Martin Ackerfors

Christy Lefteri — Sångfåglar

Posted on 21 mars 2023

Christy Lefteri, i översättning av Nika Abiri, inläst av Hanna Fred Ekman
10 h 7 min. Bokförlaget NoNa 2021
I original på engelska Songbirds (2021)

Cyperns turbulenta och konfliktfyllda historia är kanske inte lika ofta dramatiserad som många andra konflikter, men på det stora hela upplever jag mig ha åtminstone grundläggande koll på vad vari allt bottnar. Däremot har jag sämre bild uppfattning om det moderna Cypern och följderna av bankkraschen 2012—13. Den brittcypriotiska författaren Christy Lefteri bidrar genom sin reportagebaserade roman Sångfåglar till viss insikt.
     Vad jag exempelvis inte visste är att ett stort antal migrantarbetare, företrädesvis från Sri Lanka, Filippinerna, Nepal och Vietnam, genom agenturer söker lyckan som olika typer av hushållsarbetande i landet och det är i denna information Lefteri tar sin utgångspunkt. Nisha flyttade från Sri Lanka för att bli hemhjälp åt Petra vars make gått bort och vars tillvaro med den nyfödda dottern inte fungerar särskilt bra. Under flera år var hon mer eller mindre livegen utan varken friheter eller rättigheter bortom Petras hem. Ändå lyckades hon inleda ett hemligt förhållande med tjuvjägaren Yiannis. När så Nisha en kväll försvinner spårlöst utan att ta något med sig behöver Petra och Yiannis omvärdera sina egna roller i samhället för att på allvar kunna se Nisha och söka efter henne.
     Petra och Yiannis möter totalt oförstående kring deras sökande, eftersom polis och andra myndigheter (och cyprioter i största allmänhet) betraktar dessa migrantarbetare som knappt bättre än djur, nyckfulla, egoistiska och driftstyrda. Men även om de båda, ja Petra framförallt, bidragit till det system som hållit Nisha fången så stämmer den bilden inte överens med varken Petras uppfattning om Nisha eller de andra kvinnorna hon pratar med i sitt sökande.
     Lefteri tar avstamp i ett riktigt fall där migrantarbetande kvinnor försvann utan att polisen lyfte ett finger, och även om Sångfåglar inte är en regelrätt ”true crime” är det ändå verkligheten det Lefteri kalkerat av. Det går som läsare att hoppas på ett utfall, och kanske förtas lite av det känslomässiga bandet till romanen och dess figurer av att utgången, på något sätt, är given.

Litteratur/Recensioner

Dante Alighieri — Den gudomliga komedin

Posted on 16 mars 2023

Dante Alighieri, i översättning av Ingvar Björkeson, inläst av Stina Ekblad, omslag formgett av Lotta Kuhlhorn
15 h 16 min. Natur och Kultur 2022
I original på italienska Comedìa (1317, 1319, 1320¹)

Den gudomliga komedin av italienaren Dante Alighieri (1265—1321) tillhör litteraturhistoriens mest aktade verk och anses vara en av anledningarna till att latinet fick stå åt sidan för folkspråken. Den 100 sånger långa diktsviten har också bidragit till berättelserna om de till kristendomen hörande idéerna om himlen och helvetet (allt däremellan). Jag försökte någon gång, utan större framgång, att läsa den, men det var först nu med Stina Ekblads röst som jag till slut tog mig igenom den. Och lät mig överraskas.
     Diktaren Dante möter vilse i en mörk skog på skärtorsdagen år 1300 den sedan länge döde Vergilius vars skuggestalt blir Dantes ledsagare genom helvetets alla kretsar. Romaren Vergilius är själv tillhörande helvetets första krets, den vikt åt hedningarna, vilka om än odöpta ändå tycks leva ett ganska gott efterliv, allting till trots. De fortsätter djupare ner i avgrunden förbi syndare av alla slag, några förhållandevis lätta att förlåta med moderna ögon, straffade på adekvat sätt. För den någorlunda kulturhistoriskt bevandrade är det en lång parad av kända hjältar, skalder, filosofer och härskare som dömts till helvetet, dessutom en rad av Dantes samtida som, inte omöjligt, inte bara begått synder i Guds ögon utan även för (eller kanske mot) Dante. Och ungefär så fortsätter berättelsen om skärselden och himlen, om än med mindre evig fördömelse.
     Dantes vandring genom helvetets kretsar, skärselden och slutligen den paradisiska himlen är väl översatt och väl uppläst på ett sätt som gör Den gudomliga komedin förvånansvärt tillgänglig. Förvånande är även med det tvivel berättaren Dante kliver genom berättelsen. Även om de han möter och de som ledsagar honom ofta är säkra på sin sak är Dante fylld av frågor som, upplever jag, tycks förhållandevis moderna. Om författaren Dante hyste samma funderingar eller om hans persona får vara ett instrument för de sedelärande delarna låter jag vara osagt, men jag känner emellanåt sympati som sträcker sig över århundradena.
     Kanske kan det vara så att sångerna i Den gudomliga komedin gör sig bäst muntliga, för även om jag personligen och andligen rör mig långt ifrån tematiken så finner jag uppläsningen trivsam och den litteraturhistoriska fridykningen lärorik.

Show 1 footnote

Litteratur/Recensioner

Ágota Kristóf — Analfabeten

Posted on 14 mars 2023

Ágota Kristóf, i översättning av Marianne Tufvesson, omslag formgett av Sara R. Acedo
53 s. Wahlström & Widstrand 2019
I original på franska L’Analphabète (2004)

När jag tänker tillbaka på min upplevelse av Den stora skrivboken (1986) är det till en början nästan omöjligt att tänka mig att den är skriven av någon som inte upplever sig ha full behärskning över språket. Den är stram, exakt och originell. Ungerska Ágota Kristóf (1935—2011) flydde från Ungern till Schweiz som tjugoåring och verkade där som författare på franska. I Analfabeten vittnar hon om svårigheterna.
     Den karaktäristiskt korta boken börjar från början, som liten flicka straffades hon av pappan med läsning och på så sätt tillgodogjorde hon sig ungerskan tidigt både skriftligt och muntligt, via internatskolan och vidare till flykten. Med sitt lilla barn flydde hon med hjälp av människosmugglare genom skogen på gränsen till Österrike där hon började arbeta på fabrik för det var bara där sådana som hon fick jobb, sådana utan språk och utan sammanhang. Att hon kom att bli en hyllad författare var långt ifrån självklart och hon berättar om hur hennes väninna långt senare pratar om ”dem” på fabriken, att väninnan inte kan ta in att Kristóf var en av ”dem” och att hon aldrig lade ifrån sig sin ordbok, det verktyg hon hela livet hade för att traggla sig igenom franskan, detta för henne bojornas språk.
     Analfabeten är i sin enkelhet och korthet en mycket rik bok, en självbiografisk skildring av exilens vedermödor och då framförallt i förhållande till språket. Det är en bok att dra lärdom av i dessa tider av främlingsfientlighet, en påminnelse om att även de som är på flykt eller kommer hit av fri vilja eller ej är hela människor med erfarenheter, drömmar, önskemål och förhoppningar. Att språket bär så mycket och att det inte är trivialt att bara ta till sig ett nytt. Att se sig som en språkets person, läskunnig sedan fyra fem års ålder, och sedan helt plötsligt inte förstå den skrivna texten runt omkring sig är en otrolig frustration som väl förmedlas genom Kristófs text.
     Analfabeten är en mycket fin liten bok, en timmes läsning (på sin höjd) som lämnar läsaren klart rikare än innan och med nya perspektiv på tillvaron.