Werner Aspenström — Samlade verk 1943—1997

Werner Aspenström, med förord av Hans Isaksson, omslag formgett av Nina Ulmaja
823 s. Albert Bonniers förlag 2014 (1943, 1946, 1949, 1952, 1954, 1956, 1961, 1964, 1972, 1976, 1980, 1983, 1988, 1991, 1993 & 1997)


Jag är inte helt säker på att det bästa sättet att ta till sig en poet är att kasta sig över en sammanställning av vederbörandes hela bibliografi. Diktböcker, ofta av ringa storlek, samlas på hög till tjocka tegelstenar där varje del förlorar lite av sin kontur. Bara de mest hängivna av läsare kan i detta töcken finna en röd tråd, finna tematik som återkommer, finna en essens hos poeten i fråga som bidrar till förståelsen. Vad som slår mig när jag läser Werner Aspenströms (1918—1997) Samlade dikter 1943—1997 är att jag kan ha fel, om så inte generellt så åtminstone i detta specifika fall.
     Poeten Aspenström väger sina ord på silvervåg men blir i princip aldrig otillgänglig. Naturen och vardagen ligger alltid nära till hands och han tycks mycket hellre blicka ner i myllan och se vad som finns där än sträcka sig mot horisonten. För mig framstår hans dikter som en urtyp av poesi vilken med humor, vändningar och skarpsinne sätter ord på såväl det enkla som det komplicerade, inte sällan som om det var tvärtom.
     Personen Aspenström är inte helt väsenskild från poeten, vilket är själva grunden till min inlednings tvivel. I Samlade dikter ryms 54 års författande, ja, men också 54 år av ett 79-årigt liv, från en uppväxt i ett bruks-Sverige under avveckling till ett intellektuellt liv i huvudstadet. Utan värdering och utan att hålla dem i sär. Delvis förs en dialog med frun Signe, delvis speglas samhället och den politiska utvecklingen i Aspenströms dikter. I dessa tider är det nästan otänkbart att någon skulle ha uttalat ”Jag anser freden var vår största tanke”, men det kunde han 1964 och det är, tror jag, en tanke han bar med sig in i döden. Mot slutet av sitt liv skaldade han från sjukhussängen, drabbad av cancer. Det är smärtsamt men också i någon mån symptomatiskt för en poet och person vars ödmjukhet inför livet och värvet tycks genomsyra allt.
     Jag tror därför att det innanför dessa pärmar, hur apart än tanken på ”samlade verk” kan tyckas, finns en dikt för alla läsande personer och jag tror att få samlade verk lämpar sig så bra för pärm till pärm-läsning som just Aspenströms, lika väl som det skulle gå att slå upp en dikt på måfå och göra den till sin. Jag hoppas att jag i framtiden tar mig tid att möta Aspenström i något lugnare tempo. Det förtjänar både han. Och jag.

Chimamanda Ngozi Adichie — En halv gul sol

Chimamanda Ngozi Adichie, i översättning av Joakim Sundström, inläst av Siham Shurafa
19 h 40 min. Albert Bonniers förlag 2021 (2006)


Jag är för ung för att ha någon egen relation till kriget i Biafra men för föräldragenerationen var kriget och svälten i området en aktualitet svår att värja sig för. Jag tror, så här i efterhand, att när bilderna från inbördeskriget i Rwanda nådde Sverige väckte det minnen från 25 år tidigare, utan att göra några andra jämförelser. Som liten hörde jag ”Biafra” uttalas, utan att förstå, utan att ställa frågor och utan att få svar. Först i vuxen ålder lärde jag mig mer, och först nu läste jag den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies (f. 1977) roman En halv gul sol som utgör en av alla berättelser åren på 1960-talet då staten Biafra grundades och föll.
     I berättelsens centrum befinner sig tvillingsystrarna Olanna och Kainene, den tidigare intellektuell, den senare affärskvinna, olika varandra men med ett band som ändå finns kvar, hur tunt det än kan te sig. Genom deras båda vägval visas många olika dimensioner av Nigeria och Biafra upp, från någon form av normalitet där vardag och revolutionsanda flätas samman, relationer utmanas och prövas, till ett krig som suddar ut somliga privilegier systrarna tidigare åtnjutit och får tillvaron att lösas upp till stoft. Svält och strid är den vardag de behöver anpassa sig till, förlust är det som aldrig verkar gå att vänja sig vid.
     På samma sätt som när jag berömde hur När bergen sjunger (2020) av Nguyễn Phan Quế Mai och Madonnan vid Nilen (2012) av Scholastique Mukasonga genom litteraturen återtar berättelsen om i de fallen kriget i Rwanda och Vietnamkriget, är Adichies roman en skrämmande och belysande historia inifrån konflikten, berättad med röster från dem det mest berört. För mig som läsare placeras jag i alla de känslor som motsvarar ett liv i svåra tider: kärlek, sorg, raseri, flykt, kamp, passion, apati. Det går inte att stå utanför och se in, det är inte det En halv gul sol manar till, tvärtom. Från min skyddade tillvaro kan jag omöjligt veta hur det var (och är), men böcker som denna ger åtminstone läsaren en chans att förstå delar av det.
     Att Adichie var en utmärkt stilist visste jag redan från de essäer jag läst av henne, men hennes berättande kommer än mer till sin rätt här i En halv gul sol som ändå får anses vara en litterär tegelsten, inte bara genom sin storlek utan även genom det intryck den gör. Alla personer porträtteras innerligt och med respekt, såväl romanens som verklighetens konfliktlinjer får konturer genom dialog och intrig, och längden till trots har jag svårt att känna att den behöver ta slut. Samtidigt är det klart att den måste göra det och när det väl är över är det tydligt att detta är en läsupplevelse jag sent kommer att glömma.

