Sven Lindqvist — Myten om Wu Tao-tzu

Sven Lindqvist
183 s. Månpocket, 2013 (1967)


Det är lämpligt att börja en text om Sven Lindqvists (f. 1932) märkliga blandbok — essä, resereportage, kritik, poesi, filosofiskt tankeexperiment — Myten om Wu Tao-tzu med att citera dess inledningsmening, den som beskriver själva myten:

Den kinesiske konstnären Wu Tao-tzu stod en dag — det var under Tangdynastin på 800-talet — och betraktade en muralmålning som just hade blivit färdig. Plötsligt klappade han i händerna. Då öppnade sig portarna i målningen, han gick in i sitt verk, portarna stängdes åter och sedan dess har ingen sett honom.

Det finns för Lindqvist många grunder till att myten spelat så stor roll inte bara i tillkomsten av boken utan i hans liv. När barndomens naturliga förmåga att försvinna in i bilder försvunnit för honom blev den snarare en källa till frågor. Varför försvann Wu Tao-tzu? Hur gick det till? Vad lämnade han efter sig — vilket samhälle och vilka känslor? Bland den kinesiska konstnärens modernare fränder återfinns Hermann Hesse, Marcel Proust och Robert Musil vilka Lindqvist låter sig ledsagas av.
     Men Myten om Wu Tao-tzu är mer än en fråga om kulturens svar på desperation och meningslöshet, även om det då, 1967, lika väl som nu, är en känsla som fortplantar sig i samhällets grundvalar. De svar som vi tidigare nyttjat, som vi fortfarande försöker tillämpa, fungerar inte längre för med ekonomiska förklaringsmodeller för alla frågor går det inte att värja sig mot svar som borde ses som medmänskligt otänkbara.
     Och vi bedrar oss om det otänkbara ens anses onämnbart. Lindqvist mötte tidigt Jack London genom Avgrundens folk (1903), en text från East End i London när stadsdelen ansågs vara, mer eller mindre, helvetet på jorden. Svält och hemlöshet, ett ”kroniskt lidande som aldrig upphör” präglade området när Storbritannien i övrigt blomstrade. Londons beskrivning av dessa människor var obönhörlig, de ”belamrar en jord som vore bättre utan dem”, trots att många, för att inte säga de allra flesta, var där utan egen förskyllan.
     Lindqvist tar med sig Wu Tao-tzu och Avgrundens folk på resor i Asien och Sydamerika, som metod betraktat rör han sig åt andra hållet: ”inte nedstörtande i avgrunden utan uppåtstigande i konsten.” Men den värld han reser genom, många mil bort men tätt, tätt sammanknuten med vår del av den, är inte en som målar med hoppets och medmänsklighetens färger. När västvärldens livsstil gjort orättvisan permanent, när kapital skapar kapital utan detta avgrundens folk, var i världen den än må finns:

Tala om för mig vad som händer, när majorteten av mänskligheten blivit tekniskt överflödig.
     På en gång upprorisk av hunger och ekonomiskt betydelselös.
     Vad kommer då att hindra en ”slutgiltig lösning” av världsproblemet?

Den som söker sig till Myten om Wu Tao-tzu sökandes efter hopp göre sig icke besvär, för Lindqvist hyser inga sådana illusioner. Vissa delar av vår värld kräver så mycket medmänsklighet att den till slut tar slut och ”[m]an förlorar tron på den.” Men kanske finns här en väg ut ur galenskapen runt omkring oss, en väg bortom ekonomins logik, genom konsten, men då behöver vi förstå relationen mellan jaget — ditt och mitt och alla andras — och den värld vi befolkar:

Jag är en produkt av krafter utanför mig. Om människan skall förändras så måste dessa krafter förändras. Det finns inget jag utan värld.

