Matt Haig — Historieläraren

Matt Haig, i översättning av Karin Andrae, inläst av Martin Halland
10 h 33 min. Bokförlaget Polaris 2018 (2017)


Vad skulle du säga om det ibland oss vanliga människor fanns de som åldrades mycket långsammare än oss andra? Om den nya kollegan som ser ut att vara i trettioårsåldern egentligen föddes i slutet på 1600-talet? Om den åldrade grannen som flyttade efter åtta år i lägenheten under snarare var ung när Kalmarunionen slöts? Jag skulle säga att du sannolikt läst Historieläraren av den brittiske författaren Matt Haig (f. 1975).
     Vi får följa Tom Hazard. Han ser ut som en man i fyrtioårsåldern men kom till världen i mars 1566. Han lider av en åkomma, anageria, som gör att han i och med puberteten slutade att åldras normalt, istället åldras han en femtondel så snabbt. Han har jobbat för Shakespeare, flytt land och rika runt, seglat på de sju haven och spelat piano på jazzklubb. Någonstans på vägen blev han rekryterad av Albatrossamfundet, en sammanslutning av personer med anageria och är tänkt att bevara hemligheten undan lynchmobbar och forskningsinstitut. Det är ett förmånligt avtal. Albatross löser det praktiska med nya identiteter och resor, i utbyte måste man försöka rekrytera de nya som upptäcks. Eller oskadliggöra. Men Tom är trött på allt det här. Han vill bara leva ett normalt liv, kanske som en historielärare i London?
     Historieläraren är en lättsam bok, frejdig snarare än fantastisk och det finns humor både i problemen som uppstår kring Tom och hans situation som kvasi-odödlig, i rollen som lärare bland kollegor och elever och i mötet med historien. Haig blandar och ger, lite Neil Gaiman eller Tim Powers möter The Curious Case of Benjamin Button (1922). Trivsamt utan att vara glättigt, tänk den ofrivillige äventyraren.
     Haig är en intressant författare som tittar på mänskligheten genom olika linser, den här gången tiden, i andra böcker från andra håll. Jag är övertygad om att jag kommer återkomma till honom vid fler tillfällen.

Karin Smirnoff — Jag for ner till bror

Karin Smirnoff, inläst av Lo Kauppi
8 h 16 min. Bokförlaget Polaris 2018 (2018)


Umeåfödda Karin Smirnoff (f. 1964) slog igenom som romanförfattare när första delen i Jana Kippo-trilogin, Jag for ner till bror, kom ut under förra året. Hon augustprisnominerades och romanen rosades och jag kan mycket väl förstå varför.
     Bokens huvudperson, Jana Kippo, återvänder till sin barndoms by Smalånger för att hälsa på sin tvillingbror. Han visar sig efter år av missbruk vara i dåligt skick och Jana blir som kvar. Det var nog inte meningen, men så blev det. Som hemvändare har hon dubbla blickar, dubbla roller att spela, både den som hon en gång lämnade och den som hon tar med sig när hon funnit en tillvaro på annan plats. För att klara sig tar hon jobb inom hemtjänsten och hon börjar ofrivilligt nysta i det förflutna, i minnena av hennes våldsamma förtryckande far och i vad som hände med barnet som hon födde som 14-åring som adopterades bort och som kanske hade samma pappa som Jana själv. Dessutom tyder det mesta på att hon haft en syster hon inte känt till och att en barndomsvän haft större inverkan på Janas familj än hon rimligen kunde känna till.
     Det tar en liten stund att komma in i den kärva stilen och att reda ut vem som är vem i röran av personer, men när hjärnan väl sorterat klart visar sig en mörk, lågmäld men trots det mycket spännande berättelse. Glesbygden som målas upp rymmer mycket, inte minst hemligheter och skvaller som lätt förväxlas med tystnad. Trots ett realistiskt anslag utan målande beskrivningar tappar berättelsen sällan fart utan är i allra högsta grad levande, säkert mycket tack vare Lo Kauppis (f. 1970) inläsning.
     Jag for ner till bror är en stilsäker debut, egensinnig och taktfast och om Smirnoff kan hålla i detta även i kommande delar bådar det gott.

Astrid Lindgren — Ronja Rövardotter

Astrid Lindgren
237 s. Rabén & Sjögren 2016 (1981)


Min relation till Astrid Lindgren (1907—2002) har inte varit problemfri. Som brådmoget barn hade jag svårt att förstå varför någon var intresserad av berättelser om figurer som Pippi Långstrump eller Emil i Lönneberga, jag tyckte Skorpan var gnällig och Karlsson på taket outhärdlig. Jag har med tiden förstått att många (inte nödvändigtvis alla) av Lindgrens berättelser hade kvaliteter jag inte kunde se. Kanske närde jag också en vilja att vara lite motvalls, känna friheten i att inte hålla med alla andra.
     Berättelsen om Ronja Rövardotter är djupt rotad i den svenska själen, inte minst genom tv-filmen från 1984. Under en ovädersnatt, samtidigt som Mattisborgen klyvs itu, får den koleriske rövarhövdingen Mattis ett barn som mamman Lovis redan långt innan födseln döpt till Ronja. När hon växer upp blir både borgen och skogen hennes lekplats, hennes äventyr och hennes skola. Nog råkar hon illa ut ibland, men Ronja vet att man inte ska vara rädd i Mattisskogen, för det känner oknytten direkt.
     En dag upptäcker hon en pojke på andra sidan den klyfta som uppstod i borgen. Där ska ingen vara och allra minst de svurna fienderna Borkarövarna. Ändå står han där, med rött, rufsigt hår och öppnar dörren till en värld där alla inte är vuxna Mattisrövare. De ska ju vara onda på varandra, men ju mer deras stigar sammanflätas desto mer inser de att de är varandras syskon, oskiljaktiga i rövarnas bistra verklighet.
     Ronja och Birk Borkason träffas i smyg, leker och tämjer hästar, upptäcker och springer. Deras bekymmersfria tillvaro ska bara störas av att konflikten medan deras båda fäder spiller ner på dem, och när de tvingas välja väljer de varandra.
     I Ronja Rövardotter finns inget uppenbart ont. Fiendeskapet är ömsesidigt, inte ens oknytten i skogen drivs av annat än sin egen logik. I detta navigerar Ronja för att slå sig fri från de av hennes ätt ålagda traditionerna. Hon vill inte hata Birk och Borka, hon vill inte bli någon rövare. Hennes längtan efter frihet är så stark att hon hellre flyr till skogs än stannar med de sina och framförallt sin far, de yviga gesternas man. Trots vildvittror och rumpnissar finns det i boken något djupt allmängiltigt, något om att gå sin egen väg, något om att samhörighet inte går att ta för givet, något om barns integritet.
     Och det tycker jag är mycket sympatiskt.