Khaled Hosseini & Dan Williams — Bön till havet

Khaled Hosseini & Dan Williams (ill.), i översättning av Johan Nilsson
48 s. Wahlström & Widström 2018 (2018)


Jag ser din profil
i skenet från en trekvartsfull måne,
min pojke, dina ögonfransar,
slutna i aningslös sömn, är som kalligrafi.
Jag sa till dig:
”Håll mig i handen.
Inget farligt kommer att hända.”

En pappa tröstar lugnar sin son. För inte så länge sedan var hemstaden Homs en livlig plats där moskén låg bredvid kyrkan, gränderna myllrade och på torget såldes och köptes alla möjliga varor. Pappan önskar pojken minnet av denna platsen, men efter protesterna kom bomberna och med bomberna kom också kunskapen om att mörkt blod är bättre än ljust och att vem som helst kan synas genom en spricka i fasaden. Kunskaper inget barn skulle behöva.
     2015 flöt treårige Alan Kurdî‎ i land i Medelhavet. I takt med att bilden etsades fast på näthinnor världen över förändrades hela flyktingkrisen för ett ögonblick. Hur kunde vi komma till en punkt då små barn tilläts dö fallna ur underdimensionerade gummibåtar? Nog borde något annat vara möjligt? Visst måste det få ett slut?
     Afghansk-amerikanske författaren Khaled Hosseini (f. 1965) försöker tillsammans med illustratören Dan Williams ringa in katastrofen i Bön till havet. Hosseinis prosalyriska stycken och Williams suggestiva målningar följer varandra tätt. Det bildas en vågrörelse när den ena uttrycksformen tar mer plats för att sedan ge plats åt den andra. Ingen av dem hade helt stått på egna ben.
     Berättelsen om pappan som lugnar sin son rymmer ett oerhört omfång av känslor. Sorg, hopp, sentimentalitet, oro, lugn, saknad. Hela känslospannet i en flykt blir liksom självklart när det uttrycks på detta sätt, och skräcken i att enda vägen framåt med barnen är över havet i en ranglig gummibåt blir bokens maktlösa klimax. Bön till havet är på samma gång vacker och fasansfull på just det sätt konsten kan belysa det hemska.

Patrik Svensson — Ålevangeliet

Patrik Svensson
269 s. Albert Bonniers förlag 2019 (2019)


För några somrars sedan satt jag och läste om humlor. Jag var egentligen inte alls intresserad av insekter annat än som en ekologisk helhet, men ändå satt jag där med foten på det sovande barnets barnvagnshjul och plöjde Dave Goulsons A Sting in the Tale. Det är en sådan person jag är nu, tydligen, för på bara några dagar har jag susat genom Ålevangeliet av Patrik Svensson (f. 1972).
     Jag har ingen relation till ålar. Jag har kanske sett en levande ål, någon enstaka gång kanske smakat, aldrig fiskat, aldrig ägnat dem särskilt mycket tankemöda. På den punkten skiljer jag mig från författaren grundligt. Svensson är uppvuxen i Skåne med en ålfiskande pappa. Tillsammans lade de ut backor, ryssjor och provade att klumma. Deras förhållande till de mystiska varelserna i ån vilade nog på kärleksfull grund även om det ofta slutade dystert för den aktuella ålen i fråga.
     Det är ändå där någonstans Svensson tar sin utgångspunkt i Ålevangeliet. De självbiografiska bitarna blandas med naturvetenskap och kulturhistoria. Ålens och människans förhållande står i centrum trots allt, men inte på grund av att förhållandet varit ömsesidigt och givande utan för att ålen i alla tider gäckat människan och vår önskan att kategorisera och förstå vår omvärld.
     Ålen genomgår tre metamorfoser: från yngel till glasål, från glasål till gulål och från gulål till blankål. Dessa faser i ålens liv fyller särskilda syften men tycks inte styrda av ålder. Ynglen driver runt haven från Sargasso där de av allt att döma blir till (det är hyfsat underbyggt tack vare danske Johannes Schmidt som spenderade i början av 1900-talet tiotals år med att fiska och mäta yngel). När de närmar sig Europas kuster blir de först glasålar och sedan gulålar om inte baskerna ätit upp dem först. Gulålarna klättrar upp i vattendrag tills de hittar en sjö eller en lagom dyig och stenig plats att bo på. Sedan bor de där tills de blir blankålar och ger sig tillbaka mot Sargasso. De leksugna blankålarna varierar i ålder, vissa är sju år, andra så mycket som femtio. Men ett problem finns. Trots att vetenskapen med stor sannolikhet kan veta att Sargasso är ålarnas lekplats har man ännu inte lyckats hitta någon vuxen ål, varken död eller levande, där.
     Det är mycket vi inte vet om ålarna. De flesta ”vad?” börjar kunna besvaras, men ”hur?” är det värre med. Nästan inga frågor om ”varför?” går därför att besvara. Och tiden rinner ifrån oss. Ålen är hotad av människan, våra restprodukter och av människan påskyndade klimatförändringar. Om 100 glasålar kunde hittas utanför Europas kuster i slutet av 1970-talet är motsvarande siffra idag någonstans mellan 1 och 5. Ålen glider oss hur händerna och det är vårt eget fel.
     Ålfiskarna menar att vi måste fiska ålen för att bry oss om den, men jag tror inte det. Jag tror att det går att skriva en bok, kanske kalla den Ålevangeliet och sedan låta den fara ut i vida världen. Mig fungerar det alldeles utmärkt för.

