Om att inte gilla folksamlingar

Jag säger ibland att jag är asocial och folkskygg. Det stämmer förmodligen inte, men det är så jag känner mig. Egentligen är jag nog det som kallas introvert.
     I en grundläggande definition är det en fråga om hur man återfår energi. Blir du pigg av nya möten och samtal med människor är du sannolikt extrovert. Får du istället ny energi av att vara ensam med dina tankar och bestyr, ja, då är det ett tecken på att du är introvert. Det finns fler dimensioner och andra parametrar, men i grunden kan man se det som en beskrivning av hur bekväm (i ordets rätta betydelse) man är runt andra människor.
     Och jag har sett många seriestrippar, läst många artiklar, på temat ”Så vet du om du är introvert”, ”Tusen och en tecken på att du är introvert” eller ”Så dejtar du en introvert”. Att jag överhuvudtaget läser sådan rubriker är kanske tecken nog, men även innehållet har varit sådant jag känner igen mig i. Jag gillar inte kallprat, jag gillar inte att prata i telefon, egentligen gillar jag inte att prata alls, jag ogillar folksamlingar, jag är observant, lyssnande och inkännande, jag uppskattar att vara ensam, jag föredrar att skriva framför att prata, jag ogillar verkligen verkligen folksamlingar. Plus en massa annat.
     För mig kommer inte igenkänningen i dessa listor som någon överraskning, det har varit en förutsättning för mig så länge jag levt. Däremot har jag inte riktigt känt mig tillfredsställd med varför det är på det här sättet. Framförallt har jag inte fått grepp om min aversion mot folksamlingar. Varför kan jag inte i min introversion ignorera människoklumpen ens när jag står vid sidan om? En dag när jag väntade med barnen utanför fiket där min partner handlade gokaffe tror jag att jag hittade en för mig acceptabel förklaring, ord på känslan jag inte riktigt funnit tidigare.
     Men först ska vi på fest!
     I regel är jag först på plats, undantaget arrangören även om det är med nöd och näppe. Jag hälsar ordentligt, frågar om allt är väl, korkar upp och slår mig ner i hörnet på soffan. Sen sitter jag där när fler gäster dyker upp. Hälsar på de som hälsar på mig, men utan att behöva tampas med känslan av att behöva hälsa på alla som kommit tidigare. De flesta kanske jag känner, eller åtminstone känner till och så länge det bara är sådana jag betraktar som vänner går det ganska bra för mig. När jag behöver gå på toa lämnar jag min plats och nio gånger av tio är den upptagen när jag kommer tillbaka. Då blir jag vilsen, vet inte var jag ska ta vägen, var jag ska göra av armarna eller vad händer är för något och vad jag har dem till. Oftast förflyttar jag mig efter en obekväm minut eller två, efter att mobiltelefonen är kontrollerad grundligt, till ett motsvarande hörn i köket eller på balkongen. Ett ställe jag kan förflytta mig till utan att verka misstänkt. Där lyssnar jag, känner in, försöker kroka i något med substans som någon säger. Försöker mig kanske på att säga något roligt i hopp om att någon ska tycka om mig. Allt eftersom ljudvolymen ökar och bruset sluter sig om rummet blir jag tystare. Hör jag inte vad du säger, hör du inte vad jag säger, då gör jag allt för att spetsa öronen. Eller så börjar jag tänka på annat, tankar jag hör för de är inuti. När förfesten blir till utekväll är det promenaden mellan som jag känner mig mest hemma i.
     Jag kan inte rå för det och det betyder inget mer än att jag söker ett meningsfullt sammanhang.
     Den här festen är många fester, kanske alla fester. Även fester där jag inte bara känner de allra flesta, till och med är förtrolig med dem så kan en eller ett par nya, ovana ansikten störa min rytm. Bland människor jag litar på och känner mig bekväm med kan en (1) ny bekantskap få mig att tappa både mål och tråd på ett sätt jag inte känner igen mig i. Hur hälsar vi? En kram, ett handslag – jag vet inte, jag har inte längre styrsel. Jag säger ganska mycket konstigt med flit, men risken att jag på riktigt stammar, sluddrar och gör mig oförstådd närmar sig 100 % om det finns en eller fler nya personer i samma samtal.
     Jag tror det handlar om att jag behöver aktivt förhålla mig till denna nya person. Jag behöver inte posera, bryr mig inte nödvändigtvis om vad hen tycker om mig, och personen i fråga behöver inte ens registrera att jag är där, men likväl behöver mina känselspröt gång på gång socialt skanna av hen. Och det är rejält ansträngande.
     Om vi ser festerna som små folksamlingar förstår du kanske att de stora folksamlingarna är som jordbävningar för mig.
     När jag stod där utanför fiket vid Trädgårdstorget i Linköping och väntade ägnade jag förstås en del energi åt mina barn, men den lilla sov och den stora krävde Babblarna så både mina barn och min telefon var upptagna. Gott så. Det var kö vad det verkade och jag hade tid både till att tänka och att känna och det var då det slog mig: Jag ser inte alla som befinner sig på stan denna eftermiddag som en oformbar klump av människor, en enhet, jag ser varje person som en egen enhet och dessa måste jag förhålla mig till var för sig. Som en metalldetektor som först inget känner piper mitt inre allt hastigare och våldsammare ju fler människor som är omkring mig.
     Ping, ärade medmänniska. Ping du där i vagnen. Ping med glassen och ping med kassen. Ping stora och ping små. Ping, ping, ping, ping ping ping, pingpingping…
     Efter en halvtimme på stan är jag slut.
     Alla situationer är förstås olika och sätter olika press på mig. Jag har ett socialt yrke. Som bibliotekarie träffar jag många fantastiska människor som gärna pratar med mig om både böcker och livet. I yrket, som i någon mån är en pose, hjälper rollen mig att skapa distans, den sköter registreringen åt mig, och gör mötet lättare genom de förväntningar som finns på mig. Det är dessutom lättare när mötet är en mot (med) en. När jag står framför folk, håller föredrag, så kokar mitt inre av att förhålla sig till var och en i publiken, och om det så är en jag inte känner så slår nervositeten klorna i mig på allvar. Folk påstår – ärligt eller som en välvillig lögn – att det inte märks på mig, så i sådana situationer finns annat, oklart vad, som hjälper mig. Jag framstår kanske inte som asocial och folkskygg, även om jag känner mig sådan.
     Insikten om det ständiga arbetet att förhålla mig till folk, som säkerligen inte är ny för alla, eller ens för någon, är första gången jag lyckats formulera vad det är med folksamlingar, i nya sociala situationer, som jag tycker är så jobbigt eller uttröttande. Vilka praktiska skillnader det kommer innebära för mig vet jag inte, men jag tror på att prata om den här typen av saker och eftersom en vän till mig sa ”det där passar in väl på en jag känner men som inte lyckats sätta ord på det” så skrev jag det här. Kanske hjälper det någon. Kanske hjälper det mig.
     Framförallt, bör understrykas, så är det inget av det ovanstående som ger mig frikort att undvika situationerna. Det är en förutsättning jag behöver förhålla mig till, som bakhalt i längdskidspåren, och som en sådan gör man bäst i att låta mig hållas. Även om det är utmattande tycker jag det är trevligt (eller så gör jag det inte, men då är det andra problem). Även om jag är nervös och obekväm ibland vill jag prata med dig. Jag har överlevt 31 år och lär inte duka under (på grund av det) närmaste tiden.
     Ping.

