Pip Williams — De förlorade ordens bok

Pip Williams, i översättning av Annica Sundberg, inläst av Katarina Ewerlöf, omslag formgett av Micaela Alcaino
13 h 12 min. Historiska media 2022 (2020)


Man hör ibland folk förfäkta åsikten om språk som något neutralt och beständigt, något som står bortom kön, klass och hudfärg. Ingenting kunde varit mer fel. Australiensiska författaren Pip Williams historiska roman De förlorade ordens bok handlar om just det och sätter fingret på vilka mekanismer som avgör vad som räknas som ett ord och vad som inte gör det. Dessutom är det en riktig bladvändare.
     Arbetet med Oxford English Dictionary inleddes under 1800-talets andra hälft och pågick långt in på 1900-talet, och handlingen i romanen är till stora delar förlagd till det trädgårdsskjul i Oxford, kallat skriptoriet, där mycket av arbetet genomfördes. Esme satt redan som litet barn under sorteringsbordet när hon följde med sin pappa till jobbet. Där, formligen omgiven av ord, ser hon att en lapp tappas ner på golvet. ”Deja” (substantiv ~n dejor • ⟨åld.⟩ mjölkerska) står det. Esme snor åt sig lappen, det blir början på ett ordsamlande som fortsätter i decennier framöver och som inte upphör ens på grund av världskrig. Lyhört letar hon efter orden som aldrig skrivs, lyssnar och antecknar orden som skriks och viskas på marknaden.
     Williams räds inte teknikaliteterna, snarare tvärtom, hon litar fullt på sin läsares intresse för ord och allt som hör dem till. Jag tycker det är sympatiskt. De förlorade ordens bok lyckas samtidigt vara en trovärdig bildningsroman där huvudpersonen Esmes förhållande till orden blir en spegel för hennes egen resa från barn till vuxen. Vissa ord lär man sig i vissa faser av livet, och som ung kvinna blir det också väldigt tydligt att vissa ord aldrig letar sig in i de akademiska sfärerna länge nog än att möjligen få männen att rodna lite innan de sorteras bort. Utan att smeta på intill övertydlighetens gräns blir språkets politiska dimension tydlig och jag upplever det som väl avvägt.
     Samtidigt är det en berättelse där relationerna mejslas fram på ett finstämt vis utan att vara sådär himlastormande yvigt som det lätt blir när varje sträng måste slås an med fullt ös. Både kärlek och vänskap och makt och skillnader ges plats utan att på något sätt ta över.
     De förlorade ordens bok går att läsa för orden, för historieskildringen och för berättelsen. Ju fler saker man är intresserad av desto bättre kommer boken att passa.

Daniel Kahneman — Tänka, snabbt och långsamt

Daniel Kahneman, i översättning av Pär Svensson, inläst av Per Lagergren, omslag formgett av Rodrigo Corral
16 h 58 min. Volante 2014 (2011)