Något rakt svar ges trots det inte, vilket är mycket av anledningen till att Myten om Wu Tao-tzu fångar mig så oerhört hårt. Det händer trots allt ibland, om än inte lika ofta som förr (skriver jag, och låter väldigt gammal), att en bok jag läser känns in i märgen, att man vet — instinktivt eller rationellt — att det jag precis läst är något jag kommer bära med mig länge, men så är det med den här boken. Jag blir förstummad, kanske kan jag smittas av pessimism, men vem gör inte det i dessa tider. Lindqvist skriver:

Är social och ekonomisk frigörelse möjlig utan våld?
Frågan tycks förutsätta att den är möjlig med våld.
Jag tror inte det.

Kanske tror jag det inte heller, men Myten om Wu Tao-tzu ger mig paradoxalt nog bränsle att kämpa och hoppas.

Nina Burton — Gutenberggalaxens nova

Nina Burton
343 s. Albert Bonniers förlag, 2016 (2016)


Jag sträckläste Nina Burtons (f. 1946) Flodernas bok (2012) och redan när jag såg undertiteln på den augustprisbelönade Gutenberggalaxens nova var jag såld. ”En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution.” Smaka på den!
     Det är för övrigt en mycket passande undertitel, för Erasmus framstår som en naturlig mittpunkt i ett stormigt 1500-talseuropa, såväl ideologiskt som geografiskt och i temperamentet.
     Erasmus (1466—1536) föddes som namnet skvallrar om i Rotterdam, men flyttade fram och tillbaka genom Europa efter vad som passade honom bäst för stunden. Han tvingades i kloster, men varken klosterlivet eller den teologiska banan tycks ha passat honom särskilt bra. Istället var han en språkets, tänkandets och humanismens apostel och när reformationen slet sönder kyrkan blev han slagträ för både Martin Luther och katolska kyrkan utan att egentligen själv sälla sig till någondera sida. Där känslor stormade och strider rasade försökte Erasmus vara en förnuftets röst. Detta föranledde Luther att formulera smädelser av rang riktade åt Erasmus håll.
     Grunden till Erasmus framgång låg i tryckpressens intåg och genom den tryckta boken lyckades han bli både välläst och ansedd, en dåtidens superstjärna. Han gjorde översättningar från latin och grekiska, bidrog med sina egna noter och skrev egna filosoferande böcker som kom att sätta agendan för stora delar av Europas kultur vid tiden. Av alla böcker som trycktes kunde man räkna Erasmus andel i tiotal procent.
     Då liksom nu ställdes Europa och världen inför stora frågor samtidigt som ett nytt medielandskap formades. Då liksom nu hade lugn och medmänsklighet varit att föredra framför hets och hat.
     Burton behandlar linjerna till idag förhållandevis lite, kanske i hopp om att man som läsare själv ska se de blytunga strecken. Istället uppehåller hon sig kring hur Erasmus lyckades bli Gutenberggalaxens nova, hela Europas lärare och vän till kungar, påvar, konstnärer och filosofer. Kan klokskap och lugn verkligen forma en hel epok på det sättet? Nja, frågan blir snarare hur Erasmus lyckades vara klok och lugn i en epok som till stora delar verkar ha saknat de ingredienserna i övrigt.
     Det gick att sträckläsa även Gutenberggalaxens nova, och mycket är det tack vare Burtons berättarförmåga som levandegör såväl Erasmus som person och det sammanhang han verkade i. Prominenta personer bereds utrymme bredvid honom för att sedan sjunka undan en stund, skeendena kommer och går de med och mitt i allt finns en smula hopp om att förnuft och humanism trots allt har en förmåga att överleva.

