Thomas Tidholm — Rösterna från Avocadobergen

Thomas Tidholm
137s. Ordfront 2018 (2018)


Dystopier och undergångar är vanliga nu för tiden, och då menar jag inte bara för det rådande världsläget utan för att det är en litterär och kulturell genre som är extremt populära (och skrämmande). En av de mer aparta uttrycken är Thomas Tidholms (f. 1943) diktverk Rösterna från Avocadobergen där vi placeras i en oigenkännlig svensk framtid.
     Framtiden utgörs här av olika vittnesmål med vars ögon och röster vi får uppleva ett samhälle där Företaget med stort F tuffar på utan att någon vet vad det egentligen håller på med, vakter finns utposterade men bryr sig inte nämnvärt om något. Det är apatiskt och kraftlöst och mycket klaustrofobiskt i all sin eländiga viljelöshet. Vissa vittnar om orättvisorna, vissa om maktlösheten, och någon om att de äter rostad hund och gräs. Någon beskrev den framtidsvisionen som trist, men är det främsta omdömet om Tidholms berättelser så sitter man sannolikt på en ganska privilegierad häst.
     Vad som där emot saknas kan vara språkligt driv. De många texterna har vitt skilda utgångspunkter men blir sällan på riktigt egna röster. Oftast är det samma stilnivå, samma ord, samma bilder. Finns där en poäng missar jag den och jag tror att Rösterna från Avocadobergen hade varit intressantare som egen roman, en modern framtidsvision, Processen (1924) möter Efter floden (1982), kanske?
     Rösterna från Avocadobergen är annorlunda både inom genren och i allmänhet, men den tröstlösa framtidsvisionen dras ner en smula av en språklig trötthet. Läs den om du är intresserad av framtidsbilder.

Ayọ̀bámi Adébáyọ̀ — Stay with me

Ayọ̀bámi Adébáyọ̀
296 s. Canongate 2018 (2017)


Nigerianska Ayọ̀bámi Adébáyọ̀ (f. 1988) slog igenom med dunder och brak med sin debutroman Stay with me 2017 och har sedan dess blivit översatt till en rad andra språk, däribland till svenska på Piratförlaget. Med precision placerar hon sin berättelse i Nigerias turbulenta 1980-tal och gör den oerhört levande.
     Yejide är gift med Akin och de har försökt få barn så länge de har varit tillsammans, mer eller mindre. Det förväntas av dem, det är tradition. Snart tror hon sig också bli gravid, men efter elva månader och många besked om att livmodern är tom går skengraviditeten över. Akins mamma arrangerar under tiden så att Akin kan gifta sig med en andra fru, någon som verkar kapabel att bära hans barn. Det går stick i stäv med hur Yejide och Akins förhållande sett ut tidigare. Trots det är det Yejide som blir gravid, på riktigt den här gången.
     Adébáyọ̀ gör mycket bra i Stay with me, hon har bra driv i berättandet och målar upp en miljö som känns autentisk och passande. Historien växlar perspektiv mellan Yejide och Akin på ett sätt som lämpar sig väl eftersom den innehåller många svängar och lögner vilka påverkar både figurernas versioner och uppfattningen man får av dem. Dessutom sätter hon konflikten mellan modernitet och tradition i strålkastarljuset när hon ställer relationen mellan Yejide och Akin mot förväntningarna hans familj lägger på dem.
     Som förälder gör det dessutom ganska ont att läsa Stay with me på ett sätt som liknar känslan av Doris Lessings kortroman The Fifth Child. Yejide och barnen råkar ut för en del elände och det tar hårt. Å ena sidan är det nästan omöjligt att föreställa sig känslan, å andra sidan gör Adébáyọ̀ det omöjligt att låta bli.
     Stay with me har många lager att utforska. Adébáyọ̀ är en mycket kompetent berättare och historien har många krokar man som läsare kan fastna på. Det är helt enkelt en på många sätt bra bok.

Jeanette Varberg — Människan har alltid vandrat

Jeanette Varberg, i översättning av Sandra Matsson
139 s. Natur & Kultur 2018 (2017)


Människans historia är lång och brokig, ganska bråkig och på många sätt exponentiell; takten har ökat, effekterna har ökat. Gemensamt för alla tider är att när de rumsliga omständigheterna inte kunnat fylla behoven av föda och trygghet har individer, familjer och hela samhällen flyttat på sig. I Människan har alltid vandrat beskriver den danska arkeologen Jeanette Varberg (f. 1978) några av de viktigaste folkomflyttningarna med start för 70 000 år sedan då de första människorna av vår art utvandrade från Afrika.
     Över 139 sidor tillåts inga längre utläggningar, men jag tycker ändå att Varberg gör ett bra jobb med att illustrera hur människan spred sig över världen, motiven bakom förflyttningar och konflikter. Civilisationers uppgångar och fall får plats och med ibland sparsamma historiska belägg undviker hon att bli alltför spekulativ. Med Karin Bojs augustprisbelönade Min europeiska familj (2015) i åtanke känns det som att man får en heltäckande bild av både människans förflyttningar och att det inte är så enkelt som vissa högljudda och mer eller mindre obundna debattörer låter påskina: förflyttningar har alltid funnits, olika mänskliga kulturer har ibland tagit död på varandra, ibland — låt oss säga — blandats upp.
     Varberg sätter också folkvandringarna i ett modernt perspektiv. Medelhavet har blivit en massgrav, konflikterna i Asien och Afrika driver människor på flykten och då har vi ännu inte sätt de fulla konsekvenserna av klimatförändringarna. De ohållbara levnadsförutsättningarna är förr som nu den huvudsakliga katalysatorn för migration. Inget tyder på att vi lärt av historien, att vår kunskap leder till att vi är bättre rustade att hantera något över huvud taget.
     Människan har alltid vandrat och kommer säkert att fortsätta göra det, men anledningarna till det och konsekvenserna av det har vi alla förutsättningar utom viljan att lösa. ”[Det] finns heller ingen snabb politisk lösning som kan stoppa miljoner människor som rör sig bort från krig och svält i hopp om ett bättre liv”, skriver Varberg. Nog är det dags att sätta stopp för krafterna som eldar på konflikter och klimatförändringar?