Ali Smith — Autumn

Ali Smith
260 s. Hamish Hamilton 2016 (2016)


Kort efter att britterna röstat för ett utträde ur EU började författaren Ali Smith (f. 1962) skriva på en romansvit i fyra delar varav den första är Autumn. Texten är snabbt författad, emellanåt nästan skissartad, men romanen golvar mig helt på ett sätt som få andra gjort tidigare. Förväntningarna på kommande delar är höga, men än är de en bit bort och till dess får vi koncentrera oss på denna.
     Boken är centrerad kring Elisabeth Demand, en ung konstvetare vars uppsats ska handla om popkonstnären Pauline Boty (1938—1966), och den 101-åriga låtskrivaren Daniel Gluck som nu tycks ligga på sin dödsbädd. När Elisabeth var liten bodde de grannar och närde snart en varm vänskap i vilken de pratade och resonerade om mycket och i någon mån formade varandra. Deras relation målas mot en Brexitfond och visar med tydlighet att konsekvenserna av både resultatet och av retoriken som formade det påverkar såväl människor som samhället i stort. Det är rimligt men likväl inte helt enkelt att ta till sig och här gör Smith en god insats.
     Autumn kan dock inte förstås som ett politiskt verk, åtminstone inte om man med det menar argumentativ eller opinionsbildande. Texter som är det är inte nödvändigtvis dåliga, naturligtvis, men Autumn hade varit en helt annan roman om den varit det. Politiken är istället påtaglig och omslutande och boken är framförallt en ögonblicksbild av vår tid, inte bara Storbritanniens. I en dialog kring mordet på Jo Cox sammanfattar Smith tidsandan i det närmaste i förbigående.

Someone killed an MP, she tells Daniel’s back as she struggles to keep up. A man shot her dead and came at her with a knife. Like shooting her wouldn’t be enough. But it’s old news now. Once it would have been a year’s worth of news. But news right now is like a flock of speeded-up sheep running off the side of a cliff.

I en annan passage kommenteras arbetsmarknaden lakoniskt:

It is a Wednesday, just past midsummer. Elisabeth Demand — thirty two years old, no-fixed-hours casual contract junior lecturer at a university in London, living the dream, her mother says, and she is, if the dream means having no job security and almost everything being too expensive to do and that you’re still in the same rented flat you had when you were a student over a decade ago — has gone to the main Post Office […].

Smith ringar in många olika företeelser på liknande sätt och det är briljant. Persongalleriet, med Elisabeth och Daniel i mitten, utgörs av trovärdiga och mänskliga företrädare för samma tidsanda och genom dialogerna upplever jag ett flyt som inte släpper taget. Omedelbart kopplar jag dessutom Daniel till, den visserligen yngre, Terence Stamp och Elisabeth till Felicity Jones, så väljer de några andra till en eventuell filmatisering är det inte bara ett felbeslut utan dessutom ett hinder jag behöver ta mig förbi för att kunna se filmen.
     Jag placerar Autumn i en kategori böcker av hänförande överraskningar. Den är aktuell, välskriven och mänsklig. När följande delar kommer lär jag kasta allt (inom rimliga gränser) annat åt sidan, men då är det inte som överraskningar jag kommer ta mig an dem.

Erlend Loe — Doppler

Erlend Loe
163 s. Alfabeta, 2012 (2004)


Jag var tydligen (efter att ha läst om min recension) om än inte lyrisk så åtminstone milt positiv till Erlend Loes (f. 1969) Fakta om Finland (2002), men på de nära sju åren som gått sedan jag läste den har minnet av den dunklats (eller så har jag, mot alla odds, förändrats).
     Varför började jag trots det läsa Doppler? Dels för att teman som sysslolöshet och civilisationskritik intresserar mig, dels för att jag väntade på en annan bok och ville läsa något kort.
     Så, Doppler handlar om en man med samma efternamn som titeln på boken. Under en cykeltur faller han och landar i en uppenbarelse om att det liv han lever och det samhälle han fram till dess varit en del av går på tomgång, drivs av fel saker och måste lämnas omgående. Han flyttar till ett tält i skogen utanför Oslo. Han dräper en älg, gör inbrott och struntar i sin familj, allt i hopp om att lämna duktigheten bakom sig och inta ett läge av fullständig sysslolöshet. Tyvärr för Dopplers del tycks civilsationen och familjen ha en tendens att tränga sig på ändå.
     Doppler uppvisar en uppfriskande vilja att ifrågasätta den givna ordningen och ta konsekvenserna för egen del av att bryta sig loss, men när dessa påverkar relationen till andra tycks inställningen vara främst egoistisk. Beteendet är typiskt manligt och omvärldens reaktioner svarar mot detta. Hans fru sätter ner foten då och då men verkar trots allt ha överseende med att Doppler måste göra det han måste göra. Om hans val har konsekvenser så är de sällan i förhållande till andra. Resultatet blir i huvudsak tröttsamt. Tematiskt ligger den nära Georges Perecs (1936—1982) En man som sover (1967) men skillnaderna är i övrigt stora och slutresultatet likaså.
     De spår Fakta om Finland lämnat rimmar betydligt bättre med Doppler. Bilden av Loe som en författare vars humor inte passar mig särskilt väl befästs, för tematiken till trots är jag inte särskilt förtjust. Det känns flåsfånigt och dåligt förankrat i berättelsen och saker som jag gissar var tänkta att vara roliga lämnar mig i bästa fall oberörd och allt som oftast trött. Jag tror att Loe helt enkelt passar mig dåligt och att Doppler får bli mitt sista möte med hans författarskap inom överskådlig framtid.