2002 tilldelades psykologen Daniel Kahneman (f. 1934) Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne ”för att ha infört insikter från psykologisk forskning i ekonomisk vetenskap”. Med risk för att låta en smula raljant är det genant för ekonomidisciplinen att detta inte skett tidigare och genomsyrat varje del av den. I boken Tänka, snabbt och långsamt ger Kahneman åtminstone delvis och eventuellt motvilligt förklaringar till varför det är fallet.
     Kahneman har som psykolog arbetat med frågor rörande hur människor uppfattar information och fattar beslut. Det gäller inte bara inom ekonomi utan i stort, men det är (självklart …) av avgörande betydelse för ekonomin att vi får förståelse för sådant. Är vi, som vissa huvudsakligen nyliberala tänkare, den fullt rationella homo economicus vars beslut alltid är medvetna och genomtänkta? Nej, verkligen inte. Det mänskliga psyket är fullt av mekanismer som på olika sätt ska hjälpa oss att begripa omvärlden på ett kick, men som inte alltid ger oss en sann bild av det vi har framför oss. Genom att ställa upp tre stycken par (inuitivt system 1 och eftertänksamt system 2, människor och ekoner, samt ett upplevande själv och ett ihågkommande själv) beskriver Kahneman de upptäckter han gjort kring mekanismerna som påverkar beslutsfattande: exempelvis olika snedvridningar (bias), oförmågan att se (eller komma ihåg) fler faktorer än de som är precis framför en och interna konflikter som är olika starka i olika situationer.
     Om man någon gång träffat en människa känner man igen många av de fenomen Kahneman beskriver, även om det är svårt att utan förkunskap sätta fingret på vad som är vad. Genom Tänka, snabbt och långsamt blir allt mycket tydligare, även om författaren själv är den första att erkänna att det inte är så lätt att bortse från hur man fungerar ens om man är prisbelönt forskare med världsledande insyn på området. Vi kan bara göra vårt bästa och försöka minnas att ta det lugnt, backa ett steg och tänka efter. På så sätt är boken ojämförligt nyttig läsning där man som läsare förhoppningsvis blir lite ödmjukare.
     Vad som däremot är ett fiasko av rang är att Kahnemans forskning i allmänhet och Tänka, snabbt och långsamt inte tycks ha fått några större konsekvenser för samhället, några gemensamma lärdomar verkar vi inte ha dragit. Kahneman pekar bland annat på hur ekonomer, experter på placeringar, ses som väldigt skickliga på sitt jobb, ja, så pass samhällsnyttiga att deras ord väger tungt och lönekuverten är tjocka, men när deras aktiviteter väl skärskådas är de om inte sämre så åtminstone lika precisionslösa som ett lotteri. I stället för att ta till sig av Kahnemans kunskaper har näringslivet och politiken helt enkelt ignorerat det i stora drag. Då har ändå 20 år passerat sedan ekonomipriset och mycket av den banbrytande forskningen gjordes på 1970-talet. Att minnas detta och peka ut inkonsekvenser på ett samhälleligt plan tillkommer, bland annat, oss som läst Tänka, snabbt och långsamt.

Carl-Henning Wijkmark — Den svarta väggen

Carl-Henning Wijkmark
290 s. Norstedts 2002 (2002)


Den svarta väggen av Carl-Henning Wijkmark (1934—2020) nämndes av Victor Malm (”Det här är mitt krav på Kristerssons kulturkanon”, Expressen, 2022-10-14) som en potentiell (men så här i efterhand föga trolig) titel till en svensk litteraturkanon. Det gjorde mig nyfiken nog att lägga nästan allt annat åt sidan.
     Boken utspelar sig i framtiden, 2009, och en man som bott hela sitt liv utomlands tar sig med viss möda illegalt till Sverige som han en gång kallade för sitt hemland. Hans pappa var grekisk diplomat och förvisades från landet för decennier sedan, så med sig har mannen både sitt påbrå och sin historia. På den skånska stranden möts han av en bunker, Öresundsbron är sprängd och Sverige har isolerat sig från omvärlden i enlighet med nationalistiska föreskrifter och alla som inte ser svenska ut ska slängas ut. Tack vare de vänliga människorna han möter och några gamla kontakter finns det ändå hopp om att han ska spåra upp sanningen om föräldrarna och faderns utvisning.
     Den svarta väggen måste då den kom 2002 ha framstått som rena science fiction-dystopin. Öresundsbron hade varit öppen i några år och sammanlänkat Öresundsregionen på ett sätt som möjliggjorde både jobb och fritid på ett helt nytt sätt, Sverige hade stått som ordförande i EU året innan och snart skulle det röstas om Euron. Europa kändes nära, viljan att vara en del av kontinenten enorm, ja, i princip självklar. Nu, tjugo år senare, är det inget i boken som direkt förvånar mig. Redan 2015 byggdes om inte så bokstavliga så åtminstone bildliga murar och i och med höstens val har isolationspolitiken även letat in i regeringsunderlagets avtal. Wijkmarks framtidsvision är inte längre science fiction, även om verkligheten inte förflutit lika snabbt som han skrev den. Det har effekten att Den svarta väggen samtidigt är kuslig i sin förutsägelse och förlorar lite av sin udd. Utan det fantastiska (i ordets litterära bemärkelse) i den kafkaartade framställningen står sig inte intrigen tillräckligt stark för att bära boken helt och hållet.
     Med det sagt tycker jag ändå att Den svarta väggen säger mycket om var vi varit och vart vi är på väg. Malms ord stämmer väl, att ”Wijkmarks spöklika thrillertricks kan förhoppningsvis få en och annan på bättre tankar. Inget av det som man ville bevara är kvar.” Och det skulle gläjda mig om romanen blev läst, diskuterad och ihågkommen, om än helst inte i en kulturkanon.