Nina Burton — Livets tunna väggar

Nina Burton, inläst av Irene Lindh
8 h 50 min. Bonnier Audio 2020 (2020)


När Nina Burton (f. 1946) skriver, då läser augustprisjuryn. Det ter sig åtminstone se. Fram till i år hade hon tre nomineringar varav en vinst (Gutenberggalaxens nova (2016)) och hur det går för Livets tunna väggar som nominerats nu återstår att se. En sak är dock väldigt tydlig, det är en bok som passar mig oerhört bra. Och motiveringen är nog något annorlunda mot vad man kan tro.
     Med sommarstugan som utgångspunkt rör sig Burton i vida cirklar kring djurliv och växtlighet. Vissa, som rävarna, lämnar spillning och bygger en lya under ett uthus, andra, som myrorna, flyttar in i hennes väggar. Livet finns överallt och Burton växlar mellan det privata, den personliga relationen till världen omkring henne, och mer faktabaserade djupdykningar i naturens finurliga lösningar och obegripliga intelligens. En sann essäistisk metodik, med andra ord.
     Jag är oerhört svag för den här typen av böcker, det ska jag inte sticka under stol med, och ännu har jag inte läst en bok av Burton som jag inte ryckts med av. Att det samma gäller för Livets tunna väggar är därmed ingen högoddsare, men någonstans här når jag också en djupare förståelse för varför. Det är inte omöjligt att jag inte bara råkar finna ett ytligt intresse för det just Burton skriver, dessutom tycks vi läsa ungefär samma böcker och om ungefär samma saker.
     I Livets tunna väggar refererar hon bland annat till entomologen Dave Goulson vars böcker jag uppskattade oerhört, hon skriver om Samtal med en nötväcka (1966), beskriver samma studier som Rutger Bregman hänvisade till i sin Humankind (2020). Gång på gång tvinnas inte bara våra medvetanden samman genom hennes text och min läsning, runtom oss breder en nät av gemensamma referenspunkter ut sig och jag känner mig som en del i något större, som en rita efter siffrorna-teckning. Det blir ett samtal i större mån, ett samtal som spänner över flera verk, flera år och flera områden.
     Jag hoppas att fler kan känna samma känsla, antingen tillsammans med Burton eller med någon annan författare. Det är i allra högsta grad en av litteraturens mest förtrollande egenskaper.

China Miéville — Embassytown

China Miéville
405 s. Pan 2012 (2011)


En av de häftigaste sakerna med brittiske författaren China Miéville (f. 1972) är att han kan få de mest konstiga koncepten att fungera och dessutom med ett högt litterärt värde. En sådan bok är Embassytown, ett lingvistisk science fiction-äventyr med ambitionen att beskriva alien-figurer som verkligt främmande. Problemet med detta är att ganska bökigt att koka ner till något kortare än romanens fulla längd, men jag ska göra ett försök.
     På en planet i utkanten av det av mänskligheten kända universum finns en stad där jordlingar och Ariekei försöker att samexistera. Det är inte helt enkelt, men har ändå fungerat fint under överskådlig tid. Ariekei är mystiska varelser med hovar, vingar och märkliga ögon, men framförallt är kommunikationen komplicerad eftersom de inte förstår ord som inte är talade i två röster men med samma medvetande. Det har människorna löst med biotekniskt sammanlänkade tvillingar, så kallade ambassadörer, som får sköta snacket.
     Så långt allt gott.
     Ariekeis språk är så tätt sammankopplat med deras tankar att de inte kan ljuga, inte ens formulera abstrakta tankar. Till sin hjälp har de fått människor att agera olika språkliga koncept, bland annat liknelser. Avice, eller ”The girl who was hurt in the dark and ate what was given to her” försöker navigera i det komplexa system som är Embassytown och dess hierarkier och intriger. Det blir mycket svårare när en ny ambassadör, EzRa, anländer. Det är en ambassadör som inte är ett tvillingpar och hans röst, oavhängigt vad han säger, blir som en drog för Ariekei. Avice måste hitta ett sätt att mildra effekterna av EzRas tal. Men hur?
     Miévilles värld är svår att se för sitt inre öga, men i text kan man ta sig an den med mer distans. Det finns koncept som jag inte bemödat mig med att förklara som heller inte är ett behov för att förstå.1 Hade jag inte accepterat att jag inte kan begripa allt hade nog Embassytown varit en frustrerande upplevelse, istället sveps jag med i en berättelse som erbjuder så mycket att tänka på. Man kan fördjupa sig i frågor om språk och medvetande? Om det verkligen går att förstå det främmande? Eller, om man känner sin Miéville, försjunka i frågor om klass och makt, för är inte Ariekeis svårigheter att förstå människorna liknande ”tre påsar chips”-överklassens totala ignorans inför klasserna under dem?
     Jag tänker mig att Miévilles idéer kan vara avskräckande i sin ogreppbarhet2, men Embassytown är snarare som en piñata där godiset rinner ut när man väl fått hål på höljet och spänner man bara fast säkerhetsbältet och åker med finns det ett spännande äventyr att uppleva där.