Rebecca Solnit — Whose Story is This?

Rebecca Solnit
175 s. Granta 2019 (2019)


Det finns, som knappast kan ha undgått någon vid det här laget, mycket jag beundrar hos Rebecca Solnit (f. 1961). Hennes intellektuella förmågor att se mönster, dra paralleller och placera detaljer i en helhet gör hennes skrivhantverk gediget, men det är hennes ständiga framåtblick och nyktra optimism som gör henne intressant. I nya Whose Story is This? kommer det till sin maximala rätt.
     Likt Call them by Their True Names (2018), The Mother of All Questions och Men Explain Things to me (2014) är Whose Story is This? en samling med essäer och artiklar, dessa skrivna mellan 2017 och 2019. Och likt de andra böckerna finns det ett problem som liksom inte går att undvika, texterna spretar en del och helheten blir inte större än de delarna tillsammans. Det får mig att sakna de längre, mer sammanhållna böckerna hon skrivit.
     Men, och det här är viktigt, hon är fortfarande briljant. Whose Story is This? berör tolkningsföreträde och historieskrivning, framförallt ur ett feministiskt perspektiv. I ett öppet brev till Christine Blasey Ford som vittnade om domaren Brett Kavanaughs övergrepp (vilket visade vilket föredöme som domare han är, se själva avsnittet av Last Week Tonight om det: Brett Kavanaugh: Last Week Tonight with John Oliver (HBO), Youtube, 2018-10-01). Solnit beskriver hur Blasey Fords mod kommer att öppna dörrar vars omfattning vi ännu inte känner till, på samma sätt som #Metoo var en rörelse för att återta tolkningsföreträdet från män som skyddats av patriarkala strukturer.
     I en annan artikel beskriver hon hur fruar hindras från att delta i val av deras konservativa män, i en annan om hur hjältar tar fokus från den huvudsakliga frågan, inte med flit nödvändigtvis, men för att vi lever i en tid där personer behandlas som något viktigare än processer. I en text skriver hon om raseri som en kraft för förändring, vi ser den runt omkring oss, inte minst inom högerpopulismen, men, poängterar hon, aktivism behöver vara av kärlek:

Most great activists — from Ida B. Wells to Dolores Huerta to Harvey Milk to Bill McKibben — are motivated by love, first of all. If they are angry, they are angry at what harms the people and phenomena they love, but their urges are primarily protective, not vengeful. Love is essential; anger is perhaps optional.

Kärlek är nödvändigt, ilska är kanske valfritt.
     I samtliga texter sätts hennes förmågor på prov och läsningen blir en gåva från Solnit till mig på ett sätt som få andra författare riktigt lyckas med.
     Och så var det det här med framtiden.
     Solnit är en hoppets förkämpe, men inte hopp som ett pacificerande tillstånd av ”det kommer kanske bli bättre” utan som ett verktyg att riva murar med, att våga med. Hoppet, för Solnit, är en känsla av att förändring kan ske, men bara om man handlar för att den ska ske. På så sätt blir återtagna tolkningsföreträden, raserade strukturer och brutna mönster en del av den aktivism som hoppet kräver. För Solnit är klimatstrejkande ungdomar det yttersta tecknet. Att framtiden är deras råder ingen tvekan om, men hur den framtiden kommer att se ut är inte självklart och dessa unga vill definitivt vara med och påverka det: ”Today you are the force of possibility that runs through the present like a river through the desert.”