Walden, a game

Game Innovation Lab, 2017, PC/Mac
Tracy Fullerton and the Walden Team


Året är 1845. Det är vår i Massachusetts och den då 28-årige Henry David Thoreau (1817–1862) bosätter sig i skogen vid Walden Pond för att: ”I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived.” Boken Walden; or, Life in the Woods (1854) är ett av Thoreaus mest framstående verk och grundläggande i den amerikanska transcendentalismen.
     200 år efter Thoreaus födelse ställer vi oss frågan: går det att göra ett datorspel av Walden, en bok om en man som drar till skogs och blir självförsörjande? Svaret är, kanske oväntat, ja.
     I förstapersonsspelet Walden, a game spelar du som Thoreau och ska överleva naturens skiftningar samtidigt som du lever ditt liv till fullo, suger i dig intryck och låter dig inspireras av naturen och det enkla livet. Samtidigt som du måste hålla efter de fyra, enligt Thoreau, basbehoven (mat, tak över huvudet, kläder och bränsle) kan du interagera med din mentor Ralph Waldo Emerson (1803–1882), utforska skogen och göra småjobb. Till en början är detta ganska enkelt, men med hösten kommer kärvare tider och då vill det till att huset står stadigt, förråden är fulla och kläderna hela. Och skulle du jobba för hårt svimmar du på grund av brist på inspiration.
     Men det är trots svårigheterna ett stillsamt spel, fullt av texter från Walden och Thoreaus andra verk. Det är enkelt att försjunka i ljud och bild som på ett effektfullt förflyttar en till sjön och dess omgivning. Djur springer omkring, låter i fjärran. Stugan på pricken lik den han befann sig i, kartan överensstämmande. Det är fullt möjligt att bara gå omkring och njuta. Lägg där till att Emile Hirsch (f. 1985) tar med sig sin stämma från Into the Wild (2007) och lånar huvudpersonen den, samt att Jim Cummings (f. 1952) som jag nostalgiskt identifierade som Gorion i Baldur’s Gate (1998) gör Emerson, så är stämningen maximerad.
     Walden, a game är fascinerande på många vis. Thoreau har på goda grunder levt kvar och civilisationskritiken han står för kan mycket väl eka kraftigt i våra dagar. Att presentera dem och hans två år i skogen i ett ungefär sex timmar långt datorspel kan å ena sidan ta kraften ur hans verk, å andra sidan öppna dörren till det. Det gläder mig att det dessutom är ett riktigt spel, inte bara en interaktiv berättelse lik (visserligen oerhört stämningsfulla) Dear Esther (2008, 2012). Här har utvecklarna lyckats bra med att fånga både Thoreaus egna inställning till projektet, samt svårigheterna i leva hans liv.
     För den litterärt intresserade, för Thoreau-älskare, för den med dragning till naturen, för den som är nyfiken på god speldesign – ingångarna till Walden, a game är många och oavsett vem du är tycker jag att du ska öppna den. Spelet finns att köpa på itch.io för rimliga $18.45.

Jenny Diski — What I Don’t Know About Animals

Jenny Diski
302 s. Virago 2012 (2010)


