Selma Lagerlöf — Gösta Berlings saga

Selma Lagerlöf, inläst av Lotta Burman
14 h 52 min. Svenska ljud audioförlag 2016 (1891)


Äntligen stod prästen i predikstolen och därifrån bär det av på en svindlande och fartfylld tur genom de värmländska skogarna tillsammans med Selma Lagerlöf (1858—1940) och hennes debutroman Gösta Berlings saga.
     Efter Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906–1907) sänktes mina förväntningar på Lagerlöf markant, trots det gav jag mig i kast med debutromanen i hopp om att mindre omfång och annan riktning skulle vara till hennes fördel. Det fanns ju trots allt partier i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige som var riktigt bra.
     Och så stod han då där i predikstolen, den försupne prästen Gösta Berling, och väntade på sin bildliga avrättning. När han lagt sig för att dö i en driva räddas han av majorskan till ett liv bland kavaljererna på godset Ekeby. Dessa tolv kavaljerer slår sig i lag med djävulen för att fördriva majorskan från sitt hem och drar sedan runt Värmland som en naturkraft vars energi har sin källa i fest och lättja. Intet nyttigt gör de och Gösta Berling förälskar sig, förälskar sig och förälskar sig igen, utan att någonsin få vara lycklig.
     Gösta Berlings saga är på många sätt en andlig föregångare till latinamerikas tradition av magiska realism. Som en skröna blir det vardagliga smått övernaturligt och det övernaturliga, om något sådant finns, är det minst uppseendeväckande i hela berättelsen. Farten och associationsrikedomen när berättelserna kring det rika persongalleriet krokar i varandra skulle kunnat vara hämtad direkt från någon av genrens stora (och jag ser framför mig hur Jorge Luis Borges sitter och läser La leyenda de Gösta Berling i sin lägenhet i Buenos Aires, måttfullt betagen av den nobelprisbelönade svenskans ord, han vet hur historier fungerar, att de kan fungera bortom tid och rum, att något så väldigt lokalt kan skapa resonans på andra sidan jorden flera decennier senare).
     Om Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige var en spretig besvikelse är Gösta Berlings saga i det närmaste en, för mig, antar jag, perfekt roman som i högt tempo berättar en fantastisk historia i en stil som lyfter fram dess egenart.

Mary Shelley — Frankenstein; or, The Modern Prometheus

Mary Shelley
160 s.1 W. W. Norton & Company 2012 (1818)


Idag tillhör Frankenstein; or, The Modern Prometheus de i västvärlden mest kända litterära verken. Du känner till den: En ung vetenskapsperson vid namn Victor Frankenstein tar sig för att skapa en människa, men det blir ett monster. Enormt, groteskt och ondskefullt söker det plåga sin skapare. Mary Shelley (1797—1851) skapade i Frankenstein en gotisk skräckberättelse och ett mycket tidigt exempel på science fiction.
     Frankenstein har ofta beskrivits som kritik mot naturvetenskapernas frammarsch. Den unge Victor börjar läsa om ockultism och alkemi, faller för lockelsen, men vid skolan i Ingolstadt ersätts charlatanerna med forskare. Steget kan tyckas långt i normala fall, men inte här, tydligen. Istället tar han sig han sitt projekt med naturvetenskaperna som grund och skapar mycket riktigt en varelse. Ett riktigt måndagsexemplar. Visst, det är ett tydligt tema, men jag tycker ändå inte den teknofoba tematiken är särskilt stark jämte frågor om främlingskap.
     Monstret flyr Ingolstadt och bosätter sig i ett ruckel i närheten av en stuga i skogen. Där bor en fransk familj som flytt. Monstret dröjer med att ge sig till känna, istället håller han sig på avstånd, lär sig språket, men också kunskaper och känslor. Han förstår att de är ledsna och fattiga, men att de i allting ändå har varandra. Han känner saknad och han känner ensamhet. När han så närmar sig familjen möter han först den blinda pappan som samtalar med honom i all vänskaplighet, utan fördomar eller förskräckelse. När sedan de vuxna barnen kommer blir de förargade och rädda och hjälper pappan undan varelsen som på intet sätt visat sig fientligt. Där och då inpräntas i monstret att han aldrig kommer finna tillhörighet bland människorna.
     Han drar sig till Victor igen, dödar dennes lillebror och kommer med en förfrågan: skapa en honvarelse till mig, någon som jag kan känna tillhörighet till. Victor velar, motsätter sig, accepterar och motsätter sig igen. Vid det slutgiltiga beskedet blir varelsen hatisk på en sällan skådad nivå och ska hämnas och det rejält. Han dödar Victors vän och fru och det hela eskalerar så till den grad att Victor jagar monstret över kontintenterna för att få slut på terrorn. När det sedan visar sig att Victor själv dör en relativt naturlig död förlorar även monstret sitt sammanhang. Hela dess existens inte bara skapades av Victor utan definierades av deras fiendeskap. Utan fiende, inget syfte tycktes gälla för monstret.
     Det är drastiskt och det är överdrivet, men samtidigt finns det något här om hur vi bemöter varandra. Att möta en främling, även en som inte ser ut som en själv, med öppenhet och godhet kan förändra en hel värld. Hade den franska familjen lärt känna varelsen som på intet sätt visat sig fientlig innan hade Victor kanske kunnat leva vidare utan oro och abrupt dödade vänner och familjemedlemmar. För all del, hade han i skapelseögonblicket mött varelsen med vänlighet istället för vämjelse hade det nog också slutat annorlunda.
     Samtidigt ligger initiativet i många fall hos det desperata monstret, det kan aldrig urskuldas men det går att förstå.
     Jag vet inte om det var det Mary Shelley tänkte där vid Geneve-sjöns strand, men tvåhundra år senare finns det andra glasögon att läsa med. Och läsa, det tycker jag gott att vi kan göra med Frankenstein.

