I slutet av förra årtusendet kom ett seriealbum och en bok, vilka sedemera kom att bli filmer. Fight Club (1996) av Chuck Palaniuk filmatiserades 1999, och V for Vendetta (1982-89) av Alan Moore och David Lloyd 2005. Båda är, vill jag hävda, böcker om motstånd, och de har mycket gemensamt. Att ha läst eller sett dem kommer av naturliga skäl göra den här texten lättare att förstå, men bör inte vara ett krav.
     I V for Vendetta placeras vi tillsammans med huvudpersonen Evey Hammond (i filmen spelad av Natalie Portman) i en närbelägen framtid där England tagit steget in i fulländad fascism. ”Strength through unity, unity through faith” lyder statens motto när de övervakar och förtrycker befolkningen som matas med budskapet från ”The Voice of Fate/London”. Som motkraft till förtrycket dyker V (Hugo Weaving) upp. Med mantel och mask fortsätter han det uppdrag Guy Fawkes och de andra konspiratörerna tog sig an i början av 1600-talet: att spränga Westminsterpalatset.
     När Evey bryter mot utegångsförbudet och närapå blir våldtagen av civila poliser räddar V henne och tar henne med till sitt skuggalleri, utom räckhåll för lagens långa arm. Hon blir indragen, mot sin egen vilja, i Vs våldsamma kamp för frihet. Snart blir hon även tillfångatagen i polisernas jakt på V. I en kall cell torteras hon till förståelse och fram träder V som på egen hand iscensatt fångenskapen och tortyren för att hon, som han uttrycker det, ”said you wanted to live without fear. I wish there’d been an easier way, but there wasn’t.” Något senare i samma dialog när Evey chockad försöker hantera situationen säger V: ”This may be the most important moment of your life. Commit to it.”
     I Fight Club är berättaren (Edward Norton) en av alla skrivbordsslavar, fast i ett liv av meningslösheter och IKEA-kataloger. I sitt jobb hos en stor biltillverkare räknar han på vilket som är billigast: att betala skadestånd vid olyckor eller att återkalla den uppenbart trasiga upplagan av bilmodellen. Efter en affärsresa där han på flyget hem träffat den spektakuläre Tyler Durden (Brad Pitt), finner han sin lägenhet och alla de noga utvalda ägodelarna söndersmulade av en explosion. Berättaren är inte på botten än, utan fortsätter att falla. Han kontaktar Tyler som låter berättaren bo med honom på 1537 Paper Street.
     Något tidigare samma kväll börjar de att slåss. ”How much can you know about yourself, you’ve never been in a fight?” frågar Tyler. Det befriande i slagsmålet får dem att starta en första slagsmålsklubb dit ensamma medelklassmän kan få utlopp för sin frustration. Trots regeln att man inte får prata om klubben dyker fler och fler upp.
     Vid sidan av klubben och deras vanliga arbeten gör berättaren och Tyler Durden tvål. Det är dels för att finansiera verksamheten genom att sälja tillbaka de rika kvinnornas fett, som de stulit från fettsugningsklinikerna, till dem. Dels för att tvåltillverkning är i princip detsamma som tillverkning av sprängmedel. Vid ett tillfälle kysser Tyler Durden berättarens hand och häller lut på det blöta pussmärket. Vattnet och lutet reagerar och berättaren dukar nästan under av smärtan från den kemiska brännskadan. Tyler håller fast berättarens hand, vägrar tillåta honom att ge vika för smärtan. ”First you have to give up, first you have to know … not fear… know… that someday you’re gonna die”, säger han och uppmanar berättaren att stanna i nuet.
     Vs logik i V for Vendetta liknar Tyler Durdens i Fight Club. Den upplysning de båda vill att huvudpersonerna ska uppnå kan enbart nås genom tortyren. Att lära sig fri från rädslan är omöjligt, det måste upplevas, kännas, framkallas. ”It’s only after we’ve lost everything that we’re free to do anything”, uttrycker Tyler Durden.
     Vs och Tylers metoder är givetvis både djupt omoraliska och förkastliga, men huvudpersonerna når i någon mån den upplysning som deras torterar menar att de är ämnade för. De har nått botten och det finns ingen annan väg än upp.
     Är det bara genom lidandet vi kan göra motstånd mot den rådande ordningen? I normalfallet är lidandet en konsekvens av ordningen. Som utsatt för systemfel och förtryck är det möjligt att se sprickorna i fasaden och därefter handla. Risken finns dock, att systemet — i V for Vendetta en förtryckande stat, i Fight Club en förtryckande kommersialism, båda med en fenomenal propagandaapparat — skapar skygglappar, begränsar friheten att ta kontroll över sin situation. Du kommer inte undan reklambilderna, oavsett vem som står som avsändare. Du är inte fri att välja när någon annan väljer åt dig.