Få författare skriver med samma integritet som Jenny Diski (1947—2016). Hon kunde med passion avsky resor och ändå skriva de mest fascinerande reseskildringarna. I What I Don’t Know About Animals skriver hon åtminstone om ett ämne hon gillar: djur, eller, för att vara mer exakt, människans förhållande till djuren.
     Det är ett ämne att gräva i, och Diski börjar där hon står. Många är katterna som bosatt sig hos henne, vissa på hennes initiativ, andra mer framfusiga. Alla som någonsin umgåtts med, eller åtminstone tolererats av, en katt vet att det är omöjligt att förstå varför de gör som de gör, vad de ser när de tittar och vad de egentligen vill. Diski försöker att göra katten nöjd, men ligger alltid ett steg efter och gåtfullheten får henne att resonera kring om det överhuvudtaget går att förstå ett djur.
     Förmodligen inte, för vi kan aldrig kliva ur vårt mänskliga perspektiv för att anta ett djurs. Blicken är vår, liksom privilegiet att definiera måttstocken. Är djur intelligenta? Nja, inte lika intelligenta som vi människor eftersom vi valt att definiera intelligens på det sätt vi gjort. Med utgångspunkt i detta prövar hon liknande resonemang i andra områden än katter, vinklar och anslag finns det gott om.
     När jag läser hör jag författaren Helena Granströms röst. Hennes snudd på anti-antropocentriska perspektiv är en ögonöppnare och på samma sätt erbjuder Diski mycket strålkastarljus på förhållanden och idéer som annars är lätta att ta för givet. Tyvärr ror hon det inte ända hem.
     En given hållplats är frågan om att äta djur. Diski gör det, jag gör det inte. Jag har mina argument ganska klara, men Diski som i övrigt är tydlig och resonerande landar i att hon äter djur för att hon tycker det är gott, men egentligen inte mer än så. Några halmdockor får svaromål, exempelvis frågan om vad som skulle hända med alla miljontals matdjur som finns i världen — vad skulle egentligen hända med dem? Jag tror aldrig jag stött på någon som föreslagit alla bara ska släppas lösa eller slås ihjäl på fläcken, men ändå är det det som oroar Diski. Nog förväntade jag mig mer, även om hennes personliga slutsats skulle landa mitt emot min.
     Trots den något tama behandlingen av vegetarianism är What I Don’t Know About Animals en bred ingång till antropocentrism och är man det minsta intresserad av människans förhållande till djuren (och vice versa) erbjuder boken mycket matnyttigt.

Kära dagbok

27 april 1915

Incapable of living with people, of speaking. Complete immersion in myself, thinking of myself. Apathetic, witless, fearful. I have nothing to say to anyone—never.

Franz Kafka

På nyårsaftonskvällen, strax innan 2017 blev 2018, bestämde jag mig för att börja skriva dagbok.
     Jag var trött, min hals värkte och det närmaste jag kom en skål var en risifrutti som jag med nöd och näppe fick ner. Jag satt och funderade, så som jag gör ibland, och det slitna rådet om att aspirerande författare bör föra dagbok susade förbi i Facebookflödet. Jag har prövat förut, skrivit några dagar, glömt desto fler och tappat bort mig i något annat. Var jag mer målmedveten den här gången? Kanske, om inte annat desperat. Jag sökte och försökte vad jag kunde för att åter ta initiativet över min kreativitet och produktivitet.
     Nätbutikernas förbannelse tog mig till en webbplats där schysta, snygga, prickade, sidnumrerade anteckningsböcker gick att köpa (Leuchtturm1917). Jag beställde fyra stycken, tillsammans med en penna som såg seriös ut, arkivbeständigt bläck och den 4 januari 2018 skrev jag således: ”Hur många gånger har jag inte plockat upp någon som du för att börja skriva dagbok?”
     En vän sade när vi pratade om det: ”En fin anteckningsbok lovar mycket”. Det har han helt rätt i, och just därför satsade jag på dyra anteckningsböcker, fin penna, för att göra något högtidligt av det hela. En ceremoni om man så vill. Jag sätter mig i sängen, tänder lampan på nattduksbordet, lägger dagboken i knät, hakar av bandet, slår upp rätt sida, fattar pennan och … låter dagen rinna ut. Och jag har gjort det varje dag sedan 4 januari. Ingen massiv tidsperiod, men det har gjort skillnad.
     Sedan dess har min produktivitet ökat markant. Eller, produktivitet är egentligen inte rätt ord, för särskilt mycket blir ju inte gjort, men skillnaden är stor. Då jag förr hamnade i sneda spiraler, kollade alla annonser på Tradera, scrollade kilometervis genom Facebookflöden, spelade mobilspel, känner jag nu att jag alltid har något kreativt projekt jag vill sitta med. Kan sitta med. Texter till bloggen, på nya romanen, på annat. Ett nytt rollspel som jag gör bara för att jag kan, och ett gammalt som jag jobbar på bara för att det behöver bli klart (och dessutom kommer bli bra). Nya projekt och oavslutade.
     I The Artist’s Way (1992) uppmanar Julia Cameron alla att varje morgon, innan du gör något annat att skriva tre sidor vad som helst som varken ska läsas eller användas, en form av hjärnrensning. Lite på samma grund har dagboksskrivandet fungerat för mig.
     Jag skriver några rader till några sidor varje kväll innan jag läser och släcker för natten. Ibland är det reflekterande, oftast refererande och emellanåt banalt. Det är okej. För mig är fyller det två funktioner. Dels handlar det om att rensa hjärnan lite innan sänggång, en hjärna som annars gärna tuggar på högvarv.1 Dels handlar det om att använda språket, praktisera skrivande som aktivitet. Det kan tyckas självklart att det är svårt att bara sätta sig och producera om man inte är van att producera, men det krävs en alldeles särskild typ av tröghet (min) för att dröja 31 år med att förstå det på riktigt.
     Den här omläggningen av min energi känns inuti. Det har inte bara lett till att jag faktiskt gör saker, det har dessutom tagit lite fokus från att hela tiden prestera. Dagboken är ingen plats för briljans, men det är klart …

