Nanna Johansson — Paradise

Nanna Johansson
223 s. Albert Bonniers förlag, 2016 (2016)


Nanna Johansson (f. 1986) känner vi kanske främst igen som serieskapare och radioprogramledare, men i och med novellsamlingen Paradise visar hon att hon även är en träffsäker författare. Boken innehåller tio berättelser som, enligt bokens baksida handlar om ”obehagliga kvinnor, nästan helt utan självinsikt”.
     Och det är en ganska bra beskrivning, även om det obehag de väcker oftast inte är odelat. Vissa är trasiga, andra är obetänksamma, ytterligare någon är arrogant, och alla väcker de någon form av sympati. Den alkoholiserade mamman i titelnovellen som inte förstår att det är henne de skrattar åt och att det går ut över hennes dotter är ett tydligt exempel från en av de starkare novellerna. En annan handlar om yngsta dottern i en familj som bara har ögon för den äldsta, och därmed låter huvudpersonen testa gränserna för vad som ryms inom bilden av henne.
     Johansson utforskar dessa kvinnogestalter och det är något befriande i att de får stoltsera med traditionellt manliga personlighetsdrag — arroganta, självupptagna, hotfulla — och tillåts ha många dimensioner. Det är lite sorgligt att man ska bli glatt överraskad över en sådan sak fortfarande, men samtidigt dräller det inte direkt kvinnliga berättelser av den typen. Johansson är heller inte särskilt dömande mot sina obehagliga personer utan håller distansen vilket gör novellerna intressanta. Tankarna går till The Girl on the Train (2015) av Paula Hawkins, även om det är vitt skilda genrer.
     Paradise är en solid debut som visar att Johansson har ytterligare en sträng på sin lyra, och därtill en som skiljer sig från den rakt humoristiska sidan hon visat tidigare. En stark och välbehövlig novellsamling.

Johann Valentin Andreae — Christian Rosencreutz alkemiska bröllop

Johann Valentin Andreae, i översättning av Erik Ågren
143 s. Bakhåll, 2009 (1616)


Rosencreutzordens ursprung är någorlunda höljd i dunkel, men i reformationens kölvatten — och med upplysningsidealen i sin absoluta linda — uppstod tydligen ett behov av andlighet som tog sitt uttryck i esoterism. Christian Rosencreutz alkemiska bröllop tillhör sällskapets viktigaste skrifter och trycktes första gången 1616 med Johann Valentin Andreae (1586—1654) som angiven upphovsman, även om det sägs att det kan vara Christian Rosencreutz själv som författat den och i så fall mycket tidigare.
     Bakgrunden må vara intressant om man är nyfiken på hemliga sällskap och mystiska läror, men i min läsning har jag framförallt valt en skönlitterär hållning till boken.
     Christian Rosencreutz alkemiska bröllop handlar om den åldrade Christian Rosencreutz som, till sin egen förvåning, bjuds in till kungens bröllopsfest, men förväntade han sig vals och tal om pinsamheter rörande brudparet blev han nog besviken. Istället är det en vecka fylld av gåtor, prövningar och ceremonier. Huvudpersonen är förundrad och tycks tämligen aningslös trots att han krånglar sig genom test efter test, ibland med inte en så liten gnutta tur, och får till slut uppleva bröllopsfesten i sin helhet.
     Det stora problemet med att läsa boken som en skönlitterär text är att den inte håller för det. Som läsare lämnas man utanför många av de spår som för huvudpersonen och i förlängningen även författaren ter sig självklara (eller utlovas fortsättning på senare), intrigen är i princip obefintlig och gång efter annan drivs huvudpersonen fram utan synbar logik och räddad av gudomliga (eller motsvarande) ingripanden. Den berättelse som utlovar alla möjliga fantastiska saker och lager efter lager av saker att finna ter sig i bästa fall banal.
     Som gammal rollspelare händer det att jag jämför historier med möjliga spelmöten, och Christian Rosencreutz alkemiska bröllop känns helt klart som ett där en mycket oerfaren spelledare kommit på en massa balla saker som inte går att binda ihop och som egentligen inte är så coola.1 Nej, någon rosencreutzare är jag inte och efter den här läsningen känner jag nog att det inte är något för mig ändå.

  1. Jag kommer osökt att tänka på Götterdämmerung (2005).

Nina Björk — Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek

Wahlström & Widstrand, 2016 (2016)


I Drömmen om det röda djupdyker Nina Björk (f. 1967) i socialisten och aktivisten Rosa Luxemburgs (1871—1919) liv och gärning och resultatet blir ett samtal över tid och rum om en socialism som kom av sig och spåren det lämnat fram till idag.
     Luxemburg föddes i nuvarande Polen, men verkade i huvudsak inom de tyska socialdemokraterna där hon argumenterade för en sammanhållen arbetarrörelse, internationell solidaritet och klasskamp framför allt. Hon var både produktiv och framgångsrik, men det senare skulle få ett abrupt slut i och med första världskrigets utbrott då socialdemokraterna släppte alla tankar på en enad rörelse till förmån för nationalism och krigretorik. Luxemburgs tilltro till arbetarrörelsens kraft fick sig en törn som nog aldrig riktigt försvann, men hon fortsatte att kämpa för det hon — i rationell bemärkelse — trodde på. Hon sattes vid flera tillfällen i fängelse och mördades till slut för sin inblandning i Spartakistupproret, en resning bland arbetare och soldater efter krigets slut. När nazisterna kom till makten såg de även till att bränna hennes texter.
     Björk står på tre ben i Drömmen om det röda: den historiska Luxemburg, den politiska Luxemburg och den politiska Björk. Hon uppehåller sig en hel del vid biografin, diskuterar exempelvis kärleken utifrån hennes brev till Leo Jogiches som hon älskade högt trots att deras förhållande var allt annat än enkelt, samtidigt som hon låter tänkaren Luxemburg kliva fram och stå för sina egna åsikter. Därtill placeras och problematiseras dessa utifrån Björks syn på samtiden.
     Jag upplever att jag står mycket nära Björk politiskt och liksom i Lyckliga i alla sina dagar (2012) och även Under det rosa täcket (1996) så erbjuder hon vokabulär och formulerade tankar vilka jag kan skriva under på. Hon är övertygad och övertygande, men i grunden handlar det om ett problematiserande av rådande diskussioner (eller icke-diskussioner). Att klass är en maktstruktur som skiljer sig från andra är inte helt tydligt utanför bokens ramar, men blir desto klarare när Björk pekar på att klass inte finns alls utan strukturerna som omgärdar och upprätthåller det, till skillnad från exempelvis kön och hudfärg. Hur maktstrukturerna än förhåller sig till varandra och hur viktiga de än är att få bukt på är de svåra att behandla på samma sätt.
     Samtalet som Björk för med Luxemburg kan knappast beskrivas som ett mellan en idol och dess beundrare. Luxemburg framstår som en kvinna med många dimensioner, vissa smickrande andra mindre så, och att måla en människa är hedervärt. Ändå kan jag inte undgå känslan av att Drömmen om det röda bidrar till en nostalgisk vänster försjunken i hjältedyrkan, snarare än en som ser framåt och formulerar sina egna lösningar. Trots det kan jag inte annat än rekommendera Björks lärda, intressanta och tankeväckande bok.