Nina Burton — Gutenberggalaxens nova

Nina Burton
343 s. Albert Bonniers förlag, 2016 (2016)


Jag sträckläste Nina Burtons (f. 1946) Flodernas bok (2012) och redan när jag såg undertiteln på den augustprisbelönade Gutenberggalaxens nova var jag såld. ”En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution.” Smaka på den!
     Det är för övrigt en mycket passande undertitel, för Erasmus framstår som en naturlig mittpunkt i ett stormigt 1500-talseuropa, såväl ideologiskt som geografiskt och i temperamentet.
     Erasmus (1466—1536) föddes som namnet skvallrar om i Rotterdam, men flyttade fram och tillbaka genom Europa efter vad som passade honom bäst för stunden. Han tvingades i kloster, men varken klosterlivet eller den teologiska banan tycks ha passat honom särskilt bra. Istället var han en språkets, tänkandets och humanismens apostel och när reformationen slet sönder kyrkan blev han slagträ för både Martin Luther och katolska kyrkan utan att egentligen själv sälla sig till någondera sida. Där känslor stormade och strider rasade försökte Erasmus vara en förnuftets röst. Detta föranledde Luther att formulera smädelser av rang riktade åt Erasmus håll.
     Grunden till Erasmus framgång låg i tryckpressens intåg och genom den tryckta boken lyckades han bli både välläst och ansedd, en dåtidens superstjärna. Han gjorde översättningar från latin och grekiska, bidrog med sina egna noter och skrev egna filosoferande böcker som kom att sätta agendan för stora delar av Europas kultur vid tiden. Av alla böcker som trycktes kunde man räkna Erasmus andel i tiotal procent.
     Då liksom nu ställdes Europa och världen inför stora frågor samtidigt som ett nytt medielandskap formades. Då liksom nu hade lugn och medmänsklighet varit att föredra framför hets och hat.
     Burton behandlar linjerna till idag förhållandevis lite, kanske i hopp om att man som läsare själv ska se de blytunga strecken. Istället uppehåller hon sig kring hur Erasmus lyckades bli Gutenberggalaxens nova, hela Europas lärare och vän till kungar, påvar, konstnärer och filosofer. Kan klokskap och lugn verkligen forma en hel epok på det sättet? Nja, frågan blir snarare hur Erasmus lyckades vara klok och lugn i en epok som till stora delar verkar ha saknat de ingredienserna i övrigt.
     Det gick att sträckläsa även Gutenberggalaxens nova, och mycket är det tack vare Burtons berättarförmåga som levandegör såväl Erasmus som person och det sammanhang han verkade i. Prominenta personer bereds utrymme bredvid honom för att sedan sjunka undan en stund, skeendena kommer och går de med och mitt i allt finns en smula hopp om att förnuft och humanism trots allt har en förmåga att överleva.

Lars Jakobson — De odödliga

Lars Jakobson
158 s. Albert Bonniers förlag, 2015 (2015)


Låt oss börja med att konstatera dels att biografisk information är knepigt och intressant, och dels att den här texten efter den punkt som kommer avsluta den här meningen bör vara spoilermarkerad för den som redan har De odödliga på läslistan. Jag ser mig inte som en läsare som bryr mig nämnvärt om författares bakgrund och liv annat än möjligen för att intressera mig för ett författarskap till en början. Min läsning, vill jag gärna tro, ligger nära verket, och först om jag har svårt att sätta den i ett sammanhang går jag vidare och söker mer information. Men stämmer det verkligen?
     Lars Jakobson (f. 1959 eller 1959—2010, beroende på vem man väljer att tro) har i huvudsak bara varit ett namn jag inte stiftat någon närmare bekantskap med, men efter rekommendation från vänner plockade jag upp De odödliga och började läsa. I förordet av Joan Bravais kan man läsa om Jakobson som tydligen dog 2010, om hans relation till Jorge Luis Borges (då borde väl alla varningsklockor ringa) och om hur De odödliga är den tredje och sista delen i en serie postumt utgivna böcker av Jakobson. Med den informationen lämnas jag åt själva romanen.
     De odödliga är en science fiction-roman om Mark Rufus som tycks vara lätt misslyckad och ganska loj, men som förälskar sig i den prostituerade Mary Anne. När något går fel blir hon ihjälslagen och det skulle även Mark ha blivit om det inte visade sig att han var odödlig. Han blir förd till en bas där fler av hans sort finns och där såväl experiment som odling verkar pågå, för snarast ändlösa är de möjligheter som finns när man har en samling någorlunda hastigt regenererande personer i sitt förvar. De odödliga är dock svåra att hålla fångna och lever kvar långt efter att deras fångvaktare försvunnit. Efter att Mark rymt och blivit fångad igen cementeras han in i ett block och blir lämnad med sig själv och sitt eviga regenererande tills dess att han blir hittad, långt, långt senare.
     Berättelsen om Mark är tyvärr ganska seg, och han själv tillhör den dystra skaran huvudpersoner som saker bara händer med, trots att de nästan inte tar några initiativ till att, i strikt mening, föra berättelsen framåt. Så här i efterhand är det märkligt att jag inte gav upp boken halvvägs, men jag är också glad att jag inte gjorde det, för här finns något annat, gömt i fullt dagsljus.
     Mot slutet började jag resonera kring verkets mening: den handlar om att man i någon mån är odödlig i sitt eget liv, åtminstone tills dess att man konfronteras med sin egen dödlighet. Det går att leva ganska länge utan att inse, eller kanske förstå vidden av, att man en gång kommer dö. För Mark och de andra odödligas del sker det aldrig, eller snarare är insikten den motsatta: att de aldrig kommer att dö. Smärta och förlust känner de som alla andra (och jösses vad mycket hemska saker de råkar ut för) och jag ser det som att vi alla tillhör de odödliga till den punkt vi slutar att göra det, till den punkt då döden slutar att vara abstrakt, och att det i någon mån är naturligt. Trots våra olika grader av medkänsla är vi lämnade åt våra egna tankar och känslor. Kanske var det det Jakobson ville säga med det sista han skrev innan han dog? Jag var ganska nöjd med den tolkningen.
     Problemet — om man nu väljer att se det så, jag tror många är glada över de faktiska omständigheterna — är att Jakobson tycks vara i alla högsta grad vid liv, även om det är för tidigt att säga om författarskapet bragts om livet nu. Den läsning jag gjorde utifrån verket blev uppenbart färgad av det förord som den av allt att döma uppdiktade Joan Bravais skrivit. Det är mäktigt, ödmjukande och en smula irriterande att ställas inför språkets och fiktionens makt på det sättet. Hur hade min läsning sett ut om jag varit bergsäker på författarens status? Med stor sannolikhet annorlunda och kanske hade jag landat i en läsning som handlade om just gränsöverskridande fiktion, om identitet, om litteraturens villkor i förhållande till författarens. Läser jag de två andra ”postumt utgivna” böckerna lär jag inte låta mig luras.

