Paul Auster — Baumgartner

Paul Auster
202 s. Faber & Faber 2023 (2023)


Amerikanska Paul Auster (f. 1947) skriver emellanåt briljant — lekfullt, oförutsägbart, originellt — men runt 2008 till 2010 släppte han tre böcker som i princip inte var något av det och jag hade i princip givit upp. Sedan kom mastodontverket 4 3 2 1 (2017) och sopade mig av banan (det är fortfarande den enda bok jag gått och läst. Därför var det med entusiasm jag tog emot nyheten om att han skrivit nytt, den betydligt kortare Baumgartner, som eventuellt har mer gemensamt med de tröttare böckerna av honom. Hur som helst!
     Baumgartner består av fem långa kapitel om den åldrade änklingen Sy Baumgartner, en filosfiprofessor vid Princeton som fortfarande, efter tio år, sörjer sin fru och själsfrände Anna. Det är förstås okej, förmodligen slutar man aldrig sörja helt, och Baumgartner är en stillsam bok om sorg, ålderdom, minnen och, i vanlig austersk anda, berättelser. Och första kapitlet är bland de bättre jag läst. Auster lyckas först skapa en obehaglig demensatmosfär där den nu 70-årige Baumgartner inte riktigt minns vad det var han skulle göra eller varför, han går till telefonen för att ringa ett samtal men minns inte till vem, kastrullen bränner fast på spisen och Baumgartner är på något plan ovetande om minnesförlusten. Hade hela Baumgartner varit sådan hade den å ena sidan kunnat vara ett formidabelt mästerverk, å andra sidan ohyggligt tung att läsa. Lyckligtvis, kanske, är det inte så, inte ens hela första kapitlet som i stället slutar med ett ofantligt fint möte gestaltat med sådan värme.
     Jag kan säga redan nu att Baumgartner är värd att läsa för första kapitlet enbart.
     Nå, att resten av boken inte håller riktigt samma kvalitet gör inte så mycket, och det tämligen frustrerande slutet vittnar om att Auster inte tänkt sluta skriva i första taget, vilket gläder mig. Baumgartner är på något sätt ändå en ganska typisk Auster-bok där det inte händer så himla mycket och där läsaren får kliva in i huvudpersonens, om än inte alltid helt pålitliga, tankar och där berättelser berättas i berättelser som berättas i berättelser. Jag upplever det ändå som fint, eller som en styrka hos författaren, att en så pass introvert bok som Baumgartner ändå kan vara så inbjudande. Det är enkelt att sätta sig in i de mentala mekanismer som styr Baumgartner som tror sig vara så välbalanserad men eventuellt inte är det. Hans bearbetning av förlust och hans försök att finna nya vägar framåt trots att Annas död var ett sådant trauma.
     Baumgartner är ingen 4 3 2 1 och ingen New York-trilogin1 (1987) men den är bra och den är austersk och mer än så kan man kanske inte begära.

Show 1 footnote

  1. Som jag tydligen inte skrivit om!

Cullen Bunn & Brian Hurtt — The Sixth Gun. Bound; A Town Called Penance & Winter Wolves

Bound
Cullen Bunn, Brian Hurtt (ill.) & Tyler Crook (ill.)
151 s. Oni Press 2012 (2011)

A Town Called Penance
Cullen Bunn, Brian Hurtt (ill.) & Tyler Crook (ill.)
156 s. Oni Press 2012 (2012)

Winter Wolves
Cullen Bunn & Brian Hurtt (ill.)
151 s. Oni Press 2013 (2012—2013)


Det var inte så länge sedan jag skrev en hyllande text om de två första delarna av Cullen Bunns och Brian Hurtts weird western-serie The Sixth Gun (”Cullen Bunn & Brian Hurtt — The Sixth Gun. Cold Dead Fingers & Crossroads”, 2023-08-10). Med tre delar till lästa kan jag konstatera att det inte är lovord jag har anledning att ångra. The Sixth Gun är konsekvent en mycket bra serie.
     I de tre delarna Bound, A Town Called Penance och Winter Wolves fortsätter skarpskytten Drake Sinclairs och den alltmer rådiga Becky Montcriefs jakt på den sjätte fördömda pistolen som tillsammans med de övriga kan göra … ja, exakt vad verkar ingen riktigt veta men deras makt ifrågasätts inte av någon, oavsett om ägaren vill öppna helvetets portar eller omstöpa världen. Här blir de övernaturliga delarna också mer påtagliga, snarare än som tidigare mestadels spöken och vandöda. Exempelvis introduceras en mumie med viss klärvoajans vars motiv till att göra saker inte är helt vad de verkar.
     Som utveckling av och fortsättning på de två första delarna tycker jag dessa tre fungerar fint. Det är inte lika överraskande bra som inledningen, men de skarpa vändningarna, actionscenerna, de övernaturliga delarna och den täta western-stämningen är väl värda läsningen och huvudpersonernas bana genom berättelsen är både rimlig och höljd i visst dunkel vilket bådar gott för avslutningen. Den stora styrkan, för min del, ligger i att Bunn och Hurtt lyckats bygga en värld vilken jag vill utforska på ett liknande sätt som om det vore ett tv-spel (i mycket högre utsträckning än somliga tv-spel jag spelat (ja, jag tittar på dig, Diablo IV)). Tempot är verkligen precis lagom för att ett sådant förhållningssätt till serien ska fungera. Jag kan bara hoppas att det fortsätter på samma vis.

Gabriel García Márquez — One Hundred Years of Solitude

Gabriel García Márquez, i översättning av Gregory Rabassa
422 s. Viking 2014
På svenska Hundra år av ensamhet, Tiden (1970)
I original på spanska Cien Años de Soledad (1967)


Many years later, as he faced the firing squad, Colonel Aureliano Buendía was to remember that distant afternoon when his father took him to discover ice.

Jag hade kunnat blunda och recitera en mening jag aldrig läst i det sammanhanget, men läst och läst så många gånger i sitt rätta sammanhang, men jag tror inga av de tappra översättare som tagit sig an Gabriel García Márquez (1927—2014) ljuvliga roman Hundra år av ensamhet översatt den första vid det här laget ikoniska meningen utan viss andakt och vissa bekymmer. Inte minst Gregory Rabassa (1922—2016) som översatt verket till engelska, One Hundred Years of Solitude1, vilket fick bli den åttonde läsningen av boken för egen del.
     Det snuddar väl vid besatthet att läsa om en roman så många gånger som jag gjort, men för det första rimmar det väl ganska väl med romanens tematik, för det andra så unnar jag alla att ha en läsupplevelse att återkomma till gång på gång, och för det tredje så är Hundra år av ensamhet en roman som har så mycket att erbjuda och upptäcka. Efter att ha läst den i Karin Alins översättning och både läst och lyssnat på den i Lina Wolffs översättning var det dags att prova något nytt och eftersom jag inte kan spanska (än) kändes detta rimligt.
     Jag tänker inte här redogöra för romanens handling (det har jag gjort förr, exempelvis i recensionerna ”Gabriel García Márquez — Hundra år av ensamhet”, 2018-10-09, och ”Gabriel García Márquez — Hundra år av ensamhet (2020)”, 2020-04-28, samt i och i essän ”En del av det jag aldrig fick sagt om Gabriel García Márquez”, 2020-06-01, vilken jag rekommenderar alla som är nyfikna på Márquez), men jag tänkte ändå göra en observation som liknar den jag gjorde i min första recension av boken (vilken jag länkar till mer av plikt än av stolthet: ”Hundra år av ensamhet”, 2006-12-13):

Vi får följa släkten Buendía i deras hundra år av ensamhet, dekadens, kärlekslöshet och olycka, och trots att tiden hela tiden går är boken helt befriad av tid. Allting verkar hända samtidigt på ett sätt jag aldrig upplevt förut.

Vid det här laget har jag i princip koll på vad som händer i boken, men jag hade påfallande svårt att placera dem i någon form av litterärt logisk tidslinje. Jag började läsa och allting kändes bekant, kanske har jag aldrig läst boken med samma flyt som nu, men med en oförklarlig känsla av att allting jag mindes hände först. Inte före upptäckten av isen, men åtminstone mycket tidigare. Den tjugoårige Martins observation om att allting verkar hända samtidigt blev med ens aktuell, trots att jag inte mindes att jag kommenterat boken så förut.
     Att läsa en bok många gånger och på många språk (eller i många översättningar) gör att mitt fokus som läsare lockas till andra saker. Vissa ordval lyfter nya perspektiv, engelskans ymnigt (i jämförelse med svenskans) användande av inledande versaler skapar ytterligare skiftningar. Kanske sökte jag efter det mer i denna läsning (vilket jag eventuellt kommer skriva om vid ett senare tillfälle), men vid ett flertal tillfällen skrattade jag högt åt ordval och formuleringar på ett sätt som jag inte riktigt kan minnas att jag gjort förut. På många sätt var att läsa om boken som att komma hem, men också ett hem i annat ljus och jag är väldigt ödmjuk inför möjligheten att göra det och att jag och Hundra år av ensamhet hittat varandra på det här sättet.
     Och om jag får ge en rekommendation, utöver att läsa om romanen vartannat år, är det väl att oavsett om det är Hundra år av ensamhet eller något annat verk, se till att skaffa en favorit och återkom till det från olika håll, med ögon och öron, på svenska och på andra språk.

Show 1 footnote

  1. Verbet ”conocer” som Rabassa har översatt till ”discover” har i princip en handfull mer eller mindre rimliga ord på engelska att översättas till, vilket, om något, är ett inlägg i debatten om maskinöversättning och vad som kan gå förlorat om det blir normen.