Harry Martinson — Aniara. En revy om människan i tid och rum

Harry Martinson
171 s. Bokförlaget Aldus 1963 (1956)


Är det tänkt att vi ska kolonisera mars när vi förstört vår hemplanet så den inte längre är beboelig? Kanske. Om man betraktar mänskligheten verkar det finnas en lockelse i att lämna och försaka det som vi tagit sönder, och världsrymden är ju enorm, sprängfylld av potential för ytterligare destruktion. Men när vi väl kliver på farkosterna som ska ta oss till andra planeter, permanent den här gången, har vi inte mycket för att vi läst Aniara. Det är nu den behövs.
     Harry Martinson (1904—1978) skrev Aniara på 1950-talet i skuggan av andra världskriget och det ständigt annalkande tredje. Varför används så mycket kraft till att förstöra själva förutsättningen för vårt eget liv? tycks han ha frågat sig och sökt svaret i natthimlen. Svaret blev ett av världens mest framstående diktepos om rymdskeppet Aniara som kommer ur kurs och i åratal driver genom universum utan vare sig hopp eller förintelse.
     I 103 löst sammanflätade dikter beskrivs tillvaron på Aniara, hur det inledande hoppet efter flykten från resterna av Doris dalar ersätts av förtvivlan när Mars inte alls blir dess slutpunkt och inget sätt finns att åter hamna i kurs eller vända om. Resenärerna tar sin tillflykt till tro, filosofi, dekadens och superdatorn Mima som samlat all människans kunskap och kultur. När datorn till slut dör av sorg tas den plats av maktmissbrukande befälhavare, som bara bokens berättare och datorns skötare, mimaroben, tycks genomskåda.
     Det finns en obarmhärtighet i Aniara som står över alla faktiska skeenden. Om den skrevs under hot om nya världskrig går den idag, lika lätt, att läsa som ett epos om människans förutsättning under klimathotet. Det råder mer eller mindre fullständigt konsensus kring att människan dramatiskt påskyndat klimatförändringarna, att vi nu befinners oss i Doris dalar som vi med bestämdhet gör till aska, att vi nu befinner oss i ett rymdskepp som riskerar att hamna ur kurs, och kanske, att vi är bortom tröst och räddning.

Vi var i avgrunden. Det låter som en saga
i panisk skräck i allas ögon skriven.
Men enighet därom blev genomdriven.
På masspsykosen var det ej att klaga.
Ett svårbestämbart fel i tyngkraftverket
gav nedåtkänsla och den illusionen
att vi hur än vi gjorde bara föll
med riktat fall och nedåt i en rymd
nu ej mer sidovälvd och överkupande
men helt till brunn förvandlad nedåtstupande.

Och mitt i detta finns förnekarna, förvillarna, fördröjarna som på olika sätt målar upp en bild av ödesbestämdhet: Det är naturligt, vi kan inget göra. Det går att flyga med biobränsle, vänta bara. Det blir billigare sedan, ni ska få se. Ombord Aniara är dessa skeppets ledning som söker strategier för att undergräva revolt.

Nu kunde Ledningen ej längre dölja
att undergångens dagar ryckte nära,
men sökte ändå alla fakta hölja
i formler ur vår femte tensorlära.

Jag portförvisades ifrån Kalkylen
och ifrån rummet där prognoser ställas.
Men den som lärt sig läsa i pendylen
kan ändå förutse när det skall kvällas.

Aniara blir lätt klaustrofobisk och ångestframkallande, men det kan även vår framtid vara. Maktlösheten ombord på rymdskeppet är total, men är det något Martinsons diktepos kan lära oss är det att agera i tid, att som art välja att vara konstruktiva istället för destruktiva. Annars är det snart bara att räkna tiden till den individuella eller kollektiva avgrunden, utan hopp om sagoslut.

Carin Franzén — När vi talar om oss själva

Carin Franzén
138 s. Ariel litterär kritik 2018 (2018)