Claudia Rankine — Citizen. An American Lyric

Claudia Rankine
159 s. Penguin Books, 2015 (2014)


Claudia Rankines (f. 1963) Citizen är en märklig blandning av poesi och kritik, något som också förlänade den priser och nomineringar i egenskap av både och.
     I grunden är det kanske inte konstigt. Rankine skärskådar rasismen från många olika håll och då är plötsligt genrerna närmare varandra. De är inte utbytbara och en bok som Citizen tror jag hade varit mindre relevant, om än säkert läsvärd ändå, utan båda delarna. Den vågrörelse som dispositionen gör är mycket effektfull.
     Stora delar av boken utgörs av situationer — mikroaggressioner — skrivna i andraperson, likt denna:

Because of your elite status from a year’s worth of travel, you have already settled into your window seat on United Airlines, when the girl and her mother arrive at your row. The girl, looking over at you, tells her mother, these are our seats, but this is not what I expected. The mother’s response is barely audible—I see, she says. I’ll sit in the middle.

Eller denna:

The real estate woman, who didn’t fathom she could have made an appointment to show her house to you, spends much of the walk-through telling your friend, repeatedly, how comfortable she feels around her. Neither you nor your friend bothers to ask who is making her feel uncomfortable.

Dessa situationer, grundade i en genomsyrande rasism som ibland är utstuderad men ofta orsakad av tanklöshet, fullkomligt osar och trots att jag har ringa förstahandsupplevelser av rasism tvingas jag in i denna välbehövliga motposition. Det finns en oerhört kraft i Rankines sätt att beskriva konflikten och hon lämnar mig som läsare i stort sett helt på egen hand, vilket jag upplever som en del av poängen. Även rasifierade är medborgare, men de är inte medborgare på samma villkor som vita, och förpassas till situationer där de hela tiden behöver förhålla sig till konsekvenserna av deras hudfärg på ett sätt som jag och andra vita i princip aldrig behöver.
     Med hjälp av konstnären Glenn Ligon (f. 1960) ringar hon in hela konflikten. På ett uppslags syns två etsningar med ord i tjocka tecken upprepas. På den ena: ”I do not always feel colored”; på den andra: ”I feel most colored when I am thrown against a sharp white background.”
     Steget till essän om tennisstjärnan Serena Williams (f. 1981) blir då inte särskilt långt. I kapitlet undersöker hon hur Williams intagit, mer välförtjänt än någon annan, den vitaste av arenor och hela tiden behöver förhålla sig till rasismen som till och med yttrar sig i något så objektivt som bedömningen av tennissportens regler. Hon finner sig, biter ihop, spelar vidare, men när tålamodet till sist tryter passar det så väl in i ett narrativ kring svartas raseri där en variant är säljbar och en genuin.
     Hela Citizen cirkulerar kring detta och alla vinklar som används bidrar till en komplett bild och i grunden förskräcklig bild. I näst sista kapitlet är omfattningen som störst och tragedier som i huvudsakligen drabbat svarta — orkanen Katrina, de av polisen mördade, lagstiftning och mycket annat — illustrerar hur det här inte är ett amerikanskt problem, utan ett globalt. Och när omfånget inte kan bli större vänder hon inåt, mot individen och osynligheten:

You are you even before you

grow into understanding you

are not anyone, worthless,

not worth you.

Even as your own weight insists
you are here, fighting off
the weight of nonexistence.

Jag delar inga faktiska erfarenheter med Rankine, men jag har intellektuellt förstått att den värld jag upplever skiljer sig mycket från den rasifierade upplever, jag önskar att det inte var så och jag tror mig dra mitt strå till stacken för att ändra det. Genom Rankines Citizen är förståelsen fördjupad, men även känslomässig. Hennes förmåga att förmedla alla dessa dimensioner av rasismen lämnar mig ödmjuk och gripen. När den i april kommer på svenska på Albert Bonniers förlag finns inga ursäkter att inte läsa den.