Marguerite Yourcenar — Vishetens natt

Marguerite Yourcenar, i översättning av Karin Landgren
336 s. Modernista, 2017 (1968)


För inte allt för länge sedan läste jag Nina Burtons Gutenberggalaxens nova (2016) om Erasmus av Rotterdam. Förutom att teckna ett porträtt av bildningsmannen målade den ett livligt landskap i ett av reformationen uppeldat Europa. Om Burtons biografi ligger närmare facklitteraturen är franska Marguerite Yourcenars (1903—1987) Vishetens natt en skönlitterär skildring av ungefär samma tid och, både genom min läsning och, skulle det visa sig, författarens efterord en person som liknar Erasmus av Rotterdam på fler än ett sätt.
     Vishetens natt handlar om Zenon, en bildad läkare tillika ateist som tidigt ger sig ut i stora världen från belgiska Brygge. Han befinner sig i regel i händelsernas centrum utan att vara dess nav, alltid med en distans både till händelserna omkring honom och till människans tillvaro och förutsättningar men åtminstone då och då med nära relationer till andra. Han ser människornas galenskap och resonerar kring religion och politik på ett filosofiskt vis. På så vis skaffar han sig även fiender som i raseri eller för att statuera exempel helst skulle se Zenon brännas på bål.
     Om likheterna till Gutenberggalaxens nova ytligt sätt är stora, finns även andra beröringspunkter. Yourcenar var bevittnat påläst och ägnade sig åt att väva in faktisk historia i sina romaner. Det märks även här vilket gediget för- och bakgrundsarbete hon gjort, vilket hon själv redogör för i det redan nämnda efterordet. Hon stöper Zenon i bland andra Erasmus form, skriver in riktiga historiska personer och låter dem förhålla sig till ett faktiskt historiskt skeende. Utan att överdriva ger Vishetens natt en mycket klar bild över det 1500-tal vi känner på andra vägar och vill man närma sig stämningarna som rådde i Europa runt reformationen borde romanen komma mycket nära.
     Yourcenars språk är förutom lärt även laddat med ett driv som till en början kan te sig nästan elektriskt men som efterhand snarare blir magnetiskt. Det är i princip inga dialoger, men de långa styckena av beskrivningar, redogörelser och resonemang griper tag i den intresserade och den skrivande delen av mig ser i Yourcenar en språklig förebild, något som jag gissar att även översättaren Karin Landgren ska ha en enorm eloge för. I en bok som Vishetens natt märker man med all önskvärd tydlighet hur viktig översättarens del är i ett verk man inte läser på originalspråk.
     Vishetens natt är en mustig historisk roman som uppfyller tre viktiga kritierier i genren: gedigen bakgrund och historisk stabil bas, trovärdig stämning, och efter dessa förutsättningar välskriven.

Anna Clarén — Close to home

Anna Clarén
104 s. Max Ström, 2013 (2013)


Fotografen Anna Clarén (f. 1972) skriver i efterordet till Close to home om hur hon som liten köpte sin första kamera med vilken hon försökte fånga och bevara det vardagliga. Dessa bilder tagna för över trettio år sedan har börjat vittra sönder och den kapsel till det förflutna som de skulle varit upphör de snart att vara helt.
     Close to home är en mycket närgången och personlig fotobok om det som för många ligger allra närmast. Om familjeliv och förgänglighet. Sedan jag fick barn har frekvensen med vilken jag fått höra (och även själv sagt) att tiden går fort ökat något enormt. Vecka på vecka försvinner och barnen växer snart upp; men oj, vad de växer. Visst ligger det något i det och behoven av att kapsla in ögonblick på ögonblick tycks allt större.
     Claréns bilder är ofta i mycket kalla färger, vit och blå ton, men denna avsaknad av varma färger vägs upp mångdubbelt av värmen i motiven. Det är naket, i huvudsak bildligt men ibland även bokstavligt, och känslorna som ryms inom en familj och i ett liv blir mycket tydliga. Varje foto blir en sådan kapsel som innesluter en bråkdel av en sekund av något för Clarén, skulle jag tro, mycket personligt. Men bilderna är obeskrivna och som betraktare tillåts jag se och känna och tänka i något större, mer allmängiltigt. Skillnaden mellan att titta i Close to home och i ett eget fotoalbum upplever jag som mindre än man kan tro, vilket i sammanhanget nog ska ses som en god sak och kännetecknande för ett bra fotograf med ett skarpt öga för vardagen.

Lars Andersson — Snöljus

Lars Andersson
343 s. En bok för alla 1996 (1979)


Precis som när jag läste Per Gunnar Evanders Berättelsen om Josef (1972) föll mina ögon på Lars Anderssons (f. 1954) Snöljus av i det närmaste en slump. Den hade stått i bokhyllan oläst länge, därmed även ständig nedknuffad på min digra läslista. När jag plockade upp mitt romanskrivande igen upptäckte jag att jag inte läst skönlitteratur på svenska på ett tag (senast var Doppler (2004) för ett par månader sedan som jag raskt förträngde, dessförinnan utmärkta Vi faller (2017) i februari) och eftersom jag inte hade någon uppenbar läskandidat föll valet på något oväntat.
     Per Ivar Marklund är en medelålders lärare som tvingas tillbaka till sin hemby i Norrbottens län efter att hans lillebror Östen gått bort. Lite har hänt i trakterna även om en naturlig avfolkning har skett och de flesta har flyttat in till Jokkmokk, däribland hans syster Inger Anna och modern på vårdhemmet. Per Ivar försöker få grepp om relationen till brodern samtidigt som han som änkeman och pappa till en vuxen dotter försöker att se sin egen del i sitt liv och relationerna omkring honom. Rätt vad det är tycks han dock hamna i en hårdkokt militärthriller. Hur går det ihop med det norrländskt strävsamma som trots allt verkar finnas kvar i honom?
     Snöljus är en oformlig roman, svårinringad. Till en början är det en lågmäld exitentiell text om att när det är för sent skärskåda sin del i någons eftermäle. Per Ivar diskuterar Östens roll i sina minnen, i lekarna de lekte som små, som en bifigur. Var det därför Östen slöt sig för de andra? Allt eftersom handlingen fortlöper vävs thriller-element in, emellanåt snudd på science-fiction. Mot slutet finns även spår av magisk realism. Hela tiden är den ömsom tyngd av, ömsom stöttad av referenser till andra verk. Främst återfinns danska nobelprisvinnaren Aksel Sandemose (1899—1965) som jag själv bara läst kortare stycken av. Blir läsningen lidande av det?
     Jag vet inte. Väl använda referenser kan stärka en text, men Snöljus upplever jag som en roman som står väl på egna ben. Referenserna blir ankare eller kuriositeter, liksom andra postmodernistiska inslag i boken, som att författaren skriver in (minst) en version av sig själv, refererar sina egna verk och står som protokollsekreterare. Snöljus är så pass välskriven att accepterar man en löst hållen och ibland ganska spretig struktur — vilket i sig inte har särskilt mycket med referens-bruket att göra (eller så har det det!) — så är det knappt 350 sidor roman med stort läsvärde vars år på nacken inte påverkar den nämnvärt.