     Vid sidan om målet att öppna ögonen på de respektive huvudpersonerna har V och Tyler Durden ett annat självpåtaget uppdrag: att göra motstånd och bryta den rådande ordningen. Trots olika tider, olika förutsättningar och olika motståndare är deras slutsats densamma. V vill spränga Westminsterpalatset, Tyler vill spränga kreditkortbolagens huvudkontor, och båda när de idén att explosionen — symbolisk eller ej — ska ge plats åt en ny världsordning, en ordning där folket ska få möjlighet att skapa ett jämlikt samhälle. Det tillståndet som skapas har många namn: anarki, kaos och frihet.
     Varken Evey eller berättaren i Fight Club är, åtminstone till en början, särskilt förtjusta i tanken på det grandiosa våld en explosion (eller flera) är. ”Violence can be used for good”, menar V med självklarhet.
     Dock behöver vi börja i en annan ände, vilket samhälle är det de — V och Tyler Durden — vill förändra?
     I en kapad TV-sändning beskriver V England på följande sätt:

And the truth is, there is something terribly wrong with this country, isn’t there? Cruelty and injustice, intolerance and oppression. And where once you had the freedom to object, to think and speak as you saw fit, you now have censors and systems of surveillance coercing your conformity and soliciting your submission. How did this happen? Who’s to blame? Well certainly there are those more responsible than others, and they will be held accountable, but again truth be told, if you’re looking for the guilty, you need only look into a mirror. I know why you did it. I know you were afraid. Who wouldn’t be? War, terror, disease. There were a myriad of problems which conspired to corrupt your reason and rob you of your common sense. Fear got the best of you, and in your panic you turned to the now high chancellor, Adam Sutler (Adam Susan i seriealbumet, förf. anm.). He promised you order, he promised you peace, and all he demanded in return was your silent, obedient consent.

Beskrivningen överensstämmer såväl med den litterära traditionen av dystopier som den historiska beskrivningen av hur totalitära regimer fått fäste genom framförallt 1900-talet. Rädsla och enkla svar är receptet.
     Fight Club ger oss ett annat samhälle, likt det vi idag lever i. Det kommersiella och säljbara härskar och stänger in människor i allmänhet och männen i synnerhet. Det går inte att komma ifrån att Fight Club bara tar sig an frågan om mannens roll, ur mannens perspektiv, i ett samhälle där kommersialismen kan sägas ha gått för långt.
     ”Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don’t need”, säger Tyler Durden i ett av sina brandtal. Han beskriver en manlighet i kris där de skarpaste och starkaste människorna i en generation fastnat i ekorrhjul av lågavlönade serviceyrken utan status (där deras motstånd och uppror kan bestå i att kissa i soppan som ska serveras och byta ut bildrutor i biofilmer mot bildrutor från porrfilmer). Trots det matas de med lögnen om att alla ska bli miljonärer, rockstjärnor och filmgudar. De saknar ett syfte, de saknar ett krig. Hur ska dessa unga män hantera frustrationen? Genom slagsmålsklubbarna sätts de fria — eller?
     Revolten mot systemet som de gör med Tyler Durden som härförare är inget annat än en ny hjärntvätt. De har inte satts fria, snarare har de fastnat i ett annat ekorrhjul: det av Durden orkestrerade vandaliserandet vars kulmen är explosionen. Om folket i V for Vendetta har sin nya starka ledare i Adam Susan/Sutler, den uppenbara motståndaren, så gestaltar sig den starka ledaren i Fight Club i form av Tyler Durden.
     Inget av samhällena är något solskenssamhälle och vi kan inte heller förvänta oss något alltigenom lyckligt slut. Det upphovsmakarna gjort är att beskriva varsin möjlig, kanske till och med trolig, framtid eller nutid. I verkligheten är vi inte där än, men vi är definitivt på väg i den riktningen, och frågan som ställs genom dessa verk är: kan vi komma på något bättre sätt att lösa problemen på?
     Både V for Vendetta och Fight Club slutar med att de båda frihetsivrarna lyckas med sina attentat och kanske kan man prata om ett lyckligt slut ändå. När eftertexterna rullar i filmerna börjar arbetet med att ersätta den gamla, uppenbart skadliga, ordningen med något nytt. Därför är det lätt att tolka (och kanske till och med avfärda) dem som våldsbejakande. Jag tror man gör det för lätt för sig.
     Dessa båda förutsägelser är förvarningar om vad som komma skall om vi inte värnar om människans friheter trots eländet i världen (i fallet V for Vendetta) och skapar ett samhälle fritt från kommersialism och den typen av indirekta tvång (Fight Club). Våldet är inte enda lösningen nu, men det kan bli det i framtiden. Särskilt om vi inte hjälps åt. Dock arbetar varken V eller Tyler Durden så.