Show 2 footnotes

  1. Men säkerligen skänker än mer djup om man lyckas.
  2. Jag tror dock att Embassytown skulle kunna bli en kanonfilm med rätt regissör.

Gun-Britt Sundström — Maken. En förhållanderoman

Gun-Britt Sundström, inläst av författaren själv
16 h 56 min. Bonnier Audio 2018 (1976)


Vid en ålder av 34 år upptäckte jag Maken av Gun-Britt Sundström (f. 1945), romanen unga kvinnor gav till sina partners i hopp om att de skulle förstå. Jag har haft den oläst i bokhyllan sedan 31 maj 2018, men det krävdes en övertygande kollega, för övrigt omnämnd i Sundströms Skrivliv, för att jag skulle ge mig i kast med den, och som synes inte ögonledes. Hur som helst.

Det ligger en lapp på mitt skrivbord: ”Gustav har ringt.”
     Gustav? Jag känner ingen Gustav?

Det är en oerhört bra inledning på en roman och berättelsen om Martina och Gustav fortsätter i ungefär samma stil. Martina är självständig, frihetstörstande och oromantisk. Gustav är konventionell, traditionell och på jakt efter den stora på passionen. Martina och Gustav är inte särskilt lika varandra, men dragningskraften dem emellan är så stark. Martina älskar Gustav som mest när han inte är med, Gustav vill ha Martina i ett normalt förhållande, ingen av dem ger sig, ingen kan ens ge upp. Vill du gifta dig med mig? går som ett ledmotiv genom boken. Svaret är alltid nej. De försöker träffa andra men andra är inte Gustav, andra är inte Martina. Så länge de inte ljuger för varandra går det kanske att reda ut livet.
     En förhållanderoman är undertiteln och det är precis vad det är, över nästan 17 timmar (eller 550 sidor om man läser) och sju år spänner relationen. Det hela är beskrivet ur Martinas perspektiv och nyckeln till Makens briljans är i mina ögon hur Sundström låter huvudpersonen vara barnet som avslöjar kejsarens nakenhet. Hennes perspektiv är hennes eget och hon förstår inte förväntningarna på hur man ska känna och leva och vara. Hon vill ju vara fri och rationell, men det är som om kroppen bedrar henne.
     Sundströms bruk av berättare påminner en hel del om exempelvis Olga Tokarczuks i Styr din plog över de dödas ben (2009) och Graeme Simsion i The Rosie Project (2014). I deras romaner är huvudpersonernas särart själva poängen och deras unika filter är en utanförposition. I Maken upplever jag snarare att Martinas position är tänkt att vara inifrån, att luckra upp, vända på och testa samhällets konventioner gällande tvåsamhet. Sundström är inte bara väldigt träffsäker, dessutom är hon mycket, mycket rolig och jag kom emellanåt på mig med att skratta högt åt situationerna, tankarna. Jag fullkomligt älskar det, tankarna, tidsandan, humorn, hur svårt det kan vara. På intet sätt känns denna förhållandevis långa roman för lång, tvärtom hade jag gladeligen stannat i Martinas och Gustavs förhållande länge till. Och jag tror att många skulle ha nytta av att läsa den även på 2020-talet.