Den skvibblande humpirumpen

Jag mår bra.
     Jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra.
     Men ändå.
     Jag sitter på vårdcentralen inte ens ett dygn efter att jag först ringde för rådgivning.
     Har ögonvitorna gulnat?
     Har din vikt förändrats?
     Har du ont?
     Hur mår du egentligen?
     Jag mår bra, svarar jag, men magen … det verkar lite konstigt. Lite ont, som ett svärd som trycks på bredden rakt under revbenen, mystiska färger. Två läkare klämmer och frågar, trycker och mäter, förklarar för mig hur de tänker, vad de tänker och hur vi går vidare.
     Medan läkarna lämnar rummet för att konferera med en tredje försöker jag titta ut på septembermorgonen. Gardinens mönster får mig att tänka på skivomslaget till Unknown Pleasures med Joy Division och istället för september ser jag framför mig Ian Curtis. Den taniga kroppen i den mörka skjortan, två vaksamma, varsamma ögon under en alldaglig frisyr. Två sjukdomar, epilepsi och depression, och ett för kort liv. Dödligheten inringad. Kanske inte de associationerna jag hade hoppats på efter det lilla jag googlat, men det kan inte hjälpas.
     Läkarna kommer tillbaka, hänvisar mig vidare. Ett blodprov senare är det helg.
     Normalt är jag ganska lat, men den här helgen håller jag mig aktiv. Storhandlar, klipper gräs, tvättar fönster så att låren stumnar. Leker mer än vanligt med barnen och förbereder födelsedagsfirande. Jag tror inte jag gör det för att fly undan oron, men lik förbaskat är det bättre att tänka på plockade äpplen och kriget mot bananflugorna än glutenintolerans, gallsten och bukspottkörtelcancer.
     Sedan barnen kom till världen har jag blivit mer medveten om min dödlighet. Än så länge är de beroende av mig, eller någon som jag, och jag vill inte lämna dem än. Att insjukna och avlida är på samma gång otänkbart och klart tänkbart. För det händer ju ibland. Småbarnsföräldrar som … som dör.
     I Min granne Totoro (1988) vårdas systrarna Mei och Satsukis mamma på sjukhus för någon åkomma som inte nämns men barnen verkar rädda för hennes liv. När läget är stabilt och modern väntas hem är allting frid och fröjd, men när bud kommer från sjukhuset rämnar världen runt dem. Syskonsämja byts mot rädsla, tillförsikt mot hopplöshet. Varje gång vi ser den filmen påminns jag om att det skulle kunnat vara jag, trots att jag inte, så vitt jag vet, är döende annat än i någon bredare existentiell mening.
     I författaren Tom Malmquists sommarprat från 2016 (Tom Malmquist, 2016-07-03) tilltalar han sin fyraåriga dotter Livia. Medan de väntade barnet insjuknade hans partner och barnets mamma i leukemi och överlevde inte det. Det är ett hjärtskärande sommarprat och jag grät floder där i bilen på väg till Kalmar där vi lyssnade på honom.
     Malmquist berättar om hur dottern som också tittar på Min granne Totoro och reflekterar över figurernas sjuka mamma. ”Deras mamma lever fortfarande”, säger hon, och det finns fortfarande i filmfigurernas liv som inte finns kvar i hennes.
     Varje påminnelse om att jag är dödlig och att barnen börjar förstå att det är så är ett styng i hjärtat. Vad är det med min mage egentligen?
     För sex sju år sedan hade jag i sann manlig tradition skakat av mig det. Det krävs ett benbrott, något rejält, något som syns, för att det ska vara läge att söka vård, men nu har jag många andra att förhålla mig till, många som kanske oroar sig mycket mer än vad jag gör och för dem, för att så gott det går veta, har jag bestämt mig för att ta hand om mig efter bästa förmåga.
     Mina barns pappa lever fortfarande.
     Måndagen går, min dotters födelsedag, och framåt eftermiddagen ringer telefonen, 010-numret jag väntat på.
     Hur jag mår? Tack, det är ungefär som förut. Stabilt. Kanske känner jag mer, men att känna är ju inte farligt.
     Läkaren säger att blodproverna inte visade något och att jag enligt dem var frisk och alldeles tolerant mot gluten. Gott så, eventuella symptom kan försvinna av sig själv eller förvärras, påverkas av kost eller dagsform, men i dagsläget finns inte mycket att göra. Jag känner efter, jag håller utkik, jag tar det lugnt.
     Några dagar senare snubblar jag över en lathund för att skapa sin egen Roald Dahl-titel, jag blir ”Den skvibblande humpirumpen”. Ja, det är nog jag. En alldeles frisk humpirump som är skvibblande glad att jag mår bra.