     För att förstå de båda frihetsivrarna behöver vi ställa dem brevid huvudpersonerna.
     Varken Evey i V for Vendetta eller berättaren i Fight Club har ännu brutit sig ur det mönster som samhällena skapat för dem. Evey har visserligen motståndet i blodet genom föräldrar som protesterade och demonstrerade mot regimen, men hon är ung och har ännu inte hittat sitt sätt att revoltera på (och som tidigare nämndes får hon aldrig möjligheten att själv välja). Berättaren däremot är ett offer i sin egen värld, med sömnsvårigheter och en jobbig chef. Han försöker få utlopp för sina känslor genom att gråta ut i supportgrupper för människor med sjukdomar som han inte har. Båda brottas de med tillvaron och behöver hjälp att komma loss. Entré: V och Tyler Durden.
     För Evey är V en maskerad vigilant, ibland ett monster, ibland bara galen. Även om Evey inte skriver under på vilka medel som används så är hon med på att ändamålet är eftersträvansvärt, åtminstone så som det ter sig för henne. Vs höga ideal är dock bara en del av målet. Han drivs också av hämndbegär, mot de som fängslade honom och utsatte honom för experiment, och likt en Edmond Dantés (från Greven av Monte Cristo, vilken också refereras till) är det starkare än någon annan drivkraft.
     För berättaren, däremot, är Tyler Durden en frisk fläkt och en livlina. Till en början är han bara en excentriker som gör alla de där små nedriga sakerna som berättaren bara drömt om i sin vildaste fantasi. Först senare når berättaren insikten att den tokige tvålförsäljaren har dolda motiv och inga gränser. ”All the ways you wish you could be, that’s me. I look like you wanna look, I fuck like you wanna fuck, I am smart, capable, and most importantly, I am free in all the ways that you are not”, säger Tyler Durden så snart berättaren insett att de är samma person, att sömnsvårigheterna delat hans personlighet i två. Det blir knappast tydligare än så.
     Motståndet kan finnas latent i alla som utsätts för förtrycket. I Fight Club gestaltar det sig i en personlighetsklyvning, och när berättaren kommit till insikt följer även att han måste stoppa sin vansinniga personlighet från att spränga kreditkortbolagens huvudkvarter. Till och med berättaren är medveten om att det inte är rätt sätt att förändra världen, men han lyckas ändå inte stoppa explosionerna.
     Någon tydligt uttalad personlighetsklyvning kan man inte tala om i V for Vendetta, men att de båda personerna — V och Evey — är varandras spegelbilder är tämligen klart. Redan i öppningsscenen i filmen får man en ledtråd, parallellt som V maskerar sig för att ge sig ut, maskerar sig även Evey med hjälp av smink för att göra detsamma. När de först möts och Evey berättar sitt namn svarar V ”Evey? E-V. Of course you are” och förtydligar med att varken han eller Gud spelar tärning och tror på slumpen.
     För Evey är V en symbol för motståndet mot allt som är fel, ett tema som går igen när Occupy-rörelsen och hackergruppen Anonymous använder Guy Fawkes mask på samma sätt: som en symbol för motståndet (vilket kanske främst är för citatet ”People should not be afraid of their governments. Governments should be afraid of their people.”). För V, å andra sidan, är Evey en kontakt med det mänskliga, med känslor som inte är hat och hämnd. Mot slutet när V beger sig för att äntligen utfärda sin hämnd och sprängningen ännu inte satts igång når han, i någon mån, rening. ”Because this world, the world that I’m a part of and that I helped shape, will end tonight. And tomorrow, a different world will begin that different people will shape, and this choice belongs to them.” Med dessa ord lämnar han till Evey att avgöra på vilket sätt den gamla världen ska sluta och den nya ta vid.
     Hon valde att låta Westminsterpalatset flyga i luften, för, som hon uttrycker det, folket behöver hopp snarare än en byggnad. Berättaren i Fight Club väljer, om än för sent, att explosionerna inte är rätt väg, trots allt. Således försöker de båda att forma såväl sitt eget som världens öde efter något större än dem själva. Samtidigt som både V for Vendetta och Fight Club agerar varnande exempel har vi möjlighet att lyfta blicken till vårt samhälle och se helheten, se hur vi kan komma undan fascism, rädsla, kommersialism och förtryck. Se hur vi kan forma vårt öde.
     När polisen som genom V for Vendetta jagar den maskerade V mot slutet frågar Evey vem V egentligen var, svarar hon: ”He was Edmond Dantés… and he was my father. And my mother… my brother… my friend. He was you… and me. He was all of us.”