My name is Ernest Miller Hemingway I was born on July 21 1899. My favourite authors are Kipling, O. Henry and Steuart Edward White. My favourite flower is Lady Slipper and Tiger Lily. My favourite sports are Trout fishing, Hiking, shooting, football and boxing. My favourite studies are English, Zoology and Chemistry. I intend to travel and write.

Ernest Miller Hemingway, 1908, nio år gammal

En blott nio-årig Hemingway skriver sin första dagbokssida med allt som kan tyckas viktigt: favoritförfattare, favoritblommor, favoritsporter. Med facit i hand fick han ju resa och han fick sannerligen skriva.
     Dagbokstexter som dessa är extremt fascinerande och jag hyser inga illusioner om att jag i vuxen ålder kan fascinera på samma vis. Det finns ingen nyckel till mitt nio-åriga jag 2, men jag skulle ljuga om jag sa att mitt dagboksskrivande inte är att lämna en nyckel till mitt 31-åriga jag; för mig, absolut, men kanske framförallt för mina barn. Jag skriver för min egen skull, men också för en publik som kanske är intresserad, kanske skiter fullständigt i det, men det må i så fall vara hänt. Det är absolut narcissism, ett praktiskt självkonserverande, men det är också exakt det som är att vara författare eller åtminstone en skrivande person. Nog behöver jag komma över det om det är det här jag ska hålla på med. Med lite tur filar det bort lite självupptagenhet från mitt köttvärldsjag.
     Nå, det krävs tid för att se om det här kommer att bli en varaktig rutin. Ganska snart kommer vi se om produktivitetsökningen är en uppåtgående trend eller om det är en period av mani. Oavsett vilket känns det som om det kommer krävas mer att ge upp dagboken just den här gången.
     På första sidan i min dagbok, innan första dagen, fick Ralph Waldo Emersons ord sätta stämningen:

Finish each day and
be done with it.
You have done what you
could. Some blunders
and absurdities no doubt
crept in; forget them
as soon as you can.
Tomorrow is a new day.
You shall begin it
serenely and with too high
a spirit to be encumbered
with your old nonsense.

Show 2 footnotes

  1. Här tjänar ju läsningen som en liknande strömbrytare. Får jag inte läsa några rader innan jag släcker brukar det ta mycket längre tid att somna.
  2. Utöver möjligen min samling med hockeybilder som jag smugglat upp på vinden. Hej Lovisa!