Before the Flood

before-the-flood-vinjett

before-the-flood

Regi: Fisher Stevens
96 minuter. 2016


För alla som inte bott under en enorm sten eller lider av svår faktaresistens kan det inte komma som någon hemlighet att den jord vi lever på är utsatt för svåra påfrestningar, mestadels skapade av människans produktion och konsumtion (den här sammanställningen från 2015 av data från NASA gör det tydligt vad klimatförändringarna handlar om: ”What’s Really Warming the World?”, Bloombergs, 2015-06-24). Redan innan USA valde en klimatförnekare till president var det lätt att vara pessimistisk inför framtiden.
     Leonardo DiCaprio (f. 1974) har länge försökt sprida budskapet om klimatförändringarna och genom Before the Flood har det vi vet med någorlunda sannolikhet omsatts i ett format som är tillgängligt för de allra flesta. Men, det är klart, det är inget lyckopiller.
     Before the Flood visar framförallt tre saker: Den visar effekterna av klimatförändringarna, både de som redan är här och de som kommer om vi inte gör något — smälta polarområden, vattennivåhöjningar och torka för att ta några upplyftande exempel. Vidare pekar den på de samband som finns mellan klimatförändringarna och kommersiella intressen och hur dessa intressen arbetar både med utarmningen av jorden och med att smutskasta forskare och komma med felaktig motinformation. Slutligen visar den att det ännu inte är för sent att vända trenden, men att det krävs omställning och vilja att ta beslut som inte kommer vara populära bland de med ekonomisk makt (som inte tycks ha fattat att man inte kan ta med sig pengarna på hädanfärden).
     Att se experter och progressiva krafter som Johan Rockström1 och Elon Musk hävda att det faktiskt inte är kört inger trots allt en del hopp. Vi lever i en tid där de rika med näbbar och klor hävdar sin rätt att bli rikare på såväl övriga befolkningens som planetens bekostnad, men det behöver inte vara så, det är ingen naturlag. Med påtryckningar och en medvetenhet om vilka omställningar som behövs går utvecklingen att vända.
     Before the Flood är ett bra ställe att börja på.

  1. Klippet från Nyhetsmorgon 2016-11-25 där Johan Rockström pratar om temperaturhöjningarna runt Arktis är naturligtvis ytterligare en dimension, men om något understryker den bara vidden av att så många som möjligt förstår allvaret och agerar därefter.

Kristoffer Leandoer — De försvunna böckernas bibliotek

de-forsvunna-bockernas-bibliotek-vinjett

de-forsvunna-bockernas-bibliotek

Kristoffer Leandoer
262 s. Natur & Kultur, 2016 (2016)


Det finns många sätt att likna Jorge Luis Borges, men få böcker jag läst gör det så i anden som Kristoffer Leandoers (f. 1962) De försvunna böckernas bibliotek.
     13 löst sammanhängande berättelser kring lindade kring en och samma huvudperson handlar om böcker och författarskap som försvunnit genom historien och hur huvudpersonen samlar dem både i sin bokhylla och i sitt inre bibliotek. Det är inte riskfritt och någonstans i utkanten av synfältet lurar en fiende som väntar på att du ska slå upp någon av böckerna eller yppa dess namn.
     Handlingen är dock varken behållningen eller särskilt viktig. Istället är det Leandoers förmåga att beskriva dessa försvunna böcker och bortglömda författare och väva in dem i ett större litteraturhistoriskt sammanhang som gör De försvunna böckernas bibliotek till en kusligt välskriven bok. Stundtals kommer jag på mig själv med att undra om böckerna och personerna verkligen inte finns, kanske är de bara förlorade i tiden. För någon med litteraturhistoriskt och -kritiskt intresse är det här en guldgruva att formligen ösa ur, och återigen ser jag hur det fiktiva behandlas med sådan varsamhet att det är till förvirring likt det faktiska.1
     På bokens baksida återfinns bara följande citat (från boken, bör kanske tilläggas): ”Böcker är dörrar. Och man ska aldrig öppna en dörr om man inte är beredd att möta det som finns på andra sidan.” De försvunna böckernas bibliotek handlar i stort om just det, men kanske är det också en förmaning till den potentiella läsaren. Hur mycket jag än gillar boken och önskar alla att ta del av Leandoers, och i förlängningen Borges, berättande så är det en genre i huvudsak för de teoretiskt litteraturintresserade, och det tar tid att komma in i det, tyvärr. Ändå känns De försvunna böckernas bibliotek ganska tillgänglig, så det skadar ju inte att ge den en chans.

  1. Jag vet att det är tämligen omodernt att göra skillnad på fiktion och verklighet (hej Svante!), men i Trumptider är det nog bäst att göra ett försök.

Åsa Avdic — Isola

isola-vinjett

isola

Åsa Avdic
317 s. Natur & Kultur, 2016 (2016)


Med sina breda kunskaper i vitt skilda ämnen och förmåga att blanda dessa på ett fullt rimligt sätt har Åsa Avdic (f. 1974) etablerat sig som favorit bland mina Gomorron-programledare1. I romanen Isola går såväl det som hennes röst igen och resultatet blir en ovanlig thriller i samma anda som Jerker Virdborgs Svart krabba (2002).
     Isola utspelar sig i ett framtida alternativt Sverige som tycks vara en ganska frikopplad sovjetisk stat och där sovstäderna värderats upp och gjort Stockholms innerstad till ett arbetarklassområde. Det är en svindlande vision som vore roligt att stifta närmare bekantskap med i fler böcker, för i Isola är det framförallt samhällsandan som gör avtryck.
     I ett försök att tillsätta en ny medarbetare till säkerhetstjänstens topphemliga RAN-projekt får Anna Francis av Ordföranden frågan om att hjälpa till i rekryteringsprocessen. Kandidaterna till tjänsten ska tas till en ö för utvärdering och Anna ska iscensätta sin egen död för att därefter spionera på kandidaterna. Men fast mellan väggarna är det svårt att behålla fattningen när deltagarna en efter en försvinner. Och har Ordföranden verkligen sagt hela sanningen?
     Jag sträckläste Isola men det var inte i huvudsak för spänningen utan för den enorma berättarglädje som kan skönjas mellan raderna. Avdic ser verkligen läsaren i ögonen och den historia som rullas fram är mångfacetterad, vindlande och tät utan att för den sakens skull gå till överdrift. På baksidan står att romanen kombinerar den politiska dystopin och den klassiska spänningshistorien (en mördare ibland dem) och det är en sanningsenlig beskrivning (och bra formulering).
     Isola tillhör en genre som inte direkt är överbefolkad i den svenska litteraturen och det är uppfriskande. Det är dessutom mycket glädjande att den infriade mina högt ställda förväntningar.

  1. Jag saknar mornarna med henne och Hiba Daniel (vilket främst beror på att min dotter sällan tycker Gomorron är särskilt spännande).