Captain Fantastic

Regi & manus: Matt Ross
118 minuter. 2016


”‘Interesting’ is a non-word. You know you are supposed to avoid it. Be specific.”
     Hur sann repliken från Captain Fantastic än är finns det få ord som beskriver filmen bättre. Den väcker intresse. Den är intressant.
     I skogarna på USAs västkust bor Ben (Viggo Mortensen) tillsammans med sina sex unikt namngivna barn: Bodevan, Kielyr, Vespyr, Rellian, Zaja och Nai. De tränas hårt såväl fysikt och psykiskt som intellektuellt och deras utanförskap är en styrka i deras egna överlevnad. När Bens fru och barnens mamma tar sitt liv tvingas de söka upp civilisationen på ett mer djupgående vis och då visar det sig att de kanske inte är helt rustade för social närvaro även om de är extremt kapabla när det gäller allt annat.
     Captain Fantastic är en svart dramakomedi som ställer två ytterligheter mot varandra: familjens superdrillade outsidertillvaro jämte det faktiska och absurda samhället vi lever i idag och som riskerar att förslöa och fördumma på ett självkonserverande sätt. Må så vara att familjens levandssätt kan vara farligt men det anti-sociala draget beror inte på att de inte ljuger och att de pratar om allt, utan för att alla andra ljuger och undviker att prata om svåra saker. Självklart uppstår kulturkrockar bortanför det, när svaret barnen ser på en social situation hämtas ur deras tolkning av litteraturens klassiker översatt till deras bild av en modern värld.
     Samtidigt finns det något befriande i att en film på det här sättet står upp mot anti-intellektuella strömningar. Det är barnen som kan förklara Bill of Rights som vi ska sympatisera med, barn som i ett annat sammanhang hade blivit utskrattade, trakasserade och stämplade som plugghästar. Kunskap är en fråga om tillgång och om inställning, därmed ofta en fråga om klass och status (där problemen och lösningarna och strategierna kan skilja sig enormt från sammanhang till sammanhang).
     Kemin mellan Mortensen och barnen och barnen sinsemellan är fin och trots särlingskapet hos dem blir porträtten både trovärdiga och mänskliga. Filmen är oerhört välavvägd gällande såväl komisk timing (”Clothes when we eat!”) som dramatisk balans. Matt Ross (f. 1970) som är en väletablerad skådespelare står för både regi och manus och gör det helt enkelt med den äran.
     Captain Fantastic är trots allt intressant. Dessutom är den varm och välspelad samtidigt som den sätter förstoringsglaset över vårt samhälle genom kontrasten till familjens sätt att leva. Oerhört sevärd.