Richard Powers — Bewilderment

Richard Powers, omslag formgett av Beth Steidle
326 s. Vintage 2022 (2021)


För en herrans massa år sedan läste jag Flowers for Algernon (1966) av Daniel Keyes, en berörande roman om en man som genomgår en experimentell behandling för att bli ”smart”. Till en början går det bra, men efterhand avtar effekten och som läsare tvingas man in i huvudpersonens smärtsamma process. Av en händelse läser huvudpersonerna i Richard Powers (f. 1957) roman Bewilderment också Flowers for Algernon och på många sätt går de båda böckerna hand i hand.
     Berättare i Bewilderment är astrobiologen och änklingen Theo vars 9-åriga son Robin har en rad NPF-diagnoser vilka varken Theo eller Robin lärt sig hantera. Frustration och ilska och saknad kantar deras tillvaro, lägg därtill osäkerheter kring politisk utveckling och klimatet så har vi en god grund för instabilitet. Efter ett av Robins utbrott i skolan tvingas Theo agera, men i stället för medicin vänder han sig till en bekant neurolog som utformat en metod, ”Decoded Neurofeedback”, vilken kanske skulle kunna hjälpa dem. Tanken är enkel: genom att ha en modell för hjärnaktivitet översatt i ett spelliknande format kan subjektet träna sig i att imitera förebilden. Med Robins mammas extas-skanning (från ett tidigare experiment) som grund ger de sig in i träningen. Och den hjälper …
     Bewilderment är en bok med många starka teman. Som förälder är det i princip omöjligt att värja sig för maktlösheten Theo känner. Som berättare har vi också full tillgång till hans tankar och våndor och även om han ibland agerar överilat är det inte svårt att känna viss sympati för honom. Det är en ständig balansgång mellan att skydda sonen och att säga sanningen, mellan att följa sonens i många fall rimliga invändningar och att leva upp till de av samhället satta normer för hur barn ska vara och bör uppfostras. Klimatfrågan är också starkt närvarande då Robin, liksom hans mamma gjorde, engagerar sig i allt livs överlevnad. Att det det inte görs mer, att en strid ström av dåliga nyheter kablas ut, är en så pass stark känsla att jag som läsare nästan kvävs. Samtidigt är Robin en optimist vars banderoller och kampanjer tillsammans med sitt självklara tilltal emellanåt möts med hån men inte sällan berör djupt. Han är inga Greta Thunberg1 men han är något annat, om inte annat ständigt närvarande och på vid gavel.
     Liksom i The Overstory (2018) skapar Powers ett mikrokosmos som sträcker sig ut milsvid åt alla håll. Det är fantasirikt men ändå välgrundat, det är mänskligt, men mänskligt på det sätt som strävar mot att inkludera allt liv, och det är jag föga förvånande väldigt svag för. Jag är inte säker på att Bewilderment är en hoppfull bok, definitivt inte en hoppfull berättelse, det känns åtminstone inte så med den färdigläst och faststucken i bröstet, men det är en roman som får en att lyfta blicken, ställa frågor och sträcka ut en hand. Och ja, kanske är det det som är hopp?

Show 1 footnote

  1. Nej, för i romanen finns schweiziska Inga Adler som är fiktionens svar på Thunberg.