa öar och oaser för livet att slå rot.
     Även om den glada överraskningen som infann sig med föregångaren uteblir tycker jag ändå att A Buzz in the Meadow når upp till mina högt ställda förväntningar och på samma sätt bryter ner alla eventuella barriärer mellan mig och småkrypen. Det gör mig inte det minsta.