När jag pluggade litteraturvetenskap på Linköpings universitet hade jag en lärare som med bedövande bildning spred ljus över både litteraturteori och kärlekslitteratur.1 När jag väl slutade studera var det hennes föreläsningar jag saknade mest. Därför blev jag både glad och lätt nostalgisk när jag började läsa När vi talar om oss själva av Carin Franzén (f. 1962). Hennes röst ekar genom huvudet när jag läser om parallellerna mellan 1600-talets salongskultur och dagens självbiograferande samhälle.
     Franzén undersöker subjektets utveckling som litterärt fokus och börjar, ungefär, med René Descartes (1596—1650) och och hans tvivel som, efter dagar på kammaren, mynnar ut i det enda han inte kan tvivla på: sin egen existens. Mot det ställer hon en tillvaro vid hoven där hela ens subjekt stod i relation till omgivningen. I synnerhet för kvinnor blev formandet av ens offentliga jag i förhållande till de övriga vid hovet en strategi för att ta tillbaka makten över sitt eget subjekt. Någon formell makt hade de sällan så istället fick det normbrytande och egenartade ta plats i kulturen, genom fabler, sagor och dikter. Denna positionering inom systemet kan inte sägas vara en revolt emot det, mer av en överlevnadsstrategi.
     Under Franzéns förstoringsglas blir ådrorna till vår tid med sociala medier och självbiografier oerhört tydliga. När man i nyliberal anda uppmanas (å det strängaste) att vara sin egen lyckas smed, skapa sitt eget självförverkligande, samtidigt som samhället dras itu av ojämlikhet, är det en möjlig strategi att genom sin närvaro i sociala medier skapa en bild av vem man är i förhållande till vänner och följare, och på så sätt ta makten över sitt subjekt. Bekännelselitteraturen har blivit försvarstal, särskilt till följd av me too-rörelsen.
     Som exempel för vår samtid sätter Franzén dramatikern Lars Norén (f. 1944) och framförallt hans dagböcker och självbiografiska skrivande. Det är inte otydligt varför Norén skriver, men varför han publicerar det är svårare att förstå. Samtidigt utgör det nästan en spegel av salongskulturens strategier som modern praktik. Hans texter blir inte strategi förrän de ses i förhållande till samtiden.
     Det jag, om något, kan sakna i När vi talar om oss själva är jämförelserna med mindre traditionella format. Tydliga exempel borde kunnat finnas även bland youtubare och instagrammare. I ljuset av me too var det i sociala medier revolutionen till mångt och mycket skedde, när de som blivit utsatta tog tillbaka makten över sina subjekt.
     Den lilla saknaden till trots är När vi talar om oss själva en intressant, bildad och aktuell bok som, för min del, mycket väl fyller upp en del av tomrummet som lämnats efter att jag slutade studera. Tack för det!

Show 1 footnote

  1. Och som, vill jag minnas, satte ett VG på den ”Om tre kvinnliga historiska diktare”.

Jean Giono — Mannen som planterade träd

Jean Giono, med efterord av Aline Giono, i översättning av Pontus Grate
47 s. Elisabeth Grate Bokförlag 2006 (1983)


1953 fick den franske författaren Jean Giono (1895—1970) en förfrågan om att skriva en text om den märkvärdigaste människa han någonsin mött till en amerikansk tidskrift. Han tog sig an uppdraget så som en författare av skönlitteratur gör, med entusiasm, och diktade upp en herde vid namn Elzéard Bouffier som planterade ekar, bokar och alla möjliga träd i alptrakterna i norra Provance. Giono skickade sitt manus till tidskriften och fick jublande svar tillbaka.
     Det dröjde en tid, sedan fick Giono återigen besked från tidskriften. Det här kunde de absolut inte publicera. Det var ju inte sant, herden fanns ju inte på riktigt. Om detta berättar dottern Aline Giono och undrar mycket riktigt vad amerikanerna hade förväntat sig när de frågade en författare. Givetvis kunde den märkvärdigaste personen vara uppdiktad, det verkar till och med troligt!
     Mannen som planterade träd publicedes inte då och det skulle dröja länge innan den togs i tryck. När det väl skedde mottogs den med öppna armar och hängivna läsare ville turista i Elzéards fotspår och uppleva den ungskog som Giono beskrev. Var var herden född? Var fanns träden? Har du något fotografi av honom? Giono kunde förstås inte svara sanningsenligt eftersom allt var fantasi, men tillät sig ändå att fortsätta dikten ett tag till.
     Och när jag läser den lilla skriften Mannen som planterade träd förstår jag ändå önskan om att denna märkvärdiga man skulle vara sann. Elzéard Bouffier planterar träd och det går långsamt. Många av fjolårsträden är borta, uppätna, när han året efter fortsätter sitt projekt. De som fått stå ytterligare några år räcker honom kanske till huvudet, men summan av alla dessa tusentals planterade träd blir en skog, en skog som inte funnits där tidigare, och i tider av klimathot och skogsskövling är det en trösterik tanke att en herde som Elzéard Bouffier skulle kunna finnas och ägna hela sin tillvaro åt att skapa något så magnifikt som en skog.