Sven Anders Johansson — Det cyniska tillståndet

Sven Anders Johansson
125 s. Glänta 2018 (2018)


— En recension i form av en dialog, är det verkligen klokt?
     — Nej, kanske inte, men jag tror att det kan passa här.
     — Vad ska vi prata om?
     — Det cyniska tillståndet av Sven Anders Johansson (f. 1968). Jag har ju läst några böcker av honom sedan tidigare, Avhandling i litteraturvetenskap (2003), Non-fiction (2008) och Göra ont (2010) och jag har varje gång imponerats över hur han gör det riktigt jobbigt för sig, kanske inte främst i texten men i tankarna. Han vägrar envist ta den enkla vägen, avsluta i de lätta tankarna.
     — Det låter uttröttande i längden.
     — Jag vet inte. Han är en av dem som får mig att känna mig banal (2018-06-03) och jag tänker att så länge han fortsätter att härda ut behöver jag fortsätta att läsa. Det är kanske inte lustläsning, men genom honom vidgas mina tankar.
     — Nej, okej, jag fattar. Allt ska inte vara enkelt.
     — Exakt, så när jag såg att en ny bok var på väg, Det cyniska tillståndet, som skulle behandla aktivism, cynism och aktuella frågor som klimathotet och flyktingkrisen, väntade jag med skräckblandad förtjusning. Till formen liknar den Göra ont; en tunn bok med korta, lösryckta kapitel, associationer, processer. Redan från början påpekar han att formen är bunden i tiden, en tankebana från 2015 till 2017 i gränslandet mellan dagbok och essä. Kynism i praktiken, kanske.
     — Kynism? Cynism heter det väl?
     — Både ja och nej. Efter Sokrates död 399 f.v.t bildade Antisthenes den kyniska skolan (kynisk av grekiskans κύων (kyon), hund). Huvudtesen var att man skulle leva enkelt, inte sträva efter lyx och samtidigt leva som man lär. Hos Johansson är det kynism med K, en subjektiv icke-aktivitet för att tvinga fram förändring. I viss mått en motsats till cynism med c.
     — Samma ursprung, olika slutsatser.
     — Ja, lite så. Cynismen med c har blivit, identifierar Johansson, i det närmaste ett skällsord. Kanske på goda grunder. På något sätt har cynismen blivit en motsats till hoppet, men är det verkligen så? Den cynism som tillskrivs människor är illusionslös, pessimistisk, icke-konstruktiv, till och med destruktiv. Den är också vägs ände. Johanssons bild är en annan. Det är systemen som är cyniska. Att premiera de som köper miljöbilar istället för de som låter bli att köpa bil, exempelvis. Att helt bortse från att framsteg har en baksida.
     — Är inte det en smula konservativt? Även om vi har klimathotet hängande över oss har mänskligheten generellt fått det bättre, fler är medvetna om att klimatet är på väg att haverera. Trots rasismens frammarsch finns det motstånd, människor på flykt får hjälp av vanliga människor. Det är väl hoppfullt?
     — Johansson verkar inte helt övertygad, men det är inte heller hans läggning att vara. Teknikens utveckling har å ena sidan haft många positiva effekter, men inte enkom. Miljön tar stryk, vi blir allt mer ensamma. Samtidigt har godheten blivit en pose, något att skylta med eller dela i sociala medier. Avståndstagandet är på något sätt det viktigaste.
     — Spelar det någon roll? Om effekten av handlingarna och avståndstagandet är positiva har väl motiven till dem ingen betydelse?
     — Som jag förstår Johansson så är problemet huvudsakligen att folk inte är medvetna om sin egen hållning. Det är viktigare att (visa att) man hjälper till än att göra det bra och positionen man gör det från är ofta privilegierad. Många av de ”goda” avsikterna, att vilja förändra och påverka, är dessutom sannolikt den avsikt fascister och terrorister motiverar sitt handlande med.
     — Vilken deprimerande tanke. Hur kommer kynismen in?
     — Att ställa sig utanför med en kynisk hållning är, enligt Johansson, i det närmaste en överlevnadsstrategi mot hopplösheten i det cyniska samhället. Handlingen ”att göra något” har tveksam framgång. Aldrig har folk ”gjort” så mycket och ändå skenar klimatet, rasismen tar plats och ojämlikheterna ökar. På så sätt kan kynismen skapa ett mellanrum där det faktiskt går att, se nya subjekt, samexistera och leva som man lär, vilket knappt är möjligt idag om man har en något avvikande uppfattning kring exempelvis kapitalismen.
     — Okej, jag förstår ungefär vad Johansson tycker även om jag inte nödvändigtvis håller med om allt. Hur är boken då?
     — Ska jag vara helt ärlig är jag inte säker på att Johansson alltid förstår vad han tycker. Det cyniska tillståndet är ett prövande av tankar och reflektioner utan varken predikningar eller fasta utsagor. Den främsta förtjänsten är att du som läsare tvingas tänka själv, du tvingas öppna upp och skapa distans mellan dina handlingar och dina tankar. Om jag nu ska ”göra något” är det rätt saker jag gör och på rätt grunder jag gör dem? Vill jag främja miljön, är det då rätt av mig att köpa en miljöbil istället för att låta bli att äga en bil? Är det symptomen eller sjukdomen jag vill bota? Johansson har förstås inga svar för det är heller inte poängen.
     — Varför ska jag läsa den? Varför ska någon läsa den? Jag tycker att det låter som en uppmaning att bara skita i allt.
     — Jag tänker tvärtom. Johansson har en stil som på samma gång är ödmjuk och rabiat, samtidigt akademisk och tillgänglig, på många sätt unik. Det är så mycket i det han skriver som är pessimistiskt, men vars konsekvens borde vara optimism. Vi har fler strategier att följa, fler verktyg att ta till. Jag återkommer ofta till kraften i #metoo och Johansson tar upp det som ett positivt exempel på just det. Helt plötsligt fanns ett kollektivt subjekt, enormt och anonymt, gränserna mellan individ och kollektiv upplösta, med en styrka att förändra globalt. Jag tror att Det cyniska tillståndet kan hjälpa att lägga grunden för långtgående förändringar till det bättre, men då krävs det att läsaren vill göra jobbet.
     — Var det därför du skrev recensionen som dialog?
     — Delvis. Johanssons använder greppet själv, både explicit och implicit. Hela tillvägagångssättet är ett resonemang, ett samtal mellan å ena sidan och å andra sidan, ett replikskifte mellan den prövande författaren som vill skapa ett mellanrum och mig som läsare som vill förstå, svara på provokationerna och överleva.

