A California Bestiary

a-california-bestiary-vinjett

a-california-bestiary

Rebecca Solnit & Mona Caron (ill.)
47 s. Hayday Books, 2010 (2010)


Som gammal rollspelare satt jag ofta försjunken över tjocka böcker med inspirerande och fantasifulla beskrivningar av varelser och vidunder som kunde dyka upp i de förtrollade världarna vi befolkade. Och jag älskade det. Kanske berodde det på att jag innan dess lade åtskilliga timmar på att läsa faktaspäckade texter om de varelser som fanns i den riktiga. Att en av mina husgudar, Rebecca Solnit (f. 1961), skrivit ett bestarium om Kaliforniens fauna är en orimligt bra matchning.
     I den av Mona Caron illustrerade A California Bestiary beskriver Solnit väl utvalda delar av djurlivet i The Golden State. Vi får möta bland andra den kaliforniska kondoren, den utdöda kaliforniska grizzlybjörnen och monarkfjärilen. I korta avsnitt reflekteras över djurens tillvaro och framförallt deras förhållanden till människan (läs: vad vi människor ställt till med). Det väldigt lilla formatet gör tyvärr att det inte erbjuds särskilt mycket till fördjupningar. Samtidigt är det inte riktigt poängen och när jag i tidernas begynnelse skärskådade såväl fiktiva som faktiska djur var det framförallt kvantitet som var det viktiga. Så många som möjligt skulle avhandlas.
     Jag tror visserligen att Solnit hade kunnat skriva både längre och djupare, men i den lilla A California Bestiary ryms tillräckligt mycket för att väcka intresse och det genomgående temat på reaktionerna i min sträckläsning var ”det borde göras fler böcker av den här typen!”
     Djurliv har, som tidigare nämnts, alltid legat mig mycket varmt om hjärtat och i det här formatet sätts de i ett sammanhang utan riktig motsvarighet i dokumentärfilmerna eller litteraturen (som avhandlar många arter). Men 47 sidor i fyrfärg står inte riktigt på egna ben och föga förvånande är boken utgiven i samarbete med Oakland Zoo. Så finns det någon djurpark här i Sverige som vill göra en liknande bok står jag till förfogande. Hör av er!

Something Will Happen, You’ll See

something-will-happen-youll-see-vinjett

something-will-happen-youll-see

Christos Ikonomou, i översättning av Karen Emmerich
274 s. Archipelago Books, 2016 (2010)


Den ekonomiska krisen som svepte över världen slog hårt mot Grekland. Det vet vi, och historien om vad dess följder blir skrivs fortfarande i detta nu. Christos Ikonomou (f. 1970) är en grekisk novellförfattare som inte minst genom samlingen Something Will Happen, You’ll See skänker de som drabbats värst, den fattiga arbetarklassen, sin röst.
     Novellerna utspelar sig runt hamnstaden Piraeus, sydväst om Aten, där människor av alla de slag förlorat sina jobb, hem och familjer — fundamenten i deras liv. Ikonomous människonära texter beskriver den nya vardagen på ett emellanåt klaustrofobiskt vis, men styrkan i berättelserna ligger inte däri. Istället vill jag mena att det är sättet på vilket han sätter bollen i rullning för de stackars figurerna som befolkar novellsamlingen. Deras hopp och förtvivlan blir påtagligt på ett sätt som passar tematiken väldigt väl.
     Diskussionen om krisens konsekvenser rör sig kring frågan om vad de utsatta gör mot varandra i desperation. Efter att en kvinna blivit bestulen på de få sparpengar hon har ställer hon sig frågan: ”If poor people do things like that to other poor people what on earth are rich people supposed to do to us.” I efterdyningarna finns varken kraft eller möjlighet att tvinga de ansvariga och resursstarka att betala.

[…] it’s strange to be poor, it’s so strange to be poor, you’re like one of those penguins they show on TV watching the ice melt all around them and they have no idea what to hold onto or how to keep themselves from going crazy and so they start attacking one another out of fear — that’s what it’s like, Petros said.

Av rädsla attackerar vi varandra när isen omkring oss smälter. Ikonomou skriver med en kraft som för tankarna till Kristian Lundbergs Yarden (2009), och novellerna krokar i varandra väl. Den som intresserar sig för novellformatet som sådant kommer inte finna några finurliga vändningar, men väl stora berättelser med litet omfång.

The Lonely City. Adventures in the Art of Being Alone

the-lonely-city-vinjett

the-lonely-city

Olivia Laing
281 s. Canongate, 2016 (2016)


Med utgångspunkt i ensamheten som uppstod när hon flyttade till New York, utforskar Olivia Laing (f. 1977) hur andra storstadsbor hanterat sin egen ensamhet. Resultatet blir en vindlande berättelse om något personligt och kanske i vissa fall självvalt å ena sidan, och den kollektiv ensamhet som uppstått på grund av AIDS-epidemin och den katastrofala stigmatiseringen av de som drabbades.
     Hon börjar hos konstnären Edward Hopper (1882—1967) vars berömda Nighthawks från 1942 skildrar New Yorks ensamhet i form av en diner. Hopper själv var en enstöring av rang och när han väl ställde upp på intervjuer var det kärva och i stora drag ignoranta svar han levererade. Vidare besöker Laing Andy Warhol (1928—1987) som blev något av en symbol för det stora livet, men som själv aldrig tycktes trivas vare sig med sig själv eller med andra. Konstnären David Wojnarowicz (1954—1992) utgör nästa anhalt som både i själ och gärning blev en symbol för de AIDS-drabbades kamp mot systemet och ensamheten det tvingade på de utsatta. Slutligen möter Laing Henry Darger (1892—1973) som i sin ensamhet producerade både konst och text i mängder utan att egentligen bli varken förstådd eller erkänd i den utsträckning som andra kanske blivit. På vägen beskriver Laing även andra konstnärer som på olika sätt befunnit sig i eller hanterat ensamheten genom sin gärning.
     Är det något med storstaden som skapar ensamhet? Laing presenterar bevis och även om anslaget är spretigt så är både beskrivningen och analysen i huvudsak hållbar. Deras stadsöden flätas samman på ett sätt som bidrar till att skapa en helhet som hela tiden står i dialog med Laings egna upplevelser. Tyvärr verkar det hela fastna när hon generaliserar och resonerar kring den bakomliggande orsaken. Är vi fast i våra sociala medier? Är det tekniken som tagit död på samvaron? Laing öppnar för den möjligheten, men jag förhåller mig mer skeptisk. Däremot har staden och urbaniseringen minskat de fysiska avstånden samtidigt som de sociala tycks ha ökat. Där uppehåller sig Laing inte någon längre stund.
     Språkligt är Laing en mycket trevlig bekantskap. Hennes stil är tillbakalutad och saklig på en och samma gång och hon påminner en del om exempelvis Rebecca Solnit som tillhör mina absoluta favoriter. Det är knappast en dålig sak. För den som är intresserad av spännande levnadsöden, konst och storstäder är The Lonely City given läsning.