Noah Hawley — Before the Fall

Noah Hawley
376 s. Hodder 2017 (2016)


Liksom många andra har jag suttit klistrad framför tv-serien Fargo (2014—). Med mänskliga karaktärer, svart, lätt skruvad humor och en tendens att låta saker gå åt helvete införlivade den bröderna Coens anda på ett sätt som nästan överträffar känslan från deras original från 1996. Huvudorsaken stavas Noah Hawley (f. 1967), manusförfattare till serien. I hans senaste roman, Before the Fall1, syns likheterna utan att den på något sätt förlorat sin säregenhet.
     Ett privatflyg kraschar i Atlanten mellan Martha’s Vineyard och New York. Ombord finns förutom personalen hjärnan bakom det största och argaste tv-nätverket, David Bateman, med familj, Maggie och barnen Rachel och JJ, deras vän Wall Street-höjdaren Ben Kipling med fru samt den misslyckade konstnären Scott Burroughs som Maggie träffat på ön och av en händelse erbjuder skjuts när han ska till New York. Bland vrakspillrorna är bara Scott och fyraårige JJ och dessa, mest Scott, simmar åtta timmar till säkerheten från det kalla vattnet.
     En hjälte? Ja, kanske, men helt plötsligt även en offentlig person, något som hans person inte riktigt är lämpad för. Medan Scott och JJ försöker återfå någon rimlighet i vardagen eldar TV-nätverket på om terrordåd och smaskiga privataffärer. Är verkligen den där skumma konstnären så oskyldig som han verkar? Och varför är hans huvudmotiv olika katastrofer?
     Till skillnad från Fargo är personerna i Before the Fall överlag mer kompetenta, eller åtminstone framgångsrika, men Hawley behandlar dem och historien med stor integritet. Att djupdyka i förvecklingarna kring kraschen är nervkittlande och genom återblickar varvade med inblickar i romanens nutid bildas ett nät av möjliga slutpunkter. Vad ligger bakom? Ligger något bakom? Jag som försöker hålla en kylig distans till intriger sveps med och söker efter svar eller mönster, omväxlande med en känsla av genialitet och dumhet. Hawleys uppnystande är mästerligt avvägd för att behålla både intresse och spänning hela vägen in i mål. Hur gick det till? och Hur ska personerna hantera det? är frågor som helt enkelt måste besvaras innan boken kan läggas bort.
     Before the Fall blir också en kommentar till nyhetsrapporteringens fixering vid personer, terror och spektakulära förklaringar. Det dras stora växlar av bagateller och något utrymme för att det bara skulle vara entropi finns inte i mediernas narrativ. Passar inte faktan yxas den till rätt form och pressas som en citron. Det är med viss förskräckelse medielogiken i romanen kan kännas igen i verkligheten. ”[T]he country, the world, is so greatful that there are men […] out there who are willing to tell the truth about things, even if it’s hard.” Dessa män som kämpar mot upplevda orättvisor tar sig friheter att prata och agera och om medierna köper det så bär det av utför. Det är romanen ett gott exempel på.
     Hawley har i Before the Fall skrivit en riktig blandvändare vars ton och känsla går att känna igen i Fargo (och vice versa), men som står på egna ben och stöper om det till nya sammanhang.

Show 1 footnote

  1. På svenska 2017 som Före fallet, Massolit förlag.