Show 1 footnote

  1. Utgåvan jag har innehåller dessutom ungefär 350 sidor essäer, recensioner och artiklar om Frankenstein, både skrivna kring ursprungspubliceringen och ända fram till idag.

Fredrik Sjöberg — Mamma är galen och pappa är full

Fredrik Sjöberg
233 s. Albert Bonniers förlag 2018 (2018)


Fredrik Sjöberg (f. 1958) tillhör mina stora favoriter. I gränslandet mellan essä och biografi har han berättat om vitt skilda personligheter, som entomologen René Malaise (1892—1978) i Flugfällan (2004) eller den i USA oerhört berömda men i Sverige nästan bortglömda konstnären Gunnar Widforss (1879-1934) i Flyktkonsten (2006). Sjöberg ger de nördiga, de bortglömda, de perifera en berättelse och ett sammanhang. Det är sällan storslaget, men det är alltid mänskligt.
     I Mamma är full och pappa är galen samlas många livöden runt en central punkt: Ivar Arosenius (1878-1909) änka Eva Arosenius (1879—1965) som egentligen hette Ida. Eller kanske runt hennes nya make, den på många sätt helt förträngde danske konstnären Anton Dich (1889—1935). Det är åtminstone dessa två titeln syftar på och orden yttrades på ett tåg inför en fransk officer av en då tonårig Lillan Arosenius (1906—2004) som egentligen hette Eva och är mest känd som barnet i Kattresan (1909) och andra av Ivar Arosenius barnböcker. Det är lite rörigt, det är det och nog hade jag önskat att Mamma är galen och pappa är full hade haft ett ordentligt släktträd.
     Hur som helst, Sjöberg berättar på sitt sedvanliga sätt om dessa personer genom att varva deras egna biografier, med berättelser om sig själv och helt andra saker. Det är en flängig stil som jag gillar och som passar utmärkt för den typen av luftiga levnadsöden Sjöberg ofta tar sig an, där omständigheter är okända och tvetydiga. Det finns inget säkert i Sjöbergs tilltal, annat än att det finns något att berätta. Det är i många fall klart tillräckligt och den väv av historier som dras samman bildar ändå en helhet.
     Om något ligger Mamma är galen och pappa är full i fatet är det just rörigheten. Sjöbergs stil bjuder in till en viss rörighet och när grundmaterialet i sig är så pass diffust blir det en dubbel effekt. Där hans tidigare biografier haft en tydlig kärna att gravitera kring saknas den här. På det sättet tror jag att Mamma är galen och pappa är full inte är den bästa ingången i Sjöbergs författarskap, men å andra sidan sträckläste jag den på en dag så det är helt tydligt att det går att ha överseende med dessa ringa tillkortakommanden.
     Sjöberg är alltjämt en av Sveriges mest tonsäkra författare.