Lars Jakobson — De odödliga

Lars Jakobson
158 s. Albert Bonniers förlag, 2015 (2015)


Låt oss börja med att konstatera dels att biografisk information är knepigt och intressant, och dels att den här texten efter den punkt som kommer avsluta den här meningen bör vara spoilermarkerad för den som redan har De odödliga på läslistan. Jag ser mig inte som en läsare som bryr mig nämnvärt om författares bakgrund och liv annat än möjligen för att intressera mig för ett författarskap till en början. Min läsning, vill jag gärna tro, ligger nära verket, och först om jag har svårt att sätta den i ett sammanhang går jag vidare och söker mer information. Men stämmer det verkligen?
     Lars Jakobson (f. 1959 eller 1959—2010, beroende på vem man väljer att tro) har i huvudsak bara varit ett namn jag inte stiftat någon närmare bekantskap med, men efter rekommendation från vänner plockade jag upp De odödliga och började läsa. I förordet av Joan Bravais kan man läsa om Jakobson som tydligen dog 2010, om hans relation till Jorge Luis Borges (då borde väl alla varningsklockor ringa) och om hur De odödliga är den tredje och sista delen i en serie postumt utgivna böcker av Jakobson. Med den informationen lämnas jag åt själva romanen.
     De odödliga är en science fiction-roman om Mark Rufus som tycks vara lätt misslyckad och ganska loj, men som förälskar sig i den prostituerade Mary Anne. När något går fel blir hon ihjälslagen och det skulle även Mark ha blivit om det inte visade sig att han var odödlig. Han blir förd till en bas där fler av hans sort finns och där såväl experiment som odling verkar pågå, för snarast ändlösa är de möjligheter som finns när man har en samling någorlunda hastigt regenererande personer i sitt förvar. De odödliga är dock svåra att hålla fångna och lever kvar långt efter att deras fångvaktare försvunnit. Efter att Mark rymt och blivit fångad igen cementeras han in i ett block och blir lämnad med sig själv och sitt eviga regenererande tills dess att han blir hittad, långt, långt senare.
     Berättelsen om Mark är tyvärr ganska seg, och han själv tillhör den dystra skaran huvudpersoner som saker bara händer med, trots att de nästan inte tar några initiativ till att, i strikt mening, föra berättelsen framåt. Så här i efterhand är det märkligt att jag inte gav upp boken halvvägs, men jag är också glad att jag inte gjorde det, för här finns något annat, gömt i fullt dagsljus.
     Mot slutet började jag resonera kring verkets mening: den handlar om att man i någon mån är odödlig i sitt eget liv, åtminstone tills dess att man konfronteras med sin egen dödlighet. Det går att leva ganska länge utan att inse, eller kanske förstå vidden av, att man en gång kommer dö. För Mark och de andra odödligas del sker det aldrig, eller snarare är insikten den motsatta: att de aldrig kommer att dö. Smärta och förlust känner de som alla andra (och jösses vad mycket hemska saker de råkar ut för) och jag ser det som att vi alla tillhör de odödliga till den punkt vi slutar att göra det, till den punkt då döden slutar att vara abstrakt, och att det i någon mån är naturligt. Trots våra olika grader av medkänsla är vi lämnade åt våra egna tankar och känslor. Kanske var det det Jakobson ville säga med det sista han skrev innan han dog? Jag var ganska nöjd med den tolkningen.
     Problemet — om man nu väljer att se det så, jag tror många är glada över de faktiska omständigheterna — är att Jakobson tycks vara i alla högsta grad vid liv, även om det är för tidigt att säga om författarskapet bragts om livet nu. Den läsning jag gjorde utifrån verket blev uppenbart färgad av det förord som den av allt att döma uppdiktade Joan Bravais skrivit. Det är mäktigt, ödmjukande och en smula irriterande att ställas inför språkets och fiktionens makt på det sättet. Hur hade min läsning sett ut om jag varit bergsäker på författarens status? Med stor sannolikhet annorlunda och kanske hade jag landat i en läsning som handlade om just gränsöverskridande fiktion, om identitet, om litteraturens villkor i förhållande till författarens. Läser jag de två andra ”postumt utgivna” böckerna lär jag inte låta mig luras.