Barbara K. Lipska — The Neuroscientist Who Lost Her Mind

Barbara K. Lipska, tillsammans med Elaine McArdle
181 s. Bantam Press 2018 (2018)


Polsk-amerikanska Barbara K. Lipska (f. 1951) är en välrenommerad neuroforskare och har i över 30 år arbetat med hjärnor och mentala sjukdomar för att finna på orsaker och botemedel eller lindringar till bland annat schizofreni. När hon för tredje gången, 2015, drabbades av cancer var det i hjärnan tumörerna satt. The Neuroscientist Who Lost Her Mind är hennes berättelse om effekterna av sjukdomen och hur hon psykiskt förändrades under några omtumlande månader.
     2015 och 2016 var svåra för Lipska och hennes familj. Hon hade överlevt bröstcancer, överlevt hudcancer, men en följd kan vara hjärntumörer. Först hittade de en och tog bort den som hon upptäckte efter att en del av synfältet plötsligt försvann, sedan fler och fler. Tumörerna i sig tar plats och behandlingen gör att hjärnan svullnar och det blir riktigt trångt innanför skallbenet. Då börjar man påverkas, inte bara synen, utan korttidsminnet, språkförmåga, matematisk förmåga, kognition och, inte minst, självinsikten och personligheten. Allt det här visste Lipska i förväg, men när symptomen kom var det omöjligt för henne att känna igen dem.
     Hon blir arg, paranoid och självupptagen, dessutom direkt dålig på en rad saker som för Lipska och de flesta andra kommer någorlunda naturligt (hon tränade för att delta i en Ironman-tävling när hon fick första beskedet). Familjen, maken och hennes vuxna och medicinskt välutbildade barn med respektive, hennes barnbarn, alla får de känna hennes förändringar, men hellre än att ta till sig av den här dödsdomen lever de i förnekelse, lider och står ut under det nya normala.
     The Neuroscientist Who Lost Her Mind kombinerar kunskapen om hjärnor och mentala sjukdomar med en oerhört gripande och klaustrofobisk berättelse om en kropp under angrepp där hjärnan gradvid slutar fungera, inte som en försvarsmekanism utan för att den rent fysiskt inte har utrymme att arbeta, viktiga delar kommer i kläm, andra vittrar sönder av cancern och dess behandling. På många sätt känns det nästan osannolikt att Lipska skulle kunna skriva den här boken. För det första att det är hon som neuroforskare som drabbas, för det andra att hon överlever en sjukdom som redan från början gav henne bara några månader att leva och som de flesta inte kommer tillbaka från, allra minst med hjärnan någorlunda i behåll.
     Rent litterärt är boken ganska ordinär, men det är heller inte riktigt poängen med den. Lipska är ett förstahandsvittne och visar hur mentala sjukdomar, som ofta stigmatiseras, är hjärnans sjukdomar. De lämnar ärr, de stör och förstör, de går att arbeta med. Har man bevittnat demens, schizofreni eller andra personlighetsförändrande psykiska sjukdomar känner man sannolikt igen mycket av det Lipska berättar, men att hon drar tydliga linjer mellan åkommor och symptom och dess placering i hjärnan, samtidigt som hon förmänskligar hela processen gör The Neuroscientist Who Lost Her Mind till en mycket viktig bok i kampen för en rimlig syn på psykisk sjukdom. Jag hoppas att den snart kommer i svensk översättning.