Marlen Haushofer — Väggen

Marlen Haushofer, i översättning av Rebecca Lindskog
245 s. Thorén & Lindskog, 2016 (1968)


Jag är inte säker på att Väggen av Marlen Haushofer (1920—1970) riktigt låter sig beskrivas som en efter katastrofen-roman, även om det till synes är just vad den är.
     En vägg sluter sig om den lilla jaktstugan i alperna där berättaren av en slump råkar befinna sig ensam då reskamraterna begav sig iväg för en middag i samhället. Väggen är lika osynlig som den är oannonserad och utanför den tycks livet ha frusit och bara årstiderna skvallrar om att tiden fortfarande går även där. Med några djur, i synnerhet hunden Lo, gör berättaren vad hon kan för att överleva under de nya förhållandena och hon gör det så framgångsrikt att hennes skrivpapper tar slut innan hennes förmåga att överleva gör det.
     Anledningarna till att jag tvekar till epitetet är främst två: Dels är den katastrof som väggen manifesterar högst diffus och det är svårt att veta om den faktiskt finns (om det nu är intressant, vilket det inte nödvändigtvis är). Berättaren resonerar lite kring det och skriven, som den är, i en Kalla kriget-miljö förhåller den sig ständigt till en tänkt konflikt. Dels så är den för berättaren nya tillvaron visserligen präglad av överlevnad, men den är egentligen inte beroende av katastrofen. Hon mjölkar, odlar, jagar och även om väggen är den omedelbara anledningen så hade det inte skilt sig nämnvärt från om det varit ett liv hon valt. Hennes isolering, hennes vägg, skulle kunna vara ett tecken på att hon blivit någon slags paria där väggen och den stannade omvärlden är en reaktion på sociala omständigheter, inte någon katastrof.
     Berättaren förhåller sig också till dessa omständigheter med en kylig distans. I vilken utsträckning det beror på berättarförmåga eller språk låter jag vara osagt, men det är vid flera tillfällen hon inte beklagar det inträffade, åtminstone inte i känsla. Den knepiga relationen till hennes vuxna, och får vi anta numer döda, barn och kraven från omvärlden tycks vara mycket tyngre bördor att bära än det bondeliv hon nu tvingats in i. Häri ligger också de största styrkorna i Väggen.
     Det materiellt enkla liv berättaren lever står i bjärt kontrast till det som nyss var ett faktum:

Idag har jag bara den gamla väckarklockan från jaktstugan kvar, men också den har stannat för länge sedan. Jag rättar mig efter solen eller, när den inte lyser, efter när kråkorna kommer och flyger iväg och andra liknande tecken. Ändå skulle jag vilja veta vad den exakta tiden är, nu när det inte finns några människor. Ibland slår det mig hur viktigt det en gång var att inte ens komma fem minuter för sent. Många människor jag känner verkar se sina klockor som små gudar, och det tycktes mig också alltid vettigt. När man lever i slaveri, är det bäst att hålla sig till reglerna och inte göra sin herre på dåligt humör. Jag gillade aldrig att vara underkastad tiden, den artificiella människotiden, sönderhackad av klockornas tickande, och det har många gånger gjort det svårt för mig. Jag har aldrig tyckt om klockor, och alla mina klockor har efter någon tid på ett mystiskt sätt antingen gått sönder eller försvunnit. Men jag förnekade på vilket sätt jag systematiskt förintat klockor till och med inför mig själv.

Tiden — den artificiella människotiden — här får vara civilisationen och det sätt vi underkastat oss den tidsbundna ordningen och den klarar sig berättaren klart utan. Utan dessa glimtar av civilisationskritik hade Väggen varit en ganska tam historia, berättad rakt upp och ner med inlevelse som i en genomsnittlig mellanstadieuppsats om mitt sommarlov, men när återberättandet bryts av med resonemang skänks romanen en mening.