Art Spiegelman — The Complete Maus

Art Spiegelman
296 s. Penguin Books 2003 (1980–91)


Jag började läsa om Maus för att den på något sätt kändes aktuell igen. Art Spiegelmans (f. 1948) tecknade berättelse om hans fars liv innan och under andra världskriget ger en glasklar inblick i ett samhälle som var någorlunda öppet för att sedan bli helt totalitärt. Sedan jag läste klart den denna andra gång har nazister hunnit demonstrera utan tillstånd medan de som ska upprätthålla ordningen handfallna tittar på. Det förstärker bara känslan av dess vikt.
     Över de knappa 300 sidorna som gavs ut första gången mellan 1980 och 1991 berättas två historier. Dels berättelsen om upphovspersonens pappa Vladek och hur han som polsk jude fick uppleva helveten upp på helveten. Hans företag togs ifrån honom, hans vänner och familj, hans frihet, allt eftersom nazisterna drog åt snaran kring judarna. Sakta, sakta knuffades han via ghetton och gömställen till Auschwitz, vilket han bland få andra överlevde.
     Vladeks berättelse ramas in av bokens tillkomsttid där upphovspersonen inte bara intervjuar sin far, men också tvingas förhålla sig till mammans självmord, pappans bitterhet, snålhet och självupptagenhet, egenskaper som inte förmildras av att han är en förintelseöverlevare, men som snarare spär på sonens dåliga samvete.
     Dessa två berättelser vävs samman sömlöst och helheten blir kraftfull. Det är inte fråga om en stridsskrift mot nazism, men den berättar historien om det som varit och vilka spår det satt. Den ställer frågor om ondska, överlevnadens pris och förtryckets tillblivelse på ett sätt som få andra verk jag läst på samma tema klarar av.
     Att Maus är en tecknad serie, där judarna är möss, tyskarna katter, polackerna grisar, är på samma gång ett snudd på övertydligt grepp och den distans som krävs för att överhuvudtaget orka förstå vad förintelsen var. De svartvita bilderna rymmer all den smarta och alla de nyanser som detta mänsklighetens haveri innehåller och serien är mycket välförtjänt både hyllad och prisbelönad, bland annat tilldelades den Pulitzerpriset 1992. Med böcker som Maus i färskt minne är det obegripligt att nazismen återigen tycks leta sig in från ideologiernas avskrädeshög och få fäste såväl i Europa som i USA så här 70 år efter det som skulle tagit död på den en gång för alla. För alla oss som inte accepterar detta tjänar Maus som ytterligare en varning.

Edwin A. Abbott — Flatland

Edwin A. Abbott
82 s. Dover Publications 2013 (1884)


Flatland av Edwin A. Abbott (1838—1926) tillhör litteraturens mer aparta klassiker och har väl kanske status därefter. Om den låter sig beskrivas med en hisspitch skulle det låta ungefär såhär: Gullivers resor (1726) fast som matematik. Nåväl.
     I bokens universum finns åtminstone fyra parallella världar och berättaren befinner sig i den som kallas just Flatland. Han är en kvadrat i en tvådimensionell värld, det vill säga i en som befinner sig på en plan yta med längd och bredd men ingen höjd. Berättaren beskriver den värld och de förutsättningar som finns: antalet sidor en person (ja …) har avgör dess status och plats och varje ny generation i en släkt får en sida till gentemot fäderna, så till vida det inte är kvinnor för dessa är i denna värld bara streck. Därefter besöker berättaren Lineland som är ett land bestående av en linje och försöker övertyga den brutalt skeptiske kungen av Lineland om att det finns en ytterligare dimension: bredd. På samma sätt besöks han själv av en sfär från Space som i sin tur förklarar för berättaren att höjd existerar och möts av motsvarande motstånd.
     När jag läser om Flatland beskrivs den allt för ofta som en bok om matematik, om geometri och den ska tydligen vara populär bland naturvetare. Det är en ytlig förståelse av en bok som på intet sätt gynnas av att läsas bokstavligt, lika lite som tidigare nämnda Gullivers resor. Författarens bakgrund som lärare och teolog stärker heller inte något sådant. Nej, Flatland är framförallt en satir om att det är svårt att se det man inte kan föreställa sig, om att se bortanför sin horisont, rent bokstavligt, om man så vill.
     Huruvida detta ska läsas som ett argument mot samhällsutvecklingen och sociala orättvisor eller som ett gudsbevis är delvis öppet, men de som bortser från ytan tycks ändå mena att det är en reaktion på det strikta viktorianska samhället i vilket Abbott verkade. Oavsett vilket ligger mycket i dess problem i att även Abbott har svårt att bryta sig ur de mönster mot vilka han reagerar. Flatland har en premiss som inspirerat efterkommande science fiction-författare, men när den sedan ska kläs som litteratur blir det hela platt. Samhällena är inte finurliga, inte radikala, inte roliga. I dess samtid må Flatland ha sagt något, men idag framstår den framförallt som en ganska trist, litterär bagatell.

Zora Neale Hurston — Their Eyes Were Watching God

Zora Neale Hurston
259 s. Virago 2010 (1937)


Their Eyes Were Watching God är numer erkänd som en av de verkligt betydelsefulla afrikansk-amerikanska böckerna och har influerat flera generationer av författare, men Zora Neale Hurston (1891—1960) föll i glömska på vägen. Trots ett värv större än denna enda titel matchade hennes texter inte de strömningar som fanns under hennes livstid.
     Romanen, återberättad av den numer uppvuxna huvudpersonen, börjar med att sextonåriga Janie kysser Johnny Taylor vilket, om inte annat blir en signal till hennes mormor som hon bor med, att nu är det dags för Janie att gifta sig. Mormodern hittar en stabil men äldre man, Logan Killicks, och de gifter sig — Janie med villfarelsen att kärleken kommer i sinom tid. Föga överraskande blir äktenskapet inte särskilt lyckligt och när den ambitiöse Jody Starks kommer och bjuder med henne till Eatonville följer hon med och blir Mrs. Starks. Till en början är hon kanske lycklig, men Jody håller henne fången som en troféfru och när hon inte trivs på sin av honom angivna plats börjar det knaka i fogarna. Hennes frihet är för mycket för honom. Efter Jodys död kommer den yngre Tea Cake och charmar Janie och det tycks vara det som är kärleken.
     Their Eyes Were Watching God är en roman med många lager, men trots det är berättelsen en mer eller mindre apolitisk kärlekshistoria. På gränsen till sentimental, men väldigt sällan över den. Janies äkteskap med de tre männen, någon typ av progression från ett praktiskt, arrangerat äktenskap via ett på ytan lyxigt fängelse till frihetlig faktisk förälskelse illustrerar också tre olika sorters patriarkala typer.
     I Logan Killicks finns en konservativ och kärlekslös gammal man som i Janie inte i huvudsak ser en fru utan en hemhjälp och kanske finns det i hans värld ingen skillnad. Jody Starks sveper med Janie, men kontrollen han skaffar sig över affärer och samhällsutveckling kräver han även över henne. När hon inte anpassar sig drar han åt knutarna om henne, misshandlar henne både fysiskt och verbalt, och förskräckligt nog ses det som det normala. Hennes uppgörelse med Jody när han ligger på sin dödsbädd blir ett sätt att knäppa upp och hänga av sig den tvångströja han klätt henne i, och möjliggör att hon inte fastnar i den för alltid. Slutligen träffar hon då Tea Cake, romantikern av de tre, och kärleken han tycks känna till Janie är svår att tvivla på även om Janie gör sitt bästa. I romanen framstår denna relation som vinsten, slutmålet, men med ett, kanske, modernare perspektiv är Tea Cake den typ som snarare känslomässigt kidnappar Janie. Genom att försvinna utan att höra av sig, genom att tränga sig på och inte ta ett nej spelar han, medvetet eller ej, på Janies svartsjuka och oro. Även det tycks normalt inom romanens ramar och är eventuellt det tydligaste tecknet på de 80 år som passerat sedan boken skrevs. Hur kärlek förhåller sig till frihet och praktik är i alla avseenden en tidlös fråga.
     Men Hurstons berättelse, oavsett om den överlevt tidens tand eller ej, är medryckande och genom varje ord visar hon vilken mästerlig författare hon var. Dialogen är skriven på någon typ av Florida-dialekt och till en början tycks den avskräckande, men det går förvånansvärt bra att koppla om hjärnan och läsa ”ah” som ”I”, ”d” som th-ljud och i de berättande partierna kontrasteras dialekten mot ett metaforrikt och abstrakt annat. Mitt favoritparti från mormoderns funderingar illustrerar detta väl:

There is a basin in the mind where words float around on thought and thought on sound and sight. Then there is a depth of thought untouched by words, and deeper still a gulf of formless feelings untouched by thought. Nanny entered this infinity of conscious pain again on her old knees. Towards morning she muttered, ‘Lawd, you know mah heart. Ah done de best Ah could do. De rest is left to you.’

Their Eyes Were Watching God är en utmärkt roman, levande i sig själv och med nivåer att utforska. Rasismen och arvet efter slaveriet är ytterligare en dimension vilken jag inte tagit upp här men som trots det är ständigt närvarande i boken. Det finns helt enkelt för många anledningar till att läsa den för att det ska vara någon poäng att låta bli.