Raymond Queneau — Stilövningar

Raymond Queneau, i översättning av Lars Hagström
124 s. Bakhåll 2005 (1947)


På en fullsatt buss observerar berättaren hur en man anklagar en annan för att avsiktligt trängas. När en sittplats blir ledig sätter sig den förstnämnde mannen. Senare, i en annan del av staden, ser berättaren honom igen då han av en vän får rådet att sy i en knapp i överrocken.

Det här är knappast en berättelse att fylla en hel bok med, eller? Jodå!
     Författaren och poeten Raymond Queneau (1903—1976) tillhör den franska litteraturens stora namn, även om hans roll som förnyare hamnat i skymundan på senare tid. Frågar man honom duger historien ovan gott, men han skulle nog varit noga med att påpeka att man måste vara mer precis i sin fråga. Hur som helst, en bok är inga problem att fylla.
     I Queneaus Stilövningar återberättas samma berättelse om och om och om igen: 99 gånger i 99 olika stilar. Som telegram, som komedi, som sonett, som haiku.

S-bussen lång hals
trampa tår attack reträtt
station vän och knapp

Någon är på dialekt, någon i princip en matematisk ekvation, medan andra fokuserar på lukter eller är fyllda av metaforer. Spannet är stort mellan de mest läsvärda och de helt oläsbara, men läsbarhet framstår ofta som underordnat själva experimentet även om det sällan blir så ogenomträngligt som vid denna kallad ”Aferes”:

Eg ss sagerare. Ke ill ng n als nade affs ar tt tad m unt. Ev arg nan gerare gade pade nom na je gon eg v er å. Dan ick te plats de vit dig.
     Äg baka åg nom gen ende ram baka sammans än sade ir gant nom ka versta pen.

För den med skrivarambitioner kan jag komma på få böcker som är lämpligare att närstudera. Stilövningar är ett klart inspirerande experiment vars själva grundförutsättning skulle lämpa sig utmärkt som skrivövning, kanske för att bryta skrivkramp. Definiera en väldigt enkel historia och utforska den från alla tänkbara vinklar och vrår så har du kanske snart en bok lik Queneaus Stilövningar.

Jesper Weithz — Invasiva folkgrupper

Jesper Weithz
64 s. Sjösala förlag 2019 (2019)


Vad blir det om man korsar Sverigedemokraternas partiprogram med texter från Artdatabanken (SLU)? Det låter som början på ett skämt, men i Jesper Weithz (f. 1974) diktkollage Invasiva folkgrupper blir det något helt annat, en kommentar om det våld människan utövar på naturen och den människosyn rasister och fascister tar till för att motivera sin politik.

mellan trettio och femtio procent av världens alla folkgrupper väntas vara utrotade i mitten av detta århundrade – man kan tänka sig att det är folkgrupper med god flygförmåga som kan överleva

Källorna i Weithz bok är fler än de nämnda. Dagens Nyheter, International Organization for Migration, The Guardian och flera andra författare, tidningar och myndigheter har fått, som författaren själv skriver, rena och/eller förvanskade citat införlivade i Invasiva folkgrupper. Det är ofta effektfullt, ibland smärtsamt och alltid tydligt. Emellanåt övertydligt.
     De långa stycken som tycks vara ren och skär byteshandel mellan Sverigedemokraternas partiprogram och Artdatabankens beskrivningar av utdöende arter skapar just det citatet ovan gör. Folkgrupper behandlas som djur och växter som snart försvunnit från vår jord, medan dessa å andra sidan placeras i en direkt förtryckande kontext där naturen blir onaturlig.
     Riktigt glimrande blir det i de Juice-lika dikterna, som denna:

Solen stiger
över ett världsomspännande
svedjebruk

och vi är akut hotade
(du vet det)
(jag vet det också)

Att Amazonas brinner och vi står mitt i den sjätte massutrotningen är ingen hemlighet. Både du och jag vet det. Frågan är vad vi gör åt det.

Ekim Caglar — Propagandafotboll

Ekim Caglar
210 s. Leopard Förlag 2017 (2017)


Det är inte helt enkelt att vara någorlunda politiskt medveten och dessutom fotbollsintresserad. Att Olympiska spelen i Berlin … eller-jag-menar VM i Ryssland var ett pr-jippo för Putin är en illa dold hemlighet och det kommande världsmästerskapet i diktaturen Qatar har redan visat sig vara en humanitär katastrof. När Brasiliens högerextrema president Jair Bolsonaro valdes var det många av landets storstjärnor som uttryckte stöd för honom. De tyska landslagsspelarna Mesut Özil och İlkay Gündoğan hade heller inga problem att posera med Turkiets maktfullkomlige Recep Tayyip Erdoğan. Elitfotbollen (för herrar) är fullkomligt dränkt i pengar, inte sällan oljedrypande, och mångmiljonbelopp i månadslön är inget ovanligt. Allt med den globala fotbollen tycks skevt, utom kanske matcherna i sig.
     Jag har svårt att ignorera allt det här.
     Därför var det med stort intresse jag kastade mig över Ekim Caglars (f. 1987) Propagandafotboll. I den lyfter han otaliga exempel i skärningspunkten mellan politik och fotboll och framförallt den person som befinner sig där. Personerna som Caglar tar upp återfinns både på höger- och vänsterkanten (och i förekommande fall både och), men glädjande nog för mig som står mer till vänster verkar exemplen som jag finner sympatiska fler. Många är sådana som snörat av sig fotbollsskorna permanent, så som Stan Collymore, George Weah och för all del även Albert Camus, medan andra fortfarande är aktiva: svenske mittfältaren Pontus Wernbloom och italienske målvakten Gianluigi Buffon som återkommande, och enligt egen uppgift helt omedvetet, verkar använda högerextrema symboler.
     Att de flesta exemplen är äldre handlar säkert mycket om att fotbollen både avpolitiserats och hyperpolitiserats på samma gång. Klasstillhörighet och lokalkoppling är inte lika viktigt när Real Madrid och Manchester United har hängivna fans över hela jordklotet och de tydliga politiska uttrycken har liksom polerats bort. Samtidigt finns det inget i den moderna fotbollen som inte bottnar i en högpolitiserad nyliberalism med enorma skygglappar. Qatars och Rysslands värdskap har visat sig föranletts av fuffens (överraskning!) och några av planetens mest välbetalda människor (Cristiano Ronaldo, Lionel Messi och Neymar för att nämna några) är hyllade hjältar trots att de dömts för skattebrott i mångmiljonklassen.
     Propagandafotboll blir därför inte bara ett antal utsnitt ur en skyddad verkstad, utan lika mycket en bild över förändringen inom fotbollen. För mig är det trevligt att mitt fotbollsintresse inte enbart (men fortfarande till en ganska stor del, antar jag) legitimerar en skitvärld. Jag finner hjältar i boken, hjältar som går att gilla från topp till tå, samtidigt är det en komplex värld.
     Caglar kombinerar samhället med fotboll och det är verkligen högintressant och fullständigt nödvändig läsning för den som